Preussiska grenadjärer under slaget vid Leuthen 1757

På 1700-talets slagfält utgjorde grenadjärerna den yppersta eliten bland fotsoldaterna. Deras namn hade de fått för att de från början var utrustade med handgranater. Men skjutvapnens utveckling under 1700-talet gjorde att handgranaterna slutade att användas från och med mitten av 1700-talet. Deras funktion som elitsoldater kvarstod dock ännu en tid och de tilldelades de mest krävande uppgifterna under fältslag och belägringar. Från och med slutet av 1700-talet började emellertid deras särställning försvinna då grenadjär blev en hedersbetygelse som kunde tilldelas hela regementen varmed den egentliga skillnaden mellan dem och det övriga infanteriet reducerades till uniformsdetaljer.

Som ett särskilt truppslag har grenadjärer existerat sedan andra halvan av 1600-talet. Det finns visserligen många belägg på soldater som kastade handgranater från olika håll i världen så tidigt som från medeltiden och framåt. För svensk del är det äldsta belägget från 1634 då Lars Kagg satte upp en sådan styrka vid försvaret av Regensburg. Men det var först 1667 i Frankrike som de första egentliga grenadjärerna såg dagens ljus när överstelöjtnant Jean Martinet beväpnade särskilt utvalda soldater i Régiment du Roi med handgranater under belägringen av Lille. De nya soldaterna visade sitt värde och 1670 fastställdes det att 29 franska regementen skulle ha ett särskilt grenadjärkompani, vilket snart kom att införas även i resten av armén.

Eftersom Frankrike var den ledande stormakten vid denna tid spreds nyheter därifrån snabbt till andra länder. Österrike införde grenadjärer redan 1670 och följdes 1676 av Danmark och Brandenburg samt 1677 av England. Sverige fick sina första grenadjärer 1684 och året efter introducerades grenadjärer i Spanien och Savojen. 1704 infördes grenadjärer även i den ryska armén.

Grenadjärer förekom även bland dragonerna, men dessa så kallade hästgrenadjärer fick inte lika stor utbredning som de vanliga grenadjärerna och avvecklades i slutet av 1700-talet. Utländska hästgrenadjärer redovisas i ett eget avsnitt på denna sida. De svenska hästgrenadjärerna redovisas tillsammans med sina kollegor till fot.

Hur grenadjärer organiserades och stred

Till en början var grenadjärerna organiserade på så sätt att de fortsatte att tillhöra sitt ursprungliga kompani. Men det dröjde inte länge innan de bildade egna kompanier. Först ett kompani per regemente och sedan ett per bataljon. Mot slutet av 1700-talet bildades även självständiga grenadjärregementen i flera arméer. Dessa regementen saknade koppling till moderregementen som skulle förse dem med sina bästa soldater och därmed började skillnaden mellan grenadjärer och vanligt infanteri alltmer att suddas ut.

Det verkar inte ha varit vanligt att grenadjärkompanier hade fanor. Orsaken till detta kan vara deras ställning som utvald elit från vanliga kompanier. Fanor fyllde visserligen en viktig funktion på slagfältet genom att göra det möjligt att på långt håll identifiera de olika bataljonerna. Men de hade även en rituell funktion då nya rekryter svor sin trohetsed till fanan. Det var nämligen en vanlig uppfattning att soldater inte lydde under krigslagarna förrän de hade svurit sin faned. Men för grenadjärerna var detta inte en anledning till att ha en fana eftersom samtliga grenadjärer hämtades från vanliga kompanier där de redan hade svurit faneden. Det tycks ha varit först när permanenta grenadjärregementen bildades som grenadjärer började bära fanor.

Brittiska grenadjärer i strid mot skotska jakobiter i slaget vid Culloden 1745

Det ursprungliga syftet med grenadjärer var att de skulle bilda täten vid stormningar av befästningar. Det var också vid sådana strider som handgranater var mest användbara och där de användes allra längst. I strid vid öppen terräng förlorade handgranaterna snabbt all betydelse eftersom musköternas träffsäkerhet och eldhastighet förbättrades under 1700-talet. Muskötens räckvidd var redan från början längre än vad en människa kunde kasta en granat och uppgiften krävde därför synnerligen tappra män som var både snabba med att antända granaten och kunde kasta den långt. En uppgift som givetvis inte blev lättare av att musköternas träffsäkerhet med tiden blev allt bättre. Själva handhavandet av en handgranat var nämligen inte heller en helt enkel uppgift och det förekom många olyckor vid hanteringen av dem. För grenadjärerna var tvungna att vänta tills brandröret hade brunnit tillräckligt länge så att de inte riskerade att fienden skulle kunna kasta tillbaka granaterna. Detta tillsammans med det faktum att musketerarna skulle komma upp i eldhastigheter på fyra skott i minuten innebar att det till slut inte var meningsfullt att stå framför dem på ett kort avstånd och slösa tid på att antända handgranater.

