Allt sedan Gustav Vasas uppror 1521 har det funnits en kunglig livvakt. Dessa kallades för drabanter och i fredstid vaktade de Stockholms slott samt kungahusets medlemmar. I krigstid fungerade de 1598-1721 även som ett stridande förband, antingen som ett självständigt förband eller som en del av ett större regemente. I det sistnämnda fallet upprätthöll de dock sin särart genom att ha mer påkostade uniformer än de övriga soldaterna.

Under Vasakungarna stred drabanterna till fots, men under de pfalziska kungarna var de ett kavalleriförband. Kårens storhetstid inföll under Karl XII:s tid när samtliga drabanter hade officers rang och utgjorde den svenska arméns främsta elitförband.

Sidan är under uppbyggnad.

Organisationshistoria

Drabantkårens kan leda sitt ursprung till de 16 dalkarlar som i januari 1521 utsågs till Gustav Vasas livvakter. Länge var drabanterna uteslutande ett palatsgarde som skulle skydda kungahusets medlemmar, låt vara att drabanter ofta utsågs som befäl till tillfälligt uppsatta stridande förband. Det var först i samband med Karl IX:s uppror mot Sigismund 1598 som Drabantkåren, med namnet Drabantfänikan, blev ett stridande militärt förband. Drabanterna fortsatte sedan att tjänstgöra i dessa dubbla roller under hela stormaktstiden. Från och med 1618 utgjorde drabanterna ett kompani i Hovregementet. Drabantkompaniet kom även att kallas för Livgardet, vilket senare blev benämningen på hela regementet.

Ända fram till 1655 stred drabanterna till fots, men detta år omvandlades de till självständigt kavalleriförband med namnet Garde de corps. Redan 1657 blev de dock återigen underordnade Livgardet och efter Karl X Gustavs död 1660 upplöstes Garde du corps. Drabanterna gick då tillbaka till den organisation som rådde 1655, det vill säga en avdelning fotsoldater som ingick i Livkompaniet. Från och med 1665 fick drabantkåren emellertid ridhästar så att de vid behov kunde eskortera kungen till häst. När Skånska kriget bröt ut 1675 omorganiserades drabantkåren så att den återigen blev ett kavalleriförband. Drabanterna fortsatte dock att vara en del av Livgardet fram till 1700 då de slutgiltigt avskiljdes från Livgardet. I samband med denna omorganisation fick även alla drabanter officers rang. Efter freden 1721 blev de återigen ett renodlat palatsgarde fram till dess upplösning 1821 då drabanterna istället blev befäl i det nyupprättade Livbeväringsregementet.

Vasatidens drabantkår

Drabantkåren bildades när Gustav Vasa utsågs till Dalarnas hövitsman i januari 1521 och då fick som personligt skydd "16 smocke unge karlar, de honom tjäna och på honom akta skulle". När han i augusti samma år blev hela landets hövitsman (riksföreståndare) antog han i sin tjänst 18 "duglige karlar" från Arvid Västgötes folk. Därmed fick hans livvakt en mer nationell sammansättning, vilka senast 1523 när Gustav Vasa valdes till kung kom att benämnas som drabanter. Troligen hade dock de svenska drabanterna redan året innan börjat ersättas av professionella soldater från Tyskland. Den tyska dominansen varade fram till 1538 och under den perioden var det årligen bara ett par stycken drabanter som var svenskar. Men 1538 ändrades den etniska sammansättningen drastiskt så att det då endast var två av 35 drabanter som var tyskar. Därefter skulle drabantkåren hela tiden bestå av huvudsakligen svenskt manskap.

Drabantkåren bestod år 1522 av 24 man och av omkring 30 man från och med 1527. Detta antal ökade sedan stadigt under mitten av 1500-talet. Till stor del berodde tillväxten på att kungafamiljen fick fler medlemmar som skulle ha sina egna drabanter. Detta förde med sig organisationsförändringar så till vida att drabantkåren från och med 1540 leddes av en utnämnd hövitsman. Tidigare hade kåren ett mer informellt ledarskap som utövades av en av dess medlemmar.

Tronskiftena under 1500-talet påverkade drabantkåren på så sätt att den del av kåren som skyddade Gustav Vasas i stort sett upplöstes efter hans död 1560 eftersom Erik XIV hade redan före sitt trontillträde fler drabanter än sin far. Erik XIV:s drabantkår upplöstes i sin tur när Johan III tog makten 1568 och då skapade en helt ny kunglig drabantkår. Hans gamla hade hertigliga drabantkår hade Erik XIV upplöst 1563. Några sådan förändringar skedde dock inte efter Johan III:s död 1592. Den kungliga drabantkåren kom då att i praktiken kontrolleras av blivande Karl XI som styrde Sverige under Sigismunds långa vistelser i Polen. Under inbördeskriget 1598 mellan Sigismund och Karl var därför kungens officiella livvakt lojal till den man som gjorde uppror mot kungen.

Med Karl IX:s maktövertagande 1598 inträdde en ny fas i drabantkårens historia eftersom den då förvandlades till ett stridande förband med namnet Drabantfänikan. För att vara en fänika var dess storlek dock ganska liten och den nya rollen som stridande förband gjorde drabanternas yrke mycket mer riskabelt. Det blev därmed svårare att upprätthålla kårens styrka. I det katastrofala slaget vid Kirkholm 17 september 1605 bestod Drabantfänikan av omkring 150 man och av dem stupade både hövitsmannen och fänriken samt 108 drabanter. Dessa förluster blev nästan helt ersatta av nyrekrytering men efterhand sjönk styrkan igen så att kåren var mycket svag när Karl IX dog den 30 oktober 1611. Men vad som följde var omfattande reformer av hans son Gustav II Adolf.

Gustav II Adolfs drabanter och hovregemente

Den nye kungen Gustav II Adolf  ville inte bara rekonstruera sin fars Drabantfänika utan även göra den större än någonsin tidigare. Den 14 december 1613 fastställdes en organisation på sammanlagt 304 man för "Livgardet " (första gången som detta alternativa namn för Drabantfänikan användes). Denna storlek uppnåddes dock inte innan det var dags för nästa omorganisation. 1615 bestod drabanterna av 276 man, men efter deltagande i fälttåg i mot Pskov var det bara 145 drabanter kvar vid hemkomsten till Stockholm våren 1616. Nyrekrytering under sommaren resulterade i en styrka på 280 man och bland dem fanns det en ny kategori drabanter, nämligen 30 adelsdrabanter ("adelsbussar") som skulle fungera som en plantskola för armébefäl.

Drabantfänikan splittrades i praktiken i två kompanier när en del av den skickades till Livland 1617 och en annan del stannade kvar i Stockholm. Denna indelning i två drabantkompanier blev officiell 1618 när den hemmavarande delen utökades till ett nytt kompani och båda två kom att ingå i det nybildade Hovregementet som även inkluderade fem vanliga värvade kompanier (som bestod av tyskar). Hovregementet kallades även för Drabantregementet men är kanske mest känd som det Gula regementet (efter färgen på uniformerna). Tillsammans bestod drabantkompanierna då av nästan 500 man vilket var det största antalet drabanter någonsin. Antalet sjönk dock drastiskt vid en omorganisation 1621 när Hovregementet indelades i åtta kompanier à 148 man, och av dessa var det endast livkompaniet (även kallat Livgardeskompaniet) som bestod av drabanter. Men det fanns fortfarande 24 adelsdrabanter som tjänstgjorde som pikenerare i Livkompaniet.

