Arméer Fältslag Fanor & standar Tennsoldater Karolinerbloggen

  DIPLOMATI
 
  Antisvensk koalition 1
  Antisvensk koalition 2
 
 
  GRENADJÄRER
 
  Vad är grenadjärer?
  Svenska grenadjärer
  Utländska grenadjärer
  Grenadjärmössor
  Hästgrenadjärer

 

  KÄLLTEXTER
 
  G. A. Pipers minnen
  Gen. Major Roses Rel.
  Karl XII:s brev
 
 
  LITTERATUR
 
 
Kriget i Skåne
 

Örjan Martinsson
 

Bildandet av den
Antisvenska koalitionen

 
Fredrik IV av Danmark-Norge, August den starke av Sachsen och Peter den store av Ryssland

Stora nordiska kriget inleddes natten till den 12 februari 1700 när en sachsisk armé genomförde en överraskningsattack mot den svenska staden Riga. Omedelbart efter att nyheten om attacken nådde Köpenhamn attackerade den danska armén Sveriges bundsförvant Holstein-Gottorp. I augusti samma år förklarade Ryssland krig mot Sverige. Inledningen av ett krig på tre fronter mot Sverige var resultatet av flera år av hemliga förhandlingar mellan dessa stater. Men medan Sverige hade bedömt risken för ett krig mot Danmark som hög och Ryssland som en trolig dansk bundsförvant så var sachsarnas deltagande en stor överraskning. För Sverige innebar detta att en perfekt storm hade bildats som skulle leda till att Sverige förlorade sin ställning som stormakt.

Det är vanligt i historieskrivningen om kriget att peka på det faktum att Sverige hade alldeles för begränsade resurser för att på lång sikt kunna upprätthålla sin stormaktsställning. Och eftersom Sveriges expansion under 1600-talet hade skett på bekostnad av sina grannar Danmark, Ryssland och Polen (den senare staten var i personalunion med Sachsen sedan 1697) var det bara logiskt att dessa stater skulle utkräva sin hämnd förr eller senare. Men detta är också ett exempel på hur man skriver historia med facit i hand eftersom den tar alldeles för lite hänsyn till de speciella omständigheter som resulterade i att den antisvenska koalitionen bildades. Stora nordiska kriget och förlusten av Sveriges besittningarna på andra sidan Östersjön var inte resultatet av en oundviklig jordbävning. Det är därför viktigt att ta en närmare titt på varje deltagande stats orsaker till att starta ett anfallskrig.

Danmark

Den stat som var mest villig att göra upp räkningen med Sverige var Danmark. Det enda som höll dem tillbaka var det faktum att Sverige var militärt starkare och att Danmark därför behövde bundsförvanter om de skulle starta ett krig.

Danmark och Sverige var arvfiender som hade utkämpat krig efter krig så långt bak i tiden som vi har källor. I dessa konflikter hade Sverige alltid varit den svagare parten alltsedan andra halvan av 1300-talet till Kalmarkriget 1613–15. En återkommande orsak till dessa krig var danska anspråk på den svenska tronen. Den snabba utvecklingen av den svenska krigsmakten under 1600-talet skulle dock leda till en dramatisk förändring av maktbalansen. 1643 fick Danmark uppleva att Sverige inte längre tolererade danska provokationer. Inte ens när den svenska armén hade händerna fulla i trettioåriga kriget. Till danskarnas stora överraskning gjorde den svenska armén helt om och invaderade Jylland från söder och tvingade Danmark att avträda Jämtland, Härjedalen, Ösel, Gotland och Halland till Sverige. 1657 såg Danmark ett tillfälle att ta tillbaka de förlorade landskapen när den svenska armén tycktes ha problem i Polen. Men återigen gjorde den svenska armén helt om och invaderade först Jylland och sedan resten av Danmark så att de tvingades avträda Skåne, Blekinge, Bornholm, Bohuslän och Trondheims län till Sverige. I nästa krig (1658–1660) var det Danmark som var tvunget att kämpa för sin överlevnad som självständig stat mot svensk aggression.

