Allt sedan Gustav Vasas uppror 1521 har det funnits en kunglig livvakt. Dessa kallades för drabanter och i fredstid vaktade de Stockholms slott samt kungahusets medlemmar. I krigstid kunde de även fungera som ett stridande förband, antingen som ett självständigt förband eller som en del av ett större regemente. I det sistnämnda fallet upprätthåll de dock sin särart genom att ha egna och betydligt mer påkostade uniformer än de övriga soldaterna.

Gustav II Adolfs drabantkår, som även kallades för livgardet, utgjorde från 1618 livkompaniet i det värvade Hovregementet som var i svensk tjänst fram till 1635. Efter Gustav II Adolfs död 1632 återvände dock dettas livgarde till Stockholm för att utföra drabanternas sedvanliga sysslorna. Från och med Torstenssonkriget 1643-1645 kom de återigen att ingå i ett överordnat infanteriregemente som tog över namnet Livgardet. Drabanterna kunde dock var både fotsoldater och beridna soldater och framförallt de sistnämnda kom i praktiken att fungera som ett helt självständigt förband i krigstid. Så var fallet när skånska kriget bröt ut 1675 och hela drabantkåren omorganiserades till ett kavalleriförband. Efter freden 1679 fortsatte drabanter och Livgardet att ingå i samma organisation fram till Stora nordiska krigets utbrott 1700. Då avskiljdes drabanterna permanent från Livgardet och bildade Karl XII:s berömda Drabantkår.

Denna sida behandlar dock inte Karl XII:s drabanter utan skildrar de allra äldsta drabantuniformerna och de som bars när drabanterna ingick i Livgardet. Detta eftersom källorna har mycket att berätta om drabanternas uniformer och att den befintliga artikeln om Livgardet skulle bli alldeles för lång ifall den informationen inkluderades där.

Vasaättens drabanter
(nedanstående bilder är Göte Göranssons tolkningar av deras dräkter)

Innan drabanterna blev en del av Hovregementet 1618 hade de inga stabila uniformsfärger. Drabantkläderna var 1579  fiolbruna, 1582 röda, 1586 blå, 1591 svarta, 1592 bruna, 1599 röda med okänd färg på beläggningen (dekorativa kanter och band), 1603 blå med gul beläggning, 1607 gula med blå beläggning (omvända färger för kappan), samt 1608 och 1609 blå med "groff grön" beläggning. 1610 var kläderna gjorda av vadmal av okänd färg, men hade en beläggning av av gult "hyndewadzklädhe". Beläggningen var grå 1613 och blå 1614.

I ett brev från mars 1616 beställdes Gustav II Adolf "kjortlar" till drabanterna av vilka hälften kunde vara pomeransfärgade (gulbruna) och hälften röda med besättning i blått eller annan lämplig färg. Nya uniformer köptes in till Gustav II Adolfs kröning år 1617 och året efter fick en drabant gula byxor och en gul jacka samt ett älghudskyller "av de överblivna drabantklädningar". Svarta kläder nämns när kungen reste till Danmark 1619, men de var sannolikt bara en tillfällig sorgdräkt eftersom dessa drabanter fick gula kläder något senare. I samband med Gustav II Adolfs bröllop 1620 fick en del drabanter röda kläder med silverdekorationer (drottning Maria Eleonoras brandenburgska färger) medan huvuddelen fortfarande bar gula kläder (med silverdekorationer). 1622 kombinerades den gula färgen med svart färg för adelsdrabanterna medan övriga drabanter fick grå kläder. 1624 fick vissa drabanter gula uniformer (med gula strumpor) och andra fick svarta uniformer, med guld- och silkesgaloner. Följande år beställdes dräkter "av svart och gult" till livkompaniet inför ett planerat möte med den danske kungen.

Från september 1627 i Dirschau har vi en mer detaljerad notis om Livgardeskompaniets uniformer. Då paraderade gardets folk "med hillebarder och klädda uti gult livré stofferat med svart silke och guldsnören samt gula kappor fodrade med svart sammet".

För åren 1628-1629 uppges dock kungens drabanter ha grå kläder med silverbesättning. Drottningens drabanter hade däremot gula kläder med blå inslag samt grå hattar (blå rock med gul besättning och gul jacka, byxor och strumpor). Dessa färger tycks ha blivit bestående under Gustav II Adolf sista år och enligt Brzezinski levererades grått kläde och grå hattar så sent som i januari 1632. Enligt Livgardets regementshistoriska verk började dock den gula färgen med svarta prydnader (samt svarta hattar) komma tillbaka hos kungens drabanter 1632, men efter hans död infördes svarta sorgdräkter för samtliga drabanter. Kaptenen vid drottningens drabanter hade 1628 röda kläder med gul besättning (guldgaloner enligt Höglund) och 1629 hade befälet gula uniformer. Enligt Höglund hade även kaptenen vid kungens drabanter röda kläder (och kyller) år 1628.

