Det svenska infanteriet firade många triumfer under stormaktstiden och det mest framstående av dess regementen var Livgardet. Detta förbands elitstatus markerades genom att de hade högre lön och mer praktfulla uniformer. Under stora nordiska kriget var det dessutom med först 1 800 man och sedan 2 600 man det i särklass största regementet i den svenska armén. Vid varje drabbning tog Livgardet täten och i slaglinjen höll de alltid hedersplatsen längst till höger.

Livgardet har visserligen segernamn från många krig men det råder ingen tvekan om att dess storhetstid inföll under stora nordiska kriget. För under detta krig deltog de i landstigningen vid Humlebæk 1700, slaget vid Narva 1700, övergången av Düna 1701, slaget vid Kliszow 1702, belägringen av Thorn 1703 och slaget vid Holowczyn 1708. Efter dessa framgångar led de emellertid ett förintande nederlag i slaget vid Poltava 1709 och strax efteråt kapitulerade ett halverat Livgarde tillsammans med det som återstod av den svenska armén i Perevolotjna. Livgardets återuppsattes efter katastrofen men det nya gardet fick inte samma glans som det gamla och rekryteringsproblem gjorde att det stannade som garnison i Stockholm ända till 1718 då det med nästan full styrka deltog i Karl XII:s sista fälttåg i Norge.

Organisationshistoria

Livgardets främsta funktion var att agera livvakt åt kungen och eftersom kungar i alla tider har haft livvakter går det att spåra Livgardets anor ända till Gustav Vasas uppror 1521. I praktiken har det dock under stormaktstiden funnits flera olika livgarden som av olika anledningar försvann och ersattes av nyuppsatta regementen. Närmare bestämt fanns det fyra inkarnationer av Livgardet under denna tid. Skapade i tur och ordning av Gustav II Adolf, Kristina, Karl XI och Karl XII. Den kontinuitet som existerar mellan dessa regementen utgörs av den lilla styrka som alltid lämnades kvar i Stockholm som slottsvakt när regementet drog ut i fält.

Den drabantkår som hade skyddat vasakungarna omvandlades 1618 till ett kompani i ett fem år gammalt värvat regemente som Gustav II Adolf upphöjde till "Konungens livregemente". Det kom även att kallas för Hovregementet eller Gula regementet (efter färgen på dess beklädnad). De ursprungliga drabanterna behöll emellertid en särställning i det nya regementet genom att det bestod av svenskar och benämndes som kungens Livgarde. Resten av regementet utgjordes av tyskar. Efter att ha deltagit i Gustav II Adolfs fälttåg i Livland, Preussen och Tyskland splittrades regementet efter slaget vid Lützen 1632. Livgardet eskorterade kungens lik till Stockholm och stannade kvar där som en slottsvakt. Återstoden som nu allt oftare kom att kallas för det Gula regementet fortsatte att strida i Tyskland och gick 1635 i fransk tjänst när dess befälhavare Bernhard av Weimar avföll från den svenska armén. Detta regemente blev sedan upplöst 1648.

Livgardeskompaniet i Stockholm, som 1638-44 hade översten vid Södermanlands regemente som kapten, utökades under det danska kriget 1643-45 till ett självständigt regemente på 20 kompanier. Denna inkarnation av Livgardet var dock nästan aldrig samlat utan det var vanligen fördelat på flera olika garnisonsorter och krigsskådeplatser. Detta förhållande förändrades inte heller efter den Westfaliska freden då Livgardet minskades till 12 kompanier. Efter Karl X Gustavs död splittrades Livgardet på ett sätt som liknade det som hade skett 1632. Det reducerades till ett kompani som blev slottsvakt i Stockholm och åtta kompanier som lades i garnison i Riga (från 1672 i Pommern). Den sistnämnda delen som kallades för Tyska livgardet kom att leva sitt eget liv och från och med 1680 var det inte heller formellt sett en del av Livgardet. Det lades då i garnison i Skåne och Halland under namnet Tyska livregementet till fot. 1709 överfördes livregementet till de tyska besittningarna och upplöstes när dessa föll till fienden 1715.

I kungarnas livvakt eller livgarde ingick alltid ett antal beridna soldater fram till september 1700 då Karl XII lät dem bilda den självständiga Drabantkåren. Därmed bytte Livgardet till häst och fot namn till Livgardet till fot. Den beridna delen av Livgardets historia är tänkt att behandlas i en framtida sida om Karl XII:s drabantkår medan denna sida enbart fokuserar på den mycket större infanteri-delen av Livgardet.

Det kompani som vaktade Stockholms slott efter 1660 (bestående av både fotsoldater och ryttare) utgjorde stammen till den tredje inkarnationen av Livgardet. När Karl XI blev myndig 1672 utökades hans Livgarde till fyra kompanier och som en följd av det skånska kriget förstärktes det till 12 kompanier 1676. Denna organisation (tio kompanier à 150 man och två kompanier à 200 man, sammanlagt 1 900 man) skulle gälla ända fram till stora nordiska krigets utbrott. Samtliga kompanier blev då 150 man starka eftersom 100 man lämnades kvar i Stockholm som slottsvakt när Livgardet gick ut i fält april 1700. Redan i september samma år skedde dock ännu en omorganisation då Karl XII ville öka officerstätheten genom att omfördela manskapet på 18 kompanier med vardera 100 man. I denna organisation ingick för första gången särskilda grenadjärkompanier, nämligen tre stycken som under befäl av en grenadjärmajor även bildade en grenadjärbataljon. Ända sedan 1684 hade Livgardet haft ett ökande antal grenadjärer och 1703 fördubblades dessa kompanier till sex stycken (läs Livgardets grenadjärer för mer information). 1702 hade Livgardet dessutom förstärkts med tre vanliga kompanier och sedan 1701 hade varje kompani bestått av 108 man. Från och med augusti 1703 bestod därför Livgardet av 24 kompanier med 108 man vardera fördelade på fyra bataljoner (varav en grenadjärbataljon). När Livgardet var fulltaligt hade det då en fältstyrka på 2 592 man. Vid sidan av fältstyrkan hade slottsvakten i Stockholm utökats till 120 man år 1702.

Efter att Livgardet blev förintat i Ukraina 1709 beordrade Karl XII att det skulle återuppsättas till sin forna styrka och dessutom utökas med sex beridna furirskyttar vid varje kompani (sammanlagt 2 736 man, slottsvakten ej inräknad). Men av olika anledningar gick rekryteringen till denna fjärde inkarnation väldigt trögt (läs mer om detta nedan) och det var först efter Karl XII:s återkomst till Sverige december 1715 som den tog fart. Fast detta arbete gick om intet på grund av katastrofala förluster under det illa genomförda återtåget från Norge efter Karl XII:s död.

Ambitionsnivån för det rekonstruerade Livgardet sänktes i maj 1722 till 18 kompanier (varav tre grenadjärkompanier) med en sammanlagd styrka på 1 800 man. Fast det dröjde till 1728 innan den angivna manskapsstyrkan uppnåddes. Året innan hade Riksdagen dock beslutat att Livgardet skulle återgå till 1696 års stat och att manskapet därmed skulle vara fördelade på endast tolv kompanier. Detta innebär färre befäl, men reduceringen av officerskåren skulle ske gradvis genom naturlig avgång och kompanierna drogs in först när dess kapten hade lämnat sin post. Detta skulle ta väldigt lång tid eftersom Livgardet hade redan innan ett stort antal övertaliga officerare som en följd av den tidigare reduceringen av regementsstyrkan samt krigstidens fördubblingsbefäl. Organisationen med 18 kompanier återinfördes emellertid 1737 och skulle sedan gälla ända fram till 1790.

1788 utökades manskapsstyrkan till 113 man per kompani och två år senare höjdes den ytterligare till 120 man. Fast 1790 skapades även ett Andra gardesregemente vilket innebar att Livgardet som nu kallades för det Första gardesregementet reducerades till tio kompanier. Därmed blev den totala manskapsstyrkan bara 1200 man för regementet som 1792 bytte namn igen till Svea Livgarde. Besparingsåtgärder 1797 krympte regementet till 1000 man genom att varje kompani skulle hålla 20 nummer vakanta. Redan fem år senare fick dock Svea livgarde tillbaka sin förra styrka och det bestämdes att de nytillkomna 200 man skulle vid behov bilda en särskild jägarbataljon. Fast även detta blev kortvarigt och en mer omfattande reduktion ägde rum 1806 när mer än hälften av Svea livgardes manskapsstyrka avskedades. Kvar återstod endast 534 man och dessa fick 1808 uppleva ännu en svår motgång när en missnöjd Gustav IV Adolf degraderade Svea livgarde till ett vanligt värvat regemente vid namn Fleetwoodska regementet. Dess styrka ökades dock till 760 man genom att de fick manskap från ett annat gardesregemente som upplöstes helt och hållet. Efter att Gustav IV Adolf avsattes i en statskupp 1809 fick regementet tillbaka sin gamla status och namnet Svea Livgarde, antalet kompanier hade inte förändrats under denna tid och förblev tio fram till 1830 för att sedan under resten av 1800-talet vara åtta stycken.

Löner och upptagningsområde

Tillsammans med Artilleriregementet och Adelsfanan var Livgardet ett av de få riktigt nationella regementena som hämtade sina rekryter från hela Sverige. Livgardet bestod dock nästan uteslutande av etniska svenskar. De livgardister som var bördiga från Finland var till exempel helt koncentrerade till de svensktalande landskapen. Och trots den starkt nationella karaktären kan Livgardets egentliga upptagningsområde sägas vara Svealand och Östergötland varifrån ungefär 75 % av rekryterna kom ifrån. Antalet stockholmare i rullorna var stort men då de flesta svenskar bodde på landsbygden vid denna tid var deras andel inte högre än 9 %.

En gardessoldat hade en lön på 36 daler silvermynt år 1696 (att jämföra med de 33 daler som soldater vid andra värvade infanteriregementen fick i egentliga Sverige). Blev han befordrad till underrotmästare fick han 41 daler. En rotmästare fick 50 och korpraler fick 63-66 daler. De lägre underofficerarna (förare, furir & rustmästare) fick 90 daler silvermynt i årslön medan de högre underofficerarna (fältväbel & sergeant) fick 108. Löjtnanter & fänrikar tjänade 378 daler, kaptener 556, majoren 1 242, överstelöjtnanten 1 306 och översten 2 056 daler. Inkomstskillnaderna var som synes enorma och trots att de meniga gardessoldaterna tjänade mer än sina kollegor gick det inte att försörja en familj på den lönen. Det var närmast en förutsättning att soldaterna hade ett jobb vid sidan av och/eller hade en fru som var yrkesverksam. Eftersom militärtjänsten inte var särskilt betungande under fredstid kunde dessa extraknäck rent av vara soldaternas huvudsakliga sysselsättning.

