Med 1 674 man var Närke-Värmland det allra största indelta regementet i den svenska armén och dessutom lätt att känna igen med sin röda färg på uniformen. Det var även ett av de regementen som deltog i de flesta slagen under stormaktistidens krig. De var inblandade i de största triumferna såsom Breitenfeld, tåget över Bält, Narva, Fraustadt och Gadebusch med flera slag. Men även i de största katastroferna såsom Poltava och Tönningen, vilket innebar att det under stora nordiska kriget fick återuppsättas två gånger med stora svårigheter.

Organisationshistoria

Närke-Värmlands regemente har sitt ursprung i fänikor som organiserades inom det hertigdöme som styrdes av blivande Karl IX, närmare bestämt Södermanland, Närke och Värmland samt delar av Dalsland och Västergötland. Dessa utgjorde en separat del av den svenska armén och hade från 1577 ett gemensamt befäl. När Karl IX:s yngre son Karl Filip dog 1622 drogs hertigdömet in till kronan och följande år genomförde Gustav II Adolf en större arméreform (det så kallade äldre indelningsverket). Denna resulterade i att det forna hertigdömets trupper organiserades i ett "storregemente" som var indelat i två "fältregementen" (Södermanlands respektive Närke-Värmlands regementen). Den svenska arméns indelning i storregementen skulle dock inte bli varaktig och i praktiken blev fältregementena tämligen omgående helt självständiga förband, vilket bekräftades i regeringsformen 1634 då Närke-Värmland rangordnades som regemente nummer 19. Vid samma tid överfördes manskapet från de västgötska och dalsländska delarna av det forna hertigdömet till andra regementen.

Under det äldre indelningsverkets tid rekryterades soldaterna genom utskrivning och storleken på regementena varierade efter behovet av manskap. Den ordinarie organisationen som gällde för Närke-Värmland var nio kompanier (tre från Närke och sex från Värmland) men extra kompanier sattes upp under varje krig på 1600-talet och även kompanistorleken var oregelbunden, såväl över tid som inom regementet.

Inför Karl X Gustavs polska krig 1655-1660 rekryterades fyra nya kompanier 1654 och sedan ytterligare två 1658. Någon omfördelning av manskapet skedde dock inte vid dessa utökningar så manskapet inom de nya kompanierna kom från helt olika delar av regementets upptagningsområde. År 1656 bestod regementet av 1369 man (dessutom 260 befäl). Men trots tre utskrivningar som ersatte förluster och bildade två nya kompanier var regementet bara 975 man starkt i slutet av 1658. En styrka som inte kom att utökas utan snarare sjunka något under den följande fredsperioden då regementet gick tillbaka till nio kompanier.

Under skånska kriget tillkom ett tionde kompani och en omfördelning av manskap gjorde att det nu var fyra Närkekompanier och fortsatt sex värmländska. Under vintern 1676-77 utökades mängden fotfolk från Närke-Värmland kraftigt genom en extra utskrivning som satte upp "Närkes tiomänningar" och "Värmlands sjättingar". Detta manskap bildade egna kompanier men kom att blandas med det ordinarie regementet på ett sätt som ibland gjorde distinktionen väldigt oklar. Efter krigsslutet återgick man till den gamla fredsorganisationen, men redan 1681 tillkom ett tionde kompani igen, denna gång ett svagt Värmlandskompani.

Efter skånska krigets slut blev det aktuellt att reformera den svenska krigsorganisationen. Istället för de oregelbundet återkommande utskrivningarna skulle bönderna i varje landskap själva stå för rekryteringen och upprätthålla ett bestämt antal soldater (det yngre indelningsverket eller "det ständiga knektehållet" som det egentligen hette). Närkes bönder tillhörde den första gruppen som gick med på reformen den 27 oktober 1682 (bekräftat av kungen 5 december) medan värmlänningarna var mer tveksamma och väntade till slutet av 1686 med att ge sitt godkännande. De slutgiltiga kontrakten om roteringen av landskapen slöts den 11 maj 1686 för Närkes del (bekräftad av kungen den 5 augusti) och den 25 juni 1688 för Värmlands del (kunglig bekräftelse 18 november). Att värmlänningarna tog längre tid på sig att acceptera det "ständiga knektehållet" kan bero på att deras ålagda börda var oproportionerligt stor. Det visade sig vara extra svårt att organisera de 1200 rotarna i Värmland och under stora nordiska kriget skulle landskapet också ta längre tid på sig att återuppsätta förlorade kompanier.

Enligt kontrakten skulle allmogen i Närke sätta upp 474 man fördelade på tre kompanier, medan allmogen i Värmland skulle sätta upp 1200 man fördelade på sju kompanier. Landskapen delades in i rotar som var för sig ansvarade för en soldat. Det ekonomiskt betydelsefulla Bergsslagen var undantagen roteringen. Till Bergsslagen räknades Lekebergs härad samt Axbergs, Kils, Hovsta och Lerbäcks socknar i Närke, och i Värmland: Karlskoga, Nyeds och Filipstads härader samt Gunnarskogs socken i Jösse härad..

Den ovan beskrivna organisationen från 1688 skulle förbli oförändrad ända fram 1812 då regementet delades i mitten längs Klarälven. Det nya Närke regemente bestod då av Närkes 474 rotar samt 292 värmländska rotar medan det nya Värmlands regemente fick resterande 908 rotar. Kompaniorganisationen ändrades också så att båda regementena indelades i åtta kompanier. Det skedde fler organisationsförändringar vid samma tid men dessa och de följande reformerna tas inte upp här. Det kan dock nämnas att Närkes regemente slogs samman med Livregementets grenadjärkår 1893 och bildade Livregementet till fot som redan 1904 bytte namn till Livregementets grenadjärer. Både detta regemente och Värmlands regemente lades ned år 2000.

Inom Närke-Värmlands område rekryterade städerna manskap åt flottan. Dessa så kallade båtsmän fördelade sig i fredstid på följande sätt:  Örebro (13), Nora (8), Lindesberg (6), Askersund (8), Karlstad (11), Kristinehamn (7), Filipstad (5). I krigstid blev antalet båtsmän fördubblade.

Förstärkningsmanskap 1675-1679

Under skånska kriget ökade arméns behov av manskap kraftigt. Utöver det ordinarie regementet genomfördes därför en extra utskrivning i både Närke och Värmland. Förfarandet skiljde sig åt i de båda landskapen, men i båda fallen var militärtjänsten villkorad till att enbart pågå så länge kriget varade.

