IV. Förhållandena på den svenska sidan
under fälttågets första veckor.

Då de tre svenska kavalleriregementena efter den danska landstigningen drogo sig tillbaka, lämnade Stenbock dem efter öfvergången öfver ån vid Kjeflinge och for själf in till Malmö för att lägga sista hand vid försvarsförberedelserna där. Befälet öfver regementena öfvertogs af generalmajoren Göran Gyllenstierna.

Enligt defensionskommissionens order af den 11 september skulle denne under Stenbocks öfverkommando tills vidare föra befälet i fält, och guvernören själf skulle närmast handhafva ledningen af försvaret af Malmö fästning. Närmaste man under honom där var öfversten för Smålands fyr- och femmänningsregemente till fot, Hugo Hamilton. Dessa anordningar blefvo emellertid genom defensionskommissionens order af den 8 november, som alltså gafs, efter det underrättelsen om landstigningen vid Rå hunnit fram till Stockholm och man alltså sett, att det nu gällde fullt allvar, ändrade, så att Stenbock skulle föra högsta befälet öfver hela den här, som skulle operera i fält, och befälet i fästningen uppdrogs åt den gamle generalmajoren Karl Gustaf Skytte, som själfmant erbjudit sig att träda i tjänstgöring och nu befordrades till generallöjtnant.

Skytte befann sig emellertid ännu uppe i Småland och kom ej förrän efter flera veckor till Malmö.

Då Stenbock den 5 november vid Svenstorp skildes från Gyllenstierna och hans fältstyrka, var det hans mening, att denne visserligen skulle hafva Helgeå till sin försvarslinje, men därför ej genast utan vidare i sin helhet draga kåren tillbaka dit.

Sidan 71

Under tiden skulle Gyllenstierna använda all flit på proviants anskaffande, och han fick för detta ändamål fältkommissarier med sig.

Utan tvifvel hade det varit af vikt, om man haft de nämnda punkterna besatta, enär danskarnes provianteringsexpeditioner därifrån skulle kunnat förhindras eller åtminstone oroas, och om danskarne på allvar med en samlad styrka ryckte an, så hade det alltid varit tids nog att gå tillbaka till Helgeålinien och Kristianstad.

Gyllenstierna borde, synes det, lätt hafva kunnat uppfatta innebörden af Stenbocks order och vikten af att den på riktigt sätt efterlefdes. Han utförde den emellertid på ett ganska egendomligt sätt. Då han vid Getinge väl kommit öfver Löddeå, sände han visserligen 500 man mot Röstånga- och Blekemossatrakterna, men med hela den återstående styrkan gick han utan vidare raka vägen öfver Hörby och Västra Vram till Kristianstad. Den vid Getinge detacherade styrkan blef för öfrigt ej stående vid Blekemossapasset, utan drogs äfven den till Kristianstad, dit den

Sidan 72

1. Transsumt af ordern, medföljande Gyllenstiernas skrifvelse till defensionskommissionen 16 dee. 1709. S.

Förhållandena inom den af Gyllenstierna kommenderade styrkan och i den del af landet, där den nu stod, voro i många afseenden bedröfliga. Manskapet vid regementena var illa utrustadt; särskildt på Gyllenstiernas regemente var det eländigt ställdt. Munderingspersedlarna voro ej fullständiga och i många fall utslitna; de tjugu år gamla stöflarna dugde ej längre, somliga af dem måste med bast och rep hållas ihop, och flera ryttare redo i träskostöflar. Äfven i andra afseenden måste de med hvad plagg de kunde skaffa söka skydda sig mot den oblida väderleken. Man led också brist på proviant både för manskap och hästar.