Regementschefer och krigshändelser
(Grön bakgrund anger segrar, röd bakgrund nederlag och grå bakgrund oavgjorda slag)

Notera att av slagen som utkämpades under perioden 1621 -1635 är det endast Lech och Lützen som är erkända som segernamn för Livgardet. Förmodligen beror det på att det Gula regementet utkämpade dessa slag utan deltagande från den del av regementet som 1632 skickades tillbaka till Stockholm och från vilket dagens Livgarde härstammar ifrån. Inte heller landstigningen vid Humlebæk ingår bland de officiella segernamnen.

Huvuddelen av Livgardet deltog i såväl det ryska kriget 1741-43 som det pommerska kriget 1757-62 men var inte inblandat i några större krigshandlingar. En viktigare händelse var i stället Livgardets inblandning i ett planerat kuppförsök 1756 som dock avslöjades och resulterade i att regementschefen tvingades gå i pension.

Skånska kriget

När Danmark anslöt sig till Sveriges fiender i september 1675 beslutades det att utöka Livgardet från fyra kompanier till tolv kompanier. Dessa kompanier inkluderade inte drabanterna som omorganiserades till en 200 man stark kavallerikår, vilken under kriget fungerade som ett helt fristående förband. Rekryteringen av de första fyra nya kompanier slutfördes i december och denna bataljon marscherade sedan till Lidköping. Rekryteringen av de sista fyra kompanier tog längre tid på sig. Vid ankomsten till Göteborg i mars 1676 hade de fortfarande 10 % vakanser. Detta trots att de plockade 100 man från Stockholms stadsvakt strax före avmarschen och sedan fick ytterligare 30 man från Änkedrottningens livregemente till fot i Göteborg.

Livgardets ursprungliga bataljon deltog i Karl XI:s kröning i Uppsala den 28 september 1675. Därefter marscherade de till Jönköping via Stockholm och Vingåker. Därifrån marscherade de i november först till Vänersborg och sedan till Göteborg för att sedan vid årsskiftet återvända till Vänersborg. Planen var att den svenska armén skulle genomföra ett fälttåg mot Norge men dåligt väder omintetgjorde detta. I mars samlades alla tre livgardesbataljonerna i Göteborg.

Innan dess hade 200 livgardister varit kommenderade till den misslyckande flottexpeditionen under hösten 1675 som skulle undsätta det belägrade Wismar men som aldrig kom längre än till Gotland innan dåligt väder och sjukdomar tvingade den att återvända. Livgardets förluster under kommenderingen utgjordes av 8 döda och ett 40-tal sjuka.

I maj 1676 anlände Livgardet till Malmö där de beroende på hur sjökriget utvecklade sig skulle antingen delta i en landstigning på Själland eller försvara Skåne mot en dansk landstigning. Det blev det sistnämnda, och efter en skenlandstigning i Ystad dit 200 livgardister skickades, ägde den verkliga landstigningen rum vid Råå söder om Helsingborg. Den svenska armén var numerärt överlägsen och fick sin planerade reträttväg avskuren. I vad som nästan var en vild flykt retirerade svenskarna till Kristianstad istället där brist på proviant och sjukdomar gjorde att bara två tredjedelar av armén var i ett stridsdugligt skick. Efter en fortsatt reträtt till Växjö kunde Karl XI genomföra en motoffensiv när den danska armén delade på sig. Den mindre delen av den danska armén förintades i slaget vid Halmstad den 17 augusti.

Livgardet förluster i slaget vid Halmstad utgjordes av 9 stupade underofficerare & manskap och 15 sårade. Av officerarna sårades två stycken (inklusive översten). Drabanternas förluster var 2 stupade och 6 sårade. Efter slaget värvades 43 krigsfångar till Livgardet.

Trots segern var svenskarna tvungna att dra sig tillbaka till Syllinge norr om Viskan eftersom resten av den danska armén anlände till Halland. I Syllinge hade Livgardet den 3 oktober 1676 en effektiv styrka på 1337 man (exklusive officerare) medan 260 man var sjuka som förflyttades till Alingsås. Dagen efter marscherade Livgardet mot Hamneda söder om Ljungby i Småland där huvudarmén samlades den 21 oktober. Väl där förstärktes Livgardet med en svag bataljon Västernorrlands och Jämtlands tremänningar. Men den höga sjukligheten innebar att Livgardet trots denna förstärkning bara räknade 1200 man (och 160 drabanter). Ytterligare ett 30-tal rekryter anlände från Stockholm i mitten av november, men manfallet till följd av sjukdomar fortsatte så att Livgardet bara hade en effektiv styrka på 600 man (och 150 drabanter) i slaget vid Lund och 200 man sjuka.

Slaget vid Lund den 4 december var en stor seger, men också ett mycket blodigt slag som böljande fram och tillbaka. En livgardesbataljon förlorade alla sina fyra fanor men dessa blev återerövrade. Den bataljonen slogs under slaget samman med en annan bataljon varefter den sammanslagna bataljonen förlorade fem av sina åtta fanor, men även denna gång blev de återerövrade. Livgardets överste blev återigen sårad och överstelöjtnanten som ledde Drabantkåren stupade. Ytterligare 2 officerare stupade och 5 sårades. Av manskapet stupade 80 man och 78 sårades. 2 underofficerare och 4 trumslagare stupade och 5 underofficerare sårades. Sammanlagt förlorade Livgardet 26 % av sin styrka, vilket var lindrigare än för armén i sin helhet. Endast 50 drabanter satt kvar i sadeln efter slaget.

1676 års sista strid var återerövringen av Helsingborg den 15 december där 4 livgardister stupade och 11  sårades.

Den kraftigt reducerade Livgardet skickades till Småland för att reorganiseras och rekrytering ägde rum i hela riket (drabanterna stannade i Skåne). Värvningen medförde dock inte önskat resultat och dessutom togs 98 rekryter tillfånga av danskarna i maj innan de hann ansluta sig till Livgardet, vilket sedan slutet av april åter befann sig i Skåne (vid Trollenäs). Den 26 juni 1677 räknade Livgardet endast 1275 man närvarande och en vecka senare hade det sjunkit till ca 1200 man. Även för drabanterna hade rekryteringen inte nått målet och de räknade endast ca 180 man.

1677 års fälttåg inleddes för svensk del den 17 maj och kulminerade i slaget vid Landskrona den 14 juli. Livgardet deltog då med 1111 man och drabanterna med 142 man. Förlusterna för Livgardets manskap och spel blev 86 stupade och 58 sårade medan en kapten och en underofficer stupade och endast en underofficer sårades. Drabanterna som till en början stod ensamma mot en attack av det danska kavalleriet förlorade 28 stupade och 50 sårade.

Värvningarna under vinterhalvåret 1677-78 resulterade i att Livgardet vara nära nog fulltaligt vid mönstringen i maj-juni med endast 32 vakanser. Ännu bättre ställt var det med drabanterna som hade 13 övertaliga. 1678 års fälttåget ägnades huvudsakligen åt en framgångsrik belägring av Kristianstad och jämfört med föregående år var förlusterna måttliga (289 vakanser). Nyrekryteringen under vinterhalvåret 1678-79 resulterade därmed i att Livgardet blev övertaligt med 12 man. Även drabanterna, som legat i vinterkvarter i i Sölvesborg och Ronneby, hade 7 övertaliga.

1679 års fälttåg blev händelsefattigt. I mitten av april lämnade Livgardet sina vinterkvarter i norra Halland och förlades i Halmstad. Men det egentliga fälttåget inleddes inte förrän i juli och fokuset låg på att återigen återerövra Helsingborg. Fred slöts den 16 september och Livgardet inledde den 3 november sin marsch till Stockholm och anlände där den 30 december.

Stora nordiska kriget

För Livgardets del inleddes stora nordiska kriget den 25 april 1700 när de lämnade Stockholm och inledde en marsch till  Malmö dit de anlände den 11 juni. De kom sedan att ingå i huvudarmén hela tiden fram till slaget vid Poltava 1709 och utmärka sig som ett elitregemente. Efter kapitulationen vid Perevolotjna var dock dess glansdagar över och de stora bekymren med att återuppbygga Livgardet gjorde att det länge inte var ett tjänstdugligt förband. Istället för fälttåg mot Sverige fiender fick det stanna hemma i Stockholm som garnisonsförband innan Karl XII:s återkomst till Sverige satte fart på arbetet. Det var ett mycket dugligt Livgarde, om än dåligt klätt, som sedan deltog i Karl XII:s norska fälttåg 1718. Återtåget från Norge blev dock ett nytt dråpslag för Livgardet som återigen fick rekonstrueras medan det stannade hemma som garnison i Stockholm.

