Äventyrlig resa hem (1716)

Omsider efter en 3 veckors förlopp kom vår löjtnant vid middagstiden neder ifrån fästningen och bad oss göra oss färdiga, ty han hade fått order att afleverera

Fortsättning på sidan 40

oss på proviantskutor, som lågo vid bron färdige att afgå till Finland. Vi vordo däröfver ej litet glade, ty vårt goda hopp om löskomsten var tämmeligen förfallit. Voro således ej sena att innan aftonen skaffa oss ombord, och kom jag med kapten Melander, en kommissarie benämnd Giers och en kvartermästar af norra skåningarne benämnd Bruce¹ på en skuta tillsammans, men våre drängar blefve oss ifråntagne och stuckne ibland våra gemena fångar, som arbetade på fästningen, hvilket gjorde mig rätt ondt, emedan jag miste en trogen och ärlig dräng, som mig hela fångenskapet tjänt och mycket ondt med mig slitit. Han var af vallonsläkte och hans fader masmästare på Löfstad bruk² och hette Mårten Tizer. Utom andra hans egenskaper var han ock en god kock, hvilket jag sedan på vägen nog saknade.

Dagen därpå lade vi af och kommo till aftonen till Kronstadt. Dagen därefter, som var fjärdedag pingest, seglade vi med vackert väder och foglig vind kl. 10 om dagen ifrån Kronstadt med en 50 proviantskutor under 2 galerers betäckning.

Vår ryska kapten, som kommenderade skutan, satte sig, efter vädret var ganska vackert och fogligit, i båten och lät ro sig till en annan skuta att äta middagsmåltid med en af sine kammerater.

Men han hade ej varit en tima ifrån oss, förrän vädret ökades, storm uppväxte, fartygen förskingrades, och en stark sjötöcken³ med regn öfverföll oss, så att vi ej visste, hvart vi drefves.

Fartyget, hvarpå vi voro, var ganska gammalt och en klinkare⁴ med vidjor sammanbunden, med odugeliga segel, takel och tyg. På fartyget voro 24 ryska soldater, hvaraf allenast voro två som litet skulle förstå handtera takel och tyg. De voro rådlöse och mine kammerater alle sjösjuke, att de ej kunde regera sig. Jag var ock vid desse omständigheter alldeles oförfaren.

När vi några timar således i ett faseligit sjömörker,

Sidan 41

1. Bruce, Robert Vilhelm, tog slutligen ryttmästares afsked år 1743. Han dog 2 år därefter.
2. Löfstad bruk: ett berömdt stort järnbruk nära upländska kusten, som fick större betydelse från början af 1600-talet, sedan det kommit i händerna på De Besche och Louis de Geer.
3. sjötöcken: tjock dimma.
4. klinkare: båt byggd på klink, d. v. s. så att den ena brädans kant skjuter öfver den andras, liksom takteglen göra på ett hustak.

Jag gick därpå ut till ryska soldaterne att få dem därtill, där de såto på däcket vid relingen halfdöde och resonnerade på detta sättet: »Gud förbarme sig öfver oss! Vi hafve en tsar, som äger ett så stort och vidlöftigt land, där vi väl kunde rymmas, och han förer ändå oss sina undersåtare hit på sjön att drunkna.»

Men när jag antydde dem att verkställa, hvad Giersen mig ombudit, voro de ganska ovillige och svarade: jag vore en fånge och hade intet att befalla dem, de skulle ändå dö, behöfde alltså icke att arbeta, förrän de dödde. Hvaruppå när jag lämnade dem till svars, att jag väl visste mig vara en fånge och icke hafva dem att befalla, men

Sidan 42

så skulle, i fall jag med lifvet komme därifrån, jag berätta deras kapten, huru litet de i hans frånvaro varit måne om att rädda fartyget; de begåfvo sig omsider att göra, hvad jag dem sade. Men knappt hade de fastbundit och nedersläppt årarne och hissat fockan, förrän stormen afslet fockan och förde henne i sjön långt framför fartyget, samt sjögången så svår slog¹ på årarne, att de när slingrat manskapet öfver bord, som dem håla och därmed styra skulle.

Vid denne anstaltens olyckeliga aflopp, gick jag åter in i kajutan till den sjösjuka Giersen att berätta honom sådant och inhämta hans råd.

Och som vi hade 4 ankare med deras trossar ombord, som dock voro nog gamle, bad Giersen, att ett par ankare skulle utkastas, på det vi ej måtte drifva på grund.