Sidan 73

1. Gyllenstierna till defensionskommissionen 16 dec. 1709. S.
2. Gyllengahms rapporter till Stenbock. E. Om värdet af somliga af dessa rekognosceringar kan man tvifla, då man läser major Coijets rapporter till Stenbock om sin ridt längs Löddeå, och huru han därvid mötte en af Gyllengahms rekognosceringsafdelningar, kommenderad af löjtnant Morbeck, som befann sig i onyktert tillstånd och utan att bry sig om majorens order förde sitt folk nattetid på dåliga skogsvägar och företog fullkomligt onyttiga turer i trakter, där Coijet redan varit. Då Coijet ville låta sätta honom i arrest härför, togs han i försvar af Gyllengahm själf.

Det visade sig från början, att ryttarne af det skånska tre- och femmänningsregementet icke voro rätt pålitliga i sin trohet mot den svenska öfverheten. Stenbock rådde i sina bref till defensionskommissionen upprepade gånger till att detta regemente skulle sändas från Skåne och användas mot norrmännen vid den bohuslänska gränsen, då »de skånska barnen intet äre stort att förlåta sig uppå emot de danske».³ Också rymde nu de skånska ryttarne hoptals dels öfver till danskarne, dels för att hålla sig undan. Särskildt försvunno många den natt Gyllenstierna på marschen till Kristianstad stod vid Osbyholm.⁴ Af Hiertas och Lewenhaupts ryttare synas däremot inga hafva affallit till fienden.

Ledningen af styrkan var, såsom redan synts, ej den bästa. Gyllenstierna, som i sin egenskap af den ende vid hären närvarande generalmajoren fått sig befälet anförtrodt, hade inga framstående militära egenskaper och synes framför allt hafva saknat företagsamhet och drift; enligt samtida vittnesbörd skall han också hafva varit väl mycket begifven på dryckjom.⁵

Sidan 74

1. Hierta till Stenbock 28 dec. 1709. E.
2. Malmberg till Stenbock 9 nov. 1709. E. Malmberg vill i detta bref fritaga Gyllenstierna från skuld i oordningen, då han tagit mått och steg för att hämma den. »
3. Stenbock till defensionskommissionen 7 nov. 1709. S.
4. Generaladjutanten Huitfeldts journal omnämner öfver 30 skånska ryttare, som deserterat till danskarne.
5. Borgmästaren Sundell i Kristianstad besvärade sig 2 december 1709 öfver det uppträde Gyllenstierna under mårtensaftonsflrandet ställt till i hans hus och säger några dagar senare: »Herr generalmajor Gyllenstierna har nu återigen uti sin druckenskap hos herr ryttmästaren Carl Bonde och deras fru Christina Ulfeld tämmelig grofva excesser begånget, som ej lända till något beröm.» (Sundells bref till öfverpostdirektören dec. 1709, S.)

Sidan 75

1. Det har af samtida antydts, att Lewenhaupts grefvinna skulle hafva eggat sin man till att framställa de ifrågavarande anspråken. »Den herren vore mycket lyckligare och promptare i alla dess expeditioner, om han kunde lämna dess grefvinna på någon af dess gårdar uppe i landet». (Öfverjägmästaren Hammarberg till Stenbock 16 dec. 1709. E.)

Mot de tre regementenas officerare i allmänhet hade Stenbock allvarliga anmärkningar att göra. Han fann dem slappa i tjänsten, kallade dem »drömmute», nästan »tröga af fattigdom» och ovana vid tjänst, men den slutsats han däraf drog var, att de borde »durchhäcklas». Dessa anmärkningar gällde dock Hiertas och Lewenhaupts regementen i högre grad än Gyllenstiernas. Rätt egendomligt är, att Reventlow å sin sida framställde ungefär liknande anmärkningar mot sina officerare.