1700			Under landstigningen vid Humlebæk den 25 juli stupade tre livgardister och 18 sårades Utöver dessa dog även en löjtnant och två underofficerare sårades. I slaget vid Narva den 20 november stupade 132 meniga och underofficerare, 170 man sårades. Officerarnas förluster var sex stupade och 15 sårade.
April-juni	Marsch Stockholm-Malmö
Juli-aug.	Fälttåg i Själland
Aug.-sep.	Skåne-Blekinge
Okt.-nov.	Fälttåg i Estland
December	Vinterkvarter i Estland
1701			I slaget vid Düna den 9 juli stupade 19 meniga och 73 sårades. Befälens förluster var 4 stupade och 8 sårade.
Jan.-juni	Vinterkvarter i Estland
Juli	Övergången av Düna
Aug.-dec.	Operationer i Kurland
1702			I slaget vid Kliszow den 9 juli stupade 54 av manskapet och 12 av befälen. Det rapporterades att 6 officerare sårades
Jan.-juni	Inryckningen i Polen
Juli	Slaget vid Kliszow
Aug.-sep.	Uppehåll i Krakow
Okt.-dec.	Marsch Krakow-Sandomierz
1703			Kartan ovan visar de svenska arméernas rörelser under det ryska fälttåget 1707-1709. Livgardet ingick i huvudarmén, men Lewenhaupts kår innehöll tremänningssoldater som skulle användas för att fylla luckor i Livgardets led när de anslöt huvudarmén.
Jan.-maj	Vinterkvarter vid Sandomierz
Maj-okt.	Belägringen av Thorn
Okt.-dec.	Vinterkvarter i Västpreussen
1704
Jan.-maj	Vinterkvarter i Västpreussen
Juni-aug.	Marsch Västpreussen-Lemberg
Sep.-dec.	Marsch Lemberg-Jutrosin
1705
Jan.-juli	Vinterkvarter vid Jutrosin
Juli-aug.	Marsch Jutrosin-Błonie
Aug.-dec.	Förläggning vid Błonie
1706
Jan.--mars	Inneslutningen av Grodno
April	Marsch Grodno-Pinsk
Maj	Marsch Pinsk-Jarosławiec
Juni	Uppehåll vid Jarosławiec
Juli-aug.	Marsch Jarosławiec-Sachsen
Sep.-dec.	Vinterkvarter i Sachsen
1707
Jan.-aug.	Uppehåll i Sachsen
September	Marsch Sachsen-Sokolnik
Oktober	Uppehåll i Sokolnik
November	Marsch Sokolnik-Wlosawek
December	Uppehåll i Wlosawek
1708			I slaget vid Holowczyn stupade 69 underofficerare och meniga. Antalet sårade var 485. Officerarnas förluster var 40 stycken. Det höga antalet sårade i förhållande till stupade uppges ha berott på att Livgardet vadade över en flod. Detta resulterade i våta uniformer som gjorde det svårare för kulorna att tränga igenom och därmed färre skador som blev dödliga.
Jan.-feb.	Marsch Wlosawek-Smorgon
Feb.-maj	Uppehåll i Litauen
Juni	Marsch till Holowczyn
Juli	Holowczyn & uppehåll i Mogiljov
Aug.-sep.	Tatarsk, marsch till Severien
Okt.-dec.	Marsch Kostenitji-Romny-Hadjatj
1709			I slaget vid Poltava den 28 juni stupade 24 officerare, vilket var nästan en fjärdedel av kåren. Dessutom togs 59 officerare tillfånga (19 vid Poltava, 30 vid Perevolotjna och 10 vid okänd plats). Av dessa var 25-33 % sårade. Två ryska källor som inte är helt pålitliga gör gällande att antingen 1350 underofficerare och manskap, eller alternativt 121 underofficerare och 1196 manskap togs tillfånga vid Perevolotjna,. Eftersom Livgardet troligen hade en manskapsstyrka på ungefär 2500 man före slaget skulle det innebära att hälften stupade eller togs tillfånga på slagfältet vid Poltava.
Jan.-april	Marsch Hadjatj-Poltava
April-juni	Belägring av Poltava
Juni	Slaget vid Poltava
1709-18	Garnison i Stockholm
1718
Sep.-okt.	Marsch Stockholm-Dalsland
Nov-dec	Fälttåg i Norge
December	Återtåg till Sverige

Livgardets rekrytering

När regementet befann sig utomlands under det stora nordiska kriget var det tänkt att rekryteringen skulle ordnas på så sätt att varje landshövding fick en kvot som de skulle fylla och skicka till gardet. Men den första kontingenten av landshövdingarnas rekryter var långt ifrån önskad storlek och alla uppfyllde inte heller kraven för tjänstgöring i Livgardet. Av de 510 man som landshövdingarna skulle rekrytera var det bara omkring 250 man som blev varaktigt insatta i ledet 1701 och inte kasserade vid ankomsten. Värvningen centraliserades därefter och lades i överstelöjtnant Åke Rålambs händer. Men antalet blev inte mycket större för det och 1702 anlände endast 285 rekryter, 1703 var de 190 man, 1704 118 man och 1705 156 man. 1706 års kontingent (som anlände 1707) bestod av 117 man, 1707 års kontingent utgjordes av 203 man. 1708 års kontingent som anlände till Riga för sent för att ansluta sig till huvudarmén bestod av 332 man som hemkallades 1709. Rålamb hann rekrytera 79 man till 1709 års kontingent innan han förlorade rekryteringsuppdraget till det nyuppsatta Livgardets interimschef.

Då de rena rekryterna inte var tillräckliga för att fylla ut det växande Livgardet såg kungen även till att överföra manskap från andra regementen. Ett kompani vardera från Tyska, Svenska och Drottningens livregemente beordrades i oktober 1701 av kungen att överföras till Livgardet. Dessa regementen låg i garnison i Skåne och på Västkusten, och kompanierna anlände till Livgardet först den 29 november 1702. Kort efter (1703) sammanslogs en bataljon vardera från Upplands och Östgöta-Södermanlands tremänningsregementen med Livgardet (det förstnämnda innehöll även tremänningar från Västmanland och Dalarna). Ytterligare ett kompani vardera från Svenska livregementet och Drottningens livregemente överfördes sedan till Livgardet och anlände i augusti 1703. Nästa år var det Jämtlands regemente som fick lämna ifrån sig 150 man som inte var födda i landskapet, Och slutligen under det ryska fälttåget 1708 överfördes återstoden av de nyss nämnda tremänningsregementena samt Smålands och Närke-Värmlands tremänningsregementen till Livgardet (sammanlagt ca 1000 man). Smålands tremänningsregemente hade för övrigt lämnat manskap (72 man) till Livgardet redan i september 1700 när en kraftig utökning av antalet befäl genom befordringar inom Livgardet hade resulterat i vakanser.

Livgardets manskapsstyrka under Karl XII:s krig. Perioden 1707-09 saknas eftersom källorna gick förlorade vid Perevolotjna.
Linjerna är brutna för år 1718 eftersom kompaniet som lämnades kvar i Stockholm är inte inräknat i redovisningen för den andra halvan av året.

När resterna av Livgardets fältregemente kapitulerade i Perevolotjna 1709 fanns det tillsammans med den hemmavarande slottsvakten (sedan 1702 var den 120 man stark) och de befintliga rekryterna sammanlagt omkring 600 livgardister i Stockholm. Dessa organiserades i nya kompanier och arbetet med att återuppsätta regementet sattes igång. Nyrekryteringen gick dock trögt och organisationen stannade länge på 12 kompanier. En viktigt orsak till att det i början gick långsamt var bristande initiativkraft hos den åldrige överståthållaren Knut Posse som var högste ansvarig för Livgardets rekrytering  Arbetet underlättade inte heller av att pesten 1710 dödade 60 % av det då 1 000 man starka gardet. Endast 419 man återstod vid mönstringen i juni 1711 och bland dem fanns det flera slottsvakter som hade varit för gamla för fälttjänst redan år 1700 (dessa män som inkluderade en nittioårig gubbe avskedades först året efter). Utskrivningen av manskap i Bergsslagen bidrog till att Livgardets manskapsstyrka återhämtade sig, men sedan stod det länge still på drygt 1000 man.

En del av svårigheterna med rekryteringen berodde på att värvningspengen (legan) endast bestod av 20 daler silvermynt, vilket gjorde Livgardet mindre attraktivt i förhållande till andra regementen. Livgardets rekryterare var nämligen tvungna att konkurrera med rotebönder och rusthållare som samtidigt återuppsatte de indelta regementena. Läget på värvningsmarknaden krävde därför enligt regementschefen Ribbing en lega på minst 33,33 daler silvermynt. Denna begäran om en höjning avslogs dock av riksrådet med hänvisning till det dåliga ekonomiska tillståndet. Den bekymmersamma ekonomin innebar även att löneutbetalningarna var mycket oregelbundna och att livgardisterna ofta levde i misär. Detta gjorde förstås att det blev än mer svårt att locka rekryter till Livgardet.

Allt detta förändrades när Karl XII återvände till Sverige i december 1715 och nu personligen kunde ta itu med återuppsättandet av sitt garde. Livgardets värvare hade redan innan dess gjort sig kända för sina hårdföra övertalningsmetoder. Men nu inleddes en beslutsam jakt på män som saknade sysselsättning, studenter som inte studerade flitigt och yrkeskategorier som ansågs kunde avvara folk för militärtjänst. Frivilligheten sattes på undantag och utan att ge avkall på kvaliteten ökade Livgardets manskapsstyrka så snabbt att det var 2 200 man starkt när det norska fälttåget inleddes 1718. Men även detta arbete gick om intet som en följd av yttre omständigheter. Kungens död ledde till ett oplanerat återtåg till Sverige mitt under vintern. Livgardet hade dessutom olyckan att marschera sist så att de matförråd som trots allt fanns vid marschvägen var tömda när gardet kom dit. Resultatet blev en katastrof och av de endast 795 kvarvarande livgardisterna som mönstrades i Stockholm 1719 var man tvungen att kassera hälften såsom odugliga för fortsatt tjänstgöring.

Genom att upplösa tillfälliga regementen och överföra manskapet till Livgardet kunde dess styrka återhämta sig så att det i oktober 1720 räknade 1 644 man. Men trots att den nominella styrkan på Livgardet reducerades till 1800 man år 1722 skulle det dröja till 1728 innan den uppnåddes.

Livgardets uniformer

Karl X Gustavs krig

Skånska kriget

Stora nordiska kriget

Sjuårskriget

Under Vasaättens tid hade Livgardet och dess föregångare gula uniformer med svarta detaljer. Detta var Vasaättens färger, men när den pfalziska ätten tog över 1654 ersattes de av den svenska flaggans och riksvapnets blågula färger. Till en början var den blå färgen ljusblå, men den ersattes av mörkblått under Karl XI:s regeringstid. Exakt när detta skifte ägde rum är okänt och vi kan därför inte vara helt säkra på vilken nyans som Livgardet stred i under skånska kriget.

En annan detalj som utmärkte Livgardets uniformer var att de hade mer praktfulla dekorationer än resten av armén. Dessa prydnader utgjordes i början av den karolinska tiden av en rik mängd blågula band som efterhand ersattes med en mer begränsad mängd galoner i "guld och silver i silke", vilka tidigare hade förekommit på manskapsuniformer med högre rang (drabanter & pikenerare). Under frihetstiden försvann guldet men istället tillkom gula bröstrevärer och ståndare på hatten som kännetecken för Livgardet.

