

Preussiska grenadjärer i slaget vid Hohenfriedeberg 1745
På 1700-talets
slagfält utgjorde grenadjärerna den yppersta eliten bland fotsoldaterna.
Deras namn hade de fått för att de från början var utrustade med
handgranater. Men skjutvapnens utveckling under 1700-talet gjorde att
handgranaterna slutade att användas från och med mitten av 1700-talet. Deras
funktion som elitsoldater kvarstod dock ännu en tid och de tilldelades de
mest krävande uppgifterna under fältslag och belägringar. Från och med
slutet av 1700-talet började emellertid deras särställning försvinna då
grenadjär blev en hedersbetygelse som kunde tilldelas hela regementen varmed
den egentliga skillnaden mellan dem och det övriga infanteriet reducerades
till uniformsdetaljer.
Som ett särskilt truppslag
har grenadjärer existerat sedan andra halvan av 1600-talet.
Det finns visserligen många belägg på soldater som kastade handgranater från
olika håll i världen så tidigt som från medeltiden och framåt. För svensk
del är det äldsta belägget från 1634 då Lars Kagg satte upp en sådan styrka
vid försvaret av Regensburg. Men det var först 1667 i Frankrike som de
första egentliga grenadjärerna såg dagens ljus när överstelöjtnant Jean
Martinet beväpnade särskilt utvalda soldater i Régiment du Roi med
handgranater under belägringen av Lille. De nya soldaterna visade sitt värde
och 1670 fastställdes det att 29 franska regementen skulle ha ett särskilt
grenadjärkompani, vilket snart kom att införas även i resten av armén.
Eftersom
Frankrike var den ledande stormakten vid denna tid spreds nyheter därifrån
snabbt till andra länder. Österrike införde grenadjärer redan 1670 och
följdes 1676 av Danmark och Brandenburg samt 1677 av England. Sverige fick
sina första grenadjärer 1684 och året efter introducerades grenadjärer i
Spanien och Savojen. 1704 infördes grenadjärer även i den ryska armén. Men
hur grenadjärinstitutionen kom att gestalta sig i dessa länder redovisas på
särskilda sidor (för svenska respektive
utländska grenadjärer) medan denna sida ger en mer allmän beskrivning av
grenadjärer.
Grenadjärer förekom även bland dragonerna,
men dessa så kallade hästgrenadjärer fick
inte lika stor utbredning som de vanliga grenadjärerna och avvecklades i
slutet av 1700-talet. Även hästgrenadjärerna redovisas på
en särskild sida.
Grenadjärernas utrustning och särdrag
Det var de allra tappraste,
starkaste och skickligaste soldaterna som valdes ut för att bli grenadjärer.
Men även kroppslängd var ett viktigt kriterium och grenadjärerna utmärkte sig
genom att vara väldigt långa. I alla länder där de fanns kom
grenadjärerna också att i varierande grad utmärka sig från det övriga
manskapet genom flera typiska skillnader i utrustning och uniformer.
Den främsta
skillnaden i utrustning var givetvis den att grenadjärerna hade handgranater
(vanligen tre stycken) och en särskild granatväska som förvarade dessa samt
en lunta för att antända dem (vanligen förvarad i en ficka på patron- eller
grenadjärväskans sele). En normal handgranat var lika stor som en trepundig
kanonkula men vägde bara hälften så mycket (ungefär 0,75
kilo). Vid stridsövningar med levande motståndare användes
pappershandgranter (även dessa laddade med krut och försedda med brandrör).
Utöver
själva handgranatutrustningen var de också från första början utrustade med
flintlåsmusköter. Detta i en tid då de flesta musketerare ännu var beväpnade
med luntlåsmusköter. Även officerarna och underofficerarna vid
grenadjärkompanierna var beväpnade med flintlåsmusköter och inte de kortare
stångvapen som befälen annars hade och som de behöll långt efter att
manskapets pikar byttes ut mot musköter. Under 1600-talet var det inte
vanligt att musköter hade remmar men även här var grenadjärerna tidigt ute
eftersom de behövde en vapenrem på musköter så att de kunde hänga den på
ryggen och använda båda händerna till att hantera handgranaten.
Istället för
värja hade grenadjärer en sabel som sidovapen. På 1600-talet betraktades
sabeln som ett exotiskt vapen som gav associationer till österländska arméer
och tanken var väl att den skulle ge grenadjärerna ett mer vildsint intryck.
