Grenadjärer infördes i den svenska armén 1684 då det beslutades att varje kompani skulle utrusta sex meniga och en korpral som grenadjär. I de flesta arméer hade grenadjärer särskilda grenadjärmössor som gjorde att de skiljde ut sig från de övriga soldaterna. I den svenska armén tycks däremot sådana mössor inte ha varit särskilt vanliga. Vi har skriftliga belägg på att tretton regementen vid något tillfälle under stora nordiska kriget hade grenadjärmössor. Sedan finns det fem bevarade grenadjärmössor i ryskt förvar och mässingsplåtar till en grenadjärmössa i Armémuseums samlingar. Alla bevarade mössor i Ryssland är dock inte nödvändigtvis från stora nordiska kriget eller ens från Sverige. Och eftersom beläggen i de skriftliga källorna och de bevarade mössorna överlappar varandra så är det ett rätt litet antal karolinska grenadjärmössor som är kända.

Det äldsta belägget på grenadjärmössor i Sverige är visserligen redan från 1691 då Dalregementets meniga grenadjärer (men inte korpralerna) fick sådana. Men när antalet meniga grenadjärer utökades 1693 från sex till nio stycken införskaffade Dalregementet inte fler grenadjärmössor. En tredjedel av Dalregementets grenadjärer bör därmed ha burit vanliga karpuser 1693. Ytterligare tre regementen som rekryterades i Sverige och Finland har belägg i källorna för att deras grenadjärer hade grenadjärmössor vid något tillfälle under stora nordiska kriget. Men de mest kända grenadjärformationerna såsom Livgardets grenadjärbataljon och den fristående grenadjärbataljonen från 1716 hade båda trekantiga hattar och inga grenadjärmössor.

De gånger som ett svenskt regemente uppges ha haft grenadjärmössor har dessa sannolikt bekostats med regementschefens egna pengar (eller genom att omfördela de pengar som skulle gå till inköp av ordinarie uniformer). Som stöd för denna tolkning finns en skrivelse från generalmajor N. Stromberg som skickades till Karl XII år 1700. I denna föreslog han att svenska grenadjärer i likhet med tyskt och holländskt bruk skulle ha särskilda grenadjärmössor. Förslaget godkändes dock inte av kungen (Bellander sid 275). Orsaken till avslaget kan ha varit Karl XII:s spartanska smak, men mer troligt är att det var en kostnadsfråga. En förordning från 1752 fastställde nämligen att det var tillåtet att ha grenadjärmössor vid regementena, men att det skulle införskaffas "på samma sätt hädanefter, som hitintills har skett, utan att kronan därmed på något sätt besväras" (Bellander sid 325). Med andra ord var det fritt fram för regementscheferna att utrusta sina grenadjärer med mössor så länge det inte innebar någon ökad kostnad för staten.

Det verkar som det var få regementschefer i Sverige och Finland som ville spendera de pengar som krävdes för att ha grenadjärmössor. Endast fyra kända exempel finns. Fem stycken om man räknar med Sachsiska regementet som hade rekryterats av sachsiska krigsfångar men var stationerat i Sverige. Ute i provinserna verkar det däremot ha varit vanligare med grenadjärmössor eftersom fem regementen i Baltikum och fyra regementen i Tyskland hade sådana. Möjligen skulle man kunna inkludera Södermanlands regemente i den sistnämnda kategorin eftersom deras grenadjärmössor beställdes när det var förlagt i Tyskland 1700-1702.

Med tanke på att det inte fanns någon kunglig förordning som reglerade utseendet på grenadjärmössorna kan man inte förvänta sig någon större enhetlighet. De få grenadjärmössor som vi känner till utseendet på ger också ett spretigt intryck. Men det går att skönja vissa mönster för de tyska respektive baltiska regementena. Dessvärre har vi inte någon beskrivning av mössor från svenska eller finska regementen som nämner mer än färgen.

Två tyska regementen har däremot detaljerade beskrivningar (Riksänkedrottningens livregemente och Pommerska regementet). Båda två hade mössor som var kantade med björnskinn (tydligen från nordamerikanska svartbjörnar). Skärmen (framklaffen) var dekorerad med monogram (riksänkedrottningens respektive kungens). Pommerska regementets monogram var broderat 1698 men gjort av mässingsplåt 1702. Båda två hade dessutom en tofs (kvast) på toppen av mössan.