Detta var ej så snart gjordt och ankarne tagit grunden, förrän på fartyget blef ett förfärligit slingrande, så att man på däcket lopp fara att slingra öfver bords. En liten stund därefter slog sjögången med sina brusande vågor ett stort hål fram i bogen af fartyget, där ankartrossarne utgingo, så att när vågen kom, häfde hon sig igenom detta hålet in i fartyget med en sådan häftighet, att mjölmattorne under däcket, hvarmed fartyget var lastadt, började flyta.

Vi grepo till såar och ämbare att ösa samt till de tvenne pumparne vi hade, men de voro ofärdige, att de ej drogo. Nöden var då ganska stor, att vi fruktade dels igenom sjögången och vågen, som slog öfver framstäfven och sköljde öfver hela fartyget öfver bakstäfven ut igen, dels igenom dess inslående fartyget alldeles blifva försänkte. Men det varade ej länge, förrän på en gång bägge ankartrossarne afsletes, som man afsliter en klen tråd emellan händerne.

Vi vroko sålunda i detta brusande mörker och kulna, töcknoga vädret i en 4 à 5 timmar utan att veta

Sidan 43

1. Ordet slog, r. 8 uppifrån, är tillagdt af utgifvaren.

Vi utkastade då de öfrig 2 ankare i mening att kunna hålla sjön. Men utom dess, att det blef ett faseligit slingrande och vågorne gingo öfver och öfver, varade sådant ej öfver 3 à 4 minuter, då ock desse bägge trossar afsletos och fartyget dref för vädret, hvarest det ett godt kanonskott ifrån landet vid den långgrunda stranden vräktes och fastnade vid kajutan på en stor sten, hvilken genom vågornes lyftande på fartyget snart borade sig igenom och stod midt in under bordet i kajutan.

Här var vår nöd nästan störst, ty hvar våg studsade förfärligen emot fartyget, så att det knarrade i alle timmer och plankor, och häfde sig såsom ett kallt bad öfver oss, som voro på däcket, emedan vattnet stod alldeles under däcket, hvaraf vi blefvo så kulne och valne, att vi ej kunde rätta ut fingrarne, och hade största möda att hålla oss fast att icke blifva sköljde öfver bord.

Kommissarien Giers bad mig då föranstalta om mastens afhuggande och nedfällande på läsidan öfver bord och omsvirande med ett tåg att hålla henne kvar utmed fartyget oss tillhanda att vid fartygets sönderslående därpå rädda vårt usla lif. Jag proponerade detta för ryske knektarne, men fann dem åter helt ovilliga, dock med pock och lock bragte jag dem därtill.

Sålunda såto vi då hela natten och klädde sjön under en ängslig förbidan af tima och stund, då fartyget skulle sönderslås. Aldrig hade jag med ett sådant begär önskat vara någonstädes som vid de eldar, jag såg på landet, hvilka de förut olyckade fartygsbesättningar upptändt hade. En del af de ryska knektarne, hvilka alla kunde simma, togo en åra, planka eller luka och vroko sig i sjön och drefvo så till lands. Lycka var det för oss, att fartyget var med vidjor sammanbundit, hvarigenom det vid vågornes anstötande som en näfverskäppa gaf

Sidan 44

svikten undan och så tillbakars igen. Ty hade det varit spikadt, hade det förr, och till äfventyrs i mörka natten, gått sönder, då vårt älende varit större.

Omsider vid solenes uppgång den 8 juni brast fartyget sönder, lasten af mjölmattorne började flyta och allt att gifva sig åtskildt och intet att stå uppå. Jag hade då möda att släpa mine halfdöde resekammerater ur kajutan, som därjämte voro ganska klenmodiga, och utan att tänka på mig själf ordonnerade¹ jag Melander att kasta sig på stora däckelukan, Giersen att kasta sig på masten.

Och när den unga och nog otilltagsne Brucen stod och jämrade sig, säjandes: »Ack! Gud trösta mig, herr fänrik, hvar skall jag taga vägen?» kom i detsamma kölen med framstäfven upp ur vattnet undan fartyget, då jag sade: »Si där, hoppa på det stycket! Det bär eder väl till lands.»

Han gjorde så, i detsamma säjandes: »Gud vare min fattiga själ nådig!» och kom så att stå på kölen och hölt sig vid den upprättade framstäfven.