Livgardeskompaniets fristående ställning innebar dock att Hovregementets organisation inte var särskilt stabil. Varje gång Gustav II Adolf återvände till Sverige tog han nämligen med sig Livgardeskompaniet medan resten av regementet stannade kvar i krigsskådeplatsen. Detta skedde redan 1622 och hemma i Sverige förenades Livgardeskompaniet 1624 med sju nyrekryterade kompanier som bildade ett nytt Hovregemente. De övriga kompanierna i det gamla Hovregementet som var kvar i Riga omvandlades då till ett vanligt värvat regemente. Historien såg ut att upprepa sig när Livgardet efter en ny tillfällig vistelse i Stockholm återigen bildade ett nytt förband, Gardesskvadronen, som sedan deltog i fälttåget i Preussen 1626 medan de övriga sju kompanier av det nya Hovregementet var kvar i Livland. Förutom Livgardet bestod Gardesskvadronen av ytterligare ett drabantkompani (som kallades för "blårockar") och två vanliga kompanier. Men Gardesskvadronen slogs snart samman med resten av Hovregementet när detta överfördes till fältarmén i Preussen samma år. I samband med sammanslagningen utökades antalet vanliga kompanier till åtta stycken så att Hovregementet skulle ha den normala organisationen på åtta kompanier även när Livgardeskompaniet var hemma i Sverige. Efter denna sammanslagning kom Livgardet att de facto vara ett helt självständigt förband fram till slutet av 1630 då det blev det trettonde kompaniet i Hovregementet.

Olika omständigheter gjorde att antalet vanliga kompanier i Hovregementet varierade mellan 7 och 11 stycken 1626-1630. Efter att Hovregementet överfördes till Tyskland 1630 förstärktes det då 10 kompanier starka regementet till 12 stycken och återförenades därefter med Livgardeskompaniet. Ytterligare fyra kompanier tillkom 1632. Under hela den här perioden hade Livgardeskompaniet en avvikande organisation och var länge klart större än ett vanligt kompani, som mest bestod det av nästan 300 man. Dessa utgjordes i regel av svenskar till skillnad från resten Hovregementet som mest bestod av tyskar. Förluster under fälttågen innebar dock att även Livgardeskompaniets styrka kom att hamna under den officiella svenska kompanistorleken på 148 man. April 1631 bestod  Livgardeskompaniet av endast 143 man, varav 40 stycken var övertaliga befäl som tjänstgjorde som meniga, samt 12 "studenter" som också tjänstgjorde som meniga. Den sistnämnda kategorin återspeglade Livgardets fortsatta roll som en officersskola.

Kristinas drabanter och hovregemente

Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen den 6 november 1632 blev en vändpunkt för både Livgardeskompaniet och Hovregementet. Livgardeskompaniets främsta uppgift var att skydda regenten och hon befann sig i Stockholm så det lämnade huvudarmén och inledde en långsam återfärd till Sverige. Det vaktade Gustav II Adolfs lik i den pommerska staden Wolgast under hela första halvan av 1633. I augusti samma år fördes liket till Nyköpings slott där det tillsammans med halva Livgardet låg kvar i nästan ett år medan den andra halvan av Livgardet tjänstgjorde hos Kristina i Stockholm. Först vid midsommar 1634 genomfördes Gustav II Adolf begravning och Livgardeskompaniet var därmed samlat i Stockholm och förblev där fram till 1655.

Hovregementet fortsatte att strida i Tyskland fram till att det upplöstes i samband med freden 1648. Fast från 1635 var det i fransk tjänst efter att det tillsammans med resten av Bernhard av Weimars armé självsvåldigt bytte arbetsgivare. Den svenska regeringens inställning efter 1635 var hela tiden att återupprätta Hovregementet, men försöken blev inte framgångsrika förrän under Torstenssonkriget 1643-1645. Som mest hade fyra kompanier rekryterats 1638 (av tolv planerade) men dessa omnämns inte efter 1641 och blev troligen insatta i andra regementen.

När Hovregementet väl återupprättades skedde det efter att Livgardeskompaniet hade gradvis utökats så att det bestod av nästan 300 man. Detta delades hösten 1643 i tre kompanier och två av dem deltog i det skånska fälttåget 1644. Hösten 1644 genomfördes värvningar av ytterligare kompanier och planen var att återupprätta Hovregementet till en styrka på 12 kompanier. Detta ändrades till 20 kompanier i januari 1645 när beslut togs om att slå samman ett befintligt regemente (Hugo Hamiltons). Men även om ett nyrekryterat kompani kunde skickas till Värmland redan vid årsskiftet (förflyttat till Skåne sommaren 1645) gick värvningen i vanlig ordning trögt. I maj 1645 fanns det endast 10 kompanier (928 man) i Skåne och dessa utgjordes av de två kompanier som hade skickats dit föregående året och av det sammanslagna regementet. Under sommaren anlände ytterligare kompanier så att Hovregementet hade 16 stycken (1409 man) i Skåne. Livgardeskompaniet var kvar i Stockholm och fick i slutet av 1645 sällskap av ytterligare tre nyrekryterade kompanier så att Hovregementet till slut uppnådde den fastställda styrkan på 20 kompanier. Fast då hade Torstenssonskriget avslutats med freden i Brömsebro.

Efter freden i Brömsebro lades fältregementet i garnison i det nyligen erövrade Halland. Dessa 16 kompanier tillsammans med ett nyvärvat dragonkompani överfördes till Tyskland sommaren 1646. Även där låg de i garnison och det dröjde till 1648 innan det deltog i strider i samband med belägringen av Prag. Det året hade ytterligare tre kompanier överförts till Tyskland så att endast Livgardeskompaniet var kvar i Sverige.

Efter westfaliska freden reducerades Hovregementet till 12 kompanier. Fyra skulle vara i Stockholm och åtta i Riga där de anlände i november 1649. Väl i Riga utökades Hovregementet återigen med ett dragonkompani och en omfördelning av manskapet resulterade dessutom 1650 i ett nionde infanterikompani som utgjorde besättning i Riga slott. Endast Livgardeskompaniet var ständigt i Stockholm medan de övriga tre kompanierna vanligen var utspridda i mellansvenska städer under vinterhalvåret. November 1652 till maj 1653 var de dock i Riga.

Sedan 1638 hade Livgardeskompaniet återigen haft ett ökande antal adelsdrabanter (tio fram till 1640 och trettio 1646). Dessa kom att ingå i ett 74 man starkt Adelskompani som bildades våren 1653 (även kallat "Garde du corps"). Förutom adelsmän fick även ofrälse ingå i detta ifall de hade uppnått kaptens rang. Adelskompaniet tog över Livgardeskompaniets roll som ceremoniell livvakt till drottningen så att det senare förvandlades till ett vanligt kompani och dess soldater upphörde att benämnas som drabanter. Egentligen var Adelskompaniet helt fristående från Livgardet/Hovregementet, men dess chefer (Lorenz von der Linde fram till oktober och därefter Klas Åkesson Tott) var i praktiken chef över den del av Livgardet/Hovregementet som låg i Stockholm medan den egentlige översten bara hade befäl över Riga-delen. Detta skulle emellertid bara bli en parantes i Livgardets historia eftersom Karl X Gustav blev kung följande år. Han hade inget behov av ett renodlat palatsgarde och var bara intresserad av stridande förband.