Vid strid på det öppna fältet var grenadjärerna uppställda vid bataljonernas båda flanker eller enbart den högra. Grenadjärernas tapperhet kunde också manifesteras på andra sätt i bataljonsformationen som till exempel att deras led tog några kliv längre fram så att de skulle stå närmare fienden. En del grenadjärer kunde även avdelas för att som en mänsklig mur skydda bataljonschefen som stod framför bataljonens mitt. Men detta bruk föll bort i början av 1700-talet och det blev istället en allmän praxis att i krigstid sammanföra grenadjärer från olika regementen och koncentrera dem i  tillfälliga grenadjärbataljoner. Dessa grenadjärbataljoner fick ofta de för grenadjärer välbekanta uppgifterna att försvara flanker, leda stormningar och etablera brohuvuden vid flodövergångar.

Grenadjärernas utrustning och särdrag

Det var de allra tappraste, starkaste och skickligaste soldaterna som valdes ut för att bli grenadjärer. Men även kroppslängd var ett viktigt kriterium och grenadjärerna utmärkte sig genom att vara väldigt långa. I alla länder där de fanns kom grenadjärerna också att i varierande grad utmärka sig från det övriga manskapet genom flera typiska skillnader i utrustning och uniformer.

Den främsta skillnaden i utrustning var givetvis den att grenadjärerna hade handgranater (vanligen tre stycken) och en särskild granatväska som förvarade dessa samt en lunta för att antända dem (vanligen förvarad i en ficka på patron- eller grenadjärväskans sele). En normal handgranat var lika stor som en trepundig kanonkula men vägde bara hälften så mycket (ungefär 0,75 kilo). Vid stridsövningar med levande motståndare användes pappershandgranter (även dessa laddade med krut och försedda med brandrör).

Utöver själva handgranatutrustningen var de också från första början utrustade med flintlåsmusköter. Detta i en tid då de flesta musketerare ännu var beväpnade med luntlåsmusköter. Även officerarna och underofficerarna vid grenadjärkompanierna var beväpnade med flintlåsmusköter och inte de kortare stångvapen som befälen annars hade och som de behöll långt efter att manskapets pikar byttes ut mot musköter. Under 1600-talet var det inte vanligt att musköter hade remmar men även här var grenadjärerna tidigt ute eftersom de behövde en vapenrem på musköten så att de kunde hänga den på ryggen och använda båda händerna till att hantera handgranaten.

Istället för värja hade grenadjärer en sabel som sidovapen. På 1600-talet betraktades sabeln som ett exotiskt vapen som gav associationer till österländska arméer och tanken var väl att den skulle ge grenadjärerna ett mer vildsint intryck. Något som eventuellt kunde förstärka det vildsinta intrycket var den yxa som grenadjärerna hade. Denna var främst avsedd för fältarbeten men kunde även fungera som ett närstridsvapen. Slutligen kunde grenadjärer även utrustas med en tidig form av granatgevär som såg ut som en musköt med en flaskformad pipa som var tillräckligt stor för att ge plats åt en granat

En ren modedetalj som var typisk för grenadjärer var den i flera arméer obligatoriska mustaschen. I den österrikiska armén skulle dessa mustascher vara särskilt fylliga och om en sådan inte kunde ordnas på naturlig väg fick de fästa en lösmustasch under näsan.

Men den allra mest kända skillnaden mellan grenadjärer och vanligt infanteri var deras iögonfallande huvudbonader som skildras i nästa avsnitt.

Mössor av preussisk modell (mitror)

Det som framförallt utmärkte grenadjärer från det vanligt infanteriet var deras iögonfallande huvudbonader som fanns i två huvudsakliga varianter under 1700-talet: björnskinnsmössor och mitror. De sistnämnda har fått sitt namn eftersom deras utseende påminner om en biskopsmössa (dvs. en mitra). Fördelningen av dessa mösstyper följde ett geografiskt mönster i och med att att björnskinnsmössorna främst användes i södra Europa medan mitrorna var populärast i norra Europa samt i Ryssland. Men björnskinnsmössor skulle mot slutet av 1700-talet bli allt mer populära och ersätta mitrorna i många arméer. Detta innebar dock att priset på björnskinn ökade till den grad att ännu fler mösstyper utvecklades för grenadjärer under 1800-talet i syfte att få ned kostnaden för huvudbonaderna.

Anledningen till att grenadjärer överhuvudtaget hade särskilda grenadjärmössor har förklarats med att 1600-talets vidbrättade hattar var i vägen när de skulle kasta handgranater alternativt när de skulle hänga musköten på ryggen för att kunna använda båda händerna vid hanteringen av handgranaterna. Erik Bellander har i sin bok "Dräkt och uniform" från 1973 en längre redogörelsen om grenadjärmössornas uppkomst som citeras i sin helhet nedan. Notera dock att inte alla historiker är övertygade om att mössorna infördes av rent praktiska skäl och de tror istället att dessa kom till enbart för att grenadjärerna skulle skilja sig i utseende från det vanliga infanteriet.