I Värmland skrevs var sjätte man ut och dessa soldater kallades för sexmänningar eller sjättingar. Häraderna vid gränsen var befriade från denna extra utskrivning eftersom de i en stor utsträckning skulle ställa upp med uppbådade bönder för att bistå armén. Utskrivningen av sjättingar tycks ha skett i åtminstone två omgångar. Redan i slutet av 1676 anlände sjättingar till Eda skans där det i början av 1677 fanns sex kompanier sjättingar med sammanlagt 700 man. De sist utskrivna sjättingarna (410 man) mönstrades i Kristinehamn den 14–16 maj 1677. Samma månad ingick fyra kompanier (600 man) "Wermelands 1677 års sjettingar" i Västgötaarmén som var förlagd i Göteborg.

I Närke skrevs var tionde man ut i oktober 1676 genom att landskapet delades in i rotar som inte gjorde någon skillnad på frälsebönder och övriga bönder. Sammanlagt 447 man rekryterades på detta sätt och de kom att kallas för tiomänningar. Från och med oktober 1677 omtalas även "Närkes sjättingar" (150 man i Bohus), men detta lär nog vara ett utslag av begreppsförvirring som syftar på de ursprungliga tiomänningarna och inte på en ny omgång av utskrivna soldater i Närke. För därefter försvinner omnämningarna av tiomänningarna.

Distinktionen mellan sex- & tiomänningarna och det ordinarie regementet tycks efterhand ha blivit rätt så otydlig och manskap kom att blandas i samma kompanier. Under andra halvan av kriget tycks deras särskilda kompanier ha begränsat sig till två kompanier värmländska sjättingar i Eda skans och ett kompani Närkes "sjättingar" i Västra Götaland.

Vid samma tid som utskrivningen av sexmänningarna sattes även två dragonkompanier (150 man) upp i Värmland. Detta skedde efter ett förslag från landshövdingen och såsom brukligt bekostade bönderna deras kläder och hästar medan kronan stod för beväpningen. Båda kompanierna förlades till en början i Dalsland men återvände i slutet av 1677 till Eda. Då bestod de av 6 officerare och 136 underbefäl och manskap, av vilka 18 man saknade hästar. Men kompaniernas skick var då så dåligt att de knappt var tjänstdugliga.

Förstärkningsmanskap 1700-1721

Samma del av indelningsverket som rekryterade Närke-Värmlands regemente fick vid krigsutbrottet 1700 i uppgift att sätta upp ytterligare ett regemente. Detta gick till på så sätt att rotarna fördes ihop till grupper av tre som skulle rekrytera en extra soldat, en så kallad tremänning: Det nya Närke-Värmlands tremänningsregemente bestod därmed av 158 man från Närke och 314 man från Värmland (egentligen borde det ha varit 400 man från Värmland, men rotebönderna längs gränsen blev befriade från att rekrytera tremänningar). Dessutom tillkom genom utskrivning 551 man från Bergsslagen. Tillsammans med bergslagsknektarna kom regementet därmed upp i en styrka på 1023 man. Till skillnad från det ordinarie regementet var dock tremänningsregementet en engångsrekrytering och rotebönderna behövde inte ersätta dess förluster. Däremot tillkom fyr- och femmänningar år 1703. Dessa rekryterades på ett liknande sätt så att de rotar vars kompanier låg i fält fördes ihop till grupper av fem, medan de hemmavarande kompaniernas rotar fick en något högre börda genom att bilda grupper av fyra som skulle sätta upp en extra soldat. Sammanlagt 369 fyr- och femmänningar rekryterades i Närke-Värmland som tillsammans med sina västgötska kollegor bildade ett fulltaligt regemente bestående av 1209 man. Även detta var en engångsrekrytering av rotebönderna.

Den första upplagan av tremänningsregementet upplöstes 1708 som en följd av slaget vid Ljesna och dess manskap överfördes till Livgardet. Men 1711 beordrade Karl XII att ett nytt tremänningsregemente skulle sättas upp, vilket ägde rum året efter. Denna gång ingick det emellertid inte några utskrivna bergsslagsknektar och fler rotar vid gränsen slapp rekrytera tremänningar. Det andra tremänningsregementet blev därför inte större än en bataljon när det nyuppsattes (158 närkingar och 300 värmlänningar). Men genom värvning kom det senare att utökas till över 700 man även om planen på ett komplett regemente bestående av 1200 man inte uppnåddes. Detta förband upplöstes 1720 och manskapet som då bara räknade 481 man överfördes till Livgardet (261 man), Artilleriregementet (86 man) och Östgöta tremänningsregemente (134 man). Fyr- och femmänningsregementet upplöstes också 1720 och dess manskap användes till att bilda ett garnisonsregemente i Stralsund.

Regementschefer och krigshändelser
(Grön bakgrund anger segrar, röd bakgrund nederlag och grå bakgrund oavgjorda slag)

Närke-Värmlands regemente delades 1812 i Närkes regemente och Värmlands regemente

Manskap från Närke-Värmland deltog i slaget vid Lützen 1632 som en del av Erik Hands sammanslagna regemente som också inkluderade manskap från Östergötland, Jönköping, Uppland och Dalregementet.

Skånska kriget

Närke-Värmlands regemente var under skånska kriget splittrat på flera olika krigsskådeplatser. Truppförflyttningar inom regementet mellan de olika krigsskådeplatserna var vanliga, och manskap från såväl ordinarie som extra kompanier blev ofta splittrade och sammanslagna under krigets gång. Detta och bristfälliga källor gör det mycket svårt att ge en klar bild av regementets rörelser och totala styrka under skånska kriget.

Som ett exempel på hur det kunde se ut så redovisade generalmönstringen i maj 1677 att det fanns 4 Närkekompanier och 2 Värmlandskompanier i Skåne med sammanlagt 767 ”gemene knektar”. I västgötaarmén som låg vid Göteborg fanns det 146 man fördelade på två Värmlandskompanier och i Eda skans fanns det två Värmlandskompanier med 158 man. Antalet ”sjuke och förlamade” var 107 och antalet ”fångne och förkomne” med mera vara 63. Manskapet var dock så uppblandat efter ständiga omflyttningar att varje kompani hade manskap vid alla tre ställen.

I slutet av april 1679 var regementet fördelat på fyra kompanier i hemorten, ett i Eda, tre i Eda skans (varav två var sjättingar) och fem kompanier i Göteborg och Nya Älvsborg (varav ett var "sjättingar"). Inga ordinarie kompanier fanns i Skåne även om det fanns manskap där som ingick i ett sammansatt förband (1 officer och 100 man). Totalt redovisade regementet då en styrka på 27 officerare och 1386 man varav 208 var sjuka.

Bremen-Verden

1672 överfördes två Närke-Värmlandskompanier till Bremen-Verden. De ingick där i ett regemente sammansatt av kontingenter från olika landskapsregementen som stod under Jean Mells befäl. I januari 1673 hade de två Närke-Värmlandskompanierna en styrka på 248 man (den hemmavarande delen av regementet bestod av 817 man). Dessa kompanier var förlagda i fästningen Karlsburg i västra Bremen-Verden som under hösten 1675 utsattes för en blockad av trupper från Danmark, Münster och Lüneburg. Den svenska garnisonen, som led av brist på mat och skor, försvagades av sjukdomar och valde att kapitulera den 12 januari 1676. De svenskfödda soldaterna (fyra kompanier) fick tillåtelse att skeppas över till Göteborg. Men av dem återstod inte mer än 200 friska män.