Karl X Gustavs drabanter och livgarde

Kristina abdikerade först den 6 juni 1654 men den tillträdande kungen spillde ingen tid utan såg till att det då 88 man starka Adelskompaniet upplöstes redan i slutet av maj. Endast en korpral och 35 meniga drabanter behölls för tjänstgöring som kungsvakt och dessa blev en del av Livgardets livkompani. Senare under sommaren utökades drabantkåren till 60 man eftersom hans bröllop med Hedvig Eleonora var nära förestående och även drottningen skulle ha drabanter.

Även Livgardets fyra kompanier i Stockholm reformerades vid Karl X Gustavs trontillträde. Ett av dem upplöstes för att göra de övriga fulltaliga och två av dem skickades till Bremen för att delta i det första bremiska kriget. I samband med krigsrustningarna i början av 1655 förenades kompanierna i Bremen med varsitt regemente (ett av dem det nybildade Drottningens livregemente) varmed de upphörde att vara en del av Livgardet.

Det hemmavarande Livkompaniet, som vid trontillträdet hade bestått av 125 man (exklusive 36 drabanter), hade i augusti 1654 en styrka på 17 officerare, 194 korpraler och gemena samt 60 drabanter. Fortsatta värvningar resulterade i mars 1655 i en styrka på 18 officerare och 252 korpraler & gemena. Drabanterna hade samma månad avskiljts för att bilda ett fristående kavalleriförband. Följande månad delades livkompaniet i två kompanier som skulle bilda stommen i ett nytt fältregemente till fots som planerades bestå av 16 kompanier men bara hälften av dem blev verklighet.

De 60 drabanterna bildade stammen till det 139 man starka Garde du corps (19 man i staben och 120 meniga) som var färdigrekryterat i juni. Av dessa var det dock bara 115 man som gick ut i fält eftersom en korpral och 24 meniga drabanter lämnades kvar i Stockholm för att skydda drottningen. När kronprinsen föddes 1656 värvades ytterligare 12 drabanter i Stockholm. Vid sidan av Garde de corps uppsattes även ett Livgarde till häst i Tyskland som till en början också bestod av endast ett kompani (från februari 1657 fanns det tidvis ytterligare kompanier). Dessa två förband var helt fristående men blandades ofta ihop i redogörelser av Karl X Gustavs fälttåg. Båda förbanden leddes av en överstelöjtnant och deras ställning till Livgardet till fot är oklar men de var åtminstone från november 1657 underordnade dess överste.

Efter att Livkompaniet delats upp i två kompanier bildades ytterligare två nya livgardeskompanier i Sverige av kontingenter från landskapsregementena. De övriga tolv kompanierna skulle värvas i Tyskland men där gick rekryteringen mycket dåligt och i juli 1655 hade det bara blivit fyra svaga kompanier (327 man). För att kompensera det bristande utfallet beordrades ett kompani från Livgardet i Riga att ansluta sig till fältregementet i Pommern. De resterande Livgardeskompanierna i Riga användes som stam till två nyuppsatta regementen och upphörde därmed att vara en del av Livgardet. När hela fältregementet hade samlats i Pommern i juli 1655 bestod det endast av 9 kompanier istället för de planerade 12. Dess styrka var dessutom bara 963 man. Ett av de tyska kompanierna upplöstes därför och manskapet fördelades på de övriga kompanierna. Därmed fick Livgardets fältregemente en normal organisation på åtta kompanier som den behöll under hela det polska fälttåget 1655-1660. Den effektiva styrkan förblev dock svag. Under första halvan av 1656 hade den sjunkit till 650 man och efter en pestepidemi under sensommaren och hösten sjönk den till 400 man. Rester från andra förband förstärkte Livgardet vid årsskiftet så att styrkan höjdes till 550, vilket dock sjönk till 500 man under våren 1657 för att sedan höjas till 575 man under sommaren efter att nyrekrytering hade genomförts. Ett år senare i augusti 1658 var styrkan nere på 506 man. Men belägringen av Thorn tärde hårt på regementet som hade sjunkit till 170 man våren 1659. Under sommaren förstärktes det med tvångsutskrivna danskar till 360 man av vilka endast 285 man återstod när Kar X Gustav dog 1660.

Utöver fältregementet bildades även ett nytt kompani bestående av utskrivna finnar och 30 livgardister som bedömts vara för gamla eller sjuka för fälttjänst. Detta kompani skulle tjänstgöra som slottsvakt i Stockholm. Planer på att sätta upp fler livgardeskompanier i Sverige förekom tidigt men endast två sådana blev verklighet våren 1658 och dessa tog i augusti över uppgiften som slottsvakt i Stockholm medan det gamla kompaniet skickades till Danmark där det lades i garnison i Frederiksodde. Följande sommar överfördes ännu ett stockholmskompani till Danmark medan värvning av ytterligare två kompanier pågick i Sverige fram till fredsslutet.

Fyra helt nya gardeskompanier rekryterades sommaren 1658 i Tyskland och bildade en skvadron som deltog i striderna på Själland. Skvadronens styrka var dock inte mer än 270 man i oktober 1658 och efter den misslyckade stormningen av Köpenhamn i februari 1659 återstod endast ca 80 man. Ytterligare två svaga kompanier (120 man) rekryterades i augusti 1658 och placerades i Frederiksodde tillsammans med det gamla stockholmskompaniet. Dessa överfördes i februari 1659 till Fyn där de förenades med ännu ett svagt nyrekryterat kompani.  Även utskrivna norska soldater avsedda för Livgardet anlände till Danmark och tanken var att reorganisera ett åtta kompanier starkt regemente av alla livgardister i Danmark och ett kompani från Stockholm. Men det tog lång tid innan delarna kunde samlas på Falster och då utan kompanierna på Fyn som förblev där de var. Trots att folk från andra förband kommenderades till detta fältregemente blev resultatet endast sju kompanier med sammanlagt ca 455 man i augusti 1659 som då överfördes till Stettin. När Karl X Gustav dog hade denna styrka sjunkit till ca 375 man. Kompanierna på Fyn bestod i augusti 1659 av 129 man som sedan blev helt utplånade i slaget vid Nyborg den 14 november.

Karl XI:s drabanter och livgarde

Karl X Gustav dog den 13 februari 1660 och efterlämnade då ett Livgarde som bestod av två kavallerikompanier (Garde du corps och Livgardet till häst) med sammanlagt ca 200 man, samt 18 infanterikompanier. Infanteriet utgjordes av 8 kompanier i polska staden Elbing (285 man) som var det ursprungliga fältregementet, 7 senare uppsatta fältkompanier i Stettin (375 man) och 3 kompanier i Sverige som var under värvning (260 man).

Efter att freden i Köpenhamn slöts den 27 maj 1660 skulle armén ställas om till fredsfot. Kompanierna i Sverige slogs 27 juni samman till ett kompani som förlades i Stockholm. Enligt stat skulle det bestå av en stab på 16 man och 132 meniga, men trots att en del soldater avskedades fanns det fortfarande 81 övertaliga. Till detta kompani knöts dessutom den hemmavarande (och oberidna) drabantavdelningen bestående av en korpral och 36 meniga. Den stora mängden övertaliga officerare gjorde dock att 26 officerare fick år 1661 anställning som drabanter istället för avsked. Motsvarande antal drabanter blev därför avskedade men 13 av dem fick istället anställning i änkedrottningens nybildade drabantkår.

