Örjan Martinsson
| |
Västmanland utmärker sig som det regemente
som deltog i flest fältslag under stora nordiska kriget (Narva, Düna,
Kliszow, Fraustadt, Holowczyn, Poltava, Helsingborg och Gadebusch).
Under krigets gång återuppsattes hela regementet två gånger efter att ha
kapitulerat vid Perevolotjna 1709 och Tönningen 1713. Halva regementet
återuppsattes en tredje gång efter att livbataljonen blev omringad av en
överlägsen norsk styrka i Moss 1716. Det återvände till Norge 1718 och
deltog i belägringen av Fredrikstens fästning när Karl XII stupade.
Västmanlänningarna avslutade kriget med att försvara Stockholm mot ryska
härjningar 1719-1721.
|
Västmanlands organisatoriska historia
Västmanlands regemente kan leda sitt ursprung till den fänika som sattes upp
i Västmanland i mitten av 1500-talet och som rekryterades genom utskrivning.
Länge fanns det bara en Västmanlandsfänika men i början av 1600-talet
tillkom flera stycken. Samtidigt minskade storleken på dem och de kom att
byta namn till kompanier. Från och med 1613 samlades kompanierna i ett
större regemente som även inkluderade kompanier från Uppland och Dalarna.
Detta regemente benämndes Upplands landsregemente, men 1628 blev
Västmanlandsdelen ett självständigt regemente bestående av åtta kompanier
(av dessa bidrog dock Dalarna och Uppland med två kompanier vardera). 1641
togs ett beslut om att utöka regementet till tolv kompanier men troligen kom
det aldrig upp i mer än tio kompanier innan det återgick till den gamla
organisationen 1645.
Västmanlands regemente rekryterades i likhet med de tidigare fänikorna
huvudsakligen genom utskrivning fram till 1682. Undantaget var den del som
rekryterades i Dalarna eftersom detta landskap hade slutit avtal med kronan
om att införa ett "ständigt knektehåll". Detta innebar att bönderna slapp
utskrivning i utbyte mot att de själva genom värvning upprätthöll ett
bestämt antal soldater. Från och med 1635 utgjorde Dalarnas bidrag till
Västmanlands regemente 260 man och detta förblev oförändrat fram till den 27
oktober 1682 då även Upplands och Västmanlands bönder gick med på att införa
det ständiga knektehållet (eller indelningsverket som det oftast kallas
för). Den omorganisation som följde året efter när kontrakten med bönderna
skulle verkställas innebar att Dalarnas bidrag till Västmanlands regemente
minskade till 205 rotar (varje rote ansvarade för varsin soldat). Även den
geografiska fördelningen av Dalarnas bidrag förändrades från att ha utgjort
västra Dalarna till att istället komma från södra Dalarna. I själva
Västmanland bildades 733 rotar och i de delar av Uppland och Södermanland
som tillhörde Västmanlands län bildades ytterligare 244 respektive 5 rotar
så att summan blev ett 1200 man starkt Västmanlands regemente fördelade på 8
kompanier à 150 man.
Från och med
1690 fick kompanierna geografiska namn istället för att som tidigare vara
uppkallade efter kompanicheferna. Därmed hade regementet fått den
nedanstående organisationen som det skulle behålla under hela 1700-talet.
Kompani |
Härader, tingslag (rotar) |
Kartan ovan har landskapet Västmanlands gränser i
rött medan gränserna för de härader som ingick i Västmanlands län är
svarta. Den ger en grov uppfattning om regementets
geografiska spridning. Det grå området var befriat från att rekrytera soldater
i fredstid. |
Livkompaniet |
Yttertjurbo (29), Siende (57), Norrbo
(54), Vagnsbro (10) |
Västerås |
Norrbo (9), Tuhundra (61), Snevringe
(80) |
Strömsholms |
Snevringe (80), Åkerbo (70) |
Kungsörs |
Åkerbo (95), Fellingsbro (55) |
Bergslags |
Vagnsbro (32), Norberg (37),
Skinnskatteberg (26), Söderbärke (17), Norrbärke (22), Grangärde (16) |
Överstelöjtnantens (Folkares) |
Folkare (93), Hedemora (57) |
Majorens
(Väsby) |
Simtuna (88), Övertjurbo (51),
Torstuna (6), Yttertjurbo (5) |
Salbergs |
Simtuna (9), Våla (61), Torstuna (80) |
Städerna i Västmanland rekryterade manskap åt flottan. Dessa så kallade
båtsmän fördelade sig i fredstid på följande sätt: Västerås (24), Arboga,
(16), Köping (13), Lindesberg (6). Nora (8). I krigstid blev antalet båtsmän
fördubblade.
Krigsorganisation under stora
nordiska kriget
Tillfälliga avvikelser från indelningsverkets standardorganisation ägde rum
under stora nordiska kriget genom att extra personal anställdes genom
värvning. När regementet gick ut i fält 1700 genomfördes en omorganisation så att manskapet
fördelades på tolv kompanier á 100 man och att antalet officerare utökades
så att varje kompani skulle få full bemanning. I november samma år togs
dessutom ett beslut om att stabskompanierna (Livkompaniet,
överstelöjtnantens och majorens kompani) skulle få varsin kapten och
ytterligare en
kapten skulle utses för att leda regementets grenadjärer.
Den 18 januari 1701 gick man tillbaka till den gamla organisationen med åtta
kompanier á 150 man. Antalet officerare minskade dock inte, utan varje
kompani skulle nu ha en extra kapten, löjtnant och fänrik (så kallade
fördubblings- eller sekundofficerare). Under våren infördes även
fördubblingsunderofficerare genom att varje kompani skulle få en extra
fältväbel, sergeant och förare. Därmed skulle varje kompani ha åtta
underofficerare istället för det normala fem. År 1708 fanns det dock som
regel nio underofficerare i varje kompani.