Danmark överlevde dock och fick tillbaka Bornholm och Trondheims län. Sedan i det skånska kriget 1675–79 lyckades de tillsammans med Brandenburg förstöra mycket av den svenska arméns stora anseende. Men på grund av fransk inblandning förhindrades Danmark att göra några landvinningar. Sverige kontrollerade därför fortfarande flera landskap som hade varit danska sedan urminnes tid. Men även om Danmark väldigt gärna ville ta tillbaka dessa territorier så var det ett helt annat tvistemål som skulle ge bränsle till kommande konflikter och det var hertigdömet Holstein-Gottorp.

Den holstein-gottorpska frågan

Holstein-Gottorp var formellt sett inte ett hertigdöme men kallas så för enkelhetens skull. I själva verket var det en sidogren till det danska kungahuset som styrde de två hertigdömena Slesvig och Holstein som medregent till den danske kungen. Holstein var en del av det Tyskromerska riket och både hertigen av Holstein-Gottorp och den danske kungen var vasaller till den tyskromerske kejsaren i egenskap av hertigar av Holstein. Slesvig å andra sidan var en del av kungadömet Danmark och där var hertigen av Holstein-Gottorp inte bara medregent till den danske kungen utan även ursprungligen hans vasall. De två hertigdömena var administrativt delade i hertigliga, kungliga och gemensamma områden.

Hertigdömet Holstein-Gottorps landområden var strategiskt viktiga och under båda svenska invasionerna av Jylland under 1600-talet hade dess hertig förrått den danska kungen genom att alliera sig med Sverige i utbyte mot suveränitet, vilket uppnåddes 1658. Alliansen mellan Sverige och Holstein-Gottorp hade dessutom stärkts genom ett äktenskap mellan Sveriges kung Karl X Gustav och den holsteinska prinsessan Hedvig Eleonora 1654. Deras son Karl XI skulle som kung av Sverige (1660–1697) vara mycket lojal till sina holsteinska släktingar. Danskarna hade därmed sett Holstein-Gottorp förvandlas från ett danskt län till ett bihang till det svenska riket som infiltrerade Danmarks utsatta gräns i söder. Att neutralisera detta hot hade högsta prioritet i dansk utrikespolitik under andra halvan av 1600-talet

I inledningen av det skånska kriget blev hertigen av Holstein-Gottorp avsatt av Danmarks kung Christian V och de hertigliga delarna av Slesvig drogs in till den danska kronan. Men även detta återställdes av Frankrike vid fredsslutet. Karl XI kände sig dock förödmjukad av hur Frankrike hade slutit fred på Sveriges vägnar utan svenskt deltagande vid förhandlingsbordet, så han bröt med Frankrike och slöt istället en allians med Nederländerna 1681. Men tidpunkten för alliansbytet var dessvärre inte den bästa eftersom Frankrikes kung Ludvig XIV då stod på höjden av sin makt. Sveriges tidigare fiender, Danmark och Brandenburg, ersatte omedelbart Sverige som Frankrikes nordliga bundsförvanter och började uppträda hotfullt mot Sverige. Det var endast på grund av att Frankrike var fokuserat på att annektera tyskt territorium och inte ville ha sina bundsförvanter sysselsatta på annat håll som Sverige undvek ett nytt krig. Men 1684 invaderade Danmark Holstein-Gottorp och tog kontroll över hela Slesvig i strid mot fredsavtalet från 1679. Sverige var oförmöget att göra något åt saken och den nederländska alliansen var inte till någon nytta när även England var allierat med Frankrike och den tyskromerske kejsaren var upptagen med ett krig mot turkarna. I detta läge var danskarna så orädda att de även inledde en belägring av den fria riksstaden Hamburg 1686.

Efter år av fruktlösa förhandlingar om den holstein-gottorpska frågan skedde en politisk jordbävning i England som förändrade allting. Den nederländske ståthållaren Vilhelm av Oranien tog makten i England 1688 och lyckades skapa en ny stor koalition mot Frankrike (som inkluderade före detta franska bundsförvanten Brandenburg). Karl XI lovade att bistå Nederländerna med hjälptrupper om de hjälpte honom med Holstein-Gottorp. Plötsligt var Danmark politiskt isolerat och ställt inför ett ultimatum att acceptera Sveriges krav senast den 20 juni 1689 eller bli attackerat av en koalition bestående av Sverige, Hannover och sjömakterna (= England och Nederländerna). På den allra sista dagen valde Danmark att acceptera kraven i fördraget i Altona och återställa hertigdömet Holstein-Gottorp. För Karl XI innebar detta att förödmjukelsen från fredsavtalet 1679 och de följande händelserna nu var borta och han kunde uppleva triumfen av att ha tvingat sin fiende till underkastelse utan att avfyra ett enda skott. För danskarna innebar detta att de nu var tillbaka på ruta ett. Situationen var fortfarande oacceptabel men de var tvungna att vänta på ett mer gynnsamt diplomatiskt läge innan de återigen kunde försöka att vingklippa hertigen av Holstein-Gottorp.