Garde du Corps paraderade vid Karl X Gustavs begravning i Stockholm den 4 november men upplöstes omedelbart efter. Av dess då 88 man överfördes 10 stycken till drabantavdelningen i Stockholm (eventuellt tillkom senare ytterligare sex). 58 före detta Garde de corps-drabanter underhölls i landsorten i väntan på placering i andra regementen. Systerförbandet Livgardet till häst bestod till större delen av utlänningar som bedömdes som "illacka och motvilliga" och hölls kvar i södra Sverige fram till dess även det upplöstes i november 1661 och ryttarna fick återvända hem.

Livgardeskompanierna i Stettin krympte snabbt under 1660 och bestod i september av endast 184 man som då fördelades på fyra kompanier. I oktober 1661 återstod endast 99 korpraler och meniga som då blev en del av garnisonsregementet i Pommern.

Livgardeskompanierna i Polen fick i juli 1660 manskap från upplösta regementen, men eftersom personal också beviljades avsked blev styrkan på de åtta kompanierna nästan oförändrad jämfört med början av året (243 underbefäl och meniga samt 57 dragoner). Denna del av Livgardet fördes över till Riga i augusti där det förstärktes med ytterligare manskap från upplösta regementen så att det i december hade 569 man. I oktober 1661 slogs Drottningens livregemente samman med Livgardet i Riga som då kom att bestå av 10 kompanier fram till 1663 då antalet sänktes till 8. På grund av ett överskott på höga officerare hade denna del av Livgardet sedan 1661 en egen överste även om det fortfarande räknades som samma regemente som kompaniet i Stockholm. Meningen var att de dubbla överstarna skulle vara ett tillfälligt arrangemang men i praktiken blev det en permanent delning av Livgardet som bekräftades 1680 när det då benämnda "Tyska gardet" förlorade sin status som Livgarde (det hade 1672 överförts från Riga till Pommern 1672 och därefter till Skåne 1679 där det senare fick namnet Tyska livregementet).

Från 1663 bestod Livgardet av åtta kompanier i Riga och ett kompani i Stockholm som även inkluderade drabanterna. Den svenska delen kom gradvis att utökas, framförallt när Karl XI blev myndig 1672 och sedan när skånska kriget bröt ut så att det blev ett större regemente. Den organisation som gällde under skånska kriget behölls sedan under den följande fredsperioden.

Fastställd styrka för Livgardet i Sverige
(officerare & underofficerare + manskap)

Drabantkåren hade blivit delvis beridet 1665 när den försågs med först 20 ridhästar och sedan 24 hästar år 1670. Dessa hästar skulle användas av den kungsvakt som medföljde kungen under hans resor. Men när skånska kriget bröt ut 1675 togs beslut om att utöka Drabantkåren till 200 man och konvertera den helt och hållet till ett stridande kavalleriförband.

Denna nya kavallerikår skulle ledas av en överstelöjtnant samt ha en kaptenlöjtnant med majors rang och två löjtnanter med ryttmästares rang. Underofficerarna utgjordes av en kvartermästare, en furir och sex korpraler. Sammanlagt var det 12 befäl och sedan tillkom 12 särskilda befattningar i staben (däribland en pukslagare och tre trumpetare) så att den totala personalstyrkan blev 224 personer. Denna organisation behölls under hela Karl XI:s regeringstid med endast mindre förändringar. En fältskärsgesäll och en stockmakare tillkom i staben 1685 och mot slutet av perioden blev sex meniga drabanter utsedda till vicekorpraler.

Formellt var kåren fortfarande en del Livgardet fram till Karl XII:s omorganisation år 1700 men i praktiken var det ett helt separat förband redan 1676. Efter freden 1679 blev kåren dessutom förlagd i Arboga (4 korpralskap) och Köping (2 korpralskap) medan resten av Livgardet återvände till Stockholm. Planen var visserligen att bygga kaserner och stall i Stockholm åt drabanterna men detta rann ut i sanden. Uppgiften att vara kungens livvakt innebar emellertid att det alltid fanns 24 drabanter i Stockholm när kungen befann sig i huvudstaden.

Drottning Ulrika Eleonora fick 1682 en egen drabantkår bestående av en korpral och tolv meniga drabanter. Dessa avskedades inte efter drottningens död 1693 och de åtta som var kvar år 1700 bildades prinsessan Ulrika Eleonoras ståndsdrabanter tillsammans med de drabanter som avskedades vid drabantkårens omorganisation samma år. Sammanlagt bestod då prinsessans ståndsdrabanter av 1 korpral, 2 vicekorpraler och 46 drabanter. År 1711 återstod endast en korpral och 11 drabanter vilket bedömdes vara för lite så en stat på 2 korpraler och 24 drabanter blev fastställd 1712.

Karl XII:s drabantkår

Till en början genomförde Karl XII inga förändringar av den Drabantkår som han hade ärvt från sin far. Men den 22 december 1699 avskedades 1 korpral, 2 vicekorpraler och 39 drabanter som istället fick bli stånddrabanter till prinsessan Ulrika Eleonora. Under det följande året blev sedan ytterligare 60 drabanter avskedade och kompenserade med livstidspension. Syftet med kungens utrensningar var att bli av med mindre fältduglig personal och ersätta dem med unga män av den kaliber som skulle göra Drabantkåren till den svenska arméns främsta elitförband. Dessa hämtades från andra förband och var till övervägande delen redan officerare även om underofficerare och manskap också blev rekryterade. Samtliga drabanter fick efter Karl XII:s omorganisation officersrang och lönerna höjdes rejält. I vissa fall tredubblades de.

Kaserner och stall uppfördes dessutom på Skeppsholmen i Stockholm så att Drabantkåren skulle kunna lämna Arboga & Köping och komma närmare kungen. Men dessa blev färdiga först i september 1700 och togs aldrig i bruk på grund av att Drabantkåren drog ut i fält den 30 april.

Efter att stora nordfiska kriget bröt ut fastställdes en fältorganisation den 11 april som skiljde sig från den tidigare organisationen genom att vicekorpralerna var avskaffade och ersatta med korpraler som därmed blev 12 till antalet. Den 18 juli 1700 genomfördes en mer betydelsefull reform som ledde till att Drabantkåren avskiljdes från resten av Livgardet och blev ett helt självständigt förband med kungen själv som chef. Posten som överstelöjtnant avskaffades därmed och kaptenlöjtnanten blev de facto dess egentlige chef.

Den civilmilitära personalen bestod i slutet av 1700 av 1 auditör, 1 predikant, 1 fältskär, 2 hovslagare, 1 sadelmakare, 1 pistolsmed, 1 stockmakare och en vagnmakare. Senare tillkom ytterligare personal såsom 5 fältskärsgesäller.

Den fastställda styrkan på 200 meniga drabanter plus befäl förändrades inte, men på grund av utrensningarna och krigsförluster uppnåddes den aldrig. Som mest hade Drabantkåren 198 man under sommaren 1700. Men redan i september minskade Drabantkårens styrka till 150 man (inklusive befäl) när Karl XII genomförde en sista utgallring av mindre fältduglig personal. Därefter var det aldrig mer än 165 drabanter i tjänst samtidigt. Som lägst hade Drabantkåren 133 man (december 1706 och 1707) innan den krympte kraftig som en följd av slaget vid Poltava. Medeltalet under perioden 1701-1708 var 147 drabanter.