Öfver allt detta² mitt föranstaltande hade de öfrige ryske soldaterne alle begifvit sig sin kos, så att jag allena med en rysk soldat hoppade där af och an på mjölmattorne. I detsamma kom min lilla koffert, som varit under däcket, framflytandes, hvarutinnan jag hade en klädning, mitt lintyg och några böcker, och som den ryske soldaten var i begrep att kasta sig på en planka, sade jag till honom: »Detta är min koffert, tag honom framför dig på plankan, och om du förer honom till lands, skall jag gifva dig en rubel; men kommer jag ej med lifvet till lands, må du behålla honom. Han svarade: »Dobra»³, tog kofferten, begaf sig på plankan, satt honom framför sig och flöt med vädret sin kos. Nu begynte mjölmattorne också att gifva sig så ifrån hvarannan, att jag ej mera hade något fotfäste, utan var 2 à 3 gångor nedre i vattnet. Omsider kom jag att fatta i två mjölmattor, som med ett bastrep voro tillsammansbundne,

Sidan 45

1. ordonnerade: tillsade.
2. Öfver allt delta: Under allt detta.
3. »Dobra» (ry. dobro): godt, bra.

hvarmed de med en stång bäras ur magasinerne. Jag kastade det vänstra benet öfver repet och höll med bägge händerne i hvardera mattan. De båro mig ock riktigt, ty mjölet var i dem hårdt packadt, så att de ej voro genomvåte. Men efter de voro fyrkantige, hade de ett fel, att de rullade omkring i vågorne, hvarigenom jag var två à tre gångor under vattnet, som då lopp mig igenom näsa och öron in i hufvudet, hvilket för dess kölds skull var ganska pinsamt och gjorde mig så yr i hufvudet, att jag när släppt mattorne.

Till min lycka och att den högste ville rädda mig vid lifvet, kommo tvenne plankor i ett skufvigt kors¹ mig närflytandes och voro i korset tillsammanssvirade² med ett bastrep, som utan tvifvel någon af de ryske soldaterne förut gjort att därpå rädda sig och dem sedan öfvergifvit. Jag kardade mig³ ifrån mjölmattorne, så godt jag kunde, till dess jag omsider fick kasta det ena benet öfver korset och med bägge händerne hålla mig i hvardera plankan. De båro mig ock mycket bättre än mjölmattorne. Men så var ännu ett fel i denne min seglation, som bestod däruti, att jag med ansiktet var vänd emot vädret, så att hvar den gång vågen kom, slog hon mig med en sådan häftighet i ansiktet, att jag såg hundrade gnistor för ögonen och lopp fara att blifva afsköljd af plankorne. Detta orådet märkte jag och kom omsider med stort arbete att vända mig med ryggen mot vädret, då det blef för mig fördelaktigare, ty vågen slog mig, där jag låg framstupa på plankorne, med en sådan kraft i ryggen, att jag med mine plankor flög ett långt stycke fram allt närmare åt landet.

Jag var då nöjd med min del och förmodade, så fort det ske kunde, drifva till lands. Men dessförinnan förestod mig ännu ett svårt äfventyr, ty när jag kom vid pass ett muskötskott när landet, fastnade mina plankor emellan tvenne stenar, och hade jag ej den styrka att kunna göra dem lösa, och som jag var hel utmattad och

Sidan 46

1. ett skufvigt kors: ett kors som förskjutit sig.
2. svirade: bundna.
3. Jag kardade mig: Jag kröp försiktigt.

valen, och hvar våg sköljde mig öfver hufvudet, var jag med plats¹ i stånd att hålla mig vid plankorne.

Melander, som igenom min anordning på däcklukan var lyckeligen redan kommen till lands, såg denna min nöd och utskaffade par bönder i en båt, som hämtade mig till lands.

Så snart jag kom på landet, gick jag till elden att värma mig, då jag fann den soldaten, som tagit min koffert. Jag frågade honom, hvar min koffert var. Han svarade mig, att han vore till hands, om han man finge den lofvade rubeln. Och fastän rublarne hos mig voro tämmeligen sällsynte, gaf jag honom denne med glädje, då han återställte mig kofferten och bar honom efter mig till en bondeby, som låg en half fjärdingsväg ifrån stranden, dit mine resekammerater voro förut uppgångne att torka sig. När jag inkom i bondestugan, som var en rökestuga eller pörte, fann jag dem afklädde liggande på ugnen att värma sig och torka sina kläder, hafvandes de förlorat allt förutan de kläderne, de hade på kroppen, ty var jag alltså rikst, som min koffert räddat hade.