Fast även utseendet på banden och galonerna är oklart. Både band och knappar var blågula under Karl X Gustavs tid, men under Karl XI:s tid beskrivs banden som gula medan knapparnas färg vid ett tillfälle beskrivs som blå. Möjligen hade färgerna förenklats eller så var det bara beskrivningen av dem som hade förenklats. Efter skånska kriget fick Livgardet enhetliga uniformer för alla meniga och då försvinner banden som prydnader och metallknappar införs för samtliga. Men galoner i "guld och silver i silke" behålls. Vilken färg silket hade är dock oklart. Tor Schreber von Schreeb anger att silket var gult och blått, eller bara blått, samt att det var dekorerat med guld- och silvertråd (not 4 sid 66). För Karl XI:s tid kommer min uniformsuppgifter från Folke Wernstedt som bara skriver "guld i silver"-snören, vilket verkar vara en förenkling från hans sida. För på sidan 310 konstaterar han att 1695 års gardesrulla anger att galonerna var av "silver" trots att de fortfarande i räkenskaperna anges vara "guld och silver i silke". Gardesrullan har av allt att döma förenklat beskrivningen och Wernstedt tolkar detta som att galonerna var huvudsakligen av silver. Han nämner dock liknande förenklade beskrivningar från 1670-talet. Dansken Corfitz Braem uppgav 1671 att drabanterna hade guldgaloner och italienaren Lorenzo Magolotti skrev 1674 att de hade silvergaloner.

Wernstedt visat inget intresse av att reda ut vilken färg silket hade på galonerna. På 1720-talet tycks silket ha varit vitt, men då hade guldtråden försvunnit från galonerna och även andra uniformsförändringar hade ägt rum. Göte Göranssons bilder av de karolinska uniformerna (som visas längre ned) framställer galonerna som vita kantade med guld och silver. Själv har jag gjort galonerna randiga i guld-silver-blått på mina bilder. Det verkliga mönstret på galonerna var dock sannolikt mer dekorativt än mina ränder.

Livgardets äldsta uniformer

1632

1655

1658

1674

1680

Efter att Hovregementet bildades 1618 var detta och dess efterföljare länge uppdelat på två delar som inte nödvändigtvis hade samma uniformer. Dels fanns det egentliga Livgardet som var ett nyare namn på den Drabantkår som ända sedan Gustav Vasas tid hade varit kungens livvakt. Sedan fanns det en större del som utgjorde ett vanligt infanteriregemente, om än med elitstatus. Drabanterna fick vanligen mer påkostade uniformer än resten av regementet och färgerna mellan olika personalkategorier kunde dessutom skilja sig. Det övriga regementets uniformer är inte lika väl beskrivna i källorna men de tycks ha haft färger som matchade drabanternas. För att denna sida inte ska bli alltför lång skildras dock drabantuniformerna på en separat sida.

Hovregementet/Gula regementet

När Hovregementet bildades hade drabanterna gått över till gula kläder och ett av regementets vanliga kompanier fick också ut gult kläde 1620. Enligt Livgardets regementshistoriska verk fick åtminstone en rad befäl gult tyg år 1622 (Höglund nämner 3000 alnar gult kläde och släta tennknappar). 1624 fick musketerarna kläde av okänd färg medan underofficerarna fick blått kläde och officerarna hade olika färger (rött, blått och vitt). De följande åren har vi tyvärr knappt någon information alls om Hovregementets uniformer eftersom dessa inköptes lokalt av översten och därför inte omnämns i räkenskaperna.

Från ögonvittnesskildringar har vi dock ledtrådar. 1626 stöter vi på benämningen "Gula regementet" för första gången och den borde syfta på uniformerna eftersom fanorna hade fram till dess varit mest svarta. I januari 1627 kallas också regementets soldater för "gulrockar" av Hoppe som upprepar benämningen i augusti 1629 för ett regemente som med största sannolikhet är Hovregementet. I slaget vid Breitenfeld 1631 omnämns gula kasacker. Nya kläder av okänd färg var redo för leverans i Nürnberg strax innan slaget vid Lützen 1632 och kan ha burits i detta slag. Hur som helst kallades Hovregementets soldater återigen för gulrockar ("gelbröckeln") av den kejserliga sidan under slaget. Vi saknar helt upplysningar om Hovregementets uniformer under den sista perioden efter de förödande förlusterna i Lützen fram till september 1635 då regementet gick i fransk tjänst. Men efter 1632 fortsatte benämningen "Gula regementet" att förekomma och från och med andra halvan av 1634 blev det ett allt vanligare namn på regementet.

Livgardet

Ett nytt fältregemente sattes upp under Torstenssonskriget 1643-1645 vars uniformer dock är helt okända under Kristinas regeringstid. Om de inte var gråklädda av kostnadsskäl så hade de troligen samma färger som Kristinas drabanter som var gulklädda med svartgul besättning och svart foder. När Karl X Gustav tillträdde som kung 1654 ändrades drabantuniformens färger omedelbart till blått och gult. Den nya blå färgen var dock av en himmelsblå/blekblå nyans som kallades för blommerant. Även Livgardet fick dessa färger, men de ändrades troligen inte till svart såsom skedde 1656 för den del av drabantkåren som låg i fält.

Den första upplysningen om Livgardets uniformsfärger är från sommaren 1655 då de fick nya uniformer i Stralsund som bestod av blått kläde, gul varp, blå packlakan och gul boj. Rocken var av allt att döma blå och byxorna gula medan kappan var blå med gult foder.

För det kompani som lämnades kvar i Stockholm nämns det 1658 att dess uniform utgjordes av jacka, byxor och strumpor av blommerant (blekblå) kläde med blågula knappar, tränsar och florettband med mera.

Skicket på Livgardets uniformer var dock ett återkommande bekymmer under Karl X Gustavs krig. I Thorn uppgavs det hösten 1656 att Livgardet saknade kläder och kungen gav order därför om att varje man vid gardet skulle få 6 alnar blått tyg och tillräcklig mängd gul foderboj. Även 1658 i Frederiksodde rapporterades det att Livgardet behövde kläder "eftersom de från ovan till nedan gå helt nakna och barfota". Liknande klagomål kom även från andra platser där Livgardet hade manskap såsom Thorn i december 1658 och Pommern 1659. Livgardets dåliga kläder sågs som en orsak till varför det gick så trögt med värvningen hemma i Sverige hösten 1658 eftersom livgardisterna led "genom sin nakenhet stor köld".

Efter Karl X Gustavs död sker det en övergång från ljusblå till mörkblå uniformsfärg. Men tidpunkten är oklar eftersom det går inte att avgöra vilken nyans som avses när kläderna är "blå". Kläder som delades ut under den följande tidsperioden benämndes omväxlande som blommeranta eller blå. Enligt Folke Wernstedt syftade ordet "blå" normalt på en mellanblå nyans under 1600-talet och han tycks tro att de två orden beskriver två olika nyanser för Livgardets uniformer även om han inte kan utesluta att de används som synonymer. Wernstedt uppger också att Livgardets kläder anges som himmelsblå 1661, men som mörkblå 1674 av den italienske diplomaten Lorenzo Magalotti. Detta kolliderar med Höglund som för samma år har en uppgift om att musketerarna hade blommeranta rockar. Magalottis beskrivning innehåller dock flera felaktigheter (se citatet med kommentarer till höger).

Olika ögonvittnen (Corfitz Braem och Lorenzo Magalotti) nämnde att Livgardets uniformer hade guld- respektive silvergaloner. Fast i klädkammarräkningarna framgår det att uniformerna under denna period inte bara var prydda med guld och silver utan även av gult längs sömmar och kanter samt att knapphålen var tränsade med gult silke.

Efter Karl X Gustavs död skedde även en övergång från de gamla korta jackorna till knälånga rockar av fransk modell ("justaucorps"). Benämningen jacka (och tröja) hänger dock länge kvar. 1661 fick musketerarna långa jackor och 1663 får pikenerarna tröjor med skört ("stora skört" 1664).

Musketerare och pikenerare hade åtminstone under Karl XI: tid olika uniformer och även helt olika överplagg. Ovanför deras jacka/rock hade pikenerarna nämligen en kappa medan musketerarna istället hade en flax fram till 1688. Flaxen motsvarade drabanternas kasack och var ett överplagg utan ärmar som hade knäppning längs sidorna där det gick att sticka ut armarna. Skillnaden var att kasacken vid denna tid knäpptes på framsidan. Pikenerarna hade dessutom mer påkostade dekorationer. Medan musketerarnas flax och jacka hade 20-25 alnar litskvard av ylle hade pikenerarnas kappa och jacka med 50 alnar sidenband som 1665 ersattes av "guld i silver"-snören.

Detalj från Johan Philip Lemkes bataljmålning över slaget vid Halmstad 1676 (målad ca 1684).
Två Livgardesbataljoner framför en bataljon dalkarlar. Dalregementets fanor skulle vara blommeranta.

Underofficerarna hade grå kappor, byxor och strumpor som 1679 blev blå. Fram till 1695 hade de kyller. Deras uniformer hade även guld- och silverbroderier som försvann 1679. En blå rock med blå krage, uppslag och foder samt gula knapphål ingick i uniformen 1680 då den blå kappan skulle ha gul krage och foder.

Skalmejblåsare och trumslagare hade 1675 hatt, grå rock med grått foder, förgyllda knappar, silvergaloner och silkessnören. Byxor och strumpor var grå. 1680 skulle deras uniformer bestå av en blå rock med blå krage, gula uppslag, knapphål och gult foder samt blå väst, blå byxor och gula strumpor. Dessutom skulle de ha en blå pajrock med gult foder.

I oktober 1676 förstärktes Livgardet med en svag tremänningsbataljon från Västernorrland och Jämtland. Dessa soldater kallades för "vitrockar" eftersom de bar vita vadmalrsrockar. Strax innan hade Livgardet även fått 300 par strumpor och skor. En ny uppsättning uniformer levererades i omgångar under första halvåret 1677 (431 stycken i februari, ett par hundra i mars, 135 i april och de återstående 874 i slutet av juni). 1200 hattar skickades från Stockholm i mitten av april. Även under 1678 delades nya uniformer ut, men antalet nämns inte. För nästa fälttågssäsong blev 1000 munderingar färdiga redan före årsskiftet och resten skulle bli klara i januari 1679. Klädet i dessa munderingar bedömde regementschefen vara bättre än 1677 men inte lika bra som tidigare. Hattarna som levererades i februari 1679 var dock helt odugliga. Beslut togs om att istället göra karpuser av klädet från de äldre munderingarna. Den karpusmodell som demonstrerades för Karl XI ansåg han dock vara för mjuk och behövdes göra styvare för att hålla formen. Regementet fick även nya värjgehäng i förtid 1679 eftersom de gamla var utslitna.