Värmland

Direkt efter att Danmark förklarade krig mot Sverige i september 1675 lades fem kompanier av Närke-Värmlands regemente in som garnison i Eda skans vid norska gränsen. Dessa kompanier bestod sammanlagt av 15 officerare, 74 underbefäl med mera och 740 meniga. De var även förstärkta med två kavallerikompanier från Livregementet. Eftersom skansen var förfallen fick de genast påbörja arbeten för att rusta upp den tillsammans med uppbådade bönder. Detta kunde göras relativt ostört eftersom den enda aktiviteten från norsk sida under 1675 var att en kavalleristyrka visade upp sig i slutet av oktober. Den vände dock tillbaka utan strid när den såg att skansen var för starkt befäst. Även svenskarna korsade gränsen i början av december när de gjorde ett strövtåg mot Kongsvinger-trakten och även de vände tillbaka utan att bli inblandade i någon strid.

Även under fortsättningen av kriget var Värmlands gräns mot Norge förhållandevis lugn. Endast mindre strövtåg genomfördes av båda sidorna för att skaffa underrättelser eller plundra Bristfällig proviantering och sjukdomar var ett större problem för garnisonen i Eda skans än den norska fienden.

I början av 1676 utgjordes trupperna i Värmland och Eda av 900 man från Närke-Värmlands regemente samt 7–8 tusen uppbådade bönder och 300 ryttare från Livregementet samt 118 värmländska dragoner.

I början av 1677 fanns det i Eda skans två kompanier med 200 man jämte 300 man av de i fält kommenderade ”brigaderna”. Dessutom fanns det 6 kompanier sjättingar (700 man), varav två snart skickades till Bohuslän. I själva Eda fanns det 4 kompanier med 400 man. I slutet av februari var styrkan i Eda 250 man från det ordinarie regementet samt 400 sjättingar och 350 tiomänningar. I maj var motsvarande siffror 500, 600 och 400 man. Generalmönstringen i maj redovisar dock bara två ordinarie kompanier (158 man) vid Eda. Trupperna plågades av brist på dugliga kläder och proviant vilket medförde hög sjuklighet. I augusti hade Närke-Värmlands regemente sex kompanier vid Eda och det rapporterades att 216 man var sjuka. Antalet sexmänningar var då 390 man.

Det var planerat att genomföra en ombyggnation av Eda skans under sommaren 1677 så att den skulle kunna försvaras av en mindre garnison. Det är dock oklart om detta genomfördes. För bevakningsändamål sändes 1 officer och 50 man till Nordmarken och lika många till Gunnarskog. Till Morast sändes 1 underofficer och 25 man, till Ås 15 man och till Kortlanda 12 man.

Den 20 januari 1678 utgjordes Edas garnison av 5 kompanier varav ett utgjordes av sjättingar. Sammanlagt 14 officerare samt 385 friska och 217 sjuka underbefäl & manskap. Sjättingar fanns dock i samtliga kompanier och utgjorde majoriteten av styrkan.

Eftersom ett norskt angrepp mot Värmland befarades fick överstelöjtnant Sparre order att skicka allt folk i Västergötland som tillhörde regementet till Eda. Sparre svarade dock att det inte längre fanns något folk kvar i Västergötland, men han skulle samla ihop allt folk som blivit hemskickat från Skåne på grund av sjukdom. Resultatet blev 1 kapten, 1 fänrik, 3 underofficerare, 6 korpraler, 1 frisk trumslagare och 1 sjuk trumslagare, 43 meniga som var tjänstdugliga, 20 sjuka, 4 förlamade samt 6 som hade kungl. Maj:ts pass.

Det norska angreppet kom emellertid inte, och när en bataljon skickades för att undsätta Bohus minskades garnisonen i Eda skans till ett ordinarie kompani och två kompanier sjättingar (sammanlagt 300 man). Denna styrka utgjorde Eda skans garnison under resten av året. För när belägringen av Bohus hävdes i juli blev den värmländska bataljonen hemförlovad och stannade kvar i hemorten under hela vintern 1678-79.

I februari 1679 angrep norrmännen både Eda som utsattes för beskjutning. Den bedömdes dock vara för stark så norrmännen gick istället förbi den och intog Morast skans där 15 svenskar stupade och 40 togs tillfånga. Efter att ha raserat skansen återvände de till Norge.

I slutet av april mönstrades den hemförlovade delen av Närke-Värmlands regemente i Brunskogs socken. Den bestod då av fyra kompanier med 14 officerare och 520 man, som sedan skickades till Göteborg. I Eda fanns ett kompani som inkluderade kontingenter från andra kompanier och därför bestod av 4 officerare och 200 man. I Eda skans fanns dessutom tre kompanier med 8 officerare och 229 man (två av dessa kompanier var sjättingar).

Medan det ordinarie regemente var borta genomförde kommendanten i Eda skans ett strövtåg i Norge med hjälp av uppbådade bönder från finnmarkerna för att bränna och plundra. Vägarna var dock så väl försvarade att endast gårdarna närmast gränsen utsattes för Värmlandsfinnarnas härjningar, och med detta avslutades skånska kriget för Värmlands del.

Efter att fred slöts den 26 september hemförlovades det ordinarie regementet i oktober, men 3 officerare och 58 sjättingar stannade i Eda skans och var fortfarande kvar där i februari 1680.

Västra Götaland

Den svenska krigsplanen för 1676 var att genomföra ett fälttåg mot Norge och i januari samlades en armé i Vänersborg under kungens ledning som inkluderade en bataljon från Närke-Värmlands regemente. Denna bestod av 12 officerare (inklusive översten, överstelöjtnanten och majoren) samt 408 underbefäl och manskap. På grund av en för mild vinter kunde inte fälttåget inledas och i maj var Karl XI tvungen att bege sig till Skåne med huvuddelen av armén för att möta en hotande dansk landstigning. Närke-Värmlands regemente ingick bland trupperna som lämnades kvar i Västsverige.

I juni 1676 ryckte den norska armén in genom Bohuslän och intog Vänersborg varefter huvudstyrkan fortsatte mot Göteborg. Närke-Värmlands regemente förstärkt med uppbådade värmländska bönder tågade mot Vänersborg men tre mil ifrån staden övergavs regementet av bönderna som vände hem. Vänersborg förblev i norska händer fram till september då den norska armén avbröt fälttåget och återvände till Norge.