Tre bevarade grenadjärmössor kan identifieras med baltiska regementen. Alla dessa har regementsnamnet broderat på baksidan med fransk stavning, vilket Karl XII knappast skulle ha uppskattat då han var känd för sin motvilja mot det franska språket. Ingen av dem hade björnskinn eller mässingsplåt. Två av dem hade en tofs. Dekoren skiljer sig åt, men de hade antingen kungens monogram eller riksvapnet, med lejon, krona och brinnande granater som ytterligare prydnader.

Tyvärr är tiden efter 1721 inte lika grundligt utforskat när det gäller militära uniformer. Men eventuellt blev grenadjärmössor vanligare i mitten av 1700-talet eftersom vi känner till flera regementen som 1748 fick grenadjärmössor som då var av den preussiska typen (strutformad mitra med framsidan täckt av en mässingsplåt). Under gustaviansk tid ersattes denna typ av mössor av björnskinnsmössor som då var högsta mode. Deras popularitet gjorde dock att priset på björnskinn ökade så kraftigt att ett stort antal nya typer av grenadjärmössor infördes under 1800-talet för att få ned kostnaden. Dessa olika mösstyper illustreras nedan i en bild som är hämtad från Erik Bellanders bok "Dräkt och uniform" (sid 561).

Hälsinges m/1748-mössa på bilden ovan är dock ingen grenadjärmössa. Den är baserad på fem bevarade björnskinnsmössor som tidigare ansågs vara grenadjärmössor men som i själva verket tillhörde regementets timmermän (pionjärer). 1748 fick de samma typ av grenadjärmössor som Södermanlands regemente.

Bevarade karolinska grenadjärmössor

De fem grenadjärmössorna som togs av ryssarna och som var kända i mitten av 1800-talet hade enligt den ryska bloggen Oderint dum probent följande utseende:

Vid sidan av mössorna i Ryssland finns det även på Armémuseum en bevarad framplåt av mässing från Karl XII:s tid som har suttit på en grenadjärmössa (se bild till höger). Armémuseum ska även ha en bakplåt (AM 3044), men jag har inte lyckats hitta den i Digitalt Museum. Bakplåten är i all fall avbildad nedan i ett svartvitt foto från Erik Bellanders bok "Dräkt och uniform" (sid 275). En rekonstruktion av en grenadjärmössa med båda plåtarna finns också nedan. Den är tecknad av Göte Göransson och tagen från boken "Karoliner". Det är dock inte säkert att plåtarna tillhörde samma mössa eller att mössan var utformad på det sätt som Göransson har tecknat den.

Framplåten har av Armémuseum attribuerats till Livgardet, men eftersom det regementets grenadjärer bar hattar istället för mössor bör plåtarna ha tillhört ett annat regemente. Höglund framför Sachsiska regementet som en kandidat eftersom det uppges ha haft grenadjärmössor 1717/18. Det får väl antas vara en god gissning eftersom plåten inte har något landskapsvapen som motiv, vilket man skulle ha kunnat förvänta sig av ett indelt regemente. Motivet utgörs istället av Karl XII:s krönta monogram omgivet av heraldiska vapen som är hämtade från stora riksvapnet samt ett lejon på vardera sida och fanor och trumma längst ned.

Bakplåten har en brinnande granat i mitten omgiven av fanor, värjor och eldrör till kanoner.

Bevarade grenadjärmössor från frihetstiden
(klicka på bilderna för att komma till Digitalt Museum som har fler bilder på dessa mössor)

Södermanlands regemente
1748-1795

Kronprins Adolf Fredrik bekostade 1748 plåtarna till grenadjärmössor för manskap, spel och underofficerare vid Södermanlands regemente. 1749 skaffade regementet för egen kostnad tre grenadjärmössor för officerare.

Prinsmössor 1751

Dessa mössor var sannolikt tillverkade 1751 och bars troligen av prinsarna Gustav (född 1746) och Karl (född 1748) när de uppvaktade sin mamma på Drottningholms slott under någon högtidsdag.