Efter återkomsten till Sverige 1716 återstod endast 37 man i den kår som numera började kallas för Livdrabantkåren. Istället för att fylla leden med nya officerare valde Karl XII att använda sig av de befintliga livdrabanterna som befäl i en nyupprättad Livskvadron. Sannolikt var det dock hans avsikt att vid ett senare tillfälle återupprätta den forna Drabantkåren.

Livskvadronen bildades november 1716 och förutom livdrabanterna bestod den av 360 man som hämtades från Livregementet, Östgöta, Norra skånska och Södra skånska kavalleriregementen.

Livdrabantkåren 1721-1862

Efter freden i Nystad 1721 upplöstes Livskvadronen och manskapet återbördades till sina ursprungliga regementen. Istället fylldes Livdrabantkåren med övertaliga officerare och adliga underofficerare. Dess roll var därefter uteslutande att vara kungens livvakt och den kom inte att delta i några strider efter 1721. Styrkan på Livdrabantkåren kom också efterhand att minska och år 1736 återstod endast 136 man.

Kårens förläggningar var spridda i landet men 1780 flyttades den till Stockholm och fick då en ny organisation. De 100 meniga drabanterna fördelades på 4 kompanier med namnen Svea, Göta, Finska och Vendes. Varje kompani fick en kaptenlöjtnant som chef och utöver kaptenlöjtnanterna hade hela kåren hade en stab på 22 personer. Förutom kungen fanns det inte någon överordnad chef fram till 1793 då den utökades med en femte kaptenlöjtnant som var äldst i tjänsten skulle vara chef för kåren. Den övriga staben utökades samtidigt till 35 beridna och 6 oberidna.

1791 fick hertig Karl en egen livdrabantkår som bestod av två kaptenlöjtnanter, tre övriga befäl och 32 drabanter. Den upplöstes 1809 när han blev kung och tycks hela tiden ha varit under Robert von Rosens befäl.

Våren 1808 sattes en 640 man stark lantvärnsbataljon upp i Stockholm och Livdrabantkåren fick i uppgift att öva manskapet. Denna upplöstes redan 1809 och när den återuppsattes 1812 i samband med inrättande av den allmänna beväringen var det istället befälen i Upplands och Södermanlands regementen som skulle öva beväringarna. Detta var inte optimalt eftersom de skulle även leda beväringarna i sina egna län. 1821 togs därför beslutet att upplösa Livdrabantkåren och använda dess personal som befäl över beväringarna i Stockholms stad och län som då fick namnet Livbeväringsregementet. Sammanlagt uttogs 29 officerare och lika många underofficerare för att tjänstgöra i det nya regementet medan resterande livdrabanter uppfördes på indragningsstat (de fortsatte få lön under resten av sin livstid). Det enda som återstod av Livdrabantkåren var därefter en kaptenlöjtnant men vid behov fortsatte Livbeväringsregementets officerare att utföra de ceremoniella funktioner som Livdrabantkåren traditionellt hade utfört.

1858 togs beslut om att avveckla Livbeväringsregementets befälskår och 1862 togs dess uppgifter över av de två gardesregementena som vardera utökade sin officerskår med en major och fyra kaptener. Samma år avskaffades även befattningen som kaptenlöjtnant varmed den sista resten av Livdrabantkåren försvann. De ceremoniella funktionerna utfördes därefter vid behov av kommenderad personal från gardesregementena. Även dräkterna byttes ut i samband med detta och anakronistiska uniformer som skulle föreställa Karl XI:s och Karl XII:s drabanter blev tillverkade. Dessa uniformer används än idag.

Chefer och krigshändelser
(Grön bakgrund anger segrar, röd bakgrund nederlag och grå bakgrund oavgjorda slag)

Skånska kriget

När skånska kriget inleddes fanns det 40 drabanter och 3 drabantkorpraler som ingick i Livgardets livkompani. Dessa var i första hand fotsoldater, men drabanterna hade 24 hästar som användes av dem som tjänstgjorde som kungsvakt när Karl XI färdades till häst. I slutet av augusti 1675 beslutade kungen att ombilda denna styrka till ett helt beridet kompani som bestod av 200 meniga drabanter och 12 befäl. Rekryteringen av de nya drabanterna ägde rum i Stockholm och var slutförd i oktober. Hästarna inköptes i Skåne och Halland där de också kvarstannade i väntan på drabanternas ankomst. Drabantkompaniet blev färdigorganiserat i december och vid nyåret 1676 avgick det till Skåne. Den första mönstringen ägde rum 3 juni i Allerup norr om Trolleholm efter att Karl XI hade ankommit till Skåne.

Efter den danska landstigningen vid Råå i slutet av juni 1676 resulterade i att drabanterna och resten genomförde en brådstörtad reträtt till Småland via Kristianstad. Men när danskarna delade upp sin fältarmé i två delar valde den svenska armén att gå till motoffensiv och attackera den mindre delen som blev helt förintat i slaget vid Halmstad den 17 augusti. Detta blev drabanternas första strid och de intog hedersplatsen längst till höger i den svenska slaguppställningen, vilket de skulle fortsätta med i alla följande slag. Drabanternas förluster i slaget vid Halmstad blev två stupade och sex sårade. Trots segern var svenskarna fortfarande underlägsna den annalkande danska huvudarmén och de drog sig därför tillbaka längre norrut i Halland till Syllinge.

I oktober 1676 inleddes en ny svensk motoffensiv som skulle kulminera i det blodiga slaget vid Lund den 4 december. Drabanterna hade en styrka på 160 man när de lämnade Syllinge den 6 oktober och denna hade sedan sjunkit till 150 man när slaget vid Lund inleddes. Redan i slagets början utmärkte sig drabanterna tillsammans med Livregementet till häst genom att ensamma gå till attack mot fienden efter att resten av kavalleriet hade vikit tillbaka. De lyckades uppehålla fienden tillräckligt länge så att svenska förstärkningar hann ansluta sig och besegra den danska vänstra flygeln som sedan förföljdes under en längre tid. I samband med denna strid stupade drabanternas chef överstelöjtnant Siegroth. Efter att drabanterna och resten av den svenska högra flygeln återvände till slagfältet undsatte de den hårt pressade svenska armén och besegrade resten av den danska armén. Slaget har dock gått till historien som Skandinaviens allra blodigaste och drabanterna drabbades av höga förluster. Endast 50 man satt kvar i sadeln efter slaget. Den stupade Siegroth ersattes som förbandschef av Henrik Johan Naschert trots att denne hade förlorat en arm i slaget.

1676 års fälttåg avslutades med återerövringen av Helsingborg den 30 december varefter drabanterna gick i vinterkvarter i Vä utanför Kristianstad. Medan drabanterna vilade där under vårhalvåret 1677 skulle luckorna i leden fyllas med värvningar. Men dessa gick trögt och efter att en kontingent med 34 rekryter anlände i juli 1677 hade drabanterna en styrka som bara var något över 150 man.

Ett nytt fälttåg inleddes som kort efter resulterade i slaget vid Landskrona den 14 juli 1677. Svenskarna segrade återigen men även detta slag blev blodigt. Drabanterna utmärkte sig nämligen genom att ensamma stå emot ett angrepp av det danska kavalleriet ända tills förstärkningar hann anlända. Av en styrka på 142 man stupade 28 man och 50 sårades.