I maj 1677 fanns det två ordinarie Värmlandskompanier (146 man) i Göteborg. Men utöver dessa fanns det i västgötaarmén även fyra kompanier Närkes tiomänningar (400 man) och fyra kompanier Värmlands sjättingar (600 man). I oktober fanns två kompanier från Värmland vid Göta älv och 150 Närkes "sjättingar" i Bohus. De sistnämnda var kvar där när fästningen belägrades av norrmännen 1678.

Juli 1678 anlände de tre Närkekompanierna till Göteborg. Under vintern 1677–78 verkar de ha varit hemma och de var kvar där fram till juni, under vilken tid en ny utskrivning av 319 man ägde rum. Vid ankomsten till Göteborg bestod de till största delen av nytt manskap som bedömdes vara i gott stånd men oövat. Deras befälhavare Sparre begärde därför att den del av regementet som låg i Nya Älvsborg skulle ansluta sig till Närkebataljonen. Den delen bestod av 2 officerare, 5 underofficerare och 70 ”gamla knektar”. När dessa hade anlänt till Nya Älvsborg är oklart, men Otto Nordensvan skriver att de möjligen kom under sommaren 1676 (kanske från Bremen-Verden vars kompanier Nordensvan inte kände till). Sparre hade dock i början av 1678 blivit beordrad att skicka allt manskap i Västergötland till Eda skans, men svarat att det inte fanns något att skicka.

När ett norskt angrepp mot Dalsland befarades skickades major Lüttke dit med ”Wermelandsesquadronen”, men han fick snart fortsätta till Göteborg, där regementet i juli ingick i den armé som samlades för att undsätta Bohus från en norsk belägring. Regementets styrka i den armén utgjordes av sju kompanier med 639 man. Under en strid på Hisingen förlorade regementet 5 döda och 14 sårade. Den norska belägringen hävdes samma månad. Värmlandskompanierna återvände hem medan Närkekompanierna blev förlagda i Göteborg.

I slutet av april 1679 fanns det fem kompanier i Göteborg och Nya Älvsborg (varav ett bestod av sjättingar) med en styrka på 8 officerare och 358 man. I maj anlände ytterligare fyra Värmlandskompanier med 14 officerare och 520 man som kom att ingå i en fältarmé som i juli gjorde ett misslyckat försök att inta Uddevalla. Efter att fred slöts den 26 september hemförlovades Närke-Värmlands regemente men ett kompani Närkes "sjättingar" var kvar i Göteborg en tid till.

Skåne

Danskarna erövrade troligen en av Närke-Värmlands fanor när Helsingborg kapitulerade den 3 juli 1676. Fanan tillhörde överstelöjtnant Thomsons kompani. Otto Nordensvans regementshistorik har inga upplysningar om att Närke-Värmland skulle ha befunnit sig i Skåne då, men möjligen följde en del av Närke-Värmlands regemente med när Karl XI lämnade Vänersborg i maj och begav sig till Skåne.

I oktober samlade Karl XI en armé i Ljungby i Småland för att genomföra en motoffensiv i Skåne. Denna inkluderade en Närke-Värmlandsbataljon med 260 man under överstelöjtnant Thomsons befäl. Fälttåget genomfördes under svåra förhållanden och soldaterna led av köld och nöd. Inför slaget vid Lund den 4 december hade Närke-Värmlandsbataljonen krympt till endast 117 man och efter det blodiga slaget var det så få som återstod att de slogs samman med ett annat (okänt) regemente.

Den 26 januari 1677 hade dock huvudarmén i Skåne återigen en Närke-Värmlandsbataljon vars styrka utgjordes av 14 officerare samt 390 underbefäl och manskap. I maj var styrkan 767 meniga fördelade på sex kompanier

Den stora krigshändelsen under 1677 var slaget vid Landskrona den 14 juli. Närke-Värmlands regemente deltog med två bataljoner och dess förluster utgjordes av 2 officerare och 41 man döda samt 4 officerare, 3 underofficerare och 106 man ”sjuke och qväste” (= sårade).

Under 1678 belägrades Kristianstad av den svenska huvudarmén och de värmlänningar som fortfarande ingick i den hade slagits samman till en bataljon som även bestod av smålänningar och västerbottningar. I slutet av 1678 utgjordes värmlänningarna av 1 löjtnant och 54 man. I slutet av april 1679 bestod de av 1 officer och 100 man.

Stora nordiska kriget

När stora nordiska kriget bröt ut fick hela Närke-Värmlands regemente i uppgift att försvara den norska gränsen. Men redan under hösten överfördes Närkekompanierna, Kristinehamns kompani och 54 man från Karlstads kompani till Baltikum där de deltog i slaget vid Narva (sammanlagt 26 korpraler och 674 gemena). Våren 1701 överfördes de resterande 117 man från Karlstads kompani tillsammans med 328 rekryter som skulle ersätta förluster. Under hösten överfördes även Näs kompani till huvudarmén. Därmed hade en delning av regementet uppstått som i stort sett skulle gälla fram till 1716 och även resultera i skillnader i uniformer och fanor.

De fyra kompanier som stannade hemma (686 man) fick i uppgift att vakta den norska gränsen och deltog bara i strider år 1711. Tre av dessa kompanier var i Skåne från september 1714 till februari 1715 (Jösse kompani stannade hemma), men i övrigt befann de sig hela tiden i närområdet. De övriga sex kompanierna bildade ett "fältregemente" bestående av 988 man och de tillhörde huvudarmén fram till slaget vid Poltava och kapitulationen vid Perevolotjna 1709. De återuppsattes 1709 och separerades återigen från de "hemmavarande" kompanierna när de skickades till Tyskland 1712 för att delta i Stenbocks fälttåg, vilket resulterade i en ny kapitulation 1713. Återigen återuppsatt befann sig "fältregementet" i Roslagen sommaren 1715. Därefter var hela regementet samlat och det deltog i de norska fälttågen 1716 och 1718 samt tillbringade somrarna 1719-21 i Uppland.

Fältregementet 1700-1709

I slaget vid Narva stupade 59 man och ytterligare 35 man dog senare av sina skador. Dessutom stupade 4 officerare. En alternativ källa nämner 100 stupade och 200 sårade. Tiden efter slaget resulterade i ett fortsatt högt manfall på grund av köld och brist på livsmedel i det av ryssarna svårt härjade landet. Inte mindre än 328 rekryter (238 från Närke och 90 från Värmland) lämnade Örebro i april 1701 för att ersätta förlusterna vid fältregementet som då bara skulle bestå av 700 man (Detta enligt Jonasson, Nordensvan uppgav endast 218 rekryter). Därefter tycks förlusterna ha blivit lindrigare för fältregementet som under sommaren 1701 hade en nominell styrka på 817 man och sedan med Näs kompanis ankomst under hösten uppnådde sin "ordinarie" fältstyrka på 988 man.