Livgardet (kronprins Gustav)	Drottningens livregemente (hertig Karl)
Gult kläde, foder, gul rips, silvergalon och -tofs, försilvrad mässingsplåt. Blå emalj med förgyllda bokstäver A F R (Adophus Fredericus Rex).	Silvergalon och -tofs. Mössa, upptill vitt, nedtill blått kläde. Bakom mössplåt, framtill gult kläde. Foder linne. Försilvrad mässingsplåt. Blå emalj med förgyllda bokstäver LVR (Lovisa Vlrica Regina), det vill säga Lovisa Ulrica Regina.

Bevarade gustavianska grenadjärmössor
(klicka på bilderna för att komma till Digitalt Museum som har fler bilder på dessa mössor)

Kronobergs regemente
1783-1805

Hertig Karl skänkte 100 grenadjärmössor till regementet år 1783. Sju mössor är bevarade i varierande skick. De har en framsida av björnskinn och en baksida med ursprungligen rött men numera brunaktig tyg (två av dem är dock helt och hållet av björnskinn och var troligen underofficersmössor). Skinn och tyg var spänt över en ställning av rotting med ett inre lager av kartong, under den fanns en innermössa av filt med skärm mitt fram. Grenadjärmössorna förseddes med en mässingskordong kring nedre kanten och en mässingsplåt med bokstäverna "K R" i ett fält av röd emalj. På baksidan fanns det en röd och vit banderoll.

AM. 022040	AM. 022041	AM. 022042
AM. 022043	AM. 022044	AM. 022045
AM. 022046	AM. 094316	AM. 094317

Anteckningar om karolinska grenadjärer

Tabellen nedan ger en översikt av den regementsspecifika information som finns om grenadjärernas utrustning under karolinska tiden. De grönmarkerade rutorna är regementen vars mössor har mer detaljerade beskrivningar än vad som ryms i tabellen. Dessa och de övriga regementenas utrustning beskrivs mer utförligt under tabellen.

		Grenadjärmössa		Övrig utrustning
	Livgardet	Inga grenadjärmössor		Annan dekor på väsklocket än musketerarna
	Grenadjärbataljonen	Inga grenadjärmössor
	Södermanland	1702	Ingen beskrivning
	Östergötland			Bredare remmar 1715
	Kalmar			Samma väskor som musketerarna 1721
	Skaraborg	Inga grenadjärmössor 1700
	Närke-Värmland	1701	Blå
	Västmanland			Rem av bockskinn 1712
	Dalregementet	1691	Ingen beskrivning	Livgehäng istället för axelgehäng 1696
	Hälsinge	Inga grenadjärmössor 1703
	Österbotten	Inga grenadjärmössor 1718		Gula granatväskor 1718
	Savolax	1718	Blå karpuser	Grenadjärväskor av gult skinn 1718
	Upplands tremänningar			Grenadjärväska med bred rem 1704
	Smålands tremänningar			Grenadjärväskor av gult skinn 1718
	Närke-Värmlands tremänningar			Granatmusköter, bajonett och hirschfängare
	Riksänkedrottningens livregemente	1695, 1702	Gråvit med svart björnpäls
	Pommerska	1702	Gul med mässing & björnpäls	Blå väska med monogram och krona i mässing
	Stralsunds garnisonsregemente	1698	Blå	Granatväskor med rött lock 1703
	Stades garnisonsregemente	1710	Blå	Granatväska med rött lock prytt med granat
	De la Gardies regemente	1704	Blå med röda uppslag
	Mellins regemente	1706?	Blå med gula uppslag	Granatväskor av gult läder
	Stackelbergs regemente			Större väskor än musketerarnas 1703.
	Liewens regemente	?	Vit (gul?) med brodyr i guld
	Nieroths regemente	1702	Ingen beskrivning
	Schwengelns regemente	1704	Ingen beskrivning
	Elbings garnisonsregemente			Väska prydd med gjuten mässingsgranat 1709
	Sachsiska	1717/1718	Ingen beskrivning

Granatväska av brunt läder med Karl XII:s monogram på locket (ett "I" har fallit bort). AM. 015481

Granatväska med Karl XII:s monogram. AM. 071527

Granatväska med Karl XII:s  monogram. AM. 014279

Granatväska med Karl XII:s  monogram. AM. 014286

Södermanland  1702: ”96 grenadjärer tilldelades dessutom grenadjärmössor, ’efter det hitsända provet och med all utstyrsel’, men tyvärr utan beskrivning!” (Höglund sid 68). Eftersom regementet var placerat i de tyska besittningarna 1700-1702 kan mössorna ha liknat dem som bars av Riksänkedrottningens livregemente och Pommerska regementet.

