I. Danska krigsförberedelser.

Freden i Traventhal hade i den danska regeringens politik aldrig blifvit betraktad som en definitiv uppgörelse af de mellan Sverige och Danmark sväfvande tvistefrågorna. Förbindelserna med Karl XII:s fiender blefvo efter 1700 alldeles icke öfvergifna, och det yttersta målet för Danmarks politik var under de följande åren det att skaffa sig möjligheten att komma i alliansförhållanden, genom hvilka man skulle kunna bryta Sveriges i Danmarks ögon alltför öfverväldigande makt. I verkligheten var Danmarks ställning gent emot denna starka svenska makt också ganska betänklig. Genom besittningen af Skåne, hvilket landskap man i Danmark efter en ännu så kortvarig skilsmässa ej kunde betrakta annorledes än som danskt, var den kraftiga och krigiska svenska staten i en oroväckande närhet till den danska hufvudstaden, och åt andra hållet kände sig Danmark i viss mån ständigt osäkert för Holstein-Gottorp, hvars förbindelse med Sverige blifvit allt mera intim. Politiskt och dynastiskt framstod Holstein-Gottorp nära nog som ett bihang till Sverige, en svensk sekundogenitur, och efter 1702 låg den möjligheten ej aflägsen, att den unge hertigen af Gottorp, Karl Fredrik, med ens kunde befinnas hafva blifvit svensk tronföljare. I krigets tummel kunde Karl XII lätt stupa, och det hade då varit ganska sannolikt, att Hedvig Sofia bestigit tronen.

Danmarks politik fördes då oafbrutet i motsats till den svenska.¹ Det dröjde dock åratal, förr än denna motsats

Sidan 1

tog sig uttryck i öppet krig. Varnad af erfarenheten, ville den danska regeringen ej företaga sig något, förr än den fann sig tryggad för eventualiteten, att ett fredsbrott omedelbart skulle följas af ett infall söderifrån af den stridsvana här, som under Karl XII:s eget befäl kämpade och segrade i Polen och Sachsen. Både på den danska och den svenska sidan hade man för ögonen exemplet från Karl Gustafs tid.

Det blef därför en hufvudprincip i den danska politiken, att man ej skulle öppet uppträda mot Sverige, förrän man genom förberedande förbindelser skaffat sig en barrier mot ett svenskt anfall från den kontinentala sidan. Därför blef Preussen en så viktig faktor i den danska regeringens politiska system, och Preussens inträdande i en stor »concert» mot Sverige blef det mål man ifrigt sträfvade efter och det villkor, under hvilket ett danskt uppträdande öfver hufvud kunde anses vara rådligt. Men Preussen höll sig tillbaka; det var hufvudsakligen dess deltagande i den västeuropeiska politiken, dess allt hårdare åtdragna förbindelser med England och Holland, som hindrade det från att lägga in all sin kraft i behandlingen af den östeuropeiska frågan. År 1704, då utsikterna att åvägabringa en sammanslutning mot Sverige synts jämförelsevis goda, hade allt plötsligt ändrats, därigenom att Marlborough lyckats närmare binda Preussen vid Englands politik, och äfven 1706, då de danska alliansplanerna mot Sverige tagit fastare gestalt, innan slaget vid Fraustadt gjorde situationen klarare och rensade den politiska atmosfären, hade Preussens hållning varit af ganska stor vikt för den danska regeringens sätt att uppträda.

Emellertid skulle man enligt den danska regeringens uppfattning kanske kunna på sätt och vis få en ersättning för den skyddande ställning Preussen såsom barrier gent

Sidan 2

emot Sverige kunde bereda, den nämligen, som låge i de stora afstånden på den östeuropeiska krigsteatern. I samma mån, som Karl XII:s här fördjupade sig allt längre och längre in i Ryssland, blef det allt osannolikare, att denna här vid ett eventuelt fredsbrott från dansk sida skulle kunna vända om och direkt uppträda i fält mot Danmark. I all synnerhet skulle detta blifva förhållandet, om konung August från Sachsen återigen infölle i Polen, hvarigenom Karl XII skulle ställas mellan den sachsisk-polska makten och tsar Peters stridskrafter.