I slaget vid Düna den 9 juli 1701 stupade elva man. Ytterligare tio man dog dagen efter i Cobrons skans efter att en mina som de flyende sachsarna hade lämnat kvar exploderade. Dessutom ska elva man ha dött samma månad under ett strövtåg vid ryska gränsen. Ett år senare i slaget vid Kliszow den 9 juli 1702 stupade endast en man.

En andra omgång rekryter anlände hösten 1701 (tillsammans med Näs kompani) men därefter kom de bara en gång om året. Nedanstående tabell visar antalet rekryter för varje omgång och ger en uppfattning om regementets förluster. Notera dock att inte alla rekryter ersatte stupade soldater. Även svårt skadade eller för gamla soldater som beviljats avsked omfattas av dessa siffror. Till exempel finns en förteckning från vistelsen i Thorn år 1703 på 26 underofficerare, korpraler och meniga som begärt avsked. Ålderspannet för dessa var 40 till 64 år och en tredjedel angav "värk"  som orsak. De övrigas orsaker var jämnt fördelade på kategorierna bråck, marschoduglighet och krigsskador.

Från juli 1705 till augusti 1706 ingick Närke-Värmlands fältregemente i den häravdelning under Rehnskölds befäl som hade lämnats kvar vid gränsen till Schlesien. Därmed kom de att delta i slaget vid Fraustadt i februari där regementets förluster utgjordes av sju stupade och 40 skadade. Efter återföreningen med huvudarmén följde en årslång vistelse i Sachsen med låga förluster som följd.

Via brev till hemlandet spred sig ryktet om det bekväma livet i Sachsen så att rotebönderna hade en lätt uppgift att hitta villiga rekryter. Resultatet blev 1707 års kontingent bestående av 43 man som avgick i augusti.  De följande två omgångarna av 1708 års rekryter (50 i maj och 17 i augusti) kom dock inte längre än till Riga. Tillsammans med rekryter till andra indelta regementen och flyktingar från slaget vid Ljesna (bland annat från Närke-Värmlands tremänningsregemente) bildade de i oktober 1709 ett nytt regemente under H. G. von Buddenbrocks befäl. Detta och ett liknande regemente upplöstes dock 1710 när allt nationalsvenskt manskap återkallades till hemlandet för att ingå i de återuppsatta regementena.

För åren 1707-1709 har vi för Närke-Värmlands regemente ovanligt detaljerade uppgifter om hur dess manskapsstyrka förändrades månad för månad. Under vistelsen i Sachsen januari-augusti 1707 var manskapsavgången 29 man, vilket fördelade sig på 3 befordrade, 18 avskedade, 1 "dömd från tjänsten", 1 avrättad, 3 rymda (desertörer) och 3 döda. I september inleddes marschen från Sachsen till Thorn (450 km) och den månaden dog en soldat och sex fick avsked, Nästa månad dog ännu en soldat men därefter skedde det inga fler avgångar under resten av året

Tabellen ovan inkluderar inte officerare och underofficerare. De senares antal låg fram till slaget vid Poltava på en stabil nivå på ca 35 personer. Spelet är inte heller inräknat och deras antal sjönk under perioden från 18 personer till 15.

Den 1 juni 1709 bestod fältregementet av 638 man (+ 20 officerare och 33 underofficerare samt 15 spel). Sedan fälttågets början hade regementet därmed förlorat 328 man. De som stupade i slaget vid Poltava utgjordes av 4 officerare, 5 underofficerare, 1 spel och ca 175 av manskapet. Drygt 400 man togs tillfånga av ryssarna vid Poltava och Perevolotjna.

En viktig anmärkning är dock att efter slaget vid Ljesna var Närke-Värmlands regemente förstärkt med finska soldater som inte ingår i siffrorna ovan. Eftersom soldaterna i Lewenhaupts armé lämnade kvar all utrustning i Ljesna som inte gick att bära kunde de inte längre fungera som självständiga förband. Därför blev de tillfälligt insatta i andra regementen i huvudarmén. Exakt vilka som hamnade i Närke-Värmland är oklart eftersom två källor har motstridiga uppgifter. Enligt Löjtnant von Weihes dagbok var det Nylands regemente (311 man) och de finska tremänningarna (354 man). Men enligt fänrik Petres dagbok var det Österbottens regemente (336 man). Hur som helst deltog Närke-Värmlands regemente i slaget vid Poltava med två bataljoner och kan mycket väl av ha haft mer manskap än när de inledde fälttåget två år tidigare.

Närke-Värmlands regemente 1709-1721

När nyheten om katastrofen i Ukraina nådde Sverige beordrades rotebönderna att återuppsätta de sex fältkompanierna. Dessa skulle vara klara för uppbrott den 15 januari 1710, men landshövdingen meddelade att bristen på utrustning gjorde detta omöjligt. Hela regementet stannade istället hemma som gränsvakt och gjorde 1711 smärre intrång i Norge. Detta för att lätta på trycket för de trupper som försvarade Bohuslän mot norrmännen. Nästa år återuppstod dock delningen av regementet i två delar när samma sex kompanier som tidigare överfördes till Tyskland för att delta i Stenbocks fälttråg. Planen var att dessa kompanier skulle förstärkas med 53 man vardera från de fyra kompanier som stannade hemma så att fältregementet skulle uppnå en styrka på 1200 man, men detta blev inte genomfört.

Fältregementet anlände i Tyskland i mitten av september 1712 och hade den 15 oktober en styrka på 823 närvarande, 88 sjuka, 15 vakanser och 62 man kvarlämnade i Karlshamn för att förbereda nästa transport. Dessvärre hade fältkompanierna fortfarande stora brister i utrustning (bland annat saknade 79 man rockar och hela 469 man saknade uniformshatt!). Den sista leveransen av utrustning kvitterades inte ut i Stockholm förrän i januari 1713 och hann aldrig anlända innan fältregementet kapitulerade i Tönningen. Dessförinnan hade det i december deltagit i slaget vid Gadebusch där två officerare och elva gemena stupade (tre officerare och 25 gemena sårades). De som sårades i slaget vid Gadebusch skickades till Wismar tillsammans med annan personal så att 83 soldater från Närke-Värmlands regemente undgick det öde som drabbade Stenbocks armé efter Gadebusch. För när Stenbocks armé kapitulerade i Tönningen den 22 maj 1713 blev 768 man från Närke-Värmlands regemente krigsfångar. De 83 soldaterna i Wismar kom därefter att ingå i ett sammansatt regemente och blev sedan också krigsfångar när Stralsund kapitulerade den 12 december 1715. Inte ens de 62 man som lämnades kvar i Karlshamn var alltför lyckligt lottade eftersom ett tiotal av dem dog av umbäranden och hårt arbete fram till maj månad 1713 varpå de skickades till bättre förläggningar i Kalmar.