Östergötland 1715: Grenadjärremmar, något bredare än musketerarnas remmar med kruthorn, smörjhorn samt 3 fängnålar. (Larsson sid 66)

Kalmar 1701: Grenadjärbantlärväska. 1721: Grenadjärväska, svart i smorläder med två mässingsringar uti. Buffelläders bantlärrem med en mässingsring i för att fästa luntbetäckaren. Detta var samma utrustning som musketerarna fick. (Larsson sid 66)

Skaraborg 1700: "Grenadjärerna var munderade som musketerare och hade inga särskilda grenadjärmössor” (Höglund sid 66).

Närke-Värmland 1701: 19 blå mössor skickade till Örebro. (Larsson 65). 1705: Grenadjärbantlärväska. (Larsson sid 66). De grenadjärmössor som skickades till Örebro bör ha ingått i den utrustning som hemmakompanierna skickade till fältkompanierna det året. Om de hade delats ut till regementet samtidigt med deras dåvarande uniformer bör de ha varit från 1691.

Västmanland 1712: Grenadjärsrem av bockhud. (Larsson sid 66)

Dalregementet 1691 fick de meniga grenadjärerna (ej grenadjärkorpralerna) grenadjärmössor av okänt utseende. Inga nya grenadjärmössor inköptes före 1699 varför en tredjedel av dem måste ha haft karpuser efter att antalet grenadjärer utökades 1693.Till skillnad från musketerarna som hade axelgehäng under 1690-talet hade grenadjärerna senast 1696 fått ut livgehäng. (Asker sid 80-81).

Hälsinge 1703: "1200 blå karpuser” (Höglund sid 73). Samtliga soldater i regementet fick alltså en karpus.

Savolax 1718: "Grenadjärer som manskapet i övrigt, men med grenadjärväskor av gult skinn och som huvudbonad, blå karpuser!” Det övriga manskapet hade hatt med gult snöre. (Höglund sid 75). Notera att ordet karpus betyder mössa i största allmänhet och kan även inkludera grenadjärmössor.

Österbotten 1718: "Grenadjärerna var utrustade och munderade som musketerarna. Gula granatväskor.” (Höglund sid 79)

Upplands tremänningar 1704: Grenadjärväska med bred rem. (Larsson sid 66)

Smålands tremänningar 1718/19: "Grenadjärer: Hatt, blå kappa. Blå rock med gult foder och uppslag. Väst och byxor av gult kläde, gula ullstrumpor och svarta stibletter. Grenadjärväska i gult skinn.” (Höglund sid 127). Det övriga manskapets uniformer beskrivs inte av Höglund så jag misstänker att ”Grenadjärer:” kan vara en felskrivning.

Närke-Värmlands tremänningar ”1700: "Grenadjärerna var beväpnade med bl.a. granatmusköter, musköt med bajonett och som sidogevär hirschfängare.”

Riksänkedrottningens livregemente För åren 1695/1702 skriver Höglund (sid 101): "Grenadjärerna hade 1701 grenadjärmössor, kantade med björnskinn. Mössorna var sannolikt vita, som 1695, med änkedrottningens monogram (HERS) under kunglig krona, i blått.” Anders Larsson (sid 65) har följande beskrivning för år 1702: "8 st. grenadjärmössor/kompani av gråvitt kläde med svart björnpäls dekorerad. Uppe på mössan en vit kvast placerad. Även 2 st. trumslagare och 5 st. underofficerare fick denna huvudbonad. (andra författare har tillägget: ”texten HERS under kunglig krona”)".

Pommerska regementet 1702: 96 grenadjärväskor och 96 blå patronväskor (Larsson sid 66). Höglund (sid 103) beskriver grenadjärväskan som blå, med namnchiffer och krona i mässing. Grenadjärmössorna beskrivs mest utförligt av Larsson men Höglund anger i supplementet från 2003 (sid 57) att grenadjärerna fick ut nya uniformer 1698 som var identiska med dem från 1702 "med undantag för att grenadjärmössorna hade krona och namnchiffer i brodyr. Inte i stansad mässing som 1702."
   Manskap: 98 grenadjärmössor av gult tyg, framför och bakom den stora klappen (”stütz”), kantat med björnpäls. Framtill en liten blå klapp. Ovanför, det kungliga monogrammet av gjuten mässing. Uppepå en stor blå kamelhårskvast (tofs). (Larsson 65).
   Spelet: 2 grenadjärmössor som var identiska med manskapets. (Larsson 69)
   Underofficerare: 4 grenadjärmössor av blått tyg, framför och bakom den stora klappen (stütz) kantat med björnpäls. Framtill en liten gul klapp. Ovanför det kungliga monogrammet av gjuten mässing. Uppepå en stor gul kamelhårskvast (tofs) och ett äkta gyllene snöre omkring. (Larsson 28)