Regementsstaben var åtminstone tidvis utökad med en regementsadjutant, en
regementsauditör och en regementskommissarie. 1718 fanns det dessutom en
fältskärsgesäll vid varje kompani.
Förstärkningsmanskap under
stora nordiska kriget
Samma del av indelningsverket som rekryterade Västmanlands regemente fick år
1700 i uppgift att sätta upp ytterligare 400 man. Detta gick till på så sätt
att rotarna fördes ihop till grupper av tre som skulle rekrytera en extra
soldat, en så kallad tremänning. Dessa sammanfördes sedan med tremänningarna
från Uppland och Dalregementet för att bilda det 1 200 man starka
Upplands tremänningsregemente vars överste var den sedermera kända generalen
Adam Ludvig Lewenhaupt. Rekryteringen skedde i strid mot indelningsverkets
kontrakt men rotebönderna blev lovande att tremänningarna inte skulle lämna
hemlandet. Fast även detta löfte bröts när tremänningsregementet överfördes
till Baltikum i april 1701. Väl där kom
regementet att splittras när en bataljon följde med huvudarmén till Polen
1702 medan den andra stannade kvar i Baltikum. En omorganisation ägde sedan
rum 1703 när bataljonen i huvudarmén införlivades med Livgardet medan
Upplands tremänningsregemente kompenserades med att få en bataljon från det
upplösta Östgöta-Södermanlands tremänningsregemente. Under Lewenhaupts befäl
deltog det senare i slagen vid Jakobstadt, Gemäuerthof och Ljesna. Det
sistnämnda slaget resulterade dock i en så stor förlust av utrustning att
regementet upplöstes och manskapet överfördes till Livgardet 1708.
Tremänningarna var dock inte tillräckliga för arméns behov och 1703
beordrades rotebönderna att sätta upp femmänningar genom att rotarna slogs
ihop i grupper av fem för att sätta ytterligare en ny soldat. Upplands 240
femmänningar sammanfördes med femmänningarna från Västmanland, Dalarna och
Södermanland för att bilda det 960 man starka Upplands femmänningsregemente.
Detta regemente fick stanna kvar i hemlandet och deltog i slaget vid
Helsingborg 1710 tillsammans med sitt moderregemente. Det omvandlades 1720
till Stralsunds garnisonsregemente.
Tre- och femmänningarna var en engångsrekrytering och rotebönderna behövde
inte ersätta deras förluster. Detta förhindrade dock inte att de 1712
tvingades sätta upp ett nytt tremänningsregemente på samma sätt som förra
gången. Fast denna gång fick regementet stanna kvar i hemlandet fram till
dess att det upplöstes 1719. Manskapet överfördes då till Livgardet,
Östgöta-Södermanlands tremänningsregemente med flera.
Regementschefer och
krigshändelser
(Grön färg anger
segrar, röd färg nederlag)
Västmanlands fänika |
(1552) -1565 |
Långe Bengt |
(1557) |
(Reinhold von Stockholm) |
1566-1567 |
Lasse Olsson |
1567-1568 |
Nils Larsson |
1568-1572 |
Mats Olsson |
1573-1590 |
Heden Jonsson |
1590-1597 |
Olof Jonsson |
1597-1608 |
Olof Andersson |
1609-1612 |
O. Olofsson |
Från och med 1602 fanns det flera fänikor från
Västmanland.
Ett av dem blev 1613 livkompani i nedanstående regemente
Upplands landsregemente
(inkluderade Västmanland och Dalarna) |
1613-1622 |
Jesper
Andersson Cruus af Edeby |
1622-1628 |
Åke Eriksson Oxenstierna af Eka och Lindö |
Västmanlands regemente |
(1626 )-1630 |
Bengt Bagge |
1631-1634 |
Johan Lilliehöök |
1634-1645 |
Erik Stenbock |
1645-1658 |
Wellam Philip |
1658-1660 |
Hieronymus de la Coutiere |
1660-1667 |
Gabriel Kurck |
1667-1668 |
Erik Leijonhielm |
1668-1677
|
Thomas van der Noot
(stupade vid Stettin) |
1676 Demmin
1677 Stettin |
1678-1699 |
Peter Creimer |
1678 Rügen |
1678 Stralsund |
1699-1716 |
Axel Sparre
(i Bender 1709-1714 &
i Tyskland 1714-1719)
(nedanstående chefer
var tillförordnade) |
1700 Narva
1701 Düna
1702 Kliszow
1706 Fraustadt
1718 Holowczyn |
1709 Poltava |
1710 |
Gustaf Johan Tunderfelt
(stupade vid Helsingborg) |
1710 Helsingborg |
1712-1716 |
Melker Falkenberg
(fången vid Tönningen)
(dödligt sårad vid Moss) |
1712 Gadebusch |
1713 Tönningen
1716 Moss |
1714 |
Carl Breitholtz |
1716-1720 |
Bernhard Reinhold von Delwig |
1720-1728 |
Axel Sparre (andra gången) |
1728-1739 |
Gustaf Fredrik von Rosen |
1739-1747 |
Otto Christian von der Pahlen |
1742 Helsingfors |
1747-1770 |
Samuel Gustaf Stierneld |
1770-1771 |
Gustaf Adolf von Siegroth |
1771-1773 |
Jonas Cronstedt |
1773-1780 |
Fredrik Arvidsson Posse |
1780-1803 |
Hertig Fredrik Adolf |
1790 Walkiala |
|
Stora nordiska kriget
Efter krigsutbrottet fick Västmanlands två bataljoner order om att bege sig
till Kalmar respektive Karlskrona där de sedan stannade i två månader. Fyra
dagar efter Karl XII:s landstigning vid Humlebæk fick regementet order om
att snabbt bege sig till Landskrona. Tanken var väl att västmanlänningarna
också skulle skeppas över till Själland, men detta hann inte ske förrän
freden blev slutet. I vissa böcker står det dock felaktigt att Västmanland
var med huvudarmén i Danmark år 1700. Istället för Danmark blev det
återmarsch till Blekinge varifrån de i slutet av oktober skeppades över till
Pernau och deltog i fälttåget mot ryssarna.