Erik Bellander om grenadjärmössor
(sid 272-274 i Dräkt och uniform)

Grenadjärerna — från början särskilt utvalt manskap med uppgift att i striden kasta handgranater — skilde sig nu från de övriga genom en i vissa delar avvikande beklädnad. Detta gällde framförallt huvudbonaden. Sålunda började man under denna tid förse grenadjärerna med ett slags toppluvor av ungefär samma typ som de nattmössliknande huvudbonader, vilka allmänt bars i Europa av de lägre samhällsklasserna. I olika länders soldatutrustningar under 1600-talets senare del fanns emellertid en annan huvudbonad, karpusen, vars ursprung med all sannolikhet även är att finna i den av allmogen burna toppluvan. Soldatens karpus erhöll dock en speciell utformning och får ej förblandas med grenadjärmössan. Tills vidare behåller denna sin mjuka form, men redan i början av 1700-talet uppträder den styvare, senare sockertoppsliknande typen, som skulle bli så karakteristisk för grenadjärmössor av detta slag. Orsaken till att man övergav den mjuka mössan med hängande topp uppges ha varit, att den sistnämnda slog grenadjären i ansiktet vid kastningen av granaten.
       Man har i tillkomsten av denna speciella grenadjärmössa velat se ett försök till lösning av problemet, hur grenadjären skulle kunna kasta handgranater utan att samtidigt slå av den vidbrättade hatten, den vanliga militära huvudbonaden under denna tid. Detta tycks vara den allmänna uppfattningen, ofta framförd i litteraturen. Fullständig enighet råder dock ej på denna punkt. Den verkliga orsaken skulle ha varit en helt annan. Visserligen sammanhängde även enligt denna teori den mjuka grenadjärmössans tillkomst med den vida hatten men hade ingenting att göra med själva kastningen av granaten. Man vill göra gällande, att denna skedde underifrån, ej genom att handen fördes i jämnhöjd med huvudet. I annat sammanhang skulle dock hatten ha varit i vägen, nämligen då grenadjären i samband med handgranatkastningen måste hänga musköten på ryggen och sedan taga den därifrån. Liknande besvär hade mött franska dragoner i samma situation redan tidigare. Varför de hade försetts med karakteristiska hängande toppmössor i stället för de opraktiska hattarna. Här kan man i varje fall bortse från handgranaterna och deras roll i sammanhanget.
       En tredje uppfattning hävdar, att den stora hatten med sina vida brätten utgjorde ett hinder såväl vid handgranatkastningen som vid den i samband därmed verkställda på- och avtagningen av eldhandvapnet, vars placering på ryggen var nödvändig, för att grenadjären skulle kunna ha bägge händerna fria för tändning och kastning av granaten. Fördelen med en mindre omfångsrik huvudbonad, när det gäller en specialuppgift av detta slag, förefaller uppenbar, oberoende av de delade meningarna angående den verkliga orsaken.
       Egendomligt nog saknas uppgifter om grenadjärmössor i Frankrike under denna tid. Grenadjären avbildas i hatt med på högra sidan uppsvängt brätte, musköt på ryggen och en brinnande granat i högra banden. Här hade man alltså löst problemet genom att helt enkelt vika upp den sidan av hatten som var i vägen vid granatkastningen. Sådan uppvikning av högra sidan hade dock förekommit även långt tidigare, för underlättande av siktningen med eldhandvapen liksom vanligen på befälets hattar. Grenadjärmössor överhuvudtaget uppträder i Frankrike påfallande sent. Utvecklingen av den här beskrivna typen till den höga, toppiga mössan äger rum på annat håll. Detta tillhör emellertid ett senare skede.

Grenadjärmössornas evolution

Trots de till synes stora skillnaderna mellan björnskinnsmössan och mitran är det lätt att spåra ett gemensamt ursprung i den dragonmössa som de ovan nämnda franska dragoner använde under 1600-talet och en bit in på 1700-talet. Denna hade ett utseende som bäst kan beskrivas som en "tomteluva" och i likhet med jultomtens var den tvåfärgad. Vissa dragoner hade pälsbrämade luvor vilka sedan skulle utvecklas till björnskinnsmössor. Mitrorna utvecklades genom att luvan gradvis blev styvare så att den till slut blev en konformad mössa. Tidigt förseddes mössan med en vertikal skärm på framsidan på vilken regementssymboler och kungliga monogram broderades. Till en början var skärmen fristående men sedan blev den fastsydd med luvan så att utvecklingen till en konformad mössa fullbordades. Under 1700-talet blev det vanligt att förse mitrorna med mässingsplåtar, vilka kunde vara förgyllda eller försilvrade.

Även björnskinnsmössorna växte på höjden under 1700-talet. I deras fall genom att björnskinnsbrämen blev allt större på framsidan så att den kom att överskugga den löst hängande luvan som behölls ända fram till slutet av 1700-talet. Därefter försvann luvan och björnskinnsmössan blev helt cylinderformad (se bilden till vänster som föreställer Napoleons gamla garde). Det var också vanligt med olika typer av dekorationer på mössorna som till exempel plymer och mindre mässingsplåtar med regementssymboler.