Den andra nyuppsättningen tog längre tid än den första. De värmländska rotebönderna hade varit mycket motvilliga till att återuppsätta tremänningsregementet, vilket slutfördes först våren 1713 (kungens order om detta skrevs i juli 1711 och upprepades våren 1712).  Återuppsättandet av det ordinarie regementet inleddes under hösten 1713, men vid generalmönstringen den 21 februari 1715 var fortfarande 207 rotar vakanta. Vid en separat generalmönstring av de tre hemmakompanier som befann sig i Skåne den vintern blev 75 man kasserade. Läget tycks inte ha förbättrats när "fältregementet" skickades till Roslagen under våren eftersom det endast räknade 661 man närvarande den 25 juli 1715 (av en ordinarie styrka på 988 man). Vid början av det norska fälttåget 1716 var dock regementet nära nog fulltalig då det den 18 januari 1716 räknade 82 kommenderade, 7 "frånvarande utan lov", 153 sjuka, 62 vakanta och 1370 närvarande. Därefter var manskapssituationen stabil och till skillnad från andra regementen (Livgardet) drabbades de inte av höga förluster efter återtåget från det andra norska fälttåget 1718. Under sommarvistelserna i Uppland 1719-21 anger styrkebeskeden att regementet var nästan fulltaligt om än med höga sjuktal.

Närke-Värmlands uniformer

Karl X Gustavs krig

Skånska kriget

Stora nordiska kriget

Sjuårskriget

Närke-Värmlands regemente sticker ut ur mängden som ett svenskt regemente som aldrig har burit en blågul uniform. Dess traditionella distinktionsfärg är röd och den färgen har förekommit i olika kombinationer allra sedan den första uniformsförordningen 1655. Under Karl X Gustavs tid kombinerades den med grön färg som även var den färg de dåtida fanorna. Rödgröna färger delades ut fram till 1675 men under skånska kriget stred Närke-Värmland i rödvita uniformer. Efter skånska kriget ersattes den vita färgen med blått för att sedan i mitten av 1700-talet komma tillbaka som en tredje färg i Närke-Värmlands blå-röd-vita uniformer.

Närke-Värmlands äldsta uniformer

1655

1675

Eda skans 1676

1676-1681

1683-1691

En notis från 1624 säger att Närke-Värmlands befäl skulle ha kulört kläde medan manskapets uniformer skulle bestå av ofärgat grått packlakan och pjuk. Detta var nog en ganska typisk uniform för svenska regementen under första halvan av 1600-talet. Någon mer information har vi dock inte förrän Sverige fick sin första unifomsförordning år 1655. Enligt denna skulle Närke-Värmlands uniformer bestå av gröna jackor och röda byxor. Även om denna förordning bara gällde för de rustningar som genomfördes inför kriget mot Polen 1655 är det troligt att den gröna färgen behölls under Karl X Gustavs krig. Detta eftersom regementet beställde gröna fanor 1658.

Under Karl XI:s förmyndarregering har vi inga upplysningar om Närke-Värmlands uniformer så nästa uniformsnotis är en odaterad förteckning från 1672 eller 1673. Enligt denna skulle Närke-Värmland ha röda kläder. 1674 fick också två kompanier som befann sig i Bremen-Verden röda rockar och den 17 december fastställde en uniformsförordning att Närke-Värmland skulle ha röda kläder med gröna uppslag och kanter. Denna uniformsförordning ersattes dock redan den 15 mars 1675 som tog bort den gröna färgen. Istället skulle Närke-Värmland ha vita rockar med vita uppslag och kanter, vilket även bekräftades i ett kungligt beslut från en månad senare.

De uniformer som delades ut till Närke-Värmlands regemente i juni 1675 följde dock inte m/1675 utan de bestod av röda rockar med gröna uppslag och kanter. Dessutom fick de hattar och underofficerarna fick grå rockar med gröna uppslag.  Fast denna mundering ska enligt Höglund endast ha delats ut till ett begränsat antal.

För år 1676 uppger Höglund att fältregementet hade m/1675-uniformen med röd rock och vita uppslag & kanter. Han skriver också att garnisonen i Eda skans (två kompanier) hade svart karpus och grå rock med svarta uppslag. Den senare uniformen ska även ha burits av sjättingarna i Eda skans. Även Närkes tiomänningar uppges ha haft grå rockar år 1676 men i övrigt är deras uniform okänd.

1678 hade manskapet fortfarande den rödvita m/1675-uniformen och underofficerarna hade grå rockar med röda uppslag. Samma uniform återkommer för 1679 men nu nämns även färgen på byxorna, röda för manskapet och grå för underofficerarna.

Kläde till nya uniformer delades möjligen ut redan hösten 1681 och deras uniformer uppgavs 1683 ha bestått av röda kläder med blå uppslag.

Närke-Värmlands karolinska uniformer

Närke-Värmland fick sina första karolinska uniformer sommaren 1691 som då ersatte de tidigare röda rockarna med blå uppslag som regementet bar enligt en förteckning från 1683. Dessa skulle i sin tur bäras fram till 1704 och 1705 då först de hemmavarande kompanierna och sedan fältkompanierna blev nymunderade. Eftersom Närke-Värmlands regemente de facto delades i två delar kom deras uniformer att skilja sig kriget ut och det dröjde till 1727-28 innan de återigen fick en gemensam uniform.

Att uniformerna hade röda uppslag istället för gula är ett mycket tydligt särdrag för Närke-Värmlands regemente. Men det finns en annan sak som också skiljer Närke-Värmland från de övriga regementena under åtminstone första halvan av kriget. Det är metalldetaljerna. Fanor som tillverkades 1682 och förlorades 1709 (eventuellt två olika uppsättningar) hade försilvrade fanspetsar och spikar (det normala var att de var förgyllda). Kapporna som tillverkades 1696 hade järnspännen som var förtenta (det normala var att de var av mässing). Sedan finns det en notis från 1708 (förmedlad till mig av Anders Larsson) om att värjfästena var förtenta istället för att som brukligt vara svärtade. Uniformsknapparna var dessutom hela tiden av tenn (vilket i och för sig inte var ovanligt). Vad man kan konstatera är därför att varje gång metalldetaljer nämns så är de av silver/tenn före år 1709. Efter Poltava verkar dock regementet inte längre skilja sig från mängden i det avseendet då fanspetsar & spikar blir förgyllda och alla spännen är av mässing när den detaljen nämns.

Första karolinska uniformen 1691-1704/05

Frihetstidens uniformer

1727 och 1728 delades äntligen nya uniformer ut till hela regementet som därmed för första gången sedan 1705 var enhetligt klätt (kapporna hade delats ut redan 1724). Utseendet var detsamma som fältkompaniernas tidigare uniformer men med skinnbyxor istället för röda klädesbyxor, vilket beskrivs närmare i tabellen ovan.