Stralsunds garnisonsregemente 1698. "144 st. grenadjärmössor av blått kläde och förutom/bredvid Kongl. Maij:ts namn och krona, bredvid andra utsirade orange och andra färger med fint kamelhårsgarn broderat och i övrigt med svart stickat randigt linnetyg, orangefärgat sidensnöre. Lister och knappar är stofferat." (Larsson sid 65, "Värvat regemente i Wismar under Ridderhielm"). 1703: "144 st. stora välgjorda grenadjärbantlärtaskor av stark röd juft och över taskan en vacker tjock laskad buffellädersklapp. Invändigt en tjock av sämskskinn gjord separation som har ett 12-patroners rum. Plats för oljeflaska av bleck och plats för krats, flintstenar, krut och kulor. Breda laskade buffelläderremmar av sämskskinn med kruthorn, borste och fängnålar vidhängande i sina remmar." (Larsson sid 66)

Stades garnisonsregemente Höglund skriver för år 1710 (sid 106) att grenadjärerna fick blå grenadjärmössor, samt även nya granatväskor av gult skinn, överdragna med rött kläde och prydda på locket med en lågande granat. För officerare, var mössor och väskor sömmade i guld- och silverbrodyr. Underofficerarna hade flintlåsgevär, rock med äkta silverknappar, handskar med silvergalon, mössa och väska med silverbroderier. Manskapet hade mössa och väska broderade med vitt kamelhårsgarn. Larsson skriver för år 1715 (sid 65) att de hade 8 grenadjärmössor per kompani från år 1704 som var broderade med vita kamelhårssnören ”Gantz neu mit Weiss camelhar Brodiert”.

De la Gardies regemente En blå mössa med röda uppslag. På framsidan en stor klaff med Karl XII:s monogram i gul brodyr och framför den en mindre klaff med Estlands vapenbild. På baksidan är texten "GRENADIERS DE LA GARDIE" broderat. De röda uppslagen är dessutom prydda med brinnande granater. (En utförligare beskrivning finns längre ned)

Mellins regemente En mössa som troligen tillhörde en officer finns bevarad i Ryssland. Den var blå med gula uppslag och på framsidan broderad med Karl XII:s namnchiffer tillsammans med två lejon och krona, allt i guld. Baksidan broderad med två palmblad och texten "GRENADIERS DU COMTE MELIN" under gyllene krona. Guldtofs i toppen. Larsson (sid 65-66) har följande uppgifter. 1703: grenadjärväskorna måste vara större än dem för musketerarna och 100 grenadjärer får grenadjärmössor istället för hattar. 1704: 100 grenadjärmössor och 100 gehäng för grenadjärerna. (Larsson sid 65-66). .Enligt Höglund (sid 110) hade regementet år 1706 grenadjärmössor och granatväskor av gult läder.

Stackelbergs regemente 1703: "100 st. något större taskor för grenadjärerna än för de 700 st musketerarna". (Larsson sid 66).

Liewens regemente
1703: "12 kompanier om vardera 84 man. Livkompaniet utrustat som grenadjärer." (Höglund sid 108). En grenadjärmössa i ryskt förvar har texten "GRENADIERS DE LIVE" på baksidan och tillhörde sannolikt detta regemente (se bild till höger). På framsidan står det "LA DERNIÈRE RAISON DES PRINCES" (Furstarnas sista argument) vilket är ett halvt skämtsamt uttryck för att beskriva hur militären används för att avgöra furstarnas tvister. I övrigt utgörs dekorationerna av Sveriges riksvapnen och brinnande granater. Färgen på mössan är nu vit, men den kan ha varit en ursprungligen gul mössa som har utsatts för blekning. Alternativt var den vit från början eftersom grenadjärerna ingick i livkompaniet som bar på en vit fana. Guldbrodyren på mössan tyder på att det var en officersmössa.