Trots att hertigen av Holstein-Gottorp hade fått suveränitet över sina delar av Slesvig 1658, och bekräftelsen av detta 1679 och 1689, var de faktiska hertigdömena Slesvig och Holstein fortfarande intakta och med det var alla gamla avtal om hur de skulle administreras av de två medregenterna fortfarande giltiga. Det fanns därför en inbyggd motsättning i detta arrangemang som gav upphov till skilda tolkningar om hur omfattande hertigens suveränitet egentligen var. Den danska uppfattningen var att den var väldigt begränsad och Christian V hade rättfärdigat sina ockupationer 1675–79 och 1684–89 med att påstå att hertigen hade brutit mot villkoren i gamla avtal från 1500-talet.

När Fredrik IV blev hertig av Holstein-Gottorp i slutet av 1694 började den gamla konflikten hetta upp igen. Han ville få ett slut på den tvetydiga statusen på sitt hertigdöme genom att kräva en fullständig delning av Slesvig-Holstein och ett slut på medregentskapet. Men det som verkligen oroade danskarna var hans åtgärder att värva soldater och bygga befästningar i hans delar av Slesvig-Holstein, det senare med hjälp av svenska soldater. Danskarna noterade att befästningarna var alldeles för stora för att bemannas av den lilla holstein-gottorpska armén och att de uppenbart var avsedda för den svenska armén i händelse av krig. Återigen hävdade den danske kungen att hertigen hade överskridit sina befogenheter medan hertigen (och Sverige) hävdade att han hade full rätt som suverän hertig att bygga befästningar på sitt eget territorium.

De motstridiga uppfattningarna trappades upp till en fullskalig kris efter Karl XI:s död april 1697. Hans son Karl XII var fortfarande minderårig och skulle inte bli myndigförklarad förrän sju månader senare. I hopp om att den nya regimen inte skulle vara lika fast besluten att stötta Holstein-Gottorp, invaderade danska trupper hertigdömet i maj och raserade befästningarna. Sverige accepterade dock inte detta och långvariga förhandlingar med medlare inleddes för att försöka hitta en lösning till krisen. Dessa blev emellertid inte framgångsrika och Sverige svarade till slut med en militär upprustning i de tyska besittningarna som kulminerade med att två regementen sändes till Holstein hösten 1699 för att återuppbygga befästningarna.

Dessförinnan hade alliansen mellan Sverige och Holstein-Gottorp stärkts 1698 med äktenskapet mellan hertigen och Karl XII:s äldre syster som samma år tog med sig en svensk bataljon till Holstein som hennes personliga garde. Danskarna hade försökt vinna över Sverige på sin sida genom att erbjuda äktenskapsallianser mellan deras kungahus och även föreslå en dansk-svensk-fransk allians i utbyte mot eftergifter i den holstein-gottorpska frågan. Men Karl XII ansåg att både han och hans yngre syster var för unga för att gifta sig och hans äldre syster hade redan blivit bortlovad till hertigen av Holstein-Gottorp. Med tiden kom den svenska hållningen att bli allt mer Holstein-vänlig och Karl XII gjorde klart att han skulle försvara hertigens rättigheter med militärmakt om saken ställdes till sin spets. Men danskarna skulle inte heller vackla och vid slutet av 1699 verkade ett krig allt mer troligt med huvuddelen av den danska armén redan förlagd i Slesvig-Holstein.