I augusti deltog drabanterna i förföljandet av det danska kavalleriet som hade brutit sig ut från Landskrona och sm tog sig till Kristianstadtrakten innan de återvände till Landskrona. I september kom nyheter om en motgång i Uddevalla som innebar att en kavalleristyrka som inkluderade drabanterna beordrades att marscherade dit som förstärkning den 17 september. De kom dock inte längre än till Halmstad två dagar senare innan marschen avbröts. Istället förlades drabanterna i vinterkvarter i (Trolle-) Ljungby i närheten av Kristianstad.

Värvningarna inför 1678 års fälttågssäsong var betydligt mer framgångsrika än det föregående årets. Redan den 7 september anlände 48 nyantagna "adelsbussar och drabanter" till armén och vid mönstringen den 30 maj var Drabantkåren övertaligt med 13 exspektanter. 1678 blev dock ett mer händelsefattigt år som kretsade kring belägringen av Kristianstad. Efter att den danska garnisonen kapitulerade den 4 augusti blev drabanterna förlagda i Höör innan de gick i vinterkvarter i Sölvesborg och Ronneby. Drabantkåren var fortfarande övertalig (7 exspektanter) vid mönstringen i Sölvesborg den 24 oktober.

Än mer händelsefattigt blev 1679 års fälttågssäsong. Den inleddes när drabanterna lämnade Fjälkinge i Kristiansstadstrakten den 9 juli för att bege sig till Rönneåområdet. Målet var att återta Helsingborg men nyheter om den norska armén ledde till en marsch mot Varberg den 11 augusti som avbröts den 17 augusti varefter de återvände till sin gamla förläggning vid Rönneå den 25 augusti. Efter att stilleståndsavtalet hade slutits i Lund den 1 september blev drabanterna förlagda i Sireköping öster om Landskrona. Fred slöts 26 september och den 26 oktober marscherade Drabantkåren hem via Asarum, Växjö och Värnamo. Vid sistnämnda ort delades den i två delar som sedan färdades på varsin sida av Vättern innan de anlände till Arboga och Köping där de skulle vara förlagda under den kommande fredsperioden.

Drabantkårens uniformer

Drabantkåren representerade kungahuset och hade i alla tider praktfulla kläder. Däremot skulle det dröja till 1600-talet innan det gick att skönja några stabila uniformsfärger för drabanter. Det var då som de svenska blågula färger etablerades. Om än med en period under Gustav II Adolfs och Kristinas regeringstid då drabanterna var gulklädda med svarta dekorationer. Under 1500-talet verkar det inte bättre än att färgerna ändrades varje gång de fick nya kläder, vilket skedde två gånger om året.

Vasaättens drabanter 1521-1654
(nedanstående teckningar är Göte Göranssons tolkningar av deras dräkter)

Drabant tecknad av Göte Göransson och baserad på en kopia i Kungliga biblioteket av en nu försvunnen Gripsholmstavla från  1546-47.

Under Gustav Vasas tid var drabanterna av allt att döma klädda på samma sätt som tyska landsknektar. Det vill säga kläder med många olika färger och som var sönderskurna så att fodrets avvikande färg syntes genom hålen på jackor och byxor. Dalkarlarna kritiserade Gustav Vasa år 1526 för att hovet hade anammat "utländska och främmande sätt med uthackat och brokigt kläde". Kungen svarade på kritiken med att han inte ville bli mästrad av dem om hur han klädde sina drabanter och att han måste rätta sig efter andra potentater, kejsare, kungar och furstar eftersom "vi svenskar är inte mer svin eller getter än dem".

Den första notisen om drabanternas kläder är en leverans av två dussin hillebarder och scharlakansröda hattar (bonnetter) år 1522. Den första kända drabantuniformen är från 1532 och bestod av kläde som var leverfärgat (troligen byxorna), vitt (troligen jackan) och grönt (fodret). Även 1534 var klädet huvudsakligen leverfärgat och vitt men hade då också en mindre mängd blått och gult tyg. Fodret var rött. 1540 hade drabanterna leverfärgade, papegojgröna och vita kläder. Fodret som syntes i utskärningarna var blått på den högra ärmen och gult på den vänstra ärmen. Hattarna var blå. Till mötet med den danska kungen i Brömsebro 1541 fick drabanterna ut sina dyrbaraste uniformer hittills och dessa bestod mestadels av svart sammet, men innehåll även papegojgrönt kläde. Kragen var besatt av svarta skinn- och garnsnören och även hatten var svart. Även 1546 var uniformerna svarta, men fodret var då himmelsblått och kragen av skinn. Senare under året fick de grå jackor. 1553 var rocken mycket färgrik och bestod av grönt, rött, svart och blått kläde. Byxor, västar och underkläder var blå och svarta. 1554 var kasacken svart och byxorna askfärgade med askfärgat och svart foder. 1555 var rock och byxor gula, blå och brandgula medan övriga persedlar var gröna. 1556 hade de kungliga drabanterna bruna kläde medan hertig Eriks drabanter hade blå, svarta och vita kläder. 1559 bestod drabantdräkterna av svart sammet och rött, brunt och vitt kläde. 1560 hade drabanterna dräkter med svart sammet, vitt siden och guldbroderier.

Drabantkläder som delades ut till Erik XIV:s kröning bestod av svart sammet och rött siden samt silverdekorationer. 1563 bestod dräkterna av vitt sammet som övertyg och blått siden som undertyg samt fiolbruna (= lila) dekorationer. Sommardräkterna 1564 och 1566 bestod huvudsakligen av skinn.

1579 var drabantkläderna fiolbruna (= lila), 1582 röda, 1586 blå, 1591 svarta, 1592 bruna, 1599 röda med okänd färg på beläggningen (dekorativa kanter och band), 1603 blå med gul beläggning, 1607 gula med blå beläggning (omvända färger för kappan), samt 1608 och 1609 blå med "groff grön" beläggning. 1610 var kläderna gjorda av vadmal av okänd färg, men hade en beläggning av av gult "hyndewadzklädhe". Beläggningen var grå 1613 men 1614 fick 23 drabanter blå beläggning och 157 fick gul. I likhet med år 1607 var knapparna av glas 1614 men antalet hade stigit från 24 till 34.

I ett brev från mars 1616 beställdes Gustav II Adolf "kjortlar" till drabanterna av vilka hälften kunde vara pomeransfärgade (gulbruna) och hälften röda med besättning i blått eller annan lämplig färg. Nya uniformer köptes in till Gustav II Adolfs kröning år 1617 och året efter fick en drabant gula byxor och en gul jacka samt ett älghudskyller "av de överblivna drabantklädningar". Svarta kläder nämns när kungen reste till Danmark 1619, men de var sannolikt bara en tillfällig sorgdräkt eftersom dessa drabanter fick gula kläder något senare. I samband med Gustav II Adolfs bröllop 1620 fick en del drabanter röda kläder med silverdekorationer (drottning Maria Eleonoras brandenburgska färger) medan huvuddelen fortfarande bar gula kläder (med silverdekorationer). 1622 kombinerades den gula färgen med svart färg för adelsdrabanterna medan övriga drabanter fick grå kläder. 1624 fick vissa drabanter gula uniformer (med gula strumpor) och andra fick svarta uniformer, med guld- och silkesgaloner. Följande år beställdes dräkter "av svart och gult" till livkompaniet inför ett planerat möte med den danske kungen.