I slaget vid Narva den 20 november hade Västmanland en effektiv styrka på
endast 556 man som dock ändå var formerade i tre små bataljoner. En fänrik
och 92 underofficerare & manskap stupade i slaget. Två av bataljonscheferna
(Feilitzen och Kurck) sårades tillsammans med två andra officerare sant 197
underofficerare & manskap.
I slutet av december deltog 200 västmanlänningar i ett strövtåg på ryskt
territorium under Magnus Stenbocks befäl. Men under de följande åren ingick
Västmanlands regemente i huvudarmén och följde dess rörelser
1700 |
1701 |
1702 |
April-maj |
Marsch till Kalmar & Karlskrona |
Jan.-juni |
Förlagt i Lais norr om Dorpat |
Jan.-juni |
Inryckningen i Polen |
Juni-juli |
Uppehåll i Kalmar & Karlskrona |
17 juni-juli |
Marsch Dorpat- Riga |
9 juli |
Slaget vid Kliszow |
28 juli |
Marsch mot Landskrona |
9 juli |
Slaget vid Düna |
Juli |
Marsch till Krakow |
Sep.-okt. |
Uppehåll i Karlshamn |
Juli-sep. |
Marsch Düna-Grobin |
31 juli-okt. |
Uppehåll i Krakow |
Okt.-dec. |
Fälttåg i Estland |
Okt.-dec. |
Förlagt i Telsen utanför Grobin |
2 okt.-dec |
Marsch mot Lublin |
Några rekryter som skulle täcka förlusterna under föregående fälttåg tycks
inte ha anlänt våren 1701. Den 24 augusti hade regementet 165 vakanser,
vilket hade ökats till 194 en månad senare och till 198 den 10 januari 1702.
Den första omgången rekryter (160 man) sändes iväg våren 1702 och bör ha
förenats med regementet på hösten. I oktober 1703 rapporterades en avgång på
177 man sedan januari. I början av juni 1704 var antalet vakanser 206 men de
reducerades då till 20 när rekryter anlände till regementet. I slutet av år
1704 var det 58 vakanser men 27 av dem fylldes då genom rekrytering bland
trossdrängarna. Vid dessa tillfällen var även ett varierande antal soldater
sjuka och dessa är uppenbarligen inte inkluderade i de nedanstående
styrkebeskeden (till och med 1704), vilka kommer från Torsten Holms bok.
Uppgifterna från detta stycke kommer från Nordensvan sid 132.
I slaget vid Düna den 9 juli 1701 var regementet 859 man starkt. Den svenska
armén räknade omkring 100 döda efter slaget men Västmanland bör ha kommit
lindrigt undan. Dess överstelöjtnant sårades dock svårt och blev hemskickad.
När 1702 års fälttåg inleddes i januari hade Västmanlands regemente 825 man.
Ett halvår senare deltog regementet i slaget vid Kliszow där det inte
drabbades av några förluster överhuvudtaget. Efter slaget lämnades en
bataljon tillfälligt kvar i Pinczov för att skydda kvarlämnade sårade från
mindre lyckligt lottade regementen.
1703 |
1704 |
1705-1707 |
Jan.-feb. |
Vinterkvarter i trakten av Lublin |
Jan.-maj |
Vinterkvarter i Västpreussen |
Jan -05 till aug -06 |
Förlagt i Storpolen |
Feb.-maj |
Marsch till Thorn |
Juni-aug |
Marsch till Lemberg |
3 februari 1706 |
Slaget vid Fraustadt |
Maj-okt. |
Belägringen av Thorn |
Sep.-nov |
Marsch till Storpolen |
Augusti |
Marsch till Sachsen |
Okt.-dec |
Vinterkvarter i Västpreussen |
Nov-dec |
Vinterkvarter i Storpolen |
Aug -06 till aug -07 |
Förlagt i Sachsen |
Under belägringen av Thorn 1703 var Västmanlands regemente förlagt 6 mil
nordost om fästningen i staden Strassburg för att trygga försörjningsleden.
Efter Thorns fall lades regementet i vinterkvarter i Schöneck (4 mil sydost
om Danzig). Efter att ha deltagit i huvudarméns långa marscher under 1704 så
lämnades Västmanland kvar i Storpolen under 1705 års fälttågssäsong och
ingick från den 27 juli 1705 till 6 augusti 1706 i Rehnskölds häravdelning.
Under Rehnskölds befäl deltog Västmanland i slaget vid Fraustadt den 3
februari 1706 där en av deras bataljonschefer stupade (major von Snoilsky).
34 man stupade under slaget medan ytterligare 15 sårade avled innan februari
månad var över.
När västmanlänningarna återförenades med huvudarmén korsade de gränsen till
Sachsen 26 augusti och inledde en ockupation av detta land som skulle vara i
ett helt år. De var då förlagda i Annaberg nära gränsen till Böhmen fram
till Karl XII:s avmarsch den 22 augusti 1707. Tillsammans med huvudarmén
marscherade västmanlänningarna till dagens Belarus där de 1708 gjorde ett
fyra månaders (februari-maj) långt uppehåll. Västmanlands regemente var då
förlagt i Volozin (mellan Smorgon och Minsk) varifrån de senare marscherade
mot Holowczyn.