Detta vårt skeppsbrott tilldrog sig under Ingermanländska vallen vid en ort benämnd Kolkampä², där den svenska generalen Lybecker³ under sin reträtt för ryssarne hasade sina hästar⁴ och satte sig med sitt infanteri öfver den ingermanländska viken. En 16 à 17 proviantskutor ledo här skeppsbrott, provianten mest skämd, men folket räddadt, och varade stormen i 5 dagar, då de, som blefvo i behåll, måste på en öppen redd under stor ångest rida för sina ankare.

Emot aftonen hade jag med mina resekammerater på pörtugnen hunnit uppvärma oss och torka våra kläder, då magen började mana på spisning, emedan vi sedan förre dags middagen intet njutit hade. Men all vår resekost, hvaraf vi en god provision hade, var i skeppsbrottet bortkommen förutan en påssa med risgryn.

Bröd var det första vi åstundade, men hade redan

Sidan 47

1. med plats: med nöd.
2. Kolkampä, en ort på ingermanländska kusten, några mil från Narva.
3. Lybecker, Georg Henrik, en officer duglig i lägre gra­der, men sorgligt oduglig som öfverbefälhafvare. När Karl XII själf år 1708 ryckte fram mot hjärtat af Ryssland, hade L. i uppdrag att i spetsen för finska hären förstöra Petersburg och tränga ryssarna undan från Östersjön, men på ett falskt rykte flydde han med sin här ned till Kolkampä vid kusten. brände sina förräd, sköt eller fördärfvade sina hästar och gick med hufvudstyrkan ombord på flottan, lämnande kvar en del trupper att nedhuggas af ryssarna. Då han dessutom 1712—13 under dådlös tröghet lät ryssarna besätta hela södra Finland, dömdes han 1717 förlustig lif, ära och gods, men benådades på vissa villkor af konungen år 1718. Han dog samma år.
4. hasade sina hästar: lät afskära senorna på hästarnas ben (för att göra dem odugliga för fienden).

hört af den finska bondehustruns svar till ryska knektarne, som henne därom anmodade, att hon intet hade. Men emedan Giersen kunde finska, bådo vi honom bruka sin vältalighet hos hustrun att, om möjeligit vore, för penningar skaffa oss bröd.

När hon det fick höra, och att vi voro svenske, steg tårarne henne i ögonen, säjandes: »Jag hörer, I ären af vårt folk, och medan, då vi sågo ryssarne hit ankomma, vi flyttat vårt ringa förråd till skogs, så skall jag efter hand hämta några kakor till edert behof. I varden mig ej förrådande.»

Det hon ock gjorde. Men som brödet var groft och hårdt, och vi gärna åstundade något sofvel därtill, så emedan vid bondegården var en liten insjö, och vi hade metetyg hos oss i tankar att vid stillaliggande på vår resa meta i finska skären, ty skoro vi oss spö och sökte maskar, foro på en ekestock ut på sjön och uppmetade en så stor myckenhet af abborrar, att vi väl i tre dagar däraf lefva kunde.

Under denna vår stilla och tarfveliga hushållning här i bondegården voro vi dock ej utan räddhåga och bekymmer, hvad af oss blifva skulle, om vi antingen skulle sändas fram eller tillbaka. Men omsider, sedan vädret saktat sig, kom femte dagen därefter andra fartyg från Kronstadt, som oss afhämtade, då jag och Giersen blefvo tillsammans och kommo sålunda efter några veckors förlopp igenom den finska skärgården, fastän vår tillgång af mat var ganska knapp, och var rispåssa oss allehanda tunna och stadigare rätter furnera måste, hvartill fingo vi en rysk soldat, som det för oss tillredde. En 10 mil ifrån Åbo mötte oss den ryske kommenderande generalen furst Michail Michajlovitj Galitsyn¹ med hela galerflottan att eskortera oss fram till Åbo.