Det var främst skinn från nordamerikanska svartbjörnar som användes till grenadjärernas björnskinnsmössor och efterfrågan på detta ökade kraftigt under napoleontiden. Det var inte heller bara grenadjärer som bar sådana mössor utan allt fler trupptyper lockades av björnskinnsmössans status. Det var dock bara grenadjärer som hade mässingsplåtar på sina mössor. Priset på björnskinn blev till slut så högt att de europeiska arméerna utvecklade en rad nya typer av huvudbonader för grenadjärer. Efter 1815 kom användningen av de egentliga björnskinnsmössorna att begränsas till gardesregementen vilka ofta bär dessa vid parader och liknande aktiviteter än idag.

Grenadjärmössor i olika länder

Som redan nämnts var mitrorna vanligast i norra Europa medan björnskinnsmössor till en början var populärast i Sydeuropa. Med undantag för Polen som hade mitror av rysk typ (läs nedan) kan man också säga att fördelningen följde ett religiöst mönster där protestantiska och ortodoxa länder bar mitror och katolska länder björnskinnsmössor. Men det fanns också vita fläckar på kartan då grenadjärmössor i Frankrike, och förmodligen även Sverige, inte var allmänt förekommande under 1700-talets första hälft.

När mitrorna blev färdigutvecklade under 1700-talets första halva kan man tala om tre olika modeller. I den brittiska armén slog mässingsplåten aldrig igenom och mössorna var därmed helt och hållet av tyg tills dessa ersattes av björnskinnsmössor 1768. Denna mitra-typ var den som liknade biskopsmössan allra mest. Mössor med mässingsplåt förknippas starkast med Preussen som introducerade dem 1712 (även Danmark och Sverige hade dock tidiga sådana). Som en följd av den preussiska arméns framgångar i mitten av 1700-talet blev dess konformade mössor populära och Danmark gick från grenadjärmössor av brittisk typ till den preussiska sorten omkring 1758-60. Den tredje typen av mitror var den ryska som förutom mässingsplåten var gjorda av hårt läder och hade ett utstickande nackskydd av samma material. Den ryska sorten infördes i dess armé på 1730-talet och ersatte de tidigare mitrorna som var gjorda av tyg. En föregångare var dock det Preobrazjenska gardet (bilden till höger) som redan 1712 fick ut sådana läderhjälmar, vilka dessutom var dekorerade med en stor strutsfjäderplym.

Björnskinnsmössans utveckling var mer enhetlig. Men den äldre varianten med hängande luva (se bild här) kan man ändå kalla för den österrikiska modellen eftersom sådana björnskinnsmössor inte blev vanliga i Frankrike förrän på 1750-talet och ersattes sedan med de cylinderformade björnskinnsmössorna som förekom under revolutions- och napoleonkrigen. Även Spanien, Savojen och Bayern utrustade dock sina grenadjärer med björnskinnsmössor försedda med luva.

Det går att läsa om svenska grenadjärmössor på sidan om svenska grenadjärmössor.

De första svenska grenadjärerna inrättades 1684 då det beslutades att i varje kompani skulle sex soldater och en korpral utrustas som grenadjärer. Vid Dalregementets generalmönstring 1693 var antalet grenadjärer nio och när det svenska infanterireglementet fastställdes 1701 skulle varje regemente ha tolv grenadjärer i varje kompani. Senare skulle antalet ökas till femton och slutligen till arton grenadjärer per kompani. Jag har dock inga uppgifter om när detta skedde och när man sedan slutade att utse grenadjärer vid regementena. I ceremoniella sammanhang förekommer dock grenadjärer från Livgardet än idag (klädda i äldre uniformer med björnskinnsmössor).

De indelta regementena bildade aldrig permanenta grenadjärkompanier men det förekom att deras grenadjärer sammanfördes till ett tillfälligt grenadjärkompani vid krigstid. De värvade regementena följde däremot det internationella mönstret och bildade tidigt särskilda grenadjärkompanier.

Utöver den allmänna informationen om grenadjärernas stridsteknik som nämndes ovan kan det nämnas att de svenska excersisreglementena från såväl 1693 och 1701 stadgade att grenadjären skulle först avfyra sin musköt, sedan slänga den på ryggen för att antända och kasta handgranaten. Därefter skulle han använda bajonetten. I likhet med utländska grenadjärer skulle även de svenska vara långa och under 1700-talet var minimilängden tre alnar (178 cm).

1791 bildades det första svenska grenadjärregementet när Östergötlands två indelta regementen slogs samman och bildade Livgrenadjärregementet. Det var 1816-1928 delat i Första och Andra livgrenadjärregementet och blev nedlagt 1997. Näst på tur var Västmanlands- och Södermanlandsdelen av det gamla Livregementet till häst som 1815 ombildades till Livregementets grenadjärkår och 1893 slogs samman med Närke regemente. Från och med 1904 kallades det gemensamma regementet för Livregementets grenadjärer och det blev det sista "grenadjärregemente" som existerade i den svenska armén (det lades ned år 2000). Av det gamla Smålands kavalleriregemente ombildades 1812 ena halvan till en fristående infanteribataljon som 1824 fick namnet Smålands grenadjärkår. Den slogs 1902 samman med Blekinge bataljon och bildade Karlskrona grenadjärregemente som i sin tur omvandlades till Kronobergs regementes tredje bataljon 1927 för att slutligen bli nedlagd 1939. Alla ovannämnda regementen (utom Blekinge bataljon) var indelta och de fortsatte att rekryteras på samma sätt som tidigare trots upphöjelsen till grenadjärer. Det sista regemente som fick grenadjärstatus var Vaxholms grenadjärregemente som bildades 1902 genom en sammanslagning av Värmlands fältjägarkår och Hallands bataljon. Det omvandlades 1928 till Göta livgardes första bataljon, vilken även den lades ned 1939. Blekinge och Hallands bataljoner utgjordes av beväringar (dvs. värnpliktiga).