Stormakterna

Danmarks största problem var dock att fördraget i Altona från 1689 fortfarande gällde. Enligt detta var inte bara Sverige utan även sjömakterna och Hannover förpliktade att försvara Holstein-Gottorps suveränitet ifall Danmark startade ett krig. Danmark hade försökt förbättra sina relationer med stormakterna genom att erbjuda hjälptrupper och allianser under 1690-talet. Dessa försök hade varit så pass framgångsrika att Danmark nu hade bra relationer med såväl Frankrike som sjömakterna. Och eftersom ett europeiskt storkrig om den spanska tronföljden verkade troligt inom en snar framtid, var stormakterna på jakt efter bundsförvanter och agerade därför inte kraftfullt mot Danmark i Holstein-Gottorp-krisen. Danmark hoppades att sjömakterna inte skulle respektera Altona-fördraget eftersom det svenska bidraget i det nyligen avslutade pfalziska tronföljdskriget hade varit något av en besvikelse. Sverige hade dessutom fortsatt att göra dem besvikna genom att under 1690-talet upprätthålla en utrikespolitik som gick ut på att vara fri från allianser och förpliktelser gentemot stormakterna.

Men när krisen utvecklade sig efter maj 1697 stod det klart att varken sjömakterna eller Frankrike ville ha ett krig mellan Danmark och Sverige. Det stod också klart att båda sidor föredrog Sverige som bundsförvant istället för Danmark. Danskarna försökte förgäves övertyga stormakterna att det var i deras bästa intresse att återupprätta maktbalansen i Skandinavien genom att sätta stopp för den svenska dominansen. Sveriges ovilja att binda sig för hårt till sjömakterna var dock det som upprätthöll hoppet för Danmark att de skulle förbli neutrala eller rent av alliera sig med Danmark i utbyte mot fördelaktiga handelsavtal ifall krig bröt ut.

Hannover

Men även om Sverige och Holstein-Gottorp inte fick hjälp från sjömakterna skulle Danmark ändå behöva bundsförvanter om de skulle ha någon realistisk chans att vinna ett krig. Man skulle kunna tycka att de mest uppenbara kandidaterna till detta var de tidigare bundsförvanterna under skånska kriget, nämligen Brandenburg och den stat som nu kallades för Hannover. Men den sistnämnda staten var en av garantimakterna i fördraget i Altona och om de var Holstein-vänliga redan 1689 så var de ännu mer vänligt sinnade nu. De dansk-hannoverska relationerna hade kraftigt försämrats under 1690-talet som ett resultat av tvister om land och titlar mellan den danske kungen och den hannoverske kurfursten. Danska och hannoverska trupper hade rent av drabbat samman 1693. Med Hannover som en trolig fiende hade Danmark istället slutit allianser med fem av Hannovers mindre grannar som lovade att anfalla Hannover ifall denna stat bröt freden med Danmark. Dessa allianser skulle dock inte aktiveras eftersom det var Danmark som inledde krigshandlingarna 1700.

Brandenburg

Kurfursten av Brandenburg var å andra sidan upptagen med ambitiösa planer på annat håll. Han försökte både få stormakternas stöd (i synnerhet den tyskromerske kejsaren) för hans önskan att utropa sig till kung av Preussen, och även efterträda Vilhelm av Oranien som ståthållare i Nederländerna (han var dennes närmaste manlige släkting). På grund av detta ville han inte reta upp stormakterna genom att framstå som en orosstiftare. Istället retade han upp Danmark genom att vara vänligt inställd till hertigen av Holstein-Gottorps krav under den pågående krisen. Senare nekade han en sachsisk hjälpkår att 1699 passera genom Brandenburg på väg till Holstein med motiveringen att han inte ville hota freden i Europa. Kurfursten var vid den tiden under hårt tryck från kejsaren som hade fått nys om bildandet av den antisvenska koalitionen och såg den som ett hot eftersom han fruktade att den skulle kunna alliera sig med Frankrike. Därför hade österrikiska trupper samlats i Schlesien, vilket förmådde Brandenburg att hålla en låg profil och inte mobilisera sina egna trupper.

Kurfursten lät dock vid samma tid meddela att han var villig att stödja Danmark ifall de blev anfallna. Och den 6 april 1700, när kriget redan hade börjat, gick han ännu längre och lovade att inte stödja Danmarks fiender samt att den här gången tillåta en sachsisk hjälpkår att passera Brandenburg. I utbyte krävde han att den svenska staden Wismar skulle säljas till Brandenburg ifall danskarna erövrade den. Så även om Brandenburg inte var en del av den antisvenska koalitionen när den bildades, är det troligt att de skulle ha anslutit sig till den inte långt efter krigsutbrottet ifall Sveriges fiender hade varit mer framgångsrika.