Skillnaderna mellan pikenerarnas och musketerarnas rockar försvann helt 1680 då allt manskap fick släta blå rockar med mässingsknappar samt gul krage, uppslag och foder. Byxorna var fortfarande blå men strumporna blev gula. Tidigare dekorationer som kanter, band och snören var nu borta på rocken, men knapphålen var fortsatt tränsade med gult silke. Från 1688 hade rocken tennknappar och då ersattes även musketerarnas flaxar med kappor varmed den sista skillnaden mellan musketerare och pikenerare försvann. Kappan hade en galon av "guld och silver i silke". De gula strumporna var av kläde 1680 men ersattes av stickad ylle 1688.

Tyska gardet

Den delen av Livgardet som sedan 1660 var förlagt i Riga hade i praktiken blivit ett eget regemente redan under Kar X Gustavs tid, även om det rent formellt avskiljdes först efter skånska kriget. Livgardets regementshistoriska verk behandlar därför inte dess uniformer. Men enligt Höglund utgjordes de av blå rockar 1673. De saknade mundering 1677 och hade 1678/79 grå rock med tennknappar som 1679 ersattes av en blå rock med gula uppslag.

Livgardet 1693 iförd sorgekläder efter drottningens död (därav inga galoner på uniformerna). Meniga soldater håller bardisaner i bakgrunden. I bilden till vänster en underofficer och i bilden till höger officerare (med stora ärmuppslag). Notera antalet knappar på ficklocken som avslöjar deras rang, 3 för meniga, 5 för korpraler, 7 för underofficerare och 9 för officerare.

Livgardets karolinska uniformer

När Livgardet i april 1700 gick ut i fält bar de uniformer som hade delats ut 1695. Karl XII hade visserligen fastställt en ny uniformsmodell för sitt livgarde 1699 men det skulle dröja till januari 1704 innan de första m/1699-uniformerna blev levererade till gardet. Då kunde äntligen de tremänningar som 1703 hade inlemmats i Livgardet få nya prydliga uniformer istället för de röda sachsiska rockar (krigsbyte från slaget vid Kliszow) som de hade varit tvungna att bära på grund av uniformsbrist. Inför det ryska fälttåget syddes sedan i Sachsen en andra uppsättning uniformer av m/1699 som delades ut i april 1707.

Fast när Livgardet skulle återuppsättas efter slaget vid Poltava beslutade Krigskollegium att fastställa en ny och mindre kostsam uniformsmodell. Denna m/1709 skulle bäras av Livgardet under resten av Karl XII:s regeringstid. Karl XII fastställde dock en ny uniformsmodell 1716 som liknade den från 1699, men på grund av förseningar hann den inte levereras till gardet i tid till det norska fälttåget 1718. Under detta fälttåg var Livgardet därför bland de allra sämst klädda förbanden. De lyckligt lottade hade gamla slitna uniformer från 1713, vilket var senaste gången regementet hade fått ut nya livmunderingar. Men sedan dess hade Livgardets manskapsstyrka mer än fördubblats så dryga hälften av manskapet hade inte fått några ordentliga uniformer överhuvudtaget. Som en nödlösning hade Livgardet fått ut 5000 aln vadmal i början av 1718 för att åtgärda de värsta bristerna. Detta bör ha räckt till rockar, men soldaterna klagade i september 1718 särskilt mycket på bristfälliga skor och strumpor.

Sedan 1684 hade den svenska armén grenadjärer, men livgardets grenadjärer hade inte några särskilda grenadjärmössor utan de hade vanliga hattar.

Korpraler och meniga
(Göte Göranssons bilder nedan avser korpraler, för meniga se mina bilder längre upp)

	1688-1704	m/1699 (utdelad januari 1704 och april 1707)	m/1709 (utdelad fram till oktober 1713)	m/1716 (blev inte utdelad i tid till norska fälttåget 1718)
Hatt:	Svart, prydd med hattband och kantgalon av guld och silver i silke (beskrevs som silver 1695).	Kantgalon och hattband av guld och silver i silke.	Prydnad ej angiven.	Kantgalon av silver och guld i silke. Hattband av "gul och vit tråd".
Kappa:	Blått kläde med foder av gul boj.	Blått kläde med "kragen av engelsk fin [gul] boj, stofferingen [fodret] av sämre gul boj; kring kragen en galon av guld och silver i silke" (2 alnar). Spännen av mässing med krönt kungligt namnchiffer.	Blått kläde med kragen klädd med "friserad" (noppig) gul boj och prydd med 2 alnar "silkesgaloner". Foder av gemen gul boj.	Blått kläde med krage av gult kläde, prydd med 2 ⅛ aln "galoner av silver och guld i silke". Foder av friserad gul boj.
Livrock:	Blått kläde med foder av gul boj. Tennknappar. 1693 hade korpraler fem knappar på varje ficklock och de meniga hade tre knappar.	Blått komisskläde "med gul boj till foder och fin [gul] boj till handklappar och krage". Korpraler: "Knapphålen med Löfwerck [sannolikt akantusblad] och dubbla Silkes Håhl [tränsar av gult silke]". 31 stycken stora "platta" tennknappar och 6 smärre dylika, de senare på ärmarna.  Meniga: Enkel träns vid knapphålen (¾ lod gult silke istället för korpralernas 2 ½ lod). 26 stora platta tennknappar och 6 små på ärmarna. Korpraler hade fem knappar på vardera ficklock medan meniga bara hade tre. 1707 var det totala antalet knappar för meniga 19 eller 20 stora knappar (beroende på soldatens längd) och 6 små knappar.	Blått kläde med krage och handklappar av friserad gul boj, foder av enklare dylik. Vid knapphålen tränsar av gult kamelhårsgarn (2 lod). 19 stycken "trestämplade tennknappar".	Blått kläde med krage och handklappar av gult kläde. Foder av friserad gul boj. 24 stycken stora knappar "av trestämplat tenn och svarvade med kant"" samt 6 stycken smärre dylika på ärmarna. Korpraler: "Dubbla knapphål [tränsar] av gult drejat kamelhårsgarn" med "lövverk av gult silke [2 lod]". Meniga: hade inga tränsar eller bladverk vid knapphålen.
Patronväska:	Hade i mitten av 1690-talet lock som var överklädda med gult kläde, från 1699 med gult och blått kläde.		Klaff (Lock) av gult kläde "med palmkvistar kring namnet [det kungliga namnchiffret] sömmat och en liten krona i alla fyra hörnen". Bilden till vänster är en patronväska m/1716 tolkad av Göte Göransson. Grenadjärernas lock "med granater och annat zirat", de tycks inte ha haft palmkvistar och kronor som musketerarna (Wernstedt sid 636).
Halsduk:	Vit som fram till 1697 knöts framtill med ett blått halsduksband. Möjligen ändrades färgen på halsdukarna vid samma tid till blå.	Utfördes av svart tyg 1706.		En halsduk av svart och gul "krepon" (kräpp), en av vitt lärft.
Väst (kamisol):	Nämns inte.	Nämns inte. Gult kläde 1707.	Gult kläde. 18 smärre knappar som rockens.	Gult kläde fodrade med väv. 17 smärre knappar som rockens.
Byxor:	Blått kläde.	Blått kläde 1704. Gult kläde 1707.	Gult kläde.	Gult kläde.
Strumpor:	Gula.	"Gula sticke strumpor."	Gula.	Gula.
Handskar:		Älghudskragar och bockskinnsgrepp	Kragar av oxläder	Kragar av oxläder
Livgehäng:		Av oxläder med spänne av mässing.	Av oxläder med sölja av mässing.	Av oxläder med sölja av mässing.
Värjband:			Smorläder.	Smorläder.
Officerare 1695 Hatt: Av kamelhårsfilt. Hattband och bred kantgalon av guld (guldgalon = förgyllt silver). Kappa: Blått kläde med guldgaloner på kragen, framtill och baktill vid slitsen. Förgyllda spännen med krönt kungligt namnchiffer. Rock: Av finaste blått kläde, ärmuppslag av blå sammet, fickuppslagen garnerade med dylikt; foder av blå rask. "Infattad" (kantad) med smal guldgalon och i övrigt rikt schamererad med breda galoner och knapphålsgaloner av guld. "Guldtrådsknappar", efter 1709 möjligen förgyllda mässingsknappar. Nio knappar på varje ficklock år 1693. Väst (kamisol): Av kläde som rocken, "sammaledes schamererad" som denna. Byxor: Blått kläde. Strumpor: Av blått redgarn. Knäremmarnas spännen förgyllda. Handskar: Renskinn. kragarna prydda med guldgalonerna. Regementsofficerarna hade sannolikt även guldfransar. Livgehäng: Överdraget med guldgaloner, fodrat med blått lärft. Spännet förgyllt. Värjband: Av guld.
Underofficerare (Göte Göransson har felaktigt avbildat officerare och underofficerare med foder och strumpor i en ljusare blå nyans)
	1688-1704	m/1699 (utdelad januari 1704 och april 1707)	m/1709 (utdelad fram till oktober 1713)	m/1716 (blev inte utdelad i tid till norska fälttåget 1718)
Hatt:	Svart hatt. Kantgalon och hattband av silver.	Kantgalon och hattband av silver. Knappen försilvrad.	Kantgalon av silver, en tum bred. Hattband av vit tråd.	"Med silvergalon".
Kappa:	Blått kläde med foder av gul boj och prydd med "silver i guldgaloner" (galoner av silvertråd med invävda trådar av förgyllt silver).	Blått kläde med fin gul boj på krage och sämre boj till stoffering (foder). Galonerad med guld-silver i silkesgaloner (8 alnar) framför och bak på slitsen samt kragen. Försilvrade spännen med krönt kungligt namnchiffer.	Blått kläde fodrad med "friserad" (noppig) blå boj. En tum bred silvergalon på kragen. "1 par kappspännen av mässing försilvrade, 1 par smärre släta bak på skörten".	Blått kläde fodrad med fin friserad blå boj, schamererad med silvergaloner. "Försilvrade mässingsspännen, stora och små, med Carolus".
Livrock:	Prydd med silvergaloner på "ärmarna och [fick-] klapparna". Blå uppslag, krage och foder. Gula knapphål. Sju knappar på varje ficklock år 1693.	Blå av fint kläde, 5 ½ aln "varav är ock taget till krage och handklappar [ärmuppslag]". Foder av blå rask. Kantad med 11 ¾ aln smala galoner och i övrigt prydd på "uppslag och rocksäckar" (krage, ärm- och fickuppslag) med 8 ¾ aln breda galoner samt med 14 alnar "knapphål" (tränsar vid knapparna), allt av äkta silver. 40 stycken stora "runda" (kullriga) knappar av fint engelskt tenn.	Blått kläde med foder av friserad blå boj. Prydd med en tums breda silvergaloner (på kappkrage och rock, tillsammans 8 ¼ aln). Knapphålen "infattade med blått kläde". 22 stycken försilvrade mässingsknappar.	Blå kläde med foder av fin friserad boj. Prydd med silvergaloner (på kappa och rock, tillsammans 14 alnar) Knapphålstränsar av blått silke. 26 stycken stora "dubbelt försilvrade mässingsknappar och 6 smärre dylika på ärmarna.
Väst (kamisol):	Skinn. Galoneringen var av samma slag som på rocken. Kyller före 1695.	Av bockskinn (4 hudar), foder av gul "dwelck" (grovt lärft). Kantgaloner (8 aln) och breda galoner (5 ⅞ aln) av silver. 5 ½ dussin smärre tennknappar.	"Camisol av bockskinn med gult lärftfoder och knappar av engelskt tenn".	Av chamoisfärgat (sämskfärgat) kläde, fodrad "under livet" med väv och under skörten med chamoisfärgat lärft. 24 smärre knappar som rockens.
Byxor:	Blått kläde.	Blått kläde.	Blått kläde.	Blått kläde.
Strumpor:	Blå.	Blått redgarn.	Blåfärgade "ullstickstrumpor".	Blått redgarn.
Handskar:		Renskinn "med små kragar stofferade".	Älghudskragar och bockskinnsgrepp.	Älghudskragar och bockskinnsgrepp.
Livgehäng:		Schamererad med bred silvergalon och fodrat med blått lärft. Spännet försilvrat.	Av älghud, "slätt med 2ne tasker och band undersatt samt försilvrade spännen uti".	Av oxläder, prytt med 4 ½ aln silvergaloner och försilvrad "sölja och mussla".
Värjband:		Av blått silke med inslag av silver.
Trumslagare och pipare (Den blå strumpfärgen på Göte Göranssons m/1716 är nog ett misstag, ska vara gul)
	1688-1704	m/1699 (utdelad januari 1704 och april 1707)	m/1709 (utdelad fram till oktober 1713)	m/1716 (blev inte utdelad i tid till norska fälttåget 1718)
Hatt:	Svart, prydd med hattband och kantgalon för skalmejblåsarna och regementspiparna av "gull" (förgyllt silver).	Kantgalon och hattband av guld och silver i silke.	"Med svettrem och uppsättning jämte ett hattband 2:ne om kullen av vit och gul tråd samt en silkesgalon kring randen."	Kantgalon av "silver och guld i silke. Hattband av gul och vit tråd".
Pajrock:	Blå pajrock med gult foder från 1690.	Pajrock av blått kläde. "Handklapparna och kragen av fin gul boj samt underfordrad med gul foderboj. Prydd med "1 ½ dussin kamelhårslitser" (tränsar av blått och gult kamelhårsgarn). 18 tennknappar.	Pajrock av blått kläde och fodrad med gul boj. 18 stycken tennknappar som i livrocken.	Pajrock av blått kläde och fodrad med friserad gul boj. 18 stycken tennknappar som i livrocken.
Livrock:	Blå rock med blå krage, gula uppslag och gult foder. Regementspiparens rock pryddes av "guld i silvergaloner", skalmejblåsarnas av dylika galoner samt sammet på uppslagen, trumslagarnas och piparnas av "galoner".	"Rockar av fint blått kläde, fodrade på handklapparna och flaxorna med gul rask och inunder med sämre gul boj, med [48 stycken] guld, silver i silkesknappar, schamererade med guld och silver i silkesgaloner" (på rock och väst sammanlagt 54 alnar). Blå krage och gula uppslag.	Rock av blått kläde med krage och handklappar klädda med friserad gul boj, fodret av enklare dylik. På rock och väst sammanlagt 53 alnar "galoner av guld, silver i silke" och "2 lod gult drejat kamelhårsgarn till knapphålen". 18 stycken "trestämplade tennknappar med rand".	Rock av blått kläde med krage och handklappar av gult kläde, foder av friserad gul boj. På rock och väst sammanlagt 30 alnar "silver och  guld i silkesgaloner", 17 ½ aln infattningsgaloner av samma slag samt 2 lod kamelhårsgarn till knapphålstränsar. 27 stycken stora och 6 mindre knappar "av trestämplat tenn och svarvat med kant".
Väst (kamisol):	Blått kläde; galoneringen var av samma slag som på rocken.	Blått kläde, prydd som rocken. 36 smärre knappar som rocken.	Blått kläde, fodrad under skörten med gul boj; galoner och tränsar vid knapphålen se rocken. 18 smärre knappar som rockens.	Blått kläde fodrad under livet och skörten med friserad gul boj; schamerering se rocken. 23 smärre knappar som rockens.
Byxor:	Blått kläde.	Blått kläde.	Blått kläde.	Blått kläde.
Strumpor:	Gula.	Gula.	Gula.	Gula.
Handskar:			Kragar av oxläder och bockskinnsgrepp.	Kragar av oxläder och bockskinnsgrepp.
Livgehäng:		Sirat med 7 ½ aln guld och silver i silkesgaloner. Trumrem prydd med bredare dylik (5 ¼ aln).	"Av oxläder med 2:ne taskor och mässingssölja". Trumrem av oxläder.	"Av oxläder med 2:ne taskor och mässingssölja".
Hårpung:			Av "swart dwelck [grovt lärft] med listqward".
Källor: svart text = Tor Schreber von Schreeb,  lila text = Folke Wernstedt (Livgardets historia, band IV, sid 308-311 och 460-461).