1704 |
Styrka (effektiv?) |
Plats |
|
1708 |
Total styrka |
Styrka manskap |
1 januari |
763 |
Schöneck |
5 januari |
1274 |
|
1128 |
|
Slutet av februari |
529 |
Schöneck |
15 januari |
1271 |
-3 |
1127 |
-1 |
24 juni |
761 |
Thorn |
25 januari |
1268 |
-3 |
1124 |
-3 |
12 augusti |
923 |
Jaroslav |
4 februari |
1267 |
-1 |
1123 |
-1 |
16 september |
836 |
Magierov |
14 februari |
1261 |
-6 |
1117 |
-6 |
Styrkebeskeden för år 1704 (och för de
föregående åren) är hämtade från Torsten Holms bok. Han nämner inga
detaljer om dem, men jag utgår ifrån att det är frågan om den
effektiva manskapsstyrkan och att dessa siffror därför inte inkluderar
sjuka eller kommenderade.
De totala styrkebeskeden för 1708 avser
samtliga personalkategorier med undantag för officerare. Civil
personal såsom trossdrängar är däremot inkluderade. Manskapsstyrkan
avser korpraler och meniga. Förändringarna som sker under året beror
inte enbart på att soldater dör utan även på att vissa av dem blir
befordrade till (manskap till underofficerare och underofficerare till
officerare som inte är inkluderade i tabellen). Att manskapsstyrkan
ökade vid två tillfällen beror troligen på rekrytering från
trossdrängarna. Sammanlagt 34 polska trossdrängar tillkom i maj-juni.
Under perioden augusti-oktober
har Folke Wernstedt beräknat att totalstyrkan minskade med 85 man |
25 februari |
1259 |
-2 |
1115 |
-2 |
Mars |
1250 |
-9 |
1109 |
-6 |
April |
1255 |
+5 |
1113 |
+4 |
16 maj |
1245 |
-10 |
1103 |
-10 |
26 maj |
1272 |
+27 |
1101 |
-2 |
6 juni |
1275 |
+3 |
1102 |
+1 |
16 juni |
1263 |
-12 |
1096 |
-6 |
26 juni |
1252 |
-11 |
1093 |
-3 |
6 juli |
1246 |
-6 |
1090 |
-3 |
16 juli |
1229 |
-17 |
1080 |
-10 |
Summa: |
|
-45 |
|
-48 |
I slaget vid Holowczyn den 4 juli 1708 var manskapets förluster två stupade
och 13 sårade. Befälets förluster utgjordes av endast två sårade,
överstelöjtnant Wrangel och en löjtnant (enligt Pihlströms dagbok).
Västmanland deltog inte i slaget vid Ljesna den 29 september men som en
följd av detta slag förstärktes regementet med finskt manskap vars tidigare
regementen hade förlorat all sin tyngre utrustning och därför inte kunde
fungera som självständiga förband. Finnarna kom från Åbo regemente (140 man)
och Björneborgs regemente (420 man). Eventuellt ingick även 311 man från
Nylands regemente (detta enligt Petres dagbok medan von Weihes dagbok anger
att de istället överfördes till Närke-Värmlands regemente). Det förstärkta
Västmanlands regemente genomförde sedan en övergång av floden Desna vid
Mezyn den 1 november med en styrka bestående av 200 västmanlänningar och en
bataljon av björneborgare. 200 västerbottningar och 400 dalkarlar ingick
också i den svenska styrkan som drabbades av förluster på ca 50 stupade och
100 sårade. Västmanlänningarna och västerbottningarna lär ha tagit merparten
av dessa förluster.
I slutet av april 1709 anlände Västmanlands regemente till Poltava och
västmanlänningar ingick i styrkan som grävde de första löpgravarna när
belägringen inleddes den 1 maj. Två månader senare utkämpades slaget vid
Poltava där sju officerare (inklusive överstelöjtnanten), nio
underofficerare och 17 korpraler stupade. Torsten Holm skriver att "antalet
stupade underofficerare och manskap uppgick till omkring 200", men till
skillnad från de föregående uppgifterna anger han ingen källa till detta
påstående. En åbolänsk kapten som tjänstgjorde vid regementet stupade också
i slaget.
Återstoden av regementet kapitulerade tre dagar senare vid Perevolotjna den
1 juli. Regementschefen Axel Sparre och en underofficer lyckades dock ta sig
till Bender med kungen. Den som ansvarade för regementets personal under
fångenskapen var därför major Gustav Reuter som i ett brev hem till Sverige
skickade en lista på de krigsfångar som var vid liv i mars 1710 och bad om
ekonomisk hjälp till dem.
Krigsfångar 22 mars 1710
|
Officerare |
Underofficerare |
Manskap |
Övriga |
Livkompaniet |
4 |
6 |
46 |
1 |
Överstelöjtnantens |
5 |
6 |
18 |
1 |
Majorens |
5 |
8 |
34 |
2 |
Strömsholms |
5 |
5 |
19 |
0 |
Väsby |
3 |
5 |
28 |
1 |
Bergs |
3 |
4 |
17 |
0 |
Salbergs |
5 |
3 |
17 |
0 |
Kungsörs |
4 |
4 |
31 |
0 |
Summa |
34 |
41 |
210 |
5 |
Ordinarie styrka |
53 |
64 |
1200 |
|
Vakanser bland befälen fylldes vanligen snabbt genom befordringar under
pågående fälttåg och den 12 juni 1709 fanns det bara 4 eller 5
officersvakanser i Västmanlands regemente. Att det tillfångatagna befälet
utgjorde två tredjedelar av full styrka tyder på att de drabbades av
förhållandevis lindriga förluster jämfört med resten av armén. Det berodde
troligen på att Västmanlands regemente hade hamnat på efterkälken och inte
hann ta sin plats i första linjen i tid för huvudstriden. Men det är
underligt att manskapet i rysk fångenskap 1710 endast utgjorde 210 man
enligt majorens rapport. Den totala manskapsstyrkan vid slaget, som
visserligen inkluderade finskt manskap, var minst 1100 man (Bertil
Wennerholm har uppskattat den till 1246 man). Om antalet korpraler vid tiden
för slaget var fulltaligt bör även deras stupade (17 stycken) ha utgjort en
tredjedel av totalen. Det bör väl noteras att ryssarna höll officerare och
manskap separerade under fångenskapen.