Den 12 oktober 1708 — det var samma dag som Karl XII i Bjelogorsjtj i Severien trädde i förbindelse med Lewenhaupts arme efter olyckan vid Ljesnaja — meddelade Fredrik IV det ryska sändebudet Dolgorukij sitt beslut att träda i ny allians mot Sverige, så fort konjunkturerna blefve gynnsamma därför. Tiden för fredsbrottet berodde nu väsentligen på när traktaterna med Sachsen och Ryssland blefve bragta till fullbordan. Härvid visade den danska regeringen ingen synnerlig brådska. Ärendenas gång fördröjdes också högst betydligt genom den förlustelseresa, som Fredrik IV vid denna kritiska tidpunkt företog till Italien och från hvilken han återkom först långt fram på sommaren 1709. På återvägen slöt han den 18 juni 1709 i Dresden ändtligen allians med konung August.

Bland dennas viktigare bestämmelser var, att man ej skulle anfalla Sveriges tyska provinser, för så vidt som ej från dem anfall gjordes vare sig mot Danmark eller mot Sachsen. Holstein-Gottorp skulle tillåtas bevara sin neutralitet. Danmark skulle återfå de skånska provinserna, Bohuslän och Jämtland. Alliansens giltighet skulle bero af att man finge tsar Peter att ingå på de villkor man nu skulle framställa till honom. Denna bestämmelse i traktaten fick dock sin kraft i betydlig man minskad, därigenom att det också bestämdes, att Sachsen eller Danmark kunde börja anfallet tidigare an annars ämnadt var, om någon af dem dessförinnan finge saken uppgjord med tsaren. Denna bestämmelse kunde under gifna förhållanden komma att verka så, att den ena af de båda parterna skulle blifva formligen drifven till krig och halft mot sin vilja, om

Sidan 3

nämligen den andre i förväg började och konjunkturerna därigenom blefve sådana, att man af dem hindrades att sitta stilla.

Meningen var annars den, att efter afslutandet af traktat med Ryssland Sachsen skulle anfalla i september och Danmark i november, dels från Norge och dels mot Skåne. Man hade önskat att få Preussen med i offensiv-alliansen, men detta lyckades ej. Dock fick man den 5 juli i Potsdam till stånd en traktat mellan Danmark, Sachsen och Preussen; i denna förband sig Preussen bl. a. till att hindra svenska truppers genommarsch till Polen, Sachsen och Danmark. Dresdentraktaten var sluten före slaget vid Poltava, Potsdamtraktaten visserligen efter slaget, men förr än någon nyhet därom hunnit fram till Västeuropa. De förbundne hoppades vid öfverenskommelsen på att tsar Peter skulle för att fä en så betydande hjälp vara villig att betala ansenliga subsidier; uppträdandet i vapen var ju gjordt beroende af åvägabringandet af en öfverenskommelse med Ryssland.

Slaget vid Poltava och den därpå följande kapitulationen vid Perevolotjna drog emellertid ett streck öfver alla dessa beräkningar. Med ens var tsaren blifven så mäktig, att han alldeles ej i samma grad som förut ansåg sig behöfva Sachsens och Danmarks hjälp; åtminstone var han ej hågad att betala något därför. Situationen var helt och hållet ändrad. Danmark och Sachsen ansågo sig ej kunna vänta, utan böra slå till fortast möjligt, förr än Sverige hunnit repa krafter efter olycksslaget. Konung August bröt ögonblickligen upp och ryckte in i Polen utan att hafva fatt någon subsidietraktet med Ryssland till stånd, och äfven för Danmark var väl ställningen närmast den, att konung Fredrik ej längre hade något annat val än att utan vidare börja kriget, förutsatt naturligtvis att han ej med en fullständig helomvändning i sitt politiska system ville alldeles afstå från den mot Sverige riktade politik han under hela sin regeringstid följt. Men något sådant kunde svårligen väntas. Ett sådant tillfälle som nu att återtaga de 1645 och 1658 förlorade provinserna hade man aldrig haft — Poltavaslaget öfvergick det vid