Karl XII:s m/1716-uniformer (som beskrivs i tabellerna ovan) blev sent omsider färdiga och skickades från Stockholm till huvudarmén i två omgångar i början av november och början av december 1718. Fast då var kungen död och fälttåget över. De blev därmed Livgardets första uniform under den nya epok som inleddes 1719. Från och med 1724 skedde dock flera förändringar i Livgardets uniformsförordning. Det mest iögonfallande var att strumporna nu blev vita och att hattgalonen förändrades så att guldtråden försvann och att silket i densamma blev vitt (silket kan dock ha varit vitt hela tiden och inte blått som på mina bilder ovan). Dessutom tillkom en svart kokard på hatten. Patronväskan fick en galon av silver och vitt silke på locket som även i fortsättningen var av gult kläde. Jag har inga upplysningar om någon ytterligare dekoration men troligen var locket även prytt med det kungliga monogrammet som på Karl XII:s tid. Den nya uniformen delades ut 1729.

Underofficersuniformen förändrades också kraftigt med m/1724. Den tidigare helblå uniformen fick nu blekgula (chamois) uppslag, västar och byxor samt i likhet med manskapet vita strumpor. När uniformsförordningen ändrades igen 1728 skedde en ny förändring av underofficersuniformen (och trumslagaruniformen). De fick bröstrevärer på rocken (även kallat för rabatter eller slag), vilket vid den här tiden var ett vanligt inslag i europeiska uniformer. I Sverige var det däremot ovanligt och blev ett kännetecken för Livgardets befäl. Det var först under 1750-talet som även manskapet fick bröstrevärer.

Exakt när bröstrevärer infördes på manskapets uniformer är oklart. Men Krigskollegium anmärkte 1759 "att de en tid bort åt af Kongl. lifgardet på Råckarne brukade så kallade slag i bröstet", vilket stred mot riksdagens förbud mot "allehanda öfwerflöds och högmoders förekommande wid arméen" och kungen hade också förbjudit livgardesbefälen från att använda bröstrevärer året innan. Trots detta föreslog Krigskollegium att all personal skulle ha bröstrevärer så att Livgardet skulle utmärka sig gentemot de övriga regementena.

Efter det pommerska kriget infördes 1765 en helt ny uniformsförordning för den svenska armén. Snittet på rocken förändrades och svarta stövletter som skulle täcka strumporna blev standard. För Livgardets del ändrades även knappfärgen från tenn till mässing. De svarta stövletterna var dock inte uppskattade av regementschefen som 1772 klagade över att det förväntades att Livgardet skulle vara klätt i vita stövletter. Han fick igenom sin vilja, vilket innebär att bilden ovan till höger kanske ger en mer rättvis bild av hur Livgardets m/1765-uniform faktiskt såg ut än Jacob Gillbergs modellritningar nedan. I vilket fall som helst ersattes den 1780-1781 av den gustavianska uniformen (m/1779).

Underofficer, menig soldat och trumslagare med uniform m/1765 (ritade av Jacob Gillberg).

Livgardets fanor

Livgardet har av gammal tradition burit vita fanor med kungens monogram i guld som motiv. Men det är en tradition som inleddes först 1672. Under Karl IX och Karl X Gustavs tid verkar fanorna ha haft de svenska blågula färgerna, medan de under Gustav II Adolf och Kristinas tid hade Vasaättens svartgula färger.

Livgardet härstammar från 1500-talets Drabantkår vars äldsta kända fana ("fänika") från 1563 hade ett gult kors i stil med svenska flaggan och de övriga fälten färgat rött, grönt och fiolbrunt. Det är okänt vilket mönster de sistnämnda färgerna bildade. Under Johan III:s regeringstid tycks Drabantkåren inte ha haft någon fana överhuvudtaget och det var först när Drabantkåren år 1600 ombildades till Drabantfänikan som den återigen fick en fänrik (= fanbärare). Men det är först från 1604 som vi har belägg på att en fana/fänika blev utdelad. Denna bestod huvudsaklighen av blått siden (118 alnar), men även av gult och rött (36 alnar). Möjligen hade även denna fänika ett gult kors. I samband med Karl XI:s kröning 1607 fick drabanterna en ny fana/fänika som bestod av 90 alnar gult siden. Möjligen hade denna fana dekorationer i blått eftersom drabanternas uniformer var gula med blå detaljer vid samma tid.