Nästa nymundering ägde rum 1741 för åtminstone de kompanier som skickades till Finland (inga kappor delades ut denna gång). Men dessa uniformer slets ut under hattarnas ryska krig och ersattes 1746 och 1750 av fullständigt nya uniformer. Dessa hade samma utseende som de föregående med undantag för skinnbyxorna som 1750 delvis ersattes med röda klädesbyxor. På grund av en kommendering 1751-1753 för att bygga fästningen Sveaborg utsattes uniformerna för mycket slitage. Vid generalmönstringen 1754 bedömdes en tredjedel av uniformerna vara i ett så dåligt skick att de borde kasseras. Detta skedde dock inte och Närke-Värmlands regemente fick delta i det pommerska kriget med dessa uniformer.

I rullan för generalmönstringen 1761 noterades det att grenadjärprydnader som införskaffades på 1750-talet var fortfarande i brukbart skick.

Uniformsförordningen från 1756 stadgade att Närke-Värmlands regemente skulle ha samma uniformer som de övriga regementena, det vill säga gult istället för rött. Men trots att de flesta plaggen byttes ut under pommerska kriget 1757-1762 behöll regementet sin röda distinktionsfärg. Uniformerna som delades ut 1759 blev Närke-Värmlands sista med det karolinska utseendet och bestod av blå rock med röd krage och röda uppslag samt vit väst och vita byxor. Dessa bedömdes vid generalmönstringen 1767 vara alldeles utslitna och vid det laget hade en ny uniformsförordning trätt i kraft 1765 som var inspirerad av den preussiska arméns dekorativa uniformer. Närke-Värmland fick sin första och enda uppsättning m/1765-uniformer utdelad i augusti 1770 (se bild nedan). Redan 1779 utfärdades en ny uniformsförordning som innebar en dramatisk förändring av utseendet. Detta var den gustavianska uniformen som delades ut till Närke-Värmland för första gången år 1788.

Underofficer, menig soldat och trumslagare med uniform m/1765

Närke-Värmlands fanor

Olof Hoffmans modellritningar av Närke-Värmlands liv- och kompanifana m/1686

Den äldsta notisen om Närke-Värmlands fanor är från 1626 då de ska ha haft åtta fanor av röd och askgrå taft. Höglund, varifrån uppgiften kommer, har tolkat det som att de bestod av sex horisontella ränder i rött-svart-grått.

Annars är de äldsta kända fanorna från Närke-Värmlands sannolikt den vita livfana och två gröna kompanifanor som togs av danskarna i slaget vid Nyborg den 14 november 1659. De lär ha varit en del av svit på fem fanor som tillverkades 1655. Alla fanorna har som motiv som utgörs av ett krönt gyllene lejon som står på en grön sten och håller ett silversvärd samt en spetsig grön palmkrans som är sammanbundet med ett blått band och inuti innehåller bokstäverna CGRS i guld under en sluten krona. Ovanför lejonet ett blått band med tofsar i vardera ände och texten "HOC NOMINE VICTOR" (I detta namn skall du segra). Allt är omgivet av en grön lagerkrans med gröna bär och fyrkulor i hörnen.

Livfana som troligen bars 1655-1659. Kompanifanorna var gröna men med samma motiv och bars fram till 1674

Redan innan Närke-Värmland förlorades fanor på Fyn hade en svit bestående av en livfana och sju papegojgröna fanor tillverkats av Peter Blohm i Hamburg 1658. De blev dock aldrig utdelade på grund av utebliven betalning och låg kvar i Hamburg fram till 1677. Några av dessa kompanifanor blev sedan utdelade till Västmanlands regemente 1679 och är beskrivna i avsnittet om Västmanlands fanor. Livfanan delades 1713 ut till Närke-Värmlands tremänningsregemente och är bevarad i Armémuseums samlingar. Livfanan är intressant eftersom den har Närkes respektive Värmlands vapen på varsin sida av duken, och det kan ha varit första gången som landskapsvapnen målades på Närke-Värmlands fanor.

Både 1665 och 1666 begärde Närke-Värmlands överste att få nya fanor "efter som de gamble alldeles förnötte äre, och störste delen opå Fyen förlorades". Båda gångerna fick han avslag, den andra gången med noteringen: "När andre få". Nya fanor dröjde ända till hösten 1674 då nio fanor målade av Baltzar Friedrich delades ut. En var en vit livfana och de övriga var karmosinröda kompanifanor. Samtliga hade Närkes landskapsvapen som motiv (två korslagda pilar i guld och fyra rosor i silver) och åtminstone kompanifanorna saknade andra detaljer. Ytterligare en röd kompanifana av samme målare delades ut 1675. En av kompanifanorna förlorades troligen när Helsingborg kapitulerade den 3 juli 1676 och ytterligare två kompanifanor förlorades i slaget vid Lund samma år. Två omålade fanor av karmosinröd taft och med försilvrade fanspetsar delades ut den 17 maj 1677.

Enligt ny fanförordning trädde i kraft 1682 och Närke-Värmlands regemente fick samma år en komplett svit på tio fanor, målade av Baltzar Friedrich i överensstämmelse med den nya förordningen. Livfanan hade nu det stora riksvapnet som huvudmotiv i mitten och landskapsvapnet i det övre inre hörnet. Kompanifanorna hade Närkes landskapsvapen omgivet av grön lagerkrans och fyrkulor i hörnen. När den mer betydligt mer berömda fanförordningen från 1686 trädde i kraft togs fyrkulorna bort frå kompanifanorna och riksvapnet på livfanan fick lejonsupportrar. Det är dock oklart när Närke-Värmland fick sina första m/1686-fanor

När stora nordiska kriget bröt ut hade regementet fortfarande kvar sina m/1682-fanor med fyrkulor i hörnen. Eventuellt bar fältkompanierna dessa ända fram till slaget vid Poltava medan hemmakompanierna behöll dem ända till 1732. När fältkompanierna återuppsattes 1709-10 fick de fem röda kompanifanor och en vit livfana av m/1686, men dessa förlorades redan 1713 när fältregementet kapitulerade i Tönningen. När fältkompanierna återuppsattes för andra gången fick de vänta ända tills 1717 innan de fick nya fanor. En helt ny uppsättning m/1686-fanor för hela regementet delades inte ut förrän 1732 och denna var sedan i bruk fram till 1766 då en ny fanförordning trädde i kraft.

Bilden ovan är ett m/1686-fanark som är  fri att använda för dem som vill måla tennsoldater.