Sedan vi till Åbo voro ankomne, vistes oss den höflighet, att vi blefvo bekvämt inkvarterade, och den ryska generalen furst Galitsyn befallte oss dageligen spisa

Sidan 48

1. Galitsyn, Michail Michajlovitj. rysk general, förde befäl i striden mot Lewenhaupt vid Lesna och i slaget vid Stor-Kyro, där Armfelt, efter Lybecker befälhafvare öfver finska hären, besegrades; var 1714 —1721 rysk öfverbefälhafvare öfver Finland; dog som fältmarskalk år 1730.

hos sig. Denne höflighet var oss väl ganska behagelig, men så underlåto vi dock icke att yrka på vårt öfversändande till Sverge, hvartill general Galitsyn svarade sig redan i år hafva öfversändt tvenne galerer till Sverge med bref, men som de ej voro återkomne, visste han ej, huru man i Sverge ansågo slike ryske fartygs öfversändande, ty kunde han ej tilltro sig att skicka flere fartyg öfver, innan han fingo underrättelse om de förre, utan att vi nödvändigt så länge vänta skulle. Han ville emellertid söka passera oss tiden¹ på allt görligit sätt.

Men emedan vi yrkade alltmer och mer på vårt öfversändande med försäkran af generalmajoren Rudolf Henning Horn², den där äfven var afsänd till att utväxlas, att om de andre fartygen för honom obekante orsakers skull i Sverge blifvit kvarhållne, skulle dock detta, som hade ett så riktigt ärende icke kvarhållas. Ty resolverade generalen Galitsyn att omsider lämna oss en galer ibland de största med en sjökapten, som var en grek benämnd Marco, och en infanterikapten, en schlesier benämnd Lucka, och sig själf tillbad denne kommendering med 130 man gemena.

Den dagen vi färdas skulle, lade denne galer, med en hvit flagga försedd, nedan för generalen Galitsyns kvarter. Nio stycken³ planterades därvid i åbrädd, och vi blefvo budne alle till middagsmåltid.

Under den tid vi hos honom åto, kom jag alltid att sittja honom närmast, där han satt nederst, hvilket kom därutaf, att jag litet ryska med honom tala kunde. Och som han nödgade öfvermåttan att dricka, säjandes: »Om I dricken och ären lustige och glade, vill jag strax släppa eder, men om I ären trumpne, vill jag behålla eder kvar i många dagar», bad jag honom skona mig, efter jag vore ung och ej van att dricka. Men de andre fingo göra besked, så att både värd och gäster voro nog af drycker betagne. Han frågade mig, hvar jag i Sverge vore född. Jag svarade: »En femton mil ifrån Stock-

Sidan 49

1. söka passera oss tiden: söka fördrifva tiden åt oss.
2. Horn, Henning Rudolf, hade 1695 utnämnts till generalmajor, kommendant i Narva och öfverkommendant öfver alla fästningar i Ingermanland. Det var han som år 1700 genom klokhet och mod höll Narva, tills Karl XII räddade staden genom det berömda slaget vid Narva. År 1704 lyckades emellertid ryssarna trots H:s hjältemodiga försvar storma staden, och H. kastades i det svåraste fängelse. Efter hemkomsten blef H. generalfälttygmästare och riksråd. H. hade förut upphöjts till friherre, efter hemkomsten blef han grefve. Han dog år 1730.
3. stycken: kanoner.

Under det skålarne druckes, lossades de nedanför huset planterade stycken.

När nu måltiden var ändad, följde han oss själf neder på galeren, och då han tog afsked, lossade galeren sina stycken, hvilket besvarades af hela galerflottan, som låg på ömse sidor af åen, där vi skulle passera.

Vi foro alltså ganska nöjde våra färde i förmodan att utan flera frestelser och hinder få se det kära fäderneslandet och erhålla vår frihet; men vinden var oss mest emot, så att vi med roende måste bringa oss fram. Vi stadnade omsider vid ett skär vid Ålands haf, och som där var öppna hafvet utanföre och hårdt motväder, måste vi där ligga i tvenne dagar, då den ryska sjökaptenen Marco sade, att ifall vädret dagen därefter ej vände eller stillnade, ville han gå tillbaka igen, helst han ej med proviant på någon lång tid var försedd. Vi häpnade öfver desse hans utlåtelser och bådo Gud om vädrets ändring till andra dagen.

Andra dagen emot kl. 9 om förmiddagen begynte vädret att sakta sig, hvaröfver vi högeligen gladdes, och emot middagen vardt helt lugnt, då vi med många böner förmådde kaptenen att lägga af att med roende gå öfver Ålands haf. Vi sköto ock några rubel tillsammans till de ryske soldaterne, som rodde, hvarmed de gjorde en sådan flit, att de just lyfte galeren ur vattnet, och kl. 2 sågo vi redan svenska skären och en af våra kryssare, som då i lugnet låg hel stilla. Ryska sjökaptenen satte just åt honom, och när han kom på ett kanonskott när kryssaren, satte han sig i slupen, då en slup ifrån vår kryssare mötte honom.