Något som eventuellt kunde förstärka det vildsinta intrycket var den yxa som
grenadjärerna hade. Denna var främst avsedd för
fältarbeten men kunde även fungera som ett närstridsvapen. Slutligen kunde
grenadjärer även utrustas med en tidig form av granatgevär som såg ut som en
musköt med en flaskformad pipa som var tillräckligt stor för att ge plats åt
en granat
En ren
modedetalj som var typisk för grenadjärer var den i flera arméer
obligatoriska mustaschen. I den österrikiska armén skulle dessa mustascher
vara särskilt fylliga och om en sådan inte kunde ordnas på naturlig väg fick
de fästa en lösmustasch under näsan.
Men den allra
mest kända skillnaden mellan grenadjärer och vanligt infanteri var deras
iögonfallande huvudbonader som fanns i två huvudsakliga varianter:
björnskinnsmössor och mitror. De sistnämnda har fått sitt namn eftersom
deras utseende påminner om en biskopsmössa (dvs. en mitra). Fördelningen av
dessa mösstyper följde ett geografiskt eller rent av ett religiöst mönster.
Björnskinnsmössorna användes nämligen främst i södra (katolska) Europa medan
mitrorna var populärast i de protestantiska länderna i norra Europa samt i
Ryssland. De olika mössornas utveckling från ett gemensamt ursprung
förklaras utförligare i en särskild sida om
grenadjärmössor.
Hur
grenadjärer organiserades och stred
Till en början
var grenadjärerna organiserade på så sätt att de fortsatte att tillhöra sitt
ursprungliga kompani. Men det dröjde inte länge innan de bildade egna
kompanier. Först ett kompani per regemente och sedan ett per bataljon. Mot
slutet av 1700-talet bildades även självständiga grenadjärregementen i flera
arméer. Dessa regementen saknade koppling till moderregementen som skulle
förse dem med sina bästa soldater och därmed började skillnaden mellan
grenadjärer och vanligt infanteri alltmer att suddas ut.
Det verkar inte ha varit
vanligt att grenadjärkompanier hade fanor. Orsaken till detta kan vara deras
ställning som utvald elit från vanliga kompanier. Fanor fyllde visserligen
en viktig funktion på slagfältet genom att göra det möjligt att på långt
håll identifiera de olika bataljonerna. Men de hade även en rituell funktion
då nya rekryter svor sin trohetsed till fanan. Det var nämligen en vanlig
uppfattning att soldater inte lydde under krigslagarna förrän de hade svurit
sin faned. Men för grenadjärerna var detta inte en anledning till att ha en
fana eftersom samtliga grenadjärer hämtades från vanliga kompanier där de
redan hade svurit faneden. Det tycks ha varit först när permanenta
grenadjärregementen bildades som grenadjärer började bära fanor.

Brittiska grenadjärer i strid mot skotska jakobiter i
slaget vid Culloden 1745
Det ursprungliga syftet med
grenadjärer var att de skulle bilda täten vid stormningar av befästningar.
Det var också vid sådana strider som handgranater var mest användbara och
där de användes allra längst. I strid vid öppen terräng förlorade handgranaterna
snabbt all betydelse eftersom musköternas träffsäkerhet och eldhastighet
förbättrades under 1700-talet. Muskötens räckvidd var redan från början
längre än vad en människa kunde kasta en granat och
uppgiften krävde därför synnerligen tappra män som var både snabba med att
antända granaten och kunde kasta den långt. En uppgift som givetvis inte
blev lättare av att musköternas träffsäkerhet med tiden blev allt bättre.
Själva handhavandet av en handgranat var nämligen inte heller en helt enkel uppgift
och det förekom många olyckor vid hanteringen av dem. För grenadjärerna var
tvungna att vänta tills brandröret hade brunnit tillräckligt länge så att de
inte riskerade att fienden skulle kunna kasta tillbaka granaterna. Detta
tillsammans med det faktum att
musketerarna skulle komma upp i eldhastigheter på fyra skott i minuten
innebar att det till slut inte
var meningsfullt att stå framför dem på ett kort avstånd och slösa tid på att antända handgranater.
Vid strid på det
öppna fältet var
grenadjärerna uppställda vid bataljonernas båda flanker eller enbart den
högra. Grenadjärernas tapperhet kunde också manifesteras på andra sätt i
bataljonsformationen som till exempel att deras led tog några kliv längre
fram så att de skulle stå närmare fienden. En del grenadjärer kunde även
avdelas för att som en mänsklig mur skydda bataljonschefen som stod framför
bataljonens mitt. Men detta bruk föll bort i början av 1700-talet och det
blev istället en allmän praxis att i krigstid sammanföra
grenadjärer från olika regementen och koncentrera dem i tillfälliga grenadjärbataljoner.
Dessa grenadjärbataljoner fick ofta de för grenadjärer välbekanta
uppgifterna att försvara flanker, leda stormningar och etablera brohuvuden
vid flodövergångar.
Läs mer om
svenska
grenadjärer, utländska grenadjärer,
hästgrenadjärer och
grenadjärmössor.
|