Nieroths regemente 1702: 90 grenadjärmössor (Larsson sid 65). 1708: 120 grenadjärväskor (Höglund sid 108)

Schwengelns regemente 1704: "116 st. grenadiermützen". (Larsson sid 65)

Elbings garnisonsregemente 1709: "64 st. stora grenadjärväskor till den nya stammen av god ryssjuft med en gjuten mässingsgranat utanpå patron. Laskade remmar av gott buffelläder, samt därtill hörande luntförborgare samt krut- och fetthorn med remnålar. Till den gamla stammen 64 st små med bleckköken överdragna med buffelläder, locken av god ryssjuft, remmarna av gott buffelläder och mässingssöljor". (Larsson sid 66)

Sachsiska regementet 1717/1718: "Grenadjärkompaniet var munderade som musketerarna, men manskap och spel var klädda i grenadjärmössor.” (Höglund sid 112, han nämner också möjligheten att de mässingsplåtar som finns på Armémuseum tillhörde detta regemente)

Livgardets grenadjärbataljon

Livgardet hade redan från början ett större antal grenadjärer än de andra regementena. 1684 skulle de ha 10 stycken vid de två större kompanierna och åtta vid de mindre så att det totalt fanns 100 gardesgrenadjärer. Vid krigsutbrottet 1700 fördubblades detta antal och de positiva erfarenheterna vid landstigningen i Humlebæk ledde till ytterligare en utökning samma år. I september 1700 omfördelades nämligen Livgardets 1 800 man så att 12 kompanier blev 18 och att tre av dessa blev grenadjärkompanier. Antalet grenadjärer var därmed 300 man och de bildade i fortsättningen en särskild grenadjärbataljon. Livgardet fortsatte att genomgå förändringar och i augusti 1703 fördubblades antalet grenadjärer till sex kompanier (av 24). Sedan 1701 var Livgardets kompanistorlek 108 man vilket innebar att grenadjärbataljonen skulle bestå av 648 man fram till slaget vid Poltava.

Efter omorganisationen hösten 1700 fanns det inte tillräckligt med fanor för de nya gardeskompanierna så sex av de gardesfanor som hade bytts ut 1692 begärdes tillbaka. Dessa tycks inte ha anlänt förrän hösten 1701 och ersattes redan vintern 1701-1702 då Livgardet fick 18 nytillverkade fanor. Tre av dem var avsedda för grenadjärkompanierna och hade därför granater broderade i hörnen. Men det verkar inte som dessa blev utdelade till grenadjärkompanierna. De gavs istället till tre nyuppsatta kompanier som anlände till Livgardet 29 november 1702 "eftersom vid grenadjärkompanier inga fanor brukas" (Citatet kommer från ett kungligt brev till krigskollegium från 29 oktober 1701). Det finns inga belägg för att Livgardets grenadjärkompanier tilldelades några fanor vid ett senare tillfälle. Den ovan nämnda målningen av Dünas övergång skildrar också grenadjärbataljonen utan fanor.

Efter slaget vid Poltava kapitulerade det som återstod av Livgardet till ryssarna. Karl XII bestämde dock att det skulle återuppsättas till sin forna storlek (inklusive grenadjärbataljonen). Men nyrekryteringen gick av olika anledningar väldigt trögt och organisationen stannade länge på 12 kompanier (inga av dem var grenadjärkompanier) med en sammanlagt styrka på drygt 1 000 man. Det var först när Karl XII återvände till Sverige som mer kraft lades i rekryteringen och Livgardets styrka fördubblades. Ännu vid hans död 1718 hade det dock inte uppnått full styrka och den därefter hastigt beslutade reträtten från Norge mitt i vintern innebar en katastrof för Livgardet. Av de 795 man som anlände till Stockholm var man tvungen att kassera hälften. Ambitionsnivån för det återuppsatta Livgardet sänktes till 18 kompanier (varav tre grenadjärkompanier) med en sammanlagd styrka på 1 800 man.