Ryssland

Den kanske allra mest uppenbara danska bundsförvanten i ett krig mot Sverige var Ryssland, detta eftersom en återerövring av före detta ryskt territorium skulle ge dem tillträde till Östersjön och därmed stora strategiska fördelar. Ryssarna hade dock under 1670-talet avböjt danska erbjudanden att delta i skånska kriget. Men vid den tidpunkten var de mer intresserade av Ukraina som de i strid mot Polen och Osmanska riket försökte ta kontroll över.

Endast fem dagar efter Karl XI:s död 1697 skickades ett danskt sändebud till Ryssland för att förhandla om en offensiv allians mot Sverige. Oturligt nog för danskarna hade den ryske tsaren Peter I några veckor innan påbörjat sin så kallade ”stora ambassad”, en resa genom Västeuropa.  Det fanns därför ingen i Moskva som kunde förhandla med det danska sändebudet. Och eftersom tsaren reste inkognito och hävdade att han fortfarande var kvar i Moskva hade danskarna i över ett år stora svårigheter med att komma i kontakt med honom.

Ryssland var vid denna tidpunkt i krig mot det Osmanska riket och Peter I hade 1696 avslutat ett framgångsrikt fälttåg mot den turkiska fästningen Azov och byggt en örlogsbas där. Det stora turkiska kriget gick dock mot sitt slut och den tyskromerske kejsaren och den turkiske sultanen slöt fred i Karlowitz i början av 1699. Huvudsyftet med Peter I:s stora ambassad var att förhindra detta fredsavtal och även försöka utöka alliansen (heliga ligan) som stred mot turkarna. Misslyckandet att uppnå detta, och hans ambitioner inte mättade med erövringen av Azov, ledde till att Peter I riktade blicken mot Sverige.

Ett uppror i Moskva tvingade honom att återvända tidigare än planerat, men under resan tillbaka mötte han i slutet av sommaren 1698 den sachsiske kurfursten tillika polske kungen August den starke i Rawa i Polen. August var också en medlem i den heliga ligan och lika missnöjd med att kriget skulle sluta eftersom han hade hoppats på att erövra Moldavien. Personkemin mellan dem var mycket god och de tillbringade fyra dagar tillsammans. Under dessa dagar var det med stor sannolikhet Peter I som föreslog att de skulle attackera Sverige istället och August som gick med på det. Ingen formell allians slöts dock vid detta tillfälle.

Åter i Moskva inledde tsaren samtal med det danska sändebudet och föreslog en allians mellan Ryssland, Danmark och Sachsen. Förhandlingarna skulle dock ta tid, dels på grund av de stora avstånden mellan de olika huvudstäderna, men också på grund av att Peter I var en vankelmodig man som kunde vänta månader med att signera de olika dokumenten. Han var väldigt mån om att Danmark skulle bekräfta allianser och stöd från andra stater såsom Sachsen och Brandenburg innan han förpliktade sig att gå i krig. Även Christian V:s död i augusti 1699 resulterade i en försening eftersom den nye danske kungen Fredrik IV var tvungen att bekräfta det danska sändebudets fullmakt att förhandla en allians. Det dröjde därför till november 1699 innan den slutgiltiga överenskommelsen ratificerades av tsaren i Moskva.

Ett annat problem var att Ryssland fortfarande var i krig mot Osmanska riket och Peter I ville inte starta ett nytt krig förrän han hade avslutat det turkiska kriget, som skedde när ett vapenstillestånd slöts i juli 1700. Danmark och Sachsen var därför tvungna att starta kriget utan att veta exakt när Ryssland skulle ansluta sig.

Sachsen

Sachsen var en osannolik fiende till Sverige eftersom det inte gränsade till svenskt territorium eller hade några anspråk som var i konflikt med Sverige. Dessutom hade båda länderna Brandenburg som granne och rival, vilket gjorde en svensk-sachsisk allians till ett mer logiskt alternativ. Detta förändrades dock när Sachsens kurfurste August den starke blev kung av Polen september 1697 (och chockade den protestantiska världen genom att konvertera till katolicismen för att uppnå detta). Polen och Sverige hade utkämpat flera krig mellan 1563 och 1660, och Sverige hade erövrat Livland från Polen samt annekterat Estland som polackerna hade betraktat som deras rättmätiga territorium. Men Polen hade även efter dessa händelser förlorat stora landområden till Ryssland, och från svensk synvinkel var Polen en naturlig bundsförvant mot Ryssland.  Valet av August som polsk kung hade därmed inte setts som något bekymmersamt för Sverige (utöver de religiösa betänkligheter som faktumet att Martin Luthers hemland nu styrdes av en katolsk konvertit orsakade). Den svaga kungamakten i Polen innebar också att det var högst osannolikt att August kunde använda polska trupper i ett krig om det inte bedömdes vara absolut nödvändigt av Polens riksdag.