Sidan 4

Fehrbellin vida i betydelse — och man kunde ej vänta, att tillfället, om det nu försummades, i framtiden skulle återkomma. De röster för fred, som höjdes i konung Fredriks omgifning hafva därför säkerligen aldrig haft någon utsikt att göra sig gällande. Danmark hade — i full konsekvens med sin sedan länge förda politik — gått för långt för att nu utan vidare kunna träda tillbaka. Den danska statens finansiella ställning var emellertid så svag, att till krigets förande subsidier voro synnerligen behöfliga, och den enda makt, från hvilken man kunde hoppas erhålla sådana, var Ryssland. Efter sin stora seger var dock tsaren alldeles icke hågad att lämna några sådana. Den underhandling, som på hösten 1709 i Köpenhamn fördes mellan den danska regeringens utsedde underhandlare och det ryska sändebudet Dolgorukij och resulterade i traktaten af den 12 oktober, misslyckades därför i frågan om subsidier helt och hållet. Tsaren lämnade ej den ringaste hjälp, och Danmark såg sig därför hänvisadt till att föra det allvarliga krig, som nu förestod, helt och hållet med egna krafter. Men i trots af detta började det kriget, likasom Sachsen gjort. Situationen gjorde, att man ej ansåg sig kunna vänta till våren, enär Sverige dessförinnan skulle kunna få tid att hämta krafter och rusta sig. I trots af den framskridna årstiden måste man börja fälttåget redan år 1709.

I traktaten i Dresden var det bestämdt, att Danmark skulle börja kriget från den norska sidan och mot Skåne; Sveriges tyska provinser skulle lämnas i fred. Detta berodde på den allmänna politiska situationen i Västeuropa. För de mot Ludvig XIV allierade var det ytterst maktpåliggande, att den nya krigslåga, som nu skulle tändas, ej sprede sig till Tyskland. Skedde så, skulle det med stor sannolikhet hända, att de tyska furstar, som ställt trupper till de höga allierades förfogande. måste återkalla dessa, och öfver hufvud skulle krigiska förvecklingar inom det tyska rikets område hafva en högst menlig inverkan på dessa allierades sak. För dem var det redan illa nog. att Danmark och Sachsen, båda tillhörande antalet af de stater, som levererade dem trupper, nu skulle inlåta sig i krig på annat håll. Hänsynen till England och Holland var det alltså förnäm-

Sidan 5

ligast, som gjorde, att Danmark nu riktade anfallet uteslutande mot Sveriges skandinaviska sida och i all hufvudsak mot Skåne. Fälttåget 1709—1710 får därigenom en helt annan karaktär än Danmarks båda föregående revanchekrig mot Sverige. År 1657 hade det hufvudsakliga anfallet skett mot Bremen; en andra, mindre här, hade opererat i Skåne mot Halland. Under Kristian V:s krig mot Karl XI hade den danska krigsmakten till föga fromma för Danmarks sak splittrats i anfall mot den skånska och den tyska sidan. Nu däremot skulle allt hvad som af det egentliga Danmarks stridskrafter var disponibelt till anfall riktas mot Skåne.

*

Den danska krigsmakten år 1709 var visserligen ej på långt när jämnstark med den öfver hvilken Sverige under medgångens dagar kunde disponera, men den var dock ganska aktningsbjudande. Den beräknas till 22,000 man värfvade och 14,000 man nationala soldater, förutom 12,000 man, som voro öfverlåtna åt sjömakterna. På dessa senare kunde emellertid ej vid ett anfall mot Sverige göras räkning, enär man ej under nuvarande förhållanden kunde draga dem tillbaka ur de höga allierades tjänst.

Danmarks deltagande i de västeuropeiska förvecklingarna visade sig härvid vara af menlig inverkan i en sak, som vida närmare berörde dess lifsintressen.

Äfven af återstoden af hären var det en ansenlig del, som vid förberedelserna till anfallet mot Skåne måste hållas undan deltagande däri och förbehållas för andra värf. Under vanliga förhållanden måste man vid rikets sydgräns i händelse af krig uppställa en arméstyrka, äfven om man ej skulle gå till anfall åt den tyska sidan. Sveriges tyska besittningar gränsade intill Danmarks, och man kunde ej gent emot de förra lämna gränserna utan stärkt skydd. Dessutom var Holstein-Gottorp tydligtvis ej någon synnerligen pålitlig granne. Under hösten 1709 tillkom emellertid en omständighet, som gjorde den danska regeringen ännu ängsligare för sydgränsens säkerhet. Det var, att den svenska här, som under general Krassaus befäl stått hos

Sidan 6

konung Stanislaus i Polen, efter sin reträtt därifrån öfver brandenburgskt område anländt till Pommern. I trots af alla sina traktater och sina försök att genom dem trygga sig för ett svenskt anfall söderifrån, såg den danska regeringen nu ej utan ängslan, att en svensk fälthär stod på tysk botten. Denna här var visserligen ej mer än vid pass 8,000 man stark, och den förde på marschen ur Polen i sina led med sig pestsmittan, men i Köpenhamn, där man synbarligen öfverskattade den Krassauska härens betydelse, hyste man farhågor för att den skulle användas till ett infall i Holstein. Dessa farhågor voro så stora, att man med anmaningar om hjälp enligt traktaterna vände sig såväl till Preussen som Sachsen och äfven anhöll hos tsar Peter, att en rysk styrka måtte sändas mot Krassau i Pommern.