Svenska hästgrenadjärer

Uppgifter om svenska hästgrenadjärer är svåra att finna men år 1700 utfärdades ett värvningspatent som gav Wolmar Anton von Schlippenbach tillstånd att sätta upp ett dragonregemente i Livland bestående av 600 man fördelade på 12 kompanier. Varje kompani skulle bestå av 50 man, 4 pionjärer och 4 grenadjärer. Eftersom det var många dragonregementen som sattes upp vid samma tid är det rimligt att tro att även dessa skulle innehålla grenadjärer.

När Gyllenstiernas dragonregemente bildades 1707 samlades alla grenadjärer i livkompaniet. Året innan hade dessutom överste Albrecht Otto von Hagen fått i uppdrag att sätta upp ett renodlat hästgrenadjärregemente (Grenadjärerna till häst) som skulle vara 600 man stark. Han dog dock i en duell redan efter ett knappt halvår och med det försvann även hans regemente. Vad som hände med de åtminstone 200 hästgrenadjärer som han hade hunnit rekrytera före sin död är ovisst.

Ett annat hästgrenadjärregemente var troligen det Holsteinska dragongardet som trädde i svensk tjänst 1714. Manskapet i detta regemente (997 man) bar nämligen björnskinnsmössor. De deltog i försvaret av Pommern och upplöstes efter Stralsunds fall 1715.

Brandenburg 1698

Preussen 1709

Sachsen 1730

England 1745

Hannover 1759

Sammanställningen nedan är mina anteckningar om hur grenadjärinstitutionen har sett ut i olika länder. Informationen kommer från en mängd olika böcker som är skrivna av olika författare och som fokuserar på olika saker (ingen av dem på just grenadjärer). Det innebär att informationen här är fragmentarisk och den som läser detta ska inte dra några slutsatser utifrån vad som inte nämns här.

Frankrike

Frankrike blev det första land som införde grenadjärer som ett särskilt truppslag när överstelöjtnant Jean Martinet i samband med belägringen av Lille 1667 beordrade att fyra soldater vid varje kompani i Regiment du Roi skulle väljas ut för att tjänstgöra som grenadjärer. Experimentet föll väl ut och 1670 fastställdes det att 29 franska regementen skulle ha ett särskilt grenadjärkompani, vilket 1672 kom att införas även i resten av armén. Gardes Français fick två grenadjärkompanier 1689 och ett tredje 1719 (av sammanlagt 32 kompanier á 200 man som fördelades på sex bataljoner).

Under Ludvig XV:s långa regeringstid (1715-1774) ändrades infanteriregementenas organisation många gånger. I början hade varje bataljon vid de franska linjeregementena 15 kompanier varav ett  grenadjärkompani. Detta reducerades 1718 till 9 kompanier (fortfarande inklusive ett grenadjärkompani). Ökades igen till femton 1734 och sänktes till tretton 1749 för att sedan öka till sjutton 1756. Ett fysiljärkompani hade 40 man och två officerare medan ett grenadjärkompani hade 45 man och tre officerare. Båda kompanityperna hade två underofficerare, tre korpraler, tre vicekorpraler och en trumslagare. Från och med 1763 hade fysiljärkompanierna lika många officerare och 55 man och underofficerare medan grenadjärkompanierna hade 52 man och underofficerare.

Det ovan nämnda gäller så kallade franska linjeregementen. Men den franska armén bestod även av olika typer av utländska linjeregementen som i varierande utsträckning hämtade sina rekryter från utlandet. Dessa regementen hade inte samma organisation som de franska. Schweiziska linjeregementen skulle till exempel före år 1763 inte ha grenadjärer alls, men därefter fanns det några soldater vid varje kompani som hade björnskinnsmössor och uppfattades som grenadjärer. De tyska linjeregementena hade sex grenadjärer i varje kompani som i fredstid bestod av 40 man och i krigstid av 80-85 man. Irländska och skotska regementen hade däremot samma organisation som de franska.

Utöver linjeregementena (det tunga infanteriet) fanns det även olika lätta kårer eller legioner i den franska armén. Dessa fick 1763 en enhetlig organisation på 8 dragonkompanier, 8 fysiljärkompanier och 2 grenadjärkompanier. Sammanlagt bestod en sådan styrka av 460 man inklusive officerare.