Augusts legitimitet som polsk kung var också tveksam eftersom hans motkandidat François Louis, prinsen av Conti, hade faktiskt fått flest röster i kungavalet. Men innan prinsen av Conti lämnade Frankrike för sitt tilltänkta kungadöme hade August invaderat Polen med en sachsisk armé och blivit krönt till kung av sina polska anhängare. Augusts kupp hade starkt stöd av Österrike och Ryssland som inte ville att Polen skulle lämna den heliga ligan. Men det diskutabla sätt som han hade tillträtt sin tron på innebar att han fick ägna de följande åren åt att pacificera sitt nya kungadöme med hjälp av den sachsiska armén, samtidigt som han fortsatte att delta i kriget mot turkarna.

I det här läget var August väldigt intresserad av att sluta allianser som kunde stärka hans grepp om Polen. Så när danskarna sökte upp honom gick han med på att sluta ett fördrag i mars 1698 i vilket de lovade att stödja varandra med hjälptrupper ifall någon av dem blev attackerad. Den omedelbara konsekvensen av fördraget var att August tog emot två danska hjälpkårer med en sammanlagd styrka på 4000 man som skulle placeras i Polen och Sachsen. Dessutom lovade danskarna att förhindra en eventuell fransk flotta att segla in i Östersjön för att stödja prinsen av Contis anspråk på Polens tron. I utbyte mot denna värdefulla hjälp lovade August i en hemlig artikel av fördraget att stödja Danmark ifall hertigen av Holstein-Gottorp inte respekterade den danske kungens rättigheter och i händelse av krig fick stöd av en tredje part.

August var dock ingen pålitlig bundsförvant och varken fördraget med Danmark i mars 1698 eller det muntliga löftet till tsaren i Rawa hade på något sätt bundit honom till ett krig mot Sverige. Under hans långa regeringstid skulle den impulsive August bli ökänd för sin machiavelliska vana att inte hedra avtal eller löften som han hade givit. Efter fördraget i mars 1698 var det väldigt lite diplomatisk aktivitet i över ett år, vilket fick danskarna att tvivla på att de kunde förvänta sig någon hjälp från August. Den händelse som skulle bli avgörande för hans deltagande i den antisvenska koalitionen var inte de tidigare överenskommelserna utan istället anställningen av den livländske adelsmannen Johann Reinhold Patkul i hans tjänst.

När Karl XI ville utsträcka det kungliga enväldet till Livland mötte han kraftigt motstånd från den livländska adeln som i Patkul hade en mycket frispråkig representant. Adeln var dock inte framgångsrik med att bevara sina privilegier och Patkul blev åtalad för förräderi och dömd till döden 1694. Men innan domen föll hade han redan flytt landet och han skulle ägna de följande åren åt att konspirera mot Sverige. Han kom till Sachsen efter Rawa-mötet och skulle sedan övertyga August att det fanns ett djupt missnöje mot det svenska styret i Livland. Patkul lovade att om en sachsisk armé invaderade Livland skulle hela den livländska adeln göra uppror. Han lade fram en invasionsplan som gick ut på att genomföra en överraskningsattack mot Riga utan föregående krigsförklaring, och han lovade att det usla tillståndet på befästningarna och den höga andelen livländska officerare i garnisonen skulle garantera framgång.

Patkul gjorde anspråk på att tala för den livländska adeln och förhandlade fram villkoren för en livländsk kapitulation till August under augusti 1699. Livland skulle bli ett polskt län med fullständig autonomi och religionsfrihet. Adelns privilegier skulle inte bara återställas utan även utökas. I utbyte skulle Livland styras av August och hans ättlingar även om de inte satt på den polska tronen. Adeln skulle även gå med på att upprätthålla en 24 000 man stark armé. För August var detta erbjudande alldeles oemotståndligt och han hoppades även kunna stärka sin makt i Polen i utbyte mot att återbörda Livland till det Polsk-litauiska samväldet.