Det dubbelt återuppsatta
regementet 1710-1721
Det återuppsatta regementet var så gott som fulltaligt oktober 1709 och
inledde marschen till det av danskarna ockuperade Skåne den 14 januari 1710.
Dess två bataljoner anlände till Osby den 3 respektive 4 februari. Det
deltog i slaget vid Helsingborg den 28 februari med en effektiv styrka på
937 man (inklusive befäl). Under slaget stupade översten och 9 av manskapet.
De sårade utgjordes av överstlöjtnanten och två löjtnanterna samt 13 av
manskapet. Vården av de sårade försvårades av att regementet ännu inte hade
några fältskärer eller fältskärsgesäller. Efter att det skånska fälttåget
hade avslutats blev regementet förlagt i Ljunits och Herrestads
härader (trakten kring Ystad).
Hösten 1711 ingick Västmanlands regemente i en styrka som överfördes till
Pommern för att undsätta Stralsund som belägrades av en dansk-sachsisk armé.
Fienden drog sig tillbaka men västmanlänningarna stannade i Pommern ett helt
år. 57 rekryter anlände 14
september 1712 på Rügen och vid samma tid låg 688 man i garnison i
Stralsund. Hela det 904 man starka Västmanlands regementet deltog i Magnus
Stenbocks fälttåg i Mecklenburg som inleddes den 21 oktober 1712. Efter en
månads långt uppehåll vid floden Warnow
från och med 4 november utkämpades slaget vid Gadebusch den 9 december. Där stupade 2 västmanlänningar och 6
sårades. I slutet av december ryckte den svenska armén in i
Slesvig-Holstein. Den 18 januari var regementet 800 man
starkt och den 8 februari tågade det in i Tönningens fästning som senare
belägrades av fiendekoalitionen. I maj kapitulerade fästningen och även den
andra upplagan av Västmanlands regemente blev därmed krigsfångar.
Det för andra gången nyuppsatta Västmanlands regemente deltog i det norska
fälttåget våren 1716 med sin 600 man starka livbataljon. Den andra bataljonen lämnades kvar
i hemorten eftersom den blev inte färdigrekryterad förrän i september.
Livbataljonen ingick i styrkan som under kungens befäl korsade gränsen till
Norge från Holmedal i Värmland den 26 februari och tågade in i Kristiania
den 12 mars. Den 19 mars intog Västmanlandsbataljonen staden Moss där det
förblev fram till den 13 april då norrmännen gick till motattack. Trots ett
hårdnackat försvar där dess överste blev dödligt sårad tvingades de
omringade västmanlänningarna att kapitulera. 510 man tillsammans med
överstelöjtnanten och ytterligare tio officerare blev krigsfångar. Ungefär
100 svenskar stupade (500 ryttare deltog också i striden).
Den återstående bataljonen beordrades i juli 1716 att marschera till
småländska gränsen och befann sig i Skåne den 23 september med en styrka på
586 man jämte befäl. I november återvände delar av denna styrka till
hemorten.
Återigen två bataljoner starkt deltog Västmanlands regemente i 1718 års
norska fälttåg. Även denna gång ingick de i den styrka som leddes av kungen,
men nu samlades de i Västra Ed i Dalsland. I slutet av oktober korsades
gränsen. Västmanlänningarna deltog sedan i belägringen av av Fredrikstens
fästning som dock avbröts av kungens död den 30 november. Det oplanerade
återtåget till hemorten blev besvärligt som resulterade i många sjuka.
Västmanlands regemente rapporterade redan den 3 december att det hade 301
sjuka, 43 sårade och 47 vakanser.
Under resten av kriget fick Västmanlänningarna i uppgift att försvara
ostkusten mot ryska härjningar. De anlände till Stockholm den 1 juni 1719
och skickades som förstärkning till slaget vid Stäket den 13 augusti som
dock var över när de anlände. Den 15 december var det tillbaka i hemorten
med en styrka på 961 man. Följande år var det återigen i Stockholmstrakten
från den 7 april till 11 november. 1721 befann regementet i Stockholm
(Södermalm) från 29 april fram till freden slöts med Ryssland den 30 augusti
varefter västmanlänningarna återvände hem. |
Västmanlands karolinska uniformer
1690-
Narva, Düna, Kliszow, Fraustadt |
-1709
Holowczyn, Poltava |
1710-
Helsingborg, Gadebusch |
-1721 |
Västmanlands första karolinska uniform mönstrades den 20 maj 1690. Denna
ersattes senast i augusti 1705 men troligen fick de ut nya uniformer redan
1702 tack vare de kontributioner som krävdes ut från polackerna efter slaget
vid Kliszow. Det saknas dock helt och hållet källor om detta och den enda
indikationen på att det kan ha skett är att Västmanlands regemente inte är
inkluderat bland de regementen som Karl XII nämnde som dåligt klädda i ett
brev till Magnus Stenbock i november 1702. Även omfattningen av
nymunderingen år 1705 är okänd då detaljer om denna saknas förutom att alla
fick ny undermundering av skinn. Ännu en nymundering ska ha skett under
vistelsen i Sachsen 1706-1707 men även där saknas detaljer förutom att
undermunderingen nu tycks ha varit av kläde. En ledtråd till hur uniformerna
kan ha sett ut vid den tiden är beskrivningen av rekryternas uniformer från
1707 (som dock hade en undermundering av skinn).