Från september 1627 i Dirschau har vi en mer detaljerad notis om Livgardeskompaniets uniformer. Då paraderade gardets folk "med hillebarder och klädda uti gult livré stofferat med svart silke och guldsnören samt gula kappor fodrade med svart sammet".

För åren 1628-1629 uppges dock kungens drabanter ha grå kläder med silverbesättning. Drottningens drabanter hade däremot gula kläder med blå inslag samt grå hattar (blå rock med gul besättning och gul jacka, byxor och strumpor). Dessa färger tycks ha blivit bestående under Gustav II Adolf sista år och enligt Brzezinski levererades grått kläde och grå hattar så sent som i januari 1632. Enligt Livgardets regementshistoriska verk började dock den gula färgen med svarta prydnader (samt svarta hattar) komma tillbaka hos kungens drabanter 1632, men efter hans död infördes svarta sorgdräkter för samtliga drabanter. Kaptenen vid drottningens drabanter hade 1628 röda kläder med gul besättning (guldgaloner enligt Höglund) och 1629 hade befälet gula uniformer. Enligt Höglund hade även kaptenen vid kungens drabanter röda kläder (och kyller) år 1628.

Livgardeskompaniets svarta sorgkläder försvann senast i slutet av 1635 då gula kläder med svartgula galoner, knappar och remmar samt svarta hattar tillverkades. Pikenerarna hade kappor med tre breda svartgula streck och gult foder medan musketerarna fick kasacker med både svart och gul boj till foder. Kasackerna nämns här för första gången och var ett överplagg som till skillnad från kapporna hade ärmar. Drabanterna strumpor var gula. De följande åren behåller de flesta drabanter denna färgkombination även om det klagas 1641 över en bristande enhetlighet då hälften av drabanterna saknade livré. Avvikande färger nämndes dessutom redan 1637 då åtta drabanter hade ljusbrunt livré med karmosin och ljusbrun plysch.

För adelsdrabanterna märks 1638 en övergång till avvikande "kulörta" kläder med guldknappar. 1640 får de ut rött kläde och boj samt grå hattar till vissa. För perioden 1646-1648 var samtliga klädesplagg röda med undantag för skinntröjor (kyller) och grå hattar. Dessutom var kläderna prydda med galoner och knappar av guld. Små guldnappar fanns på tröjan, ärmarna och kappkragen. Guldgalonerna utformades som sex streck på kappan, byxorna och ärmarna. Färgerna är desamma vid Kristinas kröning 1650 förutom att knappar och galoner som då beskrivs som "silver i guld". Galonerna utgjordes då två streck på kyllrets ärmar och strumpor samt fyra streck på byxorna medan antalet på kappan inte nämns. Direkt efter kröningen bytte adelsdrabanterna tillfälligt till gulsvarta kläder med broderier som föreställde riksvapnet och drottningens monogram. Men de återgick snart till de röda kläderna som bars under resten av Kristinas regeringstid.

De vanliga drabanternas uniformer tycks ha varit stabila och utgjordes hela tiden av gula kappor (pikenerare), kasacker (musketerare), tröjor och byxor med svartgula galoner av varierande bredd och svartgula knappar. Åtminstone underofficerarna hade vid Kristinas kröning 1650 gula strumpor med 2 streckgaloner (4 på kappa och byxor). Hattarna var svarta. De "fina" pikenerarna hade vid samma kröning kappor med sex streckgaloner av svart silke och förgylld silvertråd samt foder av svart plysch. Antalet streckgaloner var 4 på byxorna och 2 på strumporna. Deras gehäng var svart med fransar i guld och svart. De "ringa" pikenerarna fick nöja sig med hälften så många streckgaloner som dessutom hade gul färg istället för förgyllt silver. Musketerarna fick bara en streckgalon till sin kasack som hade svart foder men hade i likhet med de ringa pikenerarna 2 galoner på byxorna och en galon på strumporna.

Karl X Gustavs drabanter 1654-1660

Med Karl X Gustavs trontillträde 1654 ersattes Vasaätten med den pfalziska ätten och drabanternas uniformer ändrades omedelbart från Vasaättens gulsvarta livré till blågula färger som förmodligen var inspirerade av svenska flaggan och riksvapnet. Den blå nyansen på uniformerna var dock blommerant som var en blekblå nyans och som även beskrevs som himmelsblå. Efter Karl X Gustavs död benämns färgen omväxlande som blommerant eller blå och det framgår inte ifall de två orden syftar på samma ljusblå nyans eller om ordet "blå" avser en mörkare blå färg (vilket var vad "blå" normalt betydde under 1600-talet). Någon gång under Karl XI:s regeringstid sker dock en permanent övergång till en mörkblå nyans.

Vid kröningen den 6 juni 1654 hade drabanterna kyller, blommeranta kappor och byxor av kläde samt gula redgarnsstrumpor. Kyllret var av läder med blommeranta ärmar av sammet samt försedd med 6 alnar tjock och 1 aln smal kyllergarnsträns av "guld i silver" (den senare troligen till kragen). Kyllret var även kantat med florettband. Kappan hade gula sammetsuppslag och gult foder av rask samt ett "kappband" och 40 alnar "guld i silver"-galoner. Både florettbandet och kappbanden var sannolikt blågula eftersom sådana band nämns strax efteråt tillsammans med gula ärmar och grå knappar på kappan. Byxorna hade 32 alnar "guld i silver"-galoner. Strumporna var prydda med röd "frissad". Varje drabant fick dessutom ett dussin små "guld i silver"-knappar, 6 alnar blommeranta silkesgaloner och 13 alnar smala "guld i silver"-galoner med flera dekorationer. Hatten hade band och fjäderbuske. Gehänget hade "guld i silver"-frans. För att undvika slitage på den praktfulla uniformen tycks de även ha haft en slags släpmundering eftersom "gråa klädningar med kappor" nämns i samband med en resa för att hämta Karl X Gustavs drottning hösten 1654.

En blommerant kasack införs 1656 med "4 kungliga namn och kronor av guld och silver". Då blir kappan istället helgrå medan kyllret görs helt och hållet av älgskinn. I övrigt tycks uniformen i stort sett vara densamma med sammanlagt 71 alnar "guld i silver"-galoner och 48 alnar blågula band och förblir så de kommande åren. Detta gäller dock bara de stockholmsbaserade drabanterna.

De drabanter som följde med Karl X Gustav till Polen (Garde du corps) fick svarta kläder i Krakow 1656, vilket även bekräftas av ögonvittnesskildringar. Erik Dahlberg skrev i sin dagbok att kungens Livgarde kallades för svartrockarna och gardeskaptenen Gabriel Kurck berättar i sina levnadsminnen om slaget vid Warszawa där han nämner "Konungens garde till häst av dess svart Rukova".

Karl XI:s drabanter 1660-1675

När drabanterna gjorde vakttjänst under fredsåren bar de en iögonfallande kasack (se bild ovan). Den var blå prydd med kungens monogram i guld och silverbroderi på ryggen, sidorna och bröstet, inramat av lister och snören i gulddrageriarbete av silver blandat med guld. Men den ersattes av en blå rock i samband med krigsutbrottet.