Vilseledandet av Sverige

Sverige var inte helt omedveten om vad som hände runt omkring dem. Under hela den här perioden hade de försökt att vinna över August som en bundsförvant. Hans goda relationer med Hannover, som han 1697 hade slutit en allians med som liknade den danska från mars 1698, hade gett Sverige gott hopp om att han var en trolig bundsförvant och det blev ett mål för svensk diplomati få till stånd en allians. Dessa förhandlingar ledde dock ingenvart och i juni 1698 fick svenskarna upplysningar om att det dansk-sachsiska fördraget var mer omfattande än vad som sagts officiellt. Sverige var nu mycket bekymrat och skickade Mauritz Vellingk som deras sändebud till Augusts hov för att utröna hans verkliga avsikter. August använde dock all sin personliga charm och övertygade Vellingk om hans stora vänskap till Sverige och förnekade rent av att alliansen med Danmark existerade. Vellingk började därefter verka för att få till stånd en svensk-sachsisk allians, men återigen drog förhandlingarna bara ut på tiden utan att leda till något resultat, trots Augusts ideliga försäkringar om att han var vänligt sinnad till Sverige. Medan detta pågick fick den svenska regeringen oroväckande information från andra källor och var 1699 övertygad om att August inte var en pålitlig person. August slutade efterhand att förneka existensen alliansen med Danmark och bekräftade därmed att han hade ljugit, men han framhärdade med att påstå att Sverige inte hade någon anledning att frukta honom. Vid slutet av 1699 trodde dock den svenska regeringen att August trots allt var vänligt sinnad och att en allians fortfarande var möjlig. Vellingks ständiga ström av positiva rapporter och den hjälp som sachsiska diplomater gav till sina svenska kollegor i Moskva ledde till att de drog den slutsatsen.

Sverige hade också noterat de danska diplomaternas närvaro i Moskva och var oroade över möjligheten till en dansk-rysk allians. Det blev därför ett mål för de svenska diplomaterna att få till stånd ett fördrag med Ryssland där Peter I bekräftade alla tidigare fredsavtal med Sverige. Peter I uppträdde mycket vänligt gentemot de svenska diplomaterna och arbetet med att bekräfta avtalen genomfördes under hösten 1699. Men när han gjorde detta valde han att inte kyssa korset, vilket var sedvänjan i Ryssland när fördrag skrevs under. Peter I förklarade att detta inte var nödvändigt eftersom han hade kysst korset när han hade bekräftat samma avtal under Karl XI:s regeringstid. Den svenska delegationen var tvungen att acceptera denna förklaring och lämnade Moskva i november med ett fördrag som Peter I senare skulle hävda var ogiltigt eftersom han inte hade kysst korset. När svenskarna hade lämnat var deras danska och sachsiska kollegor kvar och förhandlade fram mer hållfasta avtal

Den antisvenska koalitionen blir verklighet

Efter många turer så föll alla delar av koalitionen på plats i slutet av 1699.  Danmark och Sachsen slöt en ny och mer omfattande allians i september medan Ryssland i sin tur slöt allianser med Danmark och Sachsen i november.

 September-fördraget konstaterade att en varaktig fred i Norden kunde endast uppnås ifall Sverige återlämnade allt territorium som det hade erövrat från Danmark, Polen och Ryssland, även om deras omedelbara mål var bara att ta tillbaka några av dessa territorier. Samma fördrag lade upp en plan som gick ut på att kriget inte skulle starta senare än februari 1700 med en sachsisk invasion i Livland. Ryssland skulle följa upp med en attack mot Ingermanland och Karelen. Danmark skulle agera kraftfullt i Holstein och längs norska gränsen för att binda upp svensk trupp medan den danska flottan skulle förhindra Sverige från att skicka förstärkningar till östersjöprovinserna och även attackera livländska hamnar. Dessutom skulle Danmark verka för att inkludera Brandenburg och sjömakterna i koalitionen eller åtminstone förmå dem att lova neutralitet. Sachsen fick i uppgift att se till att Ryssland anslöt sig till koalitionen och även attackera Hannover och Brandenburg ifall de attackerade Danmark.