När regementet återuppsattes efter Poltava tillverkades nya uniformer i
Göteborg. Dessa levererades dock först när regementet befann sig strax norr
om skånska gränsen. Under marschen dit i januari 1710 var de därför klädda i
bondekläder. Uniformerna från 1710 bars sedan fram till kapitulationen vid
Tönningen 1713 och delar av regementet som undgick fångenskapen bar dem ännu
längre trots att de då var utslitna. Det nyuppsatta manskapet bar 1714/1715
grå vadmalsrockar. Nya uniformer bör ha delats ut inför de norska fälttågen
1716 och 1718 men detaljer om dem är kända först från krigets sista år..
Manskapets
uniformer 1690-1721
Ett kungligt brev från den 27 februari 1704 beordrade
landshövdingen i Västerås att snarast införskaffa 1200 par byxor och 1200
skinntröjor. Dessa skulle överföras till Polen tillsammans med det årets
rekryter. Men endast hälften levererades i Stockholm den 23 maj och den
andra hälften först året därpå. Både Carl Gustaf Rehnskölds och Joachim
Lyths dagböcker nämner leverans av munderingar till regementet i augusti
1705.
1706 beställdes karpuser bestående av svart hattfilt med uppslag av blått
kläde och gult foder (Bellander sid 206). Höglund uppger dock gul galon
istället för gult foder. I vilket fall som helst blev dessa karpuser inte
utdelade. Enligt en kunglig order från maj 1707 skickades nämligen en
leverans på 1200 karpuser, 1200 par strumpor och 1241 rockar tillbaka till
Stockholm. En representant från Västmanlands regemente ville dessutom inte
ta emot skinntröjor och skinnbyxor eftersom kungen i Sachsen hade "låtit
förfärdiga klädesbyxor och wästar för hela regementet" (uppgifterna förmedlade till mig av
Bengt
Nilsson).
Vid generalmönstringen augusti 1710 saknade manskapet 100 skinntröjor,
137 skinnbyxor, 734 skjortor, 445 par skor, och 235 par handskar
(Bellander sid 235).
|
1690 |
1707 |
1710 |
1721 |
Huvudbonad: |
Karpus av blått kläde med gult foder. |
Rekryter hade hatt |
Hatt med kamelhårsgalon. |
Hatt med brett vitt
trådsnöre omkring brättet och dito hattband, samt en stor tennknapp på
sidan. |
Pajrock/
kappa: |
"Regnrock" av vadmal med uppslag av blått boj och blå
litzer. Kappor delades ut 1694 (blå med blått
foder). |
|
Blå kappa med gult foder och uppslag samt
mässingsspänne. |
Gamla kappor |
Livrock: |
Blå med gult foder och mässingsknappar. |
Rekryter hade blå
rock med gult foder och uppslag
samt mässingsknappar. |
Blå rock med gult foder, uppslag och krage samt
knapphål sömmade gul tråd.
|
Både gamla och nya rockar varav en del var
halvslitna |
Gehäng: |
Axelgehäng. |
|
Gehäng av buffelhud och sölja. Gul bantlärrem och
grenadjärrem av bockhud. 3 st. grenar fängnålar. |
1104 gula bantlärremmar begärdes 1715 (Holm sid
163) |
Väst: |
Skinn (utdelade före 1690). |
Skinnväst för
rekryter.
Västar (kläde?) tillverkades åt hela
regementet i Sachsen |
Skinn |
Gul klädesväst,
foder näst därtill à 5 alnar, dito ¼ aln canifass under knappar och
knapphål samt dito 1 ½ dussin små tennknappar. |
Byxor: |
Skinn. |
Skinnbyxor för rekryter.
Klädesbyxor tillverkades åt hela regementet
i Sachsen |
Skinn |
Skinn |
Strumpor: |
Blått kläde. |
Gula för
rekryter. |
Gula |
Gula |
Skor: |
Skor från 1688, hade spänne 1690. |
|
|
1½ år gamla skor |
Halsduk: |
Brokig halsduk som knöts samman med ett band (bandet
föll ur bruk efter 1697). |
|
|
|
Handskar: |
Endast pikenerarna fick handskar 1690. Musketerarna
fick handskar före 1694. |
|
|
Nya handskar. |
Källor: svart text = Asker,
grön text =
Bengt
Nilsson, blå text = Erik Bellander,
röd text = Höglund,
lila text = Larsson.,
rosa text = Holm |
Övriga uniformer 1690-1721
Karl XI uttryckte sitt välbehag över underofficerarnas uniformer 1690.
Men samma uniformer fick 1694 klagomål från honom över att ha för stora
ärmuppslag: "dock haven I på dem , de därtill brukade stora och vida
uppslag borta att lämna; efter som Wi dem helt besvärliga för en Soldat
befinne". Kungen konstaterade också att rockarna inte var lika då en
del hade de "förra" och en del andra hade blå knappar. Han
befallde därför att samtliga skulle bli "lika munderade och klädda"
(citaten från Bellander sid 193). I övrigt är dock underofficerarnas
första karolinska uniformer okända enligt Björn Asker. Fast Höglund
nämner att de år 1700 hade karpuser med silvergalon.
Vid återuppsättningen 1709/1710 ska underofficerarnas uniformer enligt
Höglund ha bestått av hatt med silvergalon, blå pajrock, blå rock med
blått foder och uppslag samt mässingsknappar, skinnväst, skinnbyxor och
blå strumpor. Anders Larsson nämner även att premiärunderofficerarna år
1712 hade polerade järnfästen på värjorna medan sekundofficerarna hade
vanliga komissvärjor. Handskarna bestod vid samma tid läder
(älghudskrage och handgrepp av bockläder). För 1721 nämner Larsson att
de hade blå stickade strumpor. I generalmönsterrullan för 1721 beskrivs
underofficerarnas plagg i flera fall som helt utslitna.