Svarta och gula fanor fram till 1654

Gul fänika som var 330 cm hög och minst 390 cm bred. Från och med 1620 var storleken på fanor betydligt mindre vilket innebär att denna bör vara från 1610-talet.

Den fana som skulle kunna vara Livgardets äldsta bevarade fana är en gul fana från 1610-talet med Gustav II Adolfs monogram i svart. Det är just färgerna och motivet som gör att den skulle ha kunnat tillhöra Livgardets föregångare. Idag återstår endast fragment av denna fana, men bilden till höger visar hur den såg ut under perioden 1690-1709 då den blev avbildad av Olof Hoffman.

Från de skriftliga källorna vet vi att drabanterna (som 1618 blev livkompaniet i Hovregementet) fick en fana utdelad åren 1612, 1616, 1617 och 1618. Den första hade silkesfransar och den sista var gjord av gult siden. I övrigt känner vi inte till några fler detaljer förutom att dessa fanor fortfarande var väldigt stora. Fanan från 1618 bestod av 42 alnar kartek medan det år 1620 bara behövdes 11 alnar taft till en fana för att sedan minska ytterligare. Både kartek och taft är siden, men det förstnämnda är tunnare som gör fanan mindre tung. När storleken på fanan minskades kunde det tjockare och mer slittåliga taftet användas istället.

Den fana som delades ut 1620 bestod av 9 alnar svart taft och 2 alnar gul taft samt 2 lod silke. Följande år bestod den endast av 4 ½ aln svart siden och 1 aln gult siden "till fördelning" och 1 lod silke.

Första gången som motivet på fanorna nämns är i samband med erövringen av Riga den 16 september 1621 då Hovregementets åtta fanor beskrevs som svarta med lejon och kronor i guld.

Maj 1624 lämnades det ut svart och gul taft till Hovregementets åtta kompanier som vardera fick drygt 6 alnar taft och ett lod silke. Livkompaniet blev dessutom tilldelat "14 böcker fint guld" för att måla sin fana med. Livkompaniet som efter Gustav II Adolfs död bara kallades för Livgardet fick såväl 1628, 1631 som 1635 sju alnar svart taft för att tillverka en fana. Vid sistnämnda tillfället nämns även 7 ½ lod silkesgaloner för att pryda fanan

I mitten av 1620-talet börjar Hovregementet att kallas för "Gula regementet " och därefter kommer notiser om gula fanor i källorna. I juli 1627 fick två kompanier gula fanor och ytterligare två kompanier fick sådana fanor i maj 1630. Dessutom har ett ögonvittnes beskrivning av ett regemente som i september 1631 bar "gamla vita fanor" identifierats med Hovregementet. Dessa förmodas ha varit ursprungligen gula fanor som blekts. Slutligen finns det samtida avbildningar i form av Reginbaldus Möhners akvareller av svenska fanor tillhörande svenska regementen i Augsburg 1632-1635. Enligt dessa hade livgardeskompaniet en svart fana med riksvapnet som motiv medan de övriga kompanierna representerades av två fanor med blekt gul färg som tillsammans med vitt bildade olika mönster.

Svartvitt foto av Möhners avbildning av Livkompaniets fana (svart med dekor i guld och Sveriges riksvapen).

Två kompanifanor tecknade av Göte Göransson som föreställer dem som Möhner avbildade 1632-1635.

År 1642 fick Livgardet återigen en ny fana och för ovanlighetens skull har motivet på den beskrivits. Det utgjordes av Sveriges riksvapen i mitten och runt omkring fanns det dekorationer i silver- och guldfärg. Däremot är färgen på fanan okänd. Kort efter utökades Livgardeskompaniet till ett 20 kompanier starkt regemente och dessa fick uppenbarligen fanor eftersom dess överste klagade 1648 över att de var helt utslitna. I samband med Kristinas kröning 1650 fick Livgardet tre nya gula fanor med broderad dekor.

Blågula fanor under Karl X Gustavs tid

När Karl X Gustav tillträdde som kung 1654 fick Livgardets livkompani i Stockholm en ny fana. Den ursprungliga tanken var att den skulle vara av vit taft och ha ett motiv som dess chef fick bestämma. Men det taft som gick åt vid tillverkningen var blått. Fanans dekor bestod av gula taftband och målning utförd av Jakob Elbfas. Även två livgardeskompanier förlagda i Bremen fick 1654 fick blå fanor med gula taftband. Den blå nyansen bör ha varit ljusblå om den skulle matcha uniformernas färg. delades ut Senare kan dock livkompaniets fana ha blivit vit eftersom Gabriel Kurck, som var dess kapten från 1656, har i sina levnadsminnen beskrivit att livkompaniets fana utmärkte sig genom att vara vit och prydd med broderi i guld och silver. I samband med Karl X Gustavs begravning 1660 fick detta kompani en tillfällig svart sorgfana. Två ordinarie fanor med okänt utseende delades ut 1659 och därefter dröjde det 1672 innan Stockholmsdelen av Livgardet fick några fanor.

Den del av Livgardet som blev förlagd i Riga 1660 ("Tyska gardet") fick åtta fanor när det skulle delta i Bremiska kriget 1665-1666. Även dessa fanor är ett okänt utseende så det är oklart när skiftet från blågula till vita fanor ägde rum. När Tyska gardet överfördes till Tyskland 1672 fick det återigen åtta nya fanor och dessa tycks ha varit vita. Tyska gardet levde dock sitt eget liv och efter skånska krigets slut var det inte längre ens formellt en del av Livgardet utan det blev ett eget regemente vid namn Tyska livregementet till fot.

Vita fanor från 1672

Från och med 1672, när Livgardesbataljonen i Stockholm fick fyra fanor av vitt siden, har Livgardets fanor alltid varit vita. När Livgardet i Stockholm utökades till 12 kompanier 1675 fick det en ny svit med lika många vita fanor med gulddekor. Dessa fanor var slitna efter skånska krigets slut och ersattes därför 1680 av en ny svit på 12 fanor.

Utseenden på dekoren omnämns inte någon gång för dessa vita fanor. Däremot kan vi indirekt lista ut ut hur fanorna såg ut baserat på andra regementens fanor och standar. Livregementet till häst skulle nämligen enligt förordningen från 1673 ha standar som överensstämde med Livgardets fanor. De standar tillverkade 1674 som Livregementet förlorade till danskarna uppges ha haft kungens monogram samt ett latinskt tänkespråk ovanför. Tyska gardet, som fortfarande räknades som en del av Livgardet, fick också åtta nya fanor 1672 och tre fanor som togs av danskarna 1678 tros tillhöra denna svit. Motivet på samtliga tre fanor utgörs av kungens monogram i en lagerkrans och kronor i hörnen, allt i guld. Livfanan hade dessutom två lejon som höll upp kronan i monogrammet. Fanstängerna var vita.

Eventuellt en liv- och kompanifana (samt fanspets) som tillhörde Tyska gardet 1672-1678. Båda fanorna är vita med gulddekor trots att kompanifanan framstår som mörk på denna svartvita bild. Kompanifanan har fortfarande en krona kvar i ena hörnet.

Det före detta Tyska gardet fick 1682 ut fanor som var lika dem som Livgardet hade fått 1680. Enligt beskrivningen var alla fanor vita med kronor strödda över duken. Livfanan hade riksvapnet som motiv och kompanifanorna diverse "emblemata". Det höga priset på fanorna tyder dessutom på att de hade alla dekorationer som Livgardets m/1686-fanor skulle ha. Det utseende som förordningen från 1686 fastställde för Livgardets fanor var därför sannolikt inte en förändring utan bara en bekräftelse på rådande förhållanden.

Enligt förordningen från 1686 skulle Livgardets fanor vara vita. Kompanifanornas motiv utgjordes av kungens krönta spegelmonogram som hölls av två krönta lejon i ett vitt fält strött med kronor. Längst upp var fanan försedd med ett tänkespråk skrivet på latin. Livfanan var likadan med undantag för att det kungliga monogrammet i mitten var ersatt med Sveriges stora riksvapen. Avsikten var nog att varje enskild fana skulle ha sitt eget tänkespråk, vilket också var fallet med de äldre fanor som tillverkades i slutet av 1600-talet. Men i den svit som tillverkades 1710 hade alla kompanifanor det tänkespråk som återfinns på Olof Hoffmans modellritning av m/1686 (se bild längst upp). Den idag fragmentariska livfanan verkar däremot ha haft ett annat tänkespråk, vilket nog berodde på att Olof Hoffmans ej bevarade modellritning av Livgardets m/1686-livfana sannolikt inte hade samma tänkespråk som kompanifanan.

Den första m/1686-sviten med tolv fanor delades ut 1690 och de gamla fanorna donerades då till regementschefen Bernhard von Liewen. Men i september 1700 omorganiserades Livgardet från tolv till arton kompanier och de nya kompanierna behövde egna fanor. Karl XII bad därför von Liewen att återlämna de sex äldre fanor som var i bäst skick. Dessa äldre fanor hann sannolikt inte anlända till Livgardet i tid till slaget vid Narva den 20 november, men bör ha använts under slaget vid Düna den 9 juli 1701. Det står nämligen i kapten Olof Stiernhööks dagbok att hans kompani fick en fana den 26 december 1700.

Efter ett års fälttåg bedömdes dock fanorna från 1600-talet vara alldeles för slitna. I april 1701 beställdes därför en ny uppsättning med 18 fanor som målades av Olof Hoffman på dukar av "grein de Neapole croisse", (neapolitanskt småmönstrat, kyprat sidentyg). I denna svit som blev färdig i oktober 1701 var tre fanor prydda med fyrkulor (granater) i hörnen. Dessa var avsedda för de tre grenadjärkompanier som hade bildats i september 1700. Men de kom inte till användning förrän i november 1702 då Livgardets utökades med tre vanliga kompanier. Tydligen hade kungen bestämt att grenadjärkompanierna skulle vara utan fanor. Detta var fallet redan när fanorna färdigställdes eftersom Karl XII skrev till krigskollegium den 29 oktober 1701 och nämnde att "vid grenadjärkompanier inga fanor brukas". När ytterligare tre grenadjärkompanier skapades i augusti 1703 blev även de utan fanor. Olof Hoffmans svit förlorade till ryssarna vid Poltava och Perevolotjna 1709. I ryssarnas beskrivningar nämns det att fanspetsarna var graverade och av förgylld koppar. Samtliga fanor togs till Moskva och förstördes 1737 när Kreml brann ned.