Livgardeskompaniets svarta sorgkläder försvann senast i slutet av 1635 då gula kläder med svartgula galoner, knappar och remmar samt svarta hattar tillverkades. Pikenerarna hade kappor med tre breda svartgula streck och gult foder medan musketerarna fick kasacker med både svart och gul boj till foder. Kasackerna nämns här för första gången och var ett överplagg som till skillnad från kapporna hade ärmar. Drabanterna strumpor var gula. De följande åren behåller de flesta drabanter denna färgkombination även om det klagas 1641 över en bristande enhetlighet då hälften av drabanterna saknade livré. Avvikande färger nämndes dessutom redan 1637 då åtta drabanter hade ljusbrunt livré med karmosin och ljusbrun plysch.

För adelsdrabanterna märks 1638 en övergång till avvikande "kulörta" kläder med guldknappar. 1640 får de ut rött kläde och boj samt grå hattar till vissa. För perioden 1646-1648 var samtliga klädesplagg röda med undantag för skinntröjor (kyller) och grå hattar. Dessutom var kläderna prydda med galoner och knappar av guld. Små guldnappar fanns på tröjan, ärmarna och kappkragen. Guldgalonerna utformades som sex streck på kappan, byxorna och ärmarna. Färgerna är desamma vid Kristinas kröning 1650 förutom att knappar och galoner som då beskrivs som "silver i guld". Galonerna utgjordes då två streck på kyllrets ärmar och strumpor samt fyra streck på byxorna medan antalet på kappan inte nämns. Direkt efter kröningen bytte adelsdrabanterna tillfälligt till gulsvarta kläder med broderier som föreställde riksvapnet och drottningens monogram. Men de återgick snart till de röda kläderna som bars under resten av Kristinas regeringstid.

De vanliga drabanternas uniformer tycks ha varit stabila och utgjordes hela tiden av gula kappor (pikenerare), kasacker (musketerare), tröjor och byxor med svartgula galoner av varierande bredd och svartgula knappar. Åtminstone underofficerarna hade vid Kristinas kröning 1650 gula strumpor med 2 streckgaloner (4 på kappa och byxor). Hattarna var svarta. De "fina" pikenerarna hade vid samma kröning kappor med sex streckgaloner av svart silke och förgylld silvertråd samt foder av svart plysch. Antalet streckgaloner var 4 på byxorna och 2 på strumporna. Deras gehäng var svart med fransar i guld och svart. De "ringa" pikenerarna fick nöja sig med hälften så många strreckgaloner som dessutom hade gul färg istället för förgyllt silver. Musketerarna fick bara en streckgalon till sin kasack som hade svart foder men hade i likhet med de ringa pikenerarna 2 galoner på byxorna och en galon på strumporna.

Pfalziska ättens drabanter

Med Karl X Gustavs trontillträde 1654 ersattes Vasaätten med den pfalziska ätten och drabanternas uniformer ändrades omedelbart från Vasaättens gulsvarta livré till blågula färger som förmodligen var inspirerade av svenska flaggan och riksvapnet. Den blå nyansen på uniformerna var dock blommerant som var en blekblå nyans och som även beskrevs som himmelsblå. Efter Karl X Gustavs död benämns färgen omväxlande som blommerant eller blå och det framgår inte ifall det två orden syftar på samma ljusblå nyans eller om ordet "blå" avser en mörkare blå (vilket var vad "blå" normalt betydde under 1600-talet). Någon gång sker dock en permanent övergång till en mörkblå nyans.