Livgardets grenadjärer hade aldrig några grenadjärmössor under stora nordiska kriget utan de fick ut samma hattar som det övriga manskapet enligt de skriftliga källorna. Det kan också vara Livgardets grenadjärer som syns i en samtida akvarell som avbildar grenadjärer med svarta vidbrättade hattar under en övning år 1711 vid skansen i Ladugårdsgärdet i Stockholm (Bellander sid 277). Det är först för år 1776 som det finns uppgifter om Livgardet hade grenadjärmössor, och 1781 tilldelades dess grenadjärer 300 björnskinnsmössor

När Livgardet beställde nya uniformer 1716 skulle manskapets uniformer ha samma utseende som dem som delades ut 1707. I den beställningen anges att locken till grenadjärernas patronväskor skulle var prydda med "med granater och annat zirat". De tycks inte ha haft palmkvistar och kronor som musketerarna. (Wernstedt sid 636)

Den fristående grenadjärbataljonen

Karl XII beordrade 1716 att en fristående grenadjärbataljon skulle bildas genom att ta ut 64 man vardera från åtta infanteriregementen (Smålands och Västgöta tremänningar, Upplands och Västgöta femmänningar, Östra skånska, Västra skånska samt Hallands utskrivningsregementen samt Bergsregementet). Den deltog i det norska fälttåget men upplöstes 1719 och manskapet insattes i Livgardet. I likhet med Livgardets grenadjärbataljon hade inte heller denna bataljons åtta grenadjärkompanier några fanor eller grenadjärmössor.

De la Gardies grenadjärkompani

Den mest kända svenska grenadjärmössan tillhörde grenadjärkompaniet i De la Gardies estländska regemente som sattes upp 1700. Mössan förvaras i Sankt Petersburgs artillerimuseum och är lätt att identifiera eftersom den har texten "GRENADIERS DE LA GARDIE" på baksidan. Dessutom har den Estlands vapenbild (tre lejon) på den mindre fliken på framsidan. Med stor sannolikhet hamnade mössan i ryska händer i samband med belägringen av Narva sommaren 1704.

Höglund har i sin bok felaktigt identifierat mössan som tillhörandes Narvas garnisonsregemente. Detta eftersom den röda färgen på mössan inte stämmer överens med De la Gardies regemente som hade gula uppslag på sina uniformer. Höglund har dock senare medgett sitt misstag och har nu en annan förklaring för den avvikande färgen. En del av De la Gardies regemente (inklusive grenadjärkompaniet) lades nämligen i garnison i Narva efter slaget vid Hummelshof. År 1703 levererades ett parti blått kläde och röd foderboj till Narvas garnison och sannolikt fick även soldaterna från De la Gardies regemente då nya uniformer med rött foder.

Trots att mössan är så välbevarad, endast en tofs tycks ha försvunnit, så har den gett upphov till många felaktiga illustrationer av svenska grenadjärer i modern tid. Allt detta beror på att den avbildades med ett svartvitt foto i Erik Bellanders uniformsbok från 1973. Illustratörer som har utgått från fotot har nämligen valt felaktiga färgsättningar som sedan har spritts vidare av andra illustratörer och figurmålare.

Erik Bellanders foto från 1973 med bildbeskrivningen "Blått kläde med nedfällbara flikar i rött och monogram i gult"	Göte Göranssons tolkning från boken "Karoliner" (1976).	David Rickmans tolkning från boken "Poltava 1709 – Russia comes of age" (1994).

Det är framförallt David Rickmans illustration som har fått stor spridning då den hamnade i en engelskspråkig Ospreybok. Det udda valet att ha en mössa med röda uppslag men gult på resten av uniformen har kopierats av många intet ont anande illustratörer som trott att det var så svenska grenadjärer såg ut. Ospreyboken anger nämligen inte någon regementstillhörighet för grenadjären och bildtexten handlar om svenska grenadjärer i största allmänhet.

Äldre uppfattning om karolinska grenadjärmössor

"Svenska trupper under Karl XII år 1700" (med närbild på grenadjärmössan) Planschen kommer från Richard Knötels "Uniformenkunde" (band 3). Hela verket publicerades i 18 band 1890-1914.

Rekonstruerad mössa som tidigare (före 1943) var utställd på Armémuseum.