I slaget vid Poltava bar dock gardesbataljonerna inte enbart Livgardets fanor. Under det ryska fälttåget hade nämligen manskap från upplösta tremänningsregementen använts till att fylla luckor i Livgardets kompanier. Deras gamla tremänningsfanor bars jämsides med de 18 livgardesfanorna. Det exakta antalet tremänningsfanor under detta slag är inte känt, men de var i allmänhet röda med olika mellansvenska landskapsvapen i det övre inre hörnet. Enda undantaget var de småländska tremänningarna som hade gula fanor (och minst två av dessa hade Jönköpings vapen i det övre inre hörnet).

Efter katastrofen i Ukraina skulle Livgardet återuppsättas till sin forna styrka. Men rekryteringen gick trögt och organisationen stannade länge på tolv kompanier, vilket var det antal fanor som tillverkades 1709-1710 (se bilder ovan och nedan). Alla kompanifanor hade samma tänkespråk som på modellritningen, men en avvikelse var att guldtexten hade en bakgrund av silver. Fanstängerna var målade med mörkbrun färg. Kvaliteten på dessa fanor kan dock inte ha varit den bästa eftersom regementschefen beställde 19 nya fanor av persianskt damast 1716 (den nittonde fanan bör ha varit avsett för kompaniet som vaktade slottet). Men det verkar inte som om några nya fanor blev levererade. 1719 klagade den nye regementschefen över att fanorna från 1710 var utslitna, och i väntan på att nya fanor skulle bli levererade begärde han att som en provisorisk lösning få de fanor som hade använts vid Ulrika Eleonoras kröning. Så skedde också, men först efter Fredrik I:s kröning året efter.

Dessa tolv stycken "kröningsfanor" hade beställts från Frankrike redan 1679 och varit avsedda för Livgardet, men leveransen dröjde så länge att andra fanor tillverkades istället. Senast 1703 ska de dock ha varit förvarade i Stockholm. Fragment av en av dessa fanor är bevarade i Armémuseum. De blev aldrig återlämnade när en ny fansvit delades ut och har troligen använts som så kallade "vaktfanor". Denna typ av fana användes i daglig tjänst för att undvika slitage på de ordinarie fanorna och de tillverkades vanligen av billigare material.

Det skulle dröja till 1726 innan Livgardet fick nya fanor (12 stycken plus två vaktfanor). Utseendet på dessa följde dock inte m/1686 utan det hade blivit kraftigt förenklat. Endast kungens krönta monogram återstod. Lejonen och de utströdda kronorna var borta. Nytt var istället tre slutna kronor i hörnen och en kompanisymbol i det fjärde hörnet. Kompanisymbolen ska ha varit i ett av de övre hörnen. Utseendet på kompanisymbolerna är okänt men eventuellt kan stjärntecknen ha använts som symboler. Med denna svit hade även tillverkningstekniken förändrats så att fanorna hädanefter var broderade och inte målade. Inga fanor i den här sviten är bevarade. Vaktfanorna slets ut fort och tre nya levererades 1732-33 och ytterligare tre 1737.

Kompanifana från 1748, korrigerad 1751

Kompanifana från 1762 eller 1763

Sviten från 1726 ersattes 1748 av femton nya fanor. Inga vaktfanor levererades så troligen användes de gamla fanorna till detta. Denna svit hade inga kompanisymboler och istället var det kronor i alla hörnen. Dessutom var kronorna nu öppna och inte slutna. I originalskick hade de Fredrik I:s spegelmonogram som motiv, men efter att Adolf Fredrik blev kung 1751 korrigerades fanorna så att ett A broderades över de spegelvända F:en.

1762 broderades sex nya fanor (varav en var en livfana) och dessutom två vaktfanor. Dessa kompletterades 1763 med ytterligare nio kompanifanor. Skillnaden mot föregående svit var att kronorna i hörnen nu återigen var slutna.

Efter Gustav III:s trontillträde delades en ny svit på fjorton fanor ut vid årsskiftet 1771-72. Enda skillnaden mot föregående svit var att Adolf Fredriks monogram byttes ut mot Gustav III:s. Nya vaktfanor fick vänta tills 1778-79 då två sådana bekostades av regementschefen själv och 1784 då kronan bekostade två vaktfanor. En ny svit på enbart åtta livgardesfanor blev utdelad 1787 och den lär ha haft samma utseende som föregående svit.

Liv- och kompanifana från Gustav IV Adolfs tid. Det går inte att avgöra ifall dessa tillhörde Svea livgarde eftersom alla liv- och hustrupper fick identiska fanor vid denna tid.

Den första och enda sviten under Gustav IV Adolfs regeringstid delades ut 1798 (1 livfana, 9 kompanifanor och 2 vaktfanor). De två  vaktfanorna kasserades efter två år men ersattes inte förrän 1806. När Livgardet degraderades hösten 1808 var det meningen att de skulle bli av med sina vita fanor. Istället skulle de få fanor i samma stil som de vanliga värvade regementena och en modellritning för detta ändamål blev också utförd. Men Livgardet hann få tillbaka sin gardesstatus våren 1809 innan sådana fanor blev tillverkade. De gamla fanorna behölls därför fram till mars 1810 då en svit på 1 livfana, 9 kompanifanor och 2 vaktfanor delades ut. Krigskollegium hade så bråttom med att få de nya fanorna med Karl XIII:s monogram levererade att tillverkningen fördelades på tre personer. Men av denna svit var det endast en kompanifana som år 1815 bedömdes vara i brukbart skick. De övriga åtta kompanifanorna skulle repareras medan livfana och vaktfanorna skulle ersättas. Reparationen och tillverkningen av nya vaktfanor skedde följande år medan den nya livfanan levererades 1817. De reparerade kompanifanorna fick monogrammen justerade när Karl XIV Johan tillträdde så att "XIII" blev "XIV", men 1820 blev de tillsammans med vaktfanorna ersatta av helt nya fanor. Livfanan var kvar fram till 1832 då brodyren överfördes till en ny duk. Denna sista rest av den gustavianska tiden försvann sedan när en helt ny svit delades ut 1850.

Länkar till bevarade fanor

Fanark m/1686

Övrig utrustning

Utöver själva kläderna bar även pikenerarna harnesk och stormhatt (hjälm) medan musketerarna bara hade stormhatt. Dessa var i början av svärtat stål, men drottning Kristina valde 1645 att ersätta det med polerat stål såsom var brukligt i utländska hov (adelsdrabanterna fick dock fortsätta att ha svärtade harnesk). Efter Karl X Gustavs död användes stormhattar och harnesk mest vid parader och när skånska kriget inleddes föll de helt ur bruk.

Under skånska kriget hade Livgardets musketerare till en början luntlåsmusköter, men 1678 utdelades 400 musköter med "spanska flintlås" (dvs. "snapplås"). Ytterligare 200 flintlåsmusköter togs 1679 över från ett dragonregemente som inte kunde använda dem eftersom de var för långa. Vid samma tid delades även 112.luntlåsmusköter med "pannlås" ut. Under den följande fredsperioden fortsatte Livgardets musketerare att vara beväpnade med både luntlås- och snapplåsmusköter. De förstnämnda utgjorde 1696 dryga hälften av musköterna. Samtliga byttes ut mot nya flintlåsmusköter vid krigsutbrottet 1700. Grenadjärerna hade dock sedan tidigare haft flintlåsmusköter med bajonetter. Grenadjärernas vapen visade sig sedan vara så effektiva vid landstigningen i Humlebæk att Karl XII beordrade att även musketerarna skulle ha denna typ av flintlåsmusköt försedd med bajonett. I slutet av oktober bytte därför Livgardet ut sina musköter i Reval och kunde därmed strida med bajonetter i slaget vid Narva en månad senare.

Gardets trummor var 1699 blå men hade i övrigt samma utseende som fanorna. Även där avvek livkompaniets trummor genom att ha det stora riksvapnet istället för namnchiffret. Bilden som är tecknad av Göte Göransson och tagen från hans och Alf Åbergs bok "Karoliner" visar hur livkompaniets trummor ska ha sett ut.

Vid samma tid ska gardesofficerarna ha haft fem alnar långa halvpikar med bruna skaft. Underofficerarna var beväpnade med korsgevär som hade omålade skaft. Tyvärr har jag inga uppgifter på vilken färg manskapets pikar hade. Men med hänsyn tagen till det nyss nämnda, och det faktum att fanstängerna från 1710 var målade med mörkbrun färg, pekar det mesta på att pikarna var bruna, antingen på grund av att de var målade eller att de bestod av omålat trä.

Drabanten och kaptenen vid Lifgardet Olof Stiernhööks journal 1700-1703. utgiven av Samuel E. Bring (KFÅ 1912)
Lorenzo Magalotti – Sverige under år 1674. utgiven av Carl Magnus Stenbock. Stockholm (1912)

Bellander, Erik. Dräkt och uniform. Stockholm (1973)
Brzezinski, Richard – Hook, Richard. The Army of Gustavus Adolphus – 1 Infantry. London (1991)
Cederström, Rudolf. Svenska kungliga hufvudbanér. Stockholm (1900)
Ericson, Lars. Fastställda uniformsmodeller för svenska armén under 1720-talet (artikel i MAM 45-46). Stockholm (1986)
Göransson, Göte. Gustav II Adolf och hans folk. Stockholm (1994)
Höglund, Lars-Eric. Från Karl Knutsson till Kristina. Karlstad (2012)
Höglund, Lars-Eric. Skånska kriget 1675-79 - Fanor och uniformer. Karlstad (1999)
Schreber von Schreeb, Tore. Lifgardets beklädnad och beväpning från Christina till Carl XII (artikel i MAM 7). (1945)
Tessin, Georg. Die Regementer der europäischen Staaten im Ancien Regime. Osnabrück (1986)
Törnquist, Leif. Fanorna vid de svenska liv- och hustrupperna (artikel i SVSS-NS XXI). Stockholm (2006)
Wennerholm, J Bertil R. Emporterade troféer. Bohus (2000)
Wernstedt, Folke – Cson Barkman, Bertil med flera. Kungl. Svea livgardes historia, band I-V. Stockholm (1937-1976)
Åberg, Alf – Göransson, Göte. Karoliner. Stockholm (1976)