Karl X Gustavs drabanter

Vid kröningen den 6 juni 1654 hade drabanterna kyller, blommeranta kappor och byxor av kläde samt gula redgarnstrumpor. Kyllret var av läder med blommeranta ärmar av sammet samt försedd med 6 alnar tjock och 1 aln smal kyllergarnsträns av "guld i silver" (den senare troligen till kragen). Kyllret var även kantat med florettband. Kappan hade gula sammetsuppslag och gult foder av rask samt ett "kappband" och 40 alnar "guld i silver"-galoner. Både florettbandet och kappbanden var sannolikt blågula eftersom sådana band nämns strax efteråt tillsammans med gula ärmar och grå knappar på kappan. Byxorna hade 32 alnar "guld i silver"-galoner. Strumporna var prydda med röd "frissad". Varje drabant fick dessutom ett dussin små "guld i silver"-knappar, 6 alnar blommeranta silkesgaloner och 13 alnar smala "guld i silver"-galoner med flera dekorationer. Hatten hade band och fjäderbuske. Gehänget hade "guld i silver"-frans. För att undvika slitage på den praktfulla uniformen tycks de även ha haft en slags släpmundering eftersom "gråa klädningar med kappor" nämns i samband med en resa för att hämta Karl X Gustavs drottning hösten 1654.

En blommerant kasack införs 1656 med "4 kungliga namn och kronor av guld och silver". Då blir kappan istället helgrå medan kyllret görs helt och hållet av älgskinn. I övrigt tycks uniformen i stort sett vara densamma med sammanlagt 71 alnar "guld i silver"-galoner och 48 alnar blågula band och förbli så de kommande åren. Detta gäller dock bara de stockholmsbaserade drabanterna.

De drabanter som följde med Karl X Gustav till Polen fick svarta kläder i Krakow 1656, vilket även bekräftas av ögonvittnesskildringar. Erik Dahlberg skrev i sin dagbok att kungens Livgarde kallades för svartrockarna och gardeskaptenen Gabriel Kurck berättar i sina levnadsminnen om slaget vid Warszawa där han nämner "Konungens garde till häst av dess svart Rukova".

Karl XI:s drabanter 1660-1675

När drabanterna gjorde vakttjänst under fredsåren bar de en iögonfallande kasack (se bild ovan). Den var blå prydd med kungens monogram i guld och silverbroderi på ryggen, sidorna och bröstet, inramat av lister och snören i gulddrageriarbete av silver blandat med guld. Men den ersattes av en blå rock i samband med krigsutbrottet.

De uppgifter som nämns för underofficerarna och korpraler gäller egentligen först från 1667 respektive 1668 eftersom det var då de fick sina uniformer bekostade av kronan.

Höglund uppger också att trumpetare och pukslagare 1677 hade blå jacka med gult foder, 4 dussin förgyllda silverknappar och 50 alnar guldgalon samt blå byxor och strumpor.

Enligt Wernstedt är drabantkårens uniformsutveckling efter skånska kriget oklart efter skånska kriget. Men 1695 hade meniga drabanter blå rock med blått foder samt guldgalon på uppslag och ficklock. Flata och förgyllda knappar med knapphålen tränsade med syguld. Skinnbyxor. Svart hatt med guldgalon och guldband (tidigare utdelade karpuser redovisades dock fortfarande 1696). Vit halsduk (blå "sidenbast" 1696). Svart hårpung. Blå rundskuren kappa med gult foder och guldgalon längs kragen och framkanterna (1682 var det silvergalon och den var dessutom försedd med 4 dussin kappknappar, "kappsband" och 45 alnar taftsband). Livgehäng av älghud med förgyllda söljor (tidigare galonerat) och karbinrem med förgyllt belag (tidigare klädd med blå schagg). Karbinhaken av järn och patronkök överdraget med sämskskinn (tidigare blå schagg) och förgylld sölja på remmen. Skinnhandskar med stora kragar. Slutligen hade de älghudskyller och harnesk, men det förstnämnda byttes 1697-1698 ut mot en lång skinnväst med ärmar.

Drabanternas officerare och underofficerare var klädda på samma sätt som de meniga men med bredare galon och dessutom galon på handskar och livgehäng.

Pistolhölstren var svarta och schabraken blå med gul kant kungens monogram broderat i silke. På underofficerarnas och korpralernas schabrak var monogrammet broderat i guld och på officerarnas schabrak var även kanten av guld.

Brzezinski, Richard – Hook, Richard. The Army of Gustavus Adolphus – 1 Infantry. London (1991)
Göransson, Göte. Gustav II Adolf och hans folk. Stockholm (1994)
Höglund, Lars-Eric. Från Karl Knutsson till Kristina. Karlstad (2012)
Höglund, Lars-Eric. Skånska kriget 1675-79 - Fanor och uniformer. Karlstad (1999)
Schreber von Schreeb, Tore. Lifgardets beklädnad och beväpning från Christina till Carl XII (artikel i MAM 7). (1945)
Wernstedt, Folke – Cson Barkman, Bertil med flera. Kungl. Svea livgardes historia, band I-V. Stockholm (1937-1976)