Sedan de talts vid, anmodade kryssaren, att galeren

Sidan 50

skulle hålla sig på sidan af honom under styckenen, till dess han inhämtat order ifrån viceamiralen vid vår flotta, som låg ini skären, om vårt förhållande.

Under det vi så lågo med galeren under styckenen af kryssaren, begynte det blåsa upp, då kryssaren satte sin lof ut till sjös. Men som vädret ökades, och han gick till hafs, ropade den ryske sjökaptenen, att man ej mot natten skulle föra honom till sjös, medan han hade ett fartyg, som ej tålte sjögången, och när kryssaren ännu något dröjde att slå om lofven, sade den ryska sjökaptenen: »Om han längre dröjer, vill jag tillsätta mina segel och snart gå ifrån honom», det han ock gjorde och var mycket snällare¹ att segla än kryssaren. Men i detsamma omkastade kryssaren lofven och gick till landet tillbaka, då vi på sidan följde honom.

Emot solbärgningen kom en fregatt ur skären, kommenderad af kaptenlöjtnanten Göthe. Han tog oss under sin vård och förde oss in i skären, där han anviste galeren att lägga till lands på en liten holma, och han lade sig med fregatten utanföre. Om morgonen ankommo två svenske galerer, som oss emottogo. Och oaktadt vi ej hade långt till flottan, förde oss icke gerada² vägen utan 2 à 3 gångor i skären kompassen omkring. Under detta omkringförandet lät ryska sjökaptenen en gång pejla djupet, då den kommenderande kaptenen på främsta svenska galeren ropade, att han därmed aflåta skulle, emedan honom ej vore lofligit att pejla djupet på främmande farvatten.

Omsider kommo vi kl. 3 eftermiddagen till svenska flottan, som då kommenderades af viceamiralen baronen Karl Wachtmeister³, bestående af en 8 skepp, 2 fregatter, 3 à 4 galerer och några bestyckade skärbåtar. Ryske sjökaptenen satte sig då i slupen och tog generalmajoren Horn och magister Nordberg med sig. Vi bådo honom få följa med, men han nekade det, då vi bådo generalmajoren Horn bedja amiralen att låta hämta oss dädan

Sidan 51

1. snällare: snabbare.
2. gerada: raka.
3. Wachtmeister, Karl Hans, hade varit sekond på skeppet »Öland», då Psilander med detsamma 1704 förde sin ärorika strid mot en engelsk flotta; var år 1715 vice amiral och hade i uppdrag att med sin flotta kryssa i Bottniska viken och skydda östra skärgården. Han blef slutligen president i amiralitetskollegium och dog år 1731.

medan vi af den trängsel och ohyra, på galeren var, voro nog mätte.

Det skedde ock genast, att amiralen med sin egen slup ganska hederligen lät hämta oss därifrån och, när vi kommo på skeppet, gratulerade oss till vår löskomst. Vi tackade honom, som låtit hämta oss, berättandes ryske sjökaptenens hårdhet, som oss förut ej släppa ville. Amiralen svarade: »Stränga herrar regera ej länge. I dag hafven I varit fångne, och i morgon är han själf en fånge.»» Hvarmed han syftade på Hans Maj:ts order, att ehvad armerade fartyg som ej förde dansk flagg, dem ansåg högstbemälte konung för sjöröfvare, i hvad ärende de ock kommo, och hade amiralen order dem att arrestera. Detta var ock orsaken, hvarföre de tvenne förre ryske galerer, som med bref varit öfversände, blifvit kvarhållne.

Jag gladde mig att nu (den 26 juli) vara kommen i svenska händer, gick ej mera på galeren, utan eftersände mina saker, åt aftonmåltid hos amiralen och fick mitt natthärberge i arkliet¹ öfver allt skeppets krut, men sof dock ganska tryggt och sött — tackandes innerligen Gud, när jag om morgonen vaknade, då solen upprann, och besinnade, att jag erhållit min frihet

Åter till förstasidan

Sidan 52

1. arkliet: förvaringsrummet för handvapen på ett örlogsskepp.