Slaget vid Fraustadt är efter slaget vid Narva den allra största svenska segern under det stora nordiska kriget. En svensk armé på 10 000 man under befäl av Carl Gustaf Rehnsköld attackerade och nästan förintade en dubbelt så stor rysk-sachsisk armé vid Polens västra gräns den 3 februari 1706. Den svenska krigsinsatsen i Polen såg före slaget ut att vara hotande nära en fullständig kollaps. Den svenska huvudarmén under Karl XII:s befäl hade nämligen händerna fulla i öster. Men tack vare Rehnskölds seger i Fraustadt och Karl XII:s inneslutning av den ryska huvudarmén i Grodno slutade istället fälttågen med en fullständig svensk triumf. Innan året var slut hade Sachsen slutit fred och accepterat Stanislaw Leszczynski som polsk kung. Den svenska krigsmakten kunde därefter rikta alla sina ansträngningar mot den enda kvarvarande fienden, Ryssland.

Själva slaget som enligt svensk tideräkning ägde rum den 3 februari, enligt sachsisk (gregoriansk) tideräkning den 13 februari och enligt rysk (juliansk) tideräkning den 2 februari har ofta kallats för en svensk variant av Hannibals kniptångsmanöver i slaget vid Cannae 216 f. Kr. I själva verket hade dock Rehnsköld planerat slaget som ett frontalanfall där den svenska numerära underlägsenheten skulle motverkas genom att med blanka vapen bryta igenom fiendens linjer innan deras överlägsna eldkraft hann få någon effekt. Omständigheter under slaget innebar emellertid att de båda kavalleriflyglarna kom att göra kringgående manövrar och på så sätt attackera sachsarnas flanker i klassisk Hannibalstil. I vilket fall som helst blev det en total seger för den svenska armén. Drygt 7 000 sachsare och ryssar stupade och lika många togs tillfånga. På den svenska sidan stupade bara 400 man.

Kartan ovan visar de två arméernas positioner vid slagets inledning och den har hämtats från boken "Fraustadt 1706 - Ett fält färgat rött" (2008) med författaren Oskar Sjöströms tillstånd.