Grenadjärmössor förekom redan under Ludvig XIV:s tid (1643-1715) men hattar var helt klart vanligast. Ett exempel på det är bilden till höger som är från 1672 och förmodligen den allra äldsta illustrationen av en grenadjär. Grenadjärerna vid Gardes Français tillhörde dock minoriteten och hade en pälsbrämad röd grenadjärmössa som sedan utvecklades till en björnskinnsmössa. Förbandet Cent-Suisses som också hade gardesstatus bar från slutet av 1730-talet björnskinnsmössor i fält och stred tillsammans med Gardes-Suisses grenadjärer. Dessa schweiziska gardesförband omfattades uppenbarligen inte av regeln att schweiziska linjeregementen inte skulle ha grenadjärer

Officiellt skulle grenadjärerna under Ludvig XV:s tid (1715-1774) ha trekantiga hattar men björnskinnsmössor blev allt mer populära under 1750-talet. De börjar då omnämnas i rullorna och förekommer allt oftare i illustrationer. Brittiska rapporter nämner också under denna tid hur deras soldater plockade plymer från franska huvudbonader, vilka måste ha varit björnskinnsmössor eftersom de trekantiga hattarna inte hade sådana. Men även om en del regementens grenadjärer hade björnskinnsmössor gick de flesta fortfarande i trekantiga hattar.

Österrike

Österrike införde grenadjärer i sin armé redan 1670 och 1701 organiserades dessa i egna kompanier. Då bestod ett österrikiskt regemente av fyra bataljoner med sammanlagt 2 500 man vilka fördelades på 16 vanliga fysiljärkompanier á 150 man samt ett 100 man starkt grenadjärkompani. Ytterligare ett grenadjärkompani tillkom vid varje regemente 1711 då organisationen ändrades till 3 bataljoner med sammanlagt 2 300 man fördelade på 15 fysiljärkompanier á 140 man och två grenadjärkompanier á 100 man. I fredstid sänktes de fysiljärkompaniernas styrka till 120 man medan grenadjärkompanierna var oförändrade. 1748 infördes ytterligare ett fysiljärkompani och organisationen ändrades till fyra bataljoner.

Österrikiska grenadjärer hade både björnskinnsmössor och trekantiga hattar. Mössorna användes under parader och strider medan hattarna användes i vardagliga sammanhang. Bilden till vänster visar en österrikisk grenadjär med en björnskinnsmössa i mitten av 1700-talet. Notera luvan som hänger löst bakom huvudet och som ännu vid denna tid var typisk för björnskinnsmössor, inte bara i den österrikiska armén.

Danmark-Norge

En särskild grenadjärstyrka hade satts upp i den danska armén redan under belägringen av Wismar 1675, och den 31 januari 1676 bestämdes det att varje infanterikompani skulle bestå av 24 pikenerare, 60 musketerare, 4 grenadjärer och 2 pionjärer. Året efter överfördes pionjärerna till ett särskilt pionjärkompani och antalet grenadjärer höjdes till 6.

Under fredsperioden tycks grenadjärerna ha samlats i särskilda grenadjärkompanier. Livgardet till fot hade 1684 tjugo kompanier varav två var grenadjärkompanier. Gardesgrenadjärerna och grenadjärkompanierna från de tio andra värvade danska regementena koncentrerades 1701 i ett enda regemente när den tolv kompanier starka Grenadjärkåren bildades. De vanliga regementena fick dock återigen grenadjärer i sina led när det den 3 april 1704 beslutades att varje värvat regemente skulle ha åtta grenadjärer i varje kompani.

Under skånska kriget (1675-1679) verkar de danska grenadjärerna ha haft avvikande färg på sina uniformer, vanligen grå rockar med röda eller blå uppslag. De tycks i de flesta fall ha haft vanliga hattar även om grenadjärmössor delades ut till vissa regementen redan 1676. Tio år senare bar alla danska grenadjärer vidbrättade hattar, men under det stora nordiska kriget (1700-1721) var grenadjärmössor allmänt förekommande. Dessa var i likhet med de brittiska vanligen gjorda helt och hållet av tyg fram till ca 1758-60 då mössor med metallplåt av preussisk modell infördes. Grenadjärkåren fick dock mössor med förgyllda plåtar när den bildades 1701. Fast 1728 uppges de ha haft mössor utan plåtar

Grenadjärkåren hade till en början inga fanor men den  6 september 1709 bestämdes det att de skulle få två bataljonsfanor. När Württemberg-Oels regemente bildades 1701 erhöll det bara åtta fanor trots att det hade tio kompanier. De kompanier som inte fick några fanor kan ha varit grenadjärkompanier.

År 1700 bestod den norska arméns två värvade regementen vardera av 8 vanliga kompanier á 90 man (inklusive vicekorpraler) och ett 100 man starkt grenadjärkompani. Vid varje landskapsregemente fanns det 8-12 grenadjärer per kompani. 1701 slogs de värvade regementena ihop till ett 16 kompanier starkt regemente. Varje kompani hade då 88 musketerare och vicekorpraler samt 12 grenadjärer.

Brandenburg-Preussen

Brandenburg införde grenadjärer i sin armé 1676 vilka från och med 1712 började bära de för Preussen så karaktäristiska grenadjärmössorna med mässingplåtar.