Det följande händelseförloppet skulle dock visa att denna plan var väldigt optimistisk. Patkuls storslagna vision om ett omfattande adelsuppror var bara en fantasi. Den livländska adelns lojalitet till Sverige visade sig bara ha några enstaka sprickor i fasaden när den sachsiska armén invaderade i februari. Invasionen i sig var inte ens en överraskning eftersom den svenske generalguvernören i Livland, Erik Dahlberg, var misstänksam från första början när sachsiska trupper anlände nära gränsen under hösten 1699. Och som Sveriges främste expert på belägringskrig vidtog han alla försiktighetsåtgärder. Även en sämre förmåga än Dahlberg skulle inte ha blivit överraskad eftersom sachsiska desertörer avslöjande anfallsplanen i mitten av januari.

Den man som verkligen blev överraskad av den sachsiska invasionen var Vellingk. När han hörde talas om den konfronterade han August som förnekade detta rakt i hans ansikte och försäkrade att det bara var ett illasinnat rykte. Vellingk trodde honom denna gång också, och efter att ingående ha förklarat hur löjligt ryktet var, lade han fram ett nytt förslag till en svensk-sachsisk allians.  August svarade inte på detta utan bytte istället ämne. Dagen efter skickade August ett bud till Vellingk som förklarade att ett krig mellan deras länder verkligen hade startat och att han inte längre var välkommen att stanna i hans hov.

På den andra fronten gick det inte bättre. Danmark lyckades inte att rekrytera nya medlemmar till koalitionen. Den brandenburgske kurfursten var inte imponerad av sachsarnas invasion. Och än värre var det faktum att sjömakterna, istället för att hjälpa koalitionen eller förbli neutrala, valde att respektera Altona-fördraget. De hade förhandlat fram ett nytt fördrag med Sverige i januari 1700 där de lovade att stödja Holstein-Gottorp i utbyte mot svenskt stöd mot Frankrike ifall detta land attackerade Spanska Nederländerna eller hjälpte huset Stuart. Karl XII gillade inte dessa villkor och det var inte förrän Danmark attackerade Holstein-Gottorp som han ratificerade fördraget. Men den signaturen resulterade i att sjömakterna skickade en flotta som hjälpte Sverige att landsätta en armé på Själland så att Danmark tvingades ut ur kriget innan Ryssland kunde ansluta sig.

Tänk om?

Händelserna år 1700 utgjorde ett stort fiasko för den antisvenska koalitionen. Men de inledde ett krig som till slut skulle leda till att Sverige förlorade sin status som stormakt eftersom det inte hade tillräckliga resurser för att besegra en stor koalition på egen hand. Detta innebär dock inte att det stora nordiska kriget eller en liknande konflikt var oundviklig. Danmark hade gynnats av det faktum att både Peter den store och August den starke var ambitiösa och hänsynslösa män som inte hade några betänkligheter med att starta ett anfallskrig utan någonting som liknade ett rättfärdigt skäl. Och hade Sverige slutit fördraget med sjömakterna tidigare skulle Danmark troligen inte ha vågat starta ett krig och därmed hade det inte blivit någon antisvensk koalition. August å andra sidan skulle förmodligen inte begett sig in på detta äventyr om han inte hade träffat Patkul och blivit lurad av hans drömmar, och Peter I skulle troligen inte ha gått med på krig med bara Danmark som bundsförvant. Hade det turkiska kriget inte slutat 1699 skulle varken Ryssland eller Sachsen varit tillgängliga som bundsförvanter i ett nordiskt krig. Hade Sverige varit villig att dämpa sin holsteinska bundsförvants ambitioner och agerat mer försonligt mot Danmark hade danskarna kanske inte försökt bilda en antisvensk koalition.

Läs även om återupprättandet av den antisvenska koalitionen

Referenser

Hjärne, Harald Omstörtningen i Östeuropa 1697-1703. Stockholm (1902)
Jensen, Bernt. Dansk-russiske relationer 1697-1709. (1970)
Jonasson, Gustaf. Karl XII och hans rådgivare - Den utrikespolitiska maktkampen i Sverige 1697-1702. Uppsala (1960)
Laidre, Margus. Segern vid Narva - Början till en stormakts fall. Stockholm (1996)
Olmer, Emil. Alliansförhandlingen mellan Sverige och konung August 1697-1700. Göteborg (1900)