I illustrationer från 1800-talet och början av 1900-talet avbildas karolinska grenadjärer med en underlig mössa med mässingsplåt och en stor hängande luva. Det är oklart för mig hur den här uppfattningen av karolinska grenadjärmössor har uppstått. Den äldsta bilden som jag känner till är dock gjord av Adolf Fredrik Schützercrantz ca 1850 och föreställer livgardister från olika tidpunkter. Jag har inte tillgång till Schützercrantz bild i högre upplösning än den som finns nedan, men jag utgår ifrån att mässingsplåten har samma detaljer som Knötels bild ovan eftersom de är i övrigt helt identiska.

Knötel har i sin bildtext en detaljerad beskrivning av mässingsplåtens dekor trots att den inte överensstämmer med någon bevarad mässingsplåt. Nederdelen matchar dock den bakplåt till en grenadjärmössa som ska finnas i Armémuseums samlingar. Den vågiga konturen på mässingsplåten matchar också framplåten som finns i Armémuseum och som även innehåller samma detaljer som överdelen i Knötels bild. Troligen är det dessa plåtar som är inspirationen till den underliga grenadjärmössan även om originalplåten innehåller fler detaljer och har en mycket mer plottrig design än Knötels mössa.

Sannolikt har Knötel använt sig av Schützercrantz som källa eftersom uniformsdetaljerna är identiska och grenadjären har dessutom nästan exakt samma pose. Schützercrantz kan även ha varit inspirationskällan till den rekonstruerade mössa med ovannämnda framplåt som har varit utställd på Armémuseum. Se fotot till höger som är taget från "Meddelanden från Armémusei vänner VI" (sid 28). Redan när den boken trycktes 1943 hade dock mössan blivit borttagen från plåten.

Livgardister 1700, 1765, 1779, (1792?) och 1802
Tecknade av Adolf Fredrik Schützercrantz (Svenska krigsmaktens fordna och närvarande munderingar, 1849-1853)

Schützercrantzs grenadjär ska föreställa en livgardist, men Livgardet hade inga grenadjärmössor under Karl XII:s tid utan de bar istället trekantiga hattar. Han har även avbildat den med bröstrevärer trots att dessa inte blev en del av Livgardets manskapsuniform förrän på 1750-talet (för befälen skedde det 1728). En annan detalj som förmodligen inte är felaktig men som ändå lär ha förvillat andra illustratörer är att rockskörtet inte är uppvikt. Eftersom karoliner vanligen avbildas med uppvikta rockskört verkar många därför ha dragit den felaktiga slutsatsen att grenadjärerna  utmärkte sig genom att låta rocken hänga fritt. Denna detalj återkommer nämligen i flera andra illustrationer även när de övriga soldaterna är avbildade med uppvikta rockskört, bland annat David Rickmans bilder från Osprey-boken om slaget vid Poltava från 1994.

Under första halvan av 1900-talet var Einar von Strokirch (1879-1932) den illustratör som hade allra störst inflytande på den allmänna uppfattningen av karolinska uniformers utseende. Han var en mycket produktiv illustratör vars främsta verk var "Svenska arméns munderingar 1680–1905" från 1911. Strokirchs teckningar av grenadjärer är i stort sett kopior av Schützercrantz. Se bilden nedan till vänster som återpublicerades så sent som 1993 i boken "Från Brunkeberg till Nordanvind – 500 år med svenskt infanteri". Eftersom bilden är svartvit syns inte bröstrevärerna så bra, men de är fortfarande kvar.

Efter att boken "Karoliner" kom ut 1976 är det numera Göte Göranssons illustrationer och inte Strokirchs som har format bilden av Karl XII:s karoliner bland allmänheten. Hans grenadjärer har ett helt annat utseende än föregångarna. Men det är inte säkert att hans grenadjärmössa är mer korrekt eftersom den följer det utseende som dominerade under frihetstiden och som kanske inte var i bruk under Karl XII:s tid.

Om inget annat ange så avser sidhänvisningar till Höglund hans bok från 2000.

Asker, Björn. Om svenska fotfolkets nybeklädnad (artikel i MAM 40). Stockholm (1983).
Bellander, Erik. Dräkt och uniform. Stockholm (1973).
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer. Karlstad (2000).
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721, II. Karlstad (2003).
Konstam, Angus. Poltava 1709 - Russia comes of age. London (1994).
Larsson, Anders. Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721. Östersund (2022).
Wernstedt, Folke. Kungl. Svea livgardes historia, band IV. Stockholm (1954).
Åberg, Alf – Göransson, Göte. Karoliner. Stockholm (1976).