De uppgifter som nämns nedan för underofficerarna och korpraler gäller egentligen först från 1667 respektive 1668 eftersom det var då de fick sina uniformer bekostade av kronan.

Höglund uppger också att trumpetare och pukslagare 1677 hade blå jacka med gult foder, 4 dussin förgyllda silverknappar och 50 alnar guldgalon samt blå byxor och strumpor.

Enligt Wernstedt är drabantkårens uniformsutveckling efter skånska kriget oklar efter skånska kriget. Men 1695 hade meniga drabanter blå rock med blått foder samt guldgalon på uppslag och ficklock. Flata och förgyllda knappar med knapphålen tränsade med syguld. Skinnbyxor. Svart hatt med guldgalon och guldband (tidigare utdelade karpuser redovisades dock fortfarande 1696). Vit halsduk (blå "sidenbast" 1696). Svart hårpung. Blå rundskuren kappa med gult foder och guldgalon längs kragen och framkanterna (1682 var det silvergalon och den var dessutom försedd med 4 dussin kappknappar, "kappsband" och 45 alnar taftsband). Livgehäng av älghud med förgyllda söljor (tidigare galonerat) och karbinrem med förgyllt belag (tidigare klädd med blå schagg). Karbinhaken av järn och patronkök överdraget med sämskskinn (tidigare blå schagg) och förgylld sölja på remmen. Skinnhandskar med stora kragar. Slutligen hade de älghudskyller och harnesk, men det förstnämnda byttes 1697-1698 ut mot en lång skinnväst med ärmar.

Drabanternas officerare och underofficerare var klädda på samma sätt som de meniga men med bredare galon och dessutom galon på handskar och livgehäng.

Pistolhölstren var svarta och schabraken blå med gul kant kungens monogram broderat i silke. På underofficerarnas och korpralernas schabrak var monogrammet broderat i guld och på officerarnas schabrak var även kanten av guld.

Drabantkårens fanor och standar

Livgardeskompaniets fana enligt en akvarell av Reginbaldus Möhner från 1632-1635.

Den första uppgiften om en fana för drabanterna är från 1563 då Erik XIV drog i fält. Drabanterna fick då en så kallade fänika med gult kors och fält i rött, grönt och fiolbrunt (= lila). Alla truppförband hade gula kors vid denna tid, men drabanterna utmärkte sig genom att ha fler färger på sin fänika än något annat förband.

Under Johan III:s tid stannade drabanterna hemma i Stockholm och det finns inga belägg på att de hade en fana vid denna tid. Drabantkåren hade inte heller någon fänrik anställd vid kåren, vilket var benämningen på fanbäraren. En fänrik anställdes dock år 1600 när Karl IX drog i fält med sina drabanter och 1604 finns det ett belägg på att kåren tilldelades en fänika med färgerna blått, gult och rött. En ny gul fana delades ut i samband med Karl IX:s kröning 1607. Möjligen hade den fanan dekorationer i blått eftersom drabanternas uniformer var gula med blå detaljer vid samma tid. Ytterligare fanor med okända färger delades ut 1612, 1616 och 1617. Däremot känner vi till färgen på fanan som delades ut 1618, den var gul. Samma år blev drabanterna en del av Hovregementet och dess fanor utgjordes därefter av varierande blandningar av svart och gult tyg. Hovregementets och Livgardets fanor beskrivs mer utförligt i sidan om Livgardet. Värt att nämna dock är att Livgardeskompaniet utmärkte sig i början av 1630-talet med att ha en helt svart fana med riksvapnet som motiv medan Hovregementets övriga kompanier hade gulvita fanor med geometriska mönster som motiv.

Detalj från ett kopparstick i Suecia antiqua et hodierna.

När drabanterna bröts ut från Livgardet och bildade fristående kavalleriförband – Garde du corps 1655-1660 och Drabantkåren från 1675 – tycks dessa förband inte ha försetts med något standar. Källorna nämner inte någon utdelning av standar eller detaljer om hur de skulle ha sett ut. Dessutom fanns det ingen kornett (= standarbärare) i dessa förbands organisationer. I Lemkes bataljmålningar över Skånska krigets fältslag är också Drabantkåren avbildad utan standar till skillnad från övriga skvadroner.

Å andra sidan finns det i Suecia antiqua et hodierna ett kopparstick (del III:54) som graverades 1694 och som avbildar Drabantkåren med inte mindre än två standar trots att den bara utgjorde ett kompani (dock var den formerad på två skvadroner under skånska kriget). Det finns också en teckning från 1695 bland Drabantkårens handlingar i Riksarkivet med texten "Aff Marchen för Kongl. Maij:tz Drabante Garde medh Estandare" och som är undertecknad av Karl XI. Detta skulle kunna tyda på att Drabantkåren hade standar vid denna tid eller att det åtminstone fanns planer på att de skulle få standar. Men i så fall  har det inte lämnat några som helst spår i andra källor.

En mycket sent nedtecknad ögonvittnesskildring från en polsk adelsdam beskriver en händelse från det ryska fälttåget då Karl XII inkvarterades i hennes gård. "En afton kom en officer och 24 drabanter, vilka uppställde vid porten 2 beridna skiltvakter samt en blå och gul fana med svenska vapnet, det senare till tecken att här var konungens kvarter". Det framgår av texten att detta var en så kallad kvartersfana och inte ett standar som bars i strid. Hade Drabantkåren haft ett standar skulle det med största sannolikt ha varit vitt med riksvapnet eller kungens monogram som motiv i likhet med Livgardet, Livregementet och Livdragonerna. Möjligen kan kvartersfanor ha missuppfattats i de tidigare nämnda fallen

Att Drabantkåren inte bar standar under stora nordiska kriget stöds också av de skisser över svenska kavalleriets uppställning i slaget vid Poltava som ritades av generalmajor Creutz. I dem redovisas varje skvadron som en rektangel och alla utom drabanterna är försedda med standar ovanpå sin rektangel. Att inte ha fälttecken var visserligen ovanligt men inte unikt för Drabantkåren eftersom Livgardets grenadjärbataljon hade inte heller sådana.

Brzezinski, Richard – Hook, Richard. The Army of Gustavus Adolphus – 1 Infantry. London (1991)
Göransson, Göte. Gustav II Adolf och hans folk. Stockholm (1994)
Göransson, Göte. Gustav Vasa och hans folk. Stockholm (1984)
Höglund, Lars-Eric. Från Karl Knutsson till Kristina. Karlstad (2012)
Höglund, Lars-Eric. Skånska kriget 1675-79 - Fanor och uniformer. Karlstad (1999)
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721 - Fanor och uniformer. Karlstad (2000)
Ingesson, Stefan. Kungens män – Karl XII:s drabantkår. Lund (2021)
Kuylenstierna, Oswald. Karl XII:s drabanter. Stockholm (1910).
Mankell, Julius. Anteckningar rörande svenska regementenas historia. Örebro (1866)
Schreber von Schreeb, Tor. Kongl. Maij:ttz drabanter – Deras organisation, beväpning och mundering. Stockholm  (1936)
Schreber von Schreeb, Tore. Lifgardets beklädnad och beväpning från Christina till Carl XII (artikel i MAM 7). (1945)
Wernstedt, Folke – Cson Barkman, Bertil med flera. Kungl. Svea livgardes historia, band I-V. Stockholm (1937-1976)