Trumslagarnas och piparnas uniformer beskrivs första gången vid
återuppsättningen 1709/1710 då de enligt Höglund skulle ha hatt med
kamelhårsgalon, blå pajrock, blå rock med gult foder, uppslag, krage och
gul knapphål sömmade med gul tråd samt mässingsknappar, blå väst, blå
byxor och gula strumpor. Larsson nämner att 1712 var halsduken av svart
lärft, handskarna av bockskinn med oxläderskragar och trumremmen av gul
buffelhud. 1721 var deras uniformer i gott skick eftersom nya plagg hade
delats ut åren 1719-1721. Bland annat hattar med vitt snöre (1719), blå
rockar och västar, gula byxor och strumpor (knäremmar av oxläder med
spännen) samt handskar.
Trossmanskapet hade 1709/1710 blå karpus, buldanspajrock, grå
vadmalsrock med blå uppslag, svart halsduk, skinntröja, skinnbyxor och
stövlar. Detta enligt Höglund. Ander Larsson anger för år 1712 att
livrocken var av blå vadmal Han uppger även att de hade ett par svenska
skor och "Ett par stövlar, men i stället ett par klädes snösockar och
ett par tyska skor".
Frihetstidens
uniformer
Eftersom Torsten Holm, som skrev Västmanlands regementshistoriska verk, inte
var särskilt intresserad av att berätta om uniformer har jag få upplysningar
om dess frihetstida uniformer. Han nämner dock att grenadjärmössor infördes
under von Rosens tid som regementschef (1728-1739).
Enligt uniformsförordningen från 1756 skulle alla infanteriregementen ha
identiska blågula uniformer och Västmanlands regemente fick nya uniformer
samma år. Denna uniform bedömdes vara helt utsliten när regementet
mönstrades 1768. Nya uniformer behövdes och sedan 1765 hade en ny
uniformsförordning trätt i kraft. Västmanland skulle även i fortsättningen
ha blågula uniformer, men till skillnad från den klassiska karolinska
uniformen skulle denna ha en oknäppt rock med gula bröstrevärer och en
upprätt ståndskrage. Dessutom hade det under frihetstiden varit standard med
damasker som enligt m/1765 skulle vara svarta.
Materialet till Västmanlands första och enda m/1765-uniformer levererades i
december 1770 och regementet mönstrades för första gången med de nya
uniformerna 1773. Kapporna saknades dock och hade fortfarande inte
levererats fyra år senare. 1780 ersattes m/1765-uniformerna av nya
m/1779-uniformer. De gamla uniformer fortsatte dock att användas som
släpmundering.
Underofficer, menig soldat och trumslagare med uniform m/1765
|
Västmanlands fanor under 1700-talet
Olof Hoffmans modellritningar av Västmanlands liv- och kompanifana m/1686
Enligt
förordningen från 1686 skulle 7 av 8 kompanier i Västmanlands regemente
ha vita fanor med Västmanlands vapen (tre blågrå brinnande berg) i mitten
och blå flammor från varje hörn och sida. Livkompaniet skulle ha en vit fana med
Sveriges riksvapen i mitten och Västmanlands vapen i det övre inre hörnet.
Västmanland
var tänkt att vara först ut med att få m/1686-fanor, men en fördröjning av
tillverkningen innebar att det var först den 20 juli
1689 som regementet kunde kvittera ut en uppsättning fanor målade av Olof Hoffman (samme man som
målade modellritningarna ovan). Dessa ersattes sedan 1701 med en ny fansvit,
återigen målad av Olof Hoffman, och som bars av regementet fram till slaget
vid Poltava. Västmanlands fanor tycks ha utmärkt sig i ryssarnas ögon genom
att vara slitna. Åtminstone en fana var så sliten att målningen var
oigenkännlig. Fanstängerna var enligt samma beskrivningar tillverkade av gran. Ingen av Olof Hoffmans Västmanlandsfanor har
blivit bevarad. De som ryssarna tog förstördes när Kreml brann ned 1737.
Kompanifana som var i bruk 1710-1713
När
Västmanlands regemente återuppsattes fick de 1710 en ny svit som var målad
av antingen Daniel Stawert eller Johan Wikman. Denna förlorades redan 1713 i
samband med kapitulationen i Tönningen. Segrarna delade upp bytet så att
ryssarna fick fem kompanifanor (varav en är avbildad ovan) och danskarna
fick de återstående två kompanifanorna. Livfanan gavs troligen till
sachsarna, men den är inte bevarad. Fanorna i danskt förvar har blåmålade
stänger.
Kompanifana som var i bruk 1715-1717
När
regementet återuppsattes för andra gången dröjde det till 1715 innan de
fick några fanor, och då endast fyra stycken (målade av Johan Wikman).
Livfanan och en kompanifana förlorades sedan i striden vid Moss under 1716
års norska fälttåg. Den bevarade kompanifanan på bilden ovan har en blåmålad
stång som är 3,56 meter lång medan duken är 178 cm hög och 216 cm bred.
Liv- och kompanifana som var i bruk 1717-1730
En ny
uppsättning på åtta fanor delades ut 1717. som var tillverkade i intarsia av
Johan Wikman. Dessa beskrevs 1727 som "gamla men än bruklige" för att
två år senare vara "aldeles försletne och obrukelige".
Fanorna har en höjd på ca 170 cm och en bredd på drygt 2 meter.
Kompanifanorna var försedda med 320 cm långa blåmålade stänger av furu.
