Under slaget vid Poltava dröjde sex bataljoner under befäl av generalmajor Roos sig kvar vid de ryska redutterna och förlorade kontakt med resten av huvudstyrkan. Innan Roos fick reda på var denna befann sig utsattes de för en attack av en insatsstyrka som hade skickats ut från det ryska lägret. Insatsstyrkan bestod av fem dragonregementen under befäl av Heinske och fem infanteribataljoner under Rentzels befäl och de anföll från varsin riktning. Svenskarna under Roos befäl hade i början av slaget utgjort ungefär 3 000 man fördelade på sex bataljoner. Efter striderna vid redutterna var de ordentligt decimerade och omorganiserades till fyra bataljoner. Under striden vid Jakovetskijskogen mot den ryska insatsstyrkan var de formerade på nedanstående sätt.

Striden vid Jakovetskijskogen

Heinskes styrka
(anföll Roos vänstra flank)
 

Jamburgska dragonregementet	Kargopolska dragonregementet	Ranenburgska  dragonskvadronen	Smolenska dragonregementet	Troitska dragonregementet
Roos styrka (försvarade sig i en öppen fyrkant)			Rentzels styrka (anföll Roos bataljoner framifrån)
				Koporska regementet (2 bataljoner)
Dalregementets bataljon   Västerbottens bataljon
Jönköpings bataljon   Närke-Värmlands livbataljon				Tobolska regementet (2 bataljoner)
				von Fichtenheims regemente (1 bataljon)

Roos bataljoner kunde inte stå emot attacken och tvingades retirera genom Jakovetskijskogen till en övergiven skans i närheten av ett kloster. Av den ursprungliga styrkan på 3 000 man återstod nu bara omkring 400 svenskar. Ryssarna var dem tätt i hälarna och ytterligare två ryska regementen skickades till klostret. Roos hade i det läget inget annat val än att kapitulera vilket också skedde.

Ryska förstärkningar som skickades till klostret
 

Märkligt nog tycks inte Roos bataljoner ha förlorat några fanor i striden vid Jakovetskijskogen. De två ljusblå fanor som togs av Rentzels styrka tillhörde förmodligen Västerbottens regemente. Men eftersom ingen soldat omnämns som den som erövrade fanorna kan de ha överlämnats till ryssarna vid kapitulationen. Sammanlagt finns tio västerbottniska kompanifanor redovisade i de ryska trofélistorna. Det är tre för många och beror nog på att österbottningarnas fanor har förväxlats med Västerbottens (österbottningarna ingick i Jönköpings bataljon). Jönköpings regemente blev av allt döma av med samtliga sju kompanifanor (livfanan hade förlorats vid Malatitze 1708), men det är bara de tre som togs av Mensjikovs kavalleri som vi vet hur de förlorades. I de ryska trofélistorna finns bara fyra fanor från Dalregementet redovisade. Tre av dessa togs av Mensjikovs kavalleri medan den fjärdes historia är okänd. En fänrik vid Dalregementet, Isac Pommerijn, har berättat att han rev av sin fana och gömde den under kläderna innan han brände den ett år senare. Förmodligen var han inte ensam om att göra så eftersom det skulle förklara varför bara hälften av Dalregementets fanor blev erövrade. Eftersom Närke-Värmlands ena bataljon deltog i huvudstriden går det inte att avgöra hur många av deras fanor som gick förlorade i Jakovetskijskogen och vid kapitulationen i skansen i de fall där det inte uttryckligen nämns hur de erövrades (den som Mensjikovs kavalleri tog). Samma sak gäller för de finska regementen som ingick i Närke-Värmlands bataljoner.

Se även huvudstridens slagordning, eller läs generalmajor Roos' egen redogörelse över vad som hände hans bataljoner.