Fältkompaniernas fanor från 1682 kan ha blivit utbytta vid något tillfälle innan slaget vid Poltava. Detta nämns inte i någon källa, men samma sak gäller för Skaraborgs fanor som bevisligen blev utbytta eftersom beskrivningarna av de Skaraborgsfanor som förlorades i Poltava inte överensstämmer med utseendet på de senast kända utdelade fanorna från 1689. Även Upplands regemente hade troligen fått en del av sina fanor utbytta innan Poltava eftersom tre kompanifanor var fortfarande röda medan de andra fyra hade blekts så mycket att de blivit sandfärgade, vilket fick ryssarna att tro att de tillhörde ett annat regemente. Närke-Värmlands fanor var klart äldre än dessa två regementens fanor och Närke-Värmlands regementschef hade redan år 1700 begärt att få nya fanor med hänvisning till att de gamla var utslitna. De ryska beskrivningarna av Närke-Värmlands fanor som togs vid Poltava nämner inte heller de fyrkulor som fanns på fanorna från 1682. Däremot finns det några detaljer som överensstämmer med sviten från 1682. Fandukarna var nämligen fastnaglade med silverspikar och hade en försilvrad fanspets, vilket var ovanligt eftersom det var standard att metallen var förgylld på svenska fanor. Närke-Värmland tycks dock fram till 1709 hs utmärkt sig med att ha metalldetaljer i silver/tenn på sin utrustning där mässing annars var standard.

Den svit som delades ut 1710 finns i danskt och ryskt förvar. De beskrivningar av dem som finns i Rudolf Cederströms bok (nr 748-753) tyder på att de hade fanspetsar av förgylld mässing och omålade fanstänger. Dessa fanor var antingen tillverkade av Johan Wikman eller Daniel Stawert. Ifall det var den sistnämnde bör de ha sett ut som Olof Hoffmans modellritningar eftersom han följde dessa mer noga än Wikman.

Kompanifana som var i bruk 1717-1732

Av sviten från 1717, som sannolikt tillverkades av Johan Wikman, finns två fanor kvar som förvaras i Armémuseum. Även dessa har förgyllda fanspetsar medan stängerna är av blåmålad furu. Intressant nog är dukarna fästa med olika typer av spikar, den ena har förgyllda spikar medan den andra har förtenta spikar, vilket kan tyda på att åtminstone en av dem har monterats om vid ett senare tillfälle.

Kompanifana som var i bruk 1732-1766

Även sviten från 1732 hade förgyllda fanspetsar och förgyllda spikar. Denna svit var definitivt tillverkad av Johan Wikman. Av de fyra bevarade fanorna i Armémuseum har två brunmålade stänger och två vitmålade stänger. De vitmålade stängerna verkar dock inte vara ursprungliga utan av en modell som användes under Karl XIV:s tid. Denna svit tillverkades av Johan Wikman och hade beställts redan 1718. Men på grund av tvister om betalningen dröjde det tills 1732 innan den levererades.

Modellritning av Närke-Värmlands kompanifana m/1766

Sviten från 1732 var den sista av m/1686 och när den ersattes 1766 hade de nya fanorna ett helt annat utseende. Motivet var mindre och den gröna lagerkransen hade ersatts av stiliserade palmblad och krona i guld. Fältet var inte längre helrött utan nu fyrstyckat i rött och vitt. Dessutom hade antalet fanor minskat till bara två per bataljon (det vill säga en livfana och fem "kompanifanor"). Sviten var i bruk ända fram till regementets delning 1812 då nya fanor behövde införskaffas. Resterna av en av dessa fanor från 1766 finns kvar och syns på bilden till vänster.

Övrig utrustning

Enligt Anders Larsson var trummorna 1715-1719 målade med blå och röd färg, med förgylld krona, kungens vapen och monogram. Undantaget var livkompaniets trummor som var vita med förgyllt kungligt vapen och förgyllda kronor. 1720-1721 hade livkompaniet vitmålade trummor med Sveriges vapen samt förgylld krona och monogram. Anders Larsson använder i sin beskrivning ett tecken som ser ut som Karl XII:s spegelmonogram, vilket jag översätter till monogram. Men eftersom monogrammet såg annorlunda ut efter Karl XII:s död verkar båda beskrivningarna av livkompaniet syfta på samma trummor (kungens och Sveriges vapen är då identiskt).

Nordensvan uppger i sin regementshistorik att regementet var beväpnat med pikar under hela Karl XII:s tid och att dessa inte försvann förrän på 1730-talet. Detta är dock inte hela bilden. De kompanier som återuppsattes efter Poltava fick bara musköter och den tillförordnade regementschefen begärde 1710 att även de hemmavarande kompaniernas pikar skulle bytas ut eftersom han ansåg "pikar olämpliga här i denna terräng". Hur det gick med den begäran vet jag inte, men fältregementet saknade i alla fall fortfarande pikar i slaget vid Gadebusch. Senast efter Karl XII:s återkomst till Sverige bör pikarna emellertid ha återinförts, detta eftersom kungen var en stark anhängare av detta vapen. Efter Karl XII:s död sänktes dock andelen pikenerare i varje regemente från en tredjedel till en fjärdedel.

Asker, Björn. Om svenska fotfolkets nybeklädnad (artikel i MAM 40). Stockholm (1983)
Bellander, Erik. Dräkt och uniform. Stockholm (1973)
Cederström, Rudolf. Svenska kungliga hufvudbanér. Stockholm (1900)
Fredriksson Berndt. Slaget vid Lund – en förstudie i karolinsk taktik. (artikel i Närkingar i krig och fred). Kumla (1989)
Fredriksson Berndt. Utskott och skatteuttag – närkingar under skånska kriget. (artikel i Närkingar i krig och fred). Kumla (1989)
Grill C. Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket. (Faksimilutgåva 1988)
Höglund, Lars-Eric. Från Karl Knutsson till Kristina. Karlstad (2012)
Höglund, Lars-Eric. Skånska kriget 1675-79 - Fanor och uniformer. Karlstad (1999)
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer. Karlstad (2000)
Jensen, Niels Peder. Den skaanske krig 1675-1679. Köpenhamn (1900)
Jonasson, Gustaf. Närkesregementena under stora nordiska kriget 1700-1721 (artikel i Närkingar i krig och fred). Kumla (1989)
Larsson, Anders. Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721. Östersund (2022)
Markelius, Martin. Gustav III:s armé. Stockholm (2020)
Nordensvan, Otto. Värmlands regementes historia. Stockholm (1904)
Tuxen, A. P. – With-Seidelin C. L. Bidrag til den store nordiske krigs historie band 6. Köpenhamn (1920)
Törnquist, Leif. Infanteriets fanor m/1686 (artikel i SVSS-NS XXX). Stockholm (2015)
Wennerholm, J Bertil R. Emporterade troféer. Bohus (2000)
Wernstedt, Folke. Bidrag till kännedomen om den svenska huvudarméns styrka under fälttåget mot Ryssland. (artikel i KFÅ 1931). Lund (1932)
Wernstedt, Folke. Svenska standar och fanor 1654-1686 (artikel i Meddelanden från Riksheraldikerämbetet X). Malmö (1945)
Wimarson, Nils. Sveriges krig i Tyskland 1675-1679. Lund (1897-1912)