Livfanan har idag en brunmålad stång men den är inte ursprunglig.
Liv- och kompanifana som var i bruk 1730-1739
En ny svit,
återigen åtta fanor tillverkade av Johan Wikman, delades ut 1730. Duken var
dock gjord av taft som uppenbarligen var av undermålig kvalitet eftersom
regementschefen redan samma år klagade över detta och att målningen på flera
fanor var sönderbruten och flagande. 1736 konstaterade Krigskollegium att
fanorna var så slitna att de endast dög för möten och mönstringar men inte
för ett fälttåg. Fanorna hade ursprungligen en höjd på ca 154 cm och en
bredd på 220 cm. Stängerna var ca 334 cm långa och var av brunmålad furu.
Liv- och kompanifana som var i bruk 1739-1771
Sviten från
1730 ersattes 1739 av fyra fanor broderade av Tobias Leij den äldre.
Livfanan var ursprungligen försedd med öppna kronor i de yttre och
nedre hörnen, men den i det nedre yttre hörnet har uppenbarligen blivit
ersatt med en sluten krona och det övre yttre hörnet saknar helt krona.
Stången är av vitmålad furu medan kompanifanan har en brunmålad stång.
Dukarna i denna svit tycks ursprungligen ha varit ca 180 cm höga och 213 cm
breda.
Tobias Leij
den äldres svit
blev i sin tur ersatt 1771 av fyra fanor broderade av hans son Tobias Leij
den yngre. Då hade fanförordningen från 1686 ersatts av 1766 års förordning,
vilket innebar att Västmanlands fanor skulle ha en sköldkontur runt
Västmanlands landskapsvapen som bestod av palmblad och krona i guld. Denna
svit bars sedan av regementet fram till 1804 då den ersattes av fem
m/1766-fanor tillverkade av Frans Oldenburg.
Kompanifana av m/1766 som var i bruk 1771-1804 |
Fanark m/1686
Bilden ovan är fri att använda för dem som vill
måla
tennsoldater. |
Länkar till bevarade fanor
|
Övrig utrustning
Vid generalmönstringen 1694 konstaterades det att munderingarna "av
råttor och ohyra till en del hade blivit skadade". Därför skulle
dessa hädanefter förvaras i kistor "som äro täta, görandes under dem en
halv alns höga fötter ifrån golvet" (Bellander sid 215).
Ett förslag till tross från den 24 september 1701 anger att trossen skulle
bestå av 137 officerdrängar, 72 kompanitrosspojkar, 290 officershästar, 72
kompanibagagehästar och 32 marketenterihästar (Nordensvan sid 127)
Höglund uppger att regementet vid återuppsättningen 1709/1710 var beväpnat
med 1200 musköter. Enligt Holm hade inte alla fått värjor i tid till skånska
fälttåget och tross saknades helt och hållet (vilket inkluderade tält).
Enligt det danska generalstabsverket (Tuxen band 4, sid 181) var en
tredjedel av Västmanlands regemente beväpnat med pikar i slaget vid
Gadebusch. Men Melker Falkenberg som var överste 1710-1716 begärde 1715 att
få musköter till hela regementet som behövde ny utrustning efter
kapitulationen vid Tönningen (Holm sid 163). Det verkar underligt om
regementet, som enligt Höglund bara hade musköter 1710, skulle ha bytt till
pikar för att sedan gå tillbaka till musköterna trots att det hade samme
regementschef under den perioden. Hur som helst bestämde Karl XII 1716 att
alla regementen skulle bestå av en tredjedel pikenerare. Sommaren 1719
skedde en tillfällig ombeväpning av pikenerare vid de regementen som
skyddade kusten mot ryska härjningar så att de fick musköter istället.
Pikenerarna skulle snart återinföras men då utgjorde då bara en fjärdedel av
manskapet.
1712 hade Västmanland enligt Anders Larsson hade de 226 ordinarie
infanteritält av segelduk med järnbeslagna stänger och läderförstärkt i
hörnen. Han uppger även att de 1721 hade 20 nya målade trummor med plåt.
|
Referenser
Asker, Björn. Om svenska fotfolkets nybeklädnad
(artikel i MAM 40).
Stockholm (1983).
Bellander, Erik. Dräkt och uniform. Stockholm
(1973).
Cederström, Rudolf. Svenska kungliga
hufvudbanér. Stockholm (1900).
Generalstaben (red. Carl Bennedich). Karl XII på slagfältet.
Stockholm (1919).
Grill C. Statistiskt sammandrag af svenska indelningsverket.
(Faksimilutgåva 1988).
Holm Torsten. Kungl. Västmanlands regementes historia.
Stockholm (1929-1938)
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer. Karlstad (2000).
Larsson, Anders. Karolinska uniformer och munderingar åren 1700-1721.
Östersund (2022).
Markelius, Martin. Gustav III:s armé. Stockholm (2020).
Nordensvan, Otto. Svenska armén åren 1700–1709.
(artikel i KFÅ 1916).
Lund (1917).
Sjöström, Oskar. Fraustadt 1706 – Ett fält färgat rött. Lund
(2008).
Stille, Arthur. Kriget i Skåne 1709-1710. Stockholm (1903).
Tuxen, A. P. - With-Seidelin C. L. Bidrag til den store nordiske krigs historie. Köpenhamn (1899-1934)
Törnquist, Leif. Infanteriets fanor m/1686
(artikel i SVSS-NS XXX). Stockholm (2015).
Wennerholm, J Bertil R. Emporterade troféer. Bohus (2000).
Wernstedt, Folke. Bidrag till kännedomen om den svenska
huvudarméns styrka under fälttåget mot Ryssland.
(artikel i KFÅ 1931).
Lund (1932). |
|