I dessa förhållanden är säkert också orsaken att söka till att en så betydande styrka förlades i Holstein. General Schönfeld skulle här föra befäl öfver en kår, bestående af 2 kavalleriregementen (däribland Holcks), l dragonregemente (Fursmanns), 4 från tjänsten i kejsarens arméer i Ungern återkallade infanteriregementen (däribland Lepels, Krags och Reuschs), hälften af de Aalborgska och Aarhusiska nationala infanteriregementena och 4 artillerikompanier. Den till Skåne bestämda styrkan blef härigenom svagare än hvad den för det afsedda ändamålet behöft vara.

Den var sammansatt på följande sätt:

Kavalleri.

Hästgardet, öfverste Mörner.
Första sjælländska kavalleriregementet, brigadier von See.¹
Tredje sjælländska kavalleriregementet, öfverste Leegel.
Andra fyenska kavalleriregementet, öfverste Danneskjold-Laurvigen.
Första jydska kavalleriregementet, brigadier Leegaard.²
Lifregementets dragoner, brigadier Rodsten.³

Sidorna 7, 8 och 9

1. Öfvertogs under fälttågets senare del af öfverste Lövenhjelm.
2. Öfvertogs i slutet af november af öfverste Eyffler.
3. Rodsten blef den 27 november 1709 generalmajor och regementet öfvertogs då af öfverste Holsteen,
4. Vaupell: Den danske Hærs Historie I, 352. Reventlows protokoll öfver fälttåget (D).
5. Proviantförvaltaren Syklings räkenskaper (D) uppgifva för 12 november (svensk stil) följande förplägningsstyrka:

Bülowska dragonregementet, (hemkommenderadt från tjänst i kejsarens här i Ungern) öfverste Bülow.
Sjælländska nationala dragonregementet, öfverste Sprengel.

Infanteri.

Gardet till fots, öfverstelöjtnant Danckwardt.
Grenadierregementet, generalmajor Eickstedt.
Drottningens lifregemente, öfverste Due.
Prins Kristians regemente, öfverste Lattorf.
Fyenska regementet, öfverste Eynden.
Jydska regementet, öfverste Blücher.
Prinsens af Hessen regemente, brigadieren prins Karl af Hessen—Philippsthal.
Marinregementet, öfverste Gaffron

Artilleri.

6 kompanier (3 af det i Holstein, 3 af det i Danmark stående).

3 tolfpundiga, 4 sexpundiga, 6 fyrapundiga, 16 tre-pundiga kanoner och 3 haubitzer; brigadieren Wilster.

Dessutom en fortifikations-afdelning under öfverste Heinsohn.⁴

Det hela skulle blifva 33 skvadroner, 16 bataljoner, 32 kanoner.

Arméns numerär torde böra beräknas till något öfver 15,000 man.⁵

Denna armé bestod, med undantag för det sjælländska dragonregementet under öfverste Sprengel, af idel värfvadt folk. Med värfningssystemet sammanhängde, att den danska armen ej var nationell i samma mening som den

Sidan 10

1. De flesta af dessa voro säkerligen desertörer från Gyllenstiernas skånska regemente.
2. Märkas bör dock, att i åtskilliga regementen procenten danskar var högre än denna.
3. Så t. ex. vid inmarschen i Lund i december (Stobæi berättelse E.), då särskildt de ståtliga ryttarvärjorna ådrogo sig uppmärksamhet. Uniformernas utseende beskrifves från svenskt håll sålunda (i Carsten Olofssons ofvannämnda rapport). Röda uniformer hade grenadiererna (blå uppslag och silfvergalon), fotgardet och drottningens regemente (gula uppslag), marinregementet (citrongula uppslag), hästgardet (blå uppslag), lifregementsdragonerna (hvita uppslag), de Bülowska dragonerna (blå uppslag), hvita uniformer hade det Blücherska och prins Kristians regemente (röda uppslag), Eyndens regemente (gröna uppslag), prinsens af Hessen regemente (brandgula uppslag), Eyfflers regemente, Danneskjold-Laurvigens regemente (blå uppslag), [det Leegelska] kavalleriregementet (röda uppslag), blå uniform hade de sjælländska dragonerna (hvita uppslag).