Under Fredrik den stores tid (1740-1786) bestod ett preussiskt infanteriregemente av 10 musketerarkompanier á 114 man (vilka 1756 utökades med 30 man) samt 2 grenadjärkompanier á 90 man (från och med 1743 av 120 man). Under krigen parades grenadjärkompanierna ihop med ett annat regementes grenadjärkompanier för att bilda tillfälliga grenadjärbataljoner. Under de schlesiska krigen bildades också två permanenta grenadjärbataljoner som hämtade sitt manskap från garnisonsregementena. Ytterligare fyra sådana bataljoner med sex kompanier sattes upp efter freden. Dessa kallades för garnisonsgrenadjärer och åtnjöt lägre status än de vanliga grenadjärerna.

Preussiska grenadjärer var till skillnad från andra arméer inte utvalda på grund av deras längd utan hänsyn togs enbart till deras skicklighet som soldater. Det stora undantaget var infanteriregemente Nr. 6 (”Potsdamgrenadjärerna”) som var Fredrik Vilhelms (1713-1740) personliga regemente. Minimilängden i detta regemente var 6 preussiska fot (188 cm) och soldaterna kom från hela Europa, rekryterade med såväl lagliga medel som rena kidnappningar. En av de längsta, en irländare vid namn James Kirkland (bilden till höger), rapporteras ha varit 217 cm lång. Eftersom hög längd var det enda kriteriet för att bli en Potsdamgrenadjär var deras militära värde mycket begränsat. Trots detta uppnådde regementet till slut en storlek av 21 kompanier med sammanlagt 3 200 man. Kostnaden för regementet var lika hög som för åtta vanliga regementen och när Fredrik den store tillträdde som kung blev det därför reducerat till endast en bataljon (bestående av det mest stridsdugliga manskapet).

Grenadjärernas officerare bar trekantiga hattar istället för mössor. Grenadjärkompanierna tilldelades inte heller några fanor.

Storbritannien

1677 skulle två soldater vid varje kompani i gardesregementena utbildas till grenadjärer. Detta följdes upp med ett beslut år 1678 om att de åtta äldsta regementena skulle ha ett grenadjärkompani. Under det spanska tronföljdskriget hade ett typiskt brittiskt regemente 12 vanliga kompanier och ett grenadjärkompani á 60 meniga plus 8 befäl & spel (allt organiserat i en enda bataljon på 900 man). Bilden till vänster föreställer en engelsk grenadjär under detta krig som plockar upp en fransk fana under slaget vid Blenheim

Brittiska grenadjärer hade mitror med undantag för Höglandsregementena som hade björnskinnsmössor. 1768 beslutades det att ersätta mitrorna med björnskinnsmössor vilket vissa regementen redan hade gjort (tidigaste belägget är från 1755).

Bruket att ha grenadjärer i varje regemente försvann i den brittiska armén omkring 1858 då en enhetlig organisation infördes. Sedan dess återstår bara Grenadier Guards som var ett gardesregemente som upphöjdes till grenadjärer efter deras insats i slaget vid Waterloo 1815. Det allra första grenadjärregementet i brittisk tjänst sattes dock upp 1778 i Bombay. Detta har under årens lopp haft många namn och dess traditioner förvaltas sedan 1952 av en bataljon i den indiska gardesbrigaden.

Ryssland

I den västerländska armé som Peter den store satte upp i Ryssland år 1700 bestod ett regemente normalt av två bataljoner. Vissa hade dock tre och det Preobrazjenska gardet hade fram till 1716 fyra bataljoner (därefter tre). Fram till 1704 bestod en bataljon av fem kompanier á 100 man och därefter av fyra kompanier á 150 man.

Utöver de vanliga kompanierna infördes 1704 även ett grenadjärkompani vid varje regemente. Infanteriregementena var organiserade i fyra divisioner och 1708 sammanfördes grenadjärkompanierna i varje division för att bilda grenadjärregementen (två av dem med tio kompanier och två med sju kompanier). Undantagna från denna omorganisation var gardesregementena samt de Ingermanländska och Astrachanska regementena som behöll sina grenadjärkompanier (samtliga var 3-4 bataljoner starka). Ett femte grenadjärregemente bildades 1710.

Grenadjärregementena upplöstes 1731 och istället skulle varje infanteriregemente ha två grenadjärkompanier (á 200 man, vilket hade varit fallet även under Peter den stores tid). Efter kriget mot Sverige 1741-43 beslutades det att samtliga regementen skulle ha tre bataljoner så att de därefter bestod av 12 vanliga kompanier utöver de två grenadjärkompanierna. Grenadjärerna sammanfördes vanligen till tillfälliga grenadjärbataljoner vid varje krig och 1756 bildade dessa återigen fyra permanenta grenadjärregementen med vardera tio kompanier som fördelades på två bataljoner. Året efter stadgades det att infanteriregementenas tredje bataljon skulle stanna hemma under sjuårskriget och bilda en manskapsreserv till de två fältbataljonerna. I grenadjärregementena avdelades två kompanier för detta ändamål så att varje fältbataljon bestod av fyra kompanier.