Sidan 11

1. Han var bror till Anna Sofia Reventlow, som senare blef Fredrik IV:s gemål till vänster hand och slutligen drottning af Danmark.

I vissa fall rådde nog rätt kännbar brist i utrustningen. Soldaterna synes ej hafva varit tillräckligt försedda med alla de för ett vinterfälttåg nödvändiga klädespersedlarna. Särskildt i fråga om skodon var bristfälligheten mycket kännbar, och efter landstigningen i Skåne ljödo från öfverbefälet bittra klagomål öfver huru illa det i. nämnda munderings afseenden var ställdt. Bristerna gjorde också, att sjukligheten i hären blef ganska stor.

*

Till öfverbefälhafvare öfver den här, som skulle gå mot Skåne, utsågs generalen Kristian Ditlev Reventlow, en son till den är 1708 aflidne storkansleren Konrad Reventlow.¹ Född år 1671, var generalen ännu en ung man, men hade dock hunnit förvärfva sig berömmelse i krig. Han hade senast gjort tjänst i det spanska successionskriget och bland annat stått under Eugenes af Savoyen befäl och skall hafva varit mycket värderad af denne fältherre. Reventlow hade i verkligheten ganska framstående fältherreegenskaper. Han hade god strategisk blick, lugn omtänksamhet och försiktighet, en sund, praktisk syn på tingen, och han var fri för all falsk ärelystnad, äfventyrlighet och jagande efter effekt. Han hade förmåga att korrekt bedöma en situation efter dess verkliga innebörd, utan att låta sig vilseledas af skenet. Det var dessutom hos honom gent emot konungen och dennes ministrar en viss orädd manlighet i tonen. Valet af Reventlow till öfverbefälhafvare var säkerligen det under rådande förhållanden lyckligaste, som kunde träffas. Under Reventlow stodo generallöjtnanterna Gersdorff och Rantzau, generalmajorerna Brockdorff och

Eickstedt samt brigadiererna Rodsten, Leegaard och prins Karl af Hessen-Philippsthal, en frände till den danska drottningen. Två af dessa officerare, Gersdorff och Leegaard, kunna ej tagas med räkningen, då de kommenderades bort från krigsskådeplatsen i. Skåne, förr än fälttågets kritiska skede hade inträdt. Generallöjtnanten Rantzau var en rask och oförvägen kavalleriofficer, och hvad han egentligen förstod synes hafva varit att leda kavallerichocker; hans olycka blef, att han vid den kanske mest fordrande tidpunkten i fälttåget måste taga öfverbefälet, hvilket han ej var vuxen. Af generalmajorerna borde enligt Reventlows mening Rodsten och Brockdorff helst aflägsnas från armén. Rodsten skall särskildt hafva varit allt för ängslig i kavalleritjänstgöringen och hafva öfvermåttan oroat och utmattat manskapet genom att allt för ofta utan orsak låta blåsa larm och hålla ryttarne i sadeln. Ej heller om Eickstedts militära egenskaper hade Reventlow höga tankar. Artillerichef var brigadieren Wilster, en utan tvifvel duglig officer. Generalkvartermästare var öfverstelöjtnant Scheel. I spetsen för förplägningsväsendet stod generalkrigskommissarien Giese. Mot hans underlydande kommissarier framställdes under fälttåget upprepade gånger af öfverbefälet synnerligen skarpa klagomål för slapphet och försumlighet; det tyder på att Giese ej förstått att sätta riktig fart i sina underlydande. Generaladjutanter voro kaptenerna Huitfeldt,¹ Klepping, Mejer och Birkholtz; hos Brockdorff vidare Cronenberg och hos Rodsten Lanting. Af dessa synes Klepping hafva varit den dugligaste officeren.

*

I oktober månad hade de till det skånska fälttåget bestämda trupperna blifvit samlade invid Köpenhamn. Då man i samma månad fått traktaten med tsar Peter sluten, återstod nu endast att så fort som möjligt föra trupperna öfver sundet. Den 24 oktober började truppernas inskeppande, och den 30 var hela kåren ombord, så när som på Danneskjold-Laurvigens regemente, de sjælländska drago-

Sidan 12

Kapitel 2 - Svenska krigsförberedelser

Sidan 13