De grenadjärregementen som sattes upp 1756 hade egna fanor.

Tyskland

Benämningen grenadjär fick en renässans i den tyska armén under andra världskriget då hela divisioner av folkgrenadjärer (volksgrenadier) och pansargrenadjärer (panzergrenadier) sattes upp. Dessa var förstås inga grenadjärer i egentlig mening utan benämningarna togs i bruk för att höja statusen på soldaterna och påminna dem om hur Fredrik den stores preussiska armé under sjuårskriget (1756-1763) framgångsrikt kämpade för sin stats överlevnad mot en ofantlig övermakt.

Folkgrenadjärsdivisionerna sattes upp hösten 1944 för att ersätta sommarens väldiga förluster som hade tunnat ut den tyska armén till den grad att den ett tag inte kunde erbjuda något motstånd mot de allierades offensiv. Kärnan i dessa nya förband utgjordes av erfarna veteraner som sedan fylldes ut med manskap från flottan och andra "arbetslösa" trupper samt rekryter som tidigare hade ansetts vara för unga eller för gamla för militärtjänst.

Pansargrenadjärerna var inget ersättningsmanskap utan var sedan 1942 benämningen på pansarskyttesoldater och är det än idag i tyskspråkiga länder. Men i likhet med termen folkgrenadjär kallades pansarskyttesoldaterna för grenadjärer i syfte att höja deras status och påminna om fornstora dagar.

Franska hästgrenadjärer

Grenadjärer förekom inte enbart i de renodlade infanteriregementena utan även bland dragonregementena. Detta eftersom dragoner fortfarande räknades som beridet infanteri under 1600-talet. Men dessa så kallade hästgrenadjärer fick inte lika stor utbredning som de vanliga grenadjärerna och försvann på de flesta håll mot slutet av 1700-talet. Det var bara i Österrikes och Rysslands arméer som de förekom mer allmänt under 1700-talet. Förband som kallades för hästgrenadjärer fanns dock i både den preussiska och den ryska armén så sent som under det första världskriget.

Nedan följer mina anteckningar om hur hästgrenadjärer har organiserats i olika länders arméer. Sammanställningen är inte komplett och består bara av den information som jag har stött på i min litteratur.

Frankrike

Frankrike som var först med att inrätta grenadjärer tycks bara ha haft ett enda kompani hästgrenadjärer före den franska revolutionen. Detta var gardesförbandet Grenadiers à Cheval som existerade 1676-1776 och bestod av arméns tappraste grenadjärer (tio officerare samt 130 underofficerare och manskap, däribland fyra trumslagare). Uniformen var röd till 1692 men såg därefter ut som på bilden ovan. Deras pälsmössor hade ett unikt utseende med mösspetsen pekandes bakåt och dekorerad med silvergaloner. Efter 1762 fick mössorna en silverplåt på framsidan och bröstrevärer lades till uniformen.

De franska dragonregementena hade visserligen inga grenadjärer men dragoner hade samma status som grenadjärer när de stred till fots och fick därför gå i täten vid stormningar.

Ett förband som också kallades för Grenadiers à Cheval sattes upp under Napoleontiden som en del av det kejserliga gardet och bestod av 800 man fördelade på sex skvadroner. De kännetecknades av att de bar stora cylinderformade björnskinnsmössor och red på svarta hästar. Bilden till höger visar en grupp av dessa hästgrenadjärer i aktion under slaget vid Eylau 1807.

Brandenburg-Preussen

Redan under "den store kurfurstens" tid (1640-1688) ska det ha funnits hästgrenadjärkompanier. Under sonsonen Fredrik Vilhelms regering (1713-1740) utgjordes det tredje preussiska dragonregementet av hästgrenadjärer (Grenadiere zu Pferde). De deltog i fälttåget på Rügen och hade då svarta fysiljärmössor med guldbeslag och vit fana. Fysiljärmössor såg ut som grenadjärmössor men var kortare. Regementet degraderades till vanliga dragoner 1741 efter ett dåligt uppträdande under en drabbning vid Baumgarten. Under Fredrik den stores tid (1740-1786) fanns det därefter inga hästgrenadjärer i den preussiska armén även om förband med den benämningen skulle återkomma senare.

Danmark-Norge

1677 omvandlades vicekorpralerna vid varje danskt dragonregemente till hästgrenadjärer. Ett dragonregemente bestod vid denna tid av 500 man och beslutet innebar att ungefär 10 av dem blev hästgrenadjärer. 1699 fanns det två danska dragonregementen: det Holsteinska regementet som hade sex grenadjärer i varje kompani och Livdragonregementet som hade ett särskilt grenadjärkompani. Båda regementena bestod av 6 kompanier á 60 man. Under stora nordiska kriget hade Livdragonregementets grenadjärer pälsmössor med främre klappen broderad i silver.

För Norges del godkändes 1707 en begäran från regementschefen om att de fem stycken 100 man starka kompanierna i Nordanfjällske dragonkåren skulle ha 12 grenadjärer var. Kåren var en av tre norska dragonförband. Det finns inga belägg för att de skulle ha haft särskilda grenadjärmössor.

Storbritannien