Gyllenstiernas förnämsta uppgift var att söka skaffa in förråd till de magasin, som nu skulle anläggas, icke blott för hans egna regementen, utan ock för den nyuppsatta härs behof, hvilken skulle komma från det öfre Sverige för att försvara Skåne. Detta proviantsamlande synes dock icke hafva gått med någon fart.¹ De små trupper, som af Gyllengahm sändes ned till Söderslätt, kunde ej medföra därifrån så mycket som önskligt hade varit, och från Göingebygden var jämförelsevis icke så mycket att få. Därtill kom, att många hade under den närmast föregående tiden i afvaktan på hvad som kunde hända sökt sätta sina förråd i säkerhet genom att föra så mycket som möjligt af dem in i Gammal-Sverige. Från de svenska militärmyndigheternas sida klagades öfver att mycken säd hade i denna afsikt under hösten blifvit lastad på skutor i Åhus och bortförd.

Stenbocks vistelse i Malmö bidrog i hög grad till att påskynda försvarsåtgärderna där. Garnisonen förstärktes,

Sidan 76

1. Gyllenstiernas uttryck i bref till defensionskommissionen 16 dec. 1709, att södra Skåne ännu vore oberördt af fienden och att svenskarne ännu därifrån indroge penningräntor och magasinsförråd, tyder säkerligen på en alltför stor optimism hos brefskrifvaren.

Till Stockholm afsände Stenbock guvernementskamreraren och fältkommissarien Malmberg för att muntligen meddela defensionskommissionen upplysningar om tillståndet och anhålla om snar hjälp. Malmberg skulle framhålla, huru dåligt tillståndet i Skåne i allmänhet varit genom »privat egennyttighet, lagsens förkväfvande, hårda och olagliga exekutioner», till dess Stenbock sökt hindra all sådan orättfärdighet, vidare att Stenbock gjort allt möjligt för att få fästningarna i stånd och detta utan någon kostnad för kronan, och att han äfven gjort allt hvad han kunnat för att hindra den danska landstigningen, men att »pura omöjligheten» förelegat. För ortens beskaffenhets skull, för bristen på lifsmedel och för böndernas »elaka uppsåt» kunde man ej heller hindra fienden att utbreda sig i landet; efter landstigningen hade bonden hållit sig undan och gömt sina förråd. Lands-

Sidan 77

1. En del af den hade i Hörby af kronobetjäningen öfverlämnats till Gyllenstierna, då denne efter landstigningen marscherade till Kristianstad, och han sände dem under ryttarekonvoj till Malmö. (Kronobefallningsmännen Sommar och Wijkman till Stenbock 8 nov. 1709. E.)
2. Faltzburg till D. K. 22 nov. 1709. S.

Defensionskommissionen hade redan den 8 november, då den af Stenbock vid den danska landstigningen afsände Henrik Hammarberg hade företräde och afgaf sin rapport, gifvit befallning, att Kronobergs, Jönköpings, Kalmar, Östgöta och Södermanlands infanteriregementen, Smålands och Östgöta kavalleriregementen, samtliga nyuppsatta regementen, skulle hålla sig färdiga att marschera till Skåne, så fort Stenbock gåfve order därom. När Stenbock fått underrättelse härom, utfärdade han genast den 19 november order till öfverstarne för de ifrågavarande regementena att, så fort sig göra läte, marschera till Skåne, där Loshult i provinsens nordligaste del bestämdes till samlingsplats. Till förstärkande af garnisonen i Halmstad hade kommissionen på Fersens anhållan fordrat från Nieroths armé i Bohus län 60 ryttare under befäl af landshöfding Fersens egen son, ryttmästaren Hans Fersen, samt 3 kompanier af det nyuppsatta Jönköpings regemente, under befäl af major

Sidan 78

Order afgick äfven till statskontoret att sörja för afhjälpandet af de värsta bristerna i munderingen hos Gyllenstiernas regemente; härvid stannade det dock vid den goda viljan, ty den svåra penningbristen lade hinder i vägen för utförandet, och de skånska ryttarne fingo göra hela fälttåget i sina trasiga uniformer.

Generallöjtnant under Stenbock blef Burensköld, dock först sedan den från Bender hemkomne generalmajor Meijerfelt fått anbud på platsen, men på grund af sitt ej fullt läkta benbrott och sin sjuklighet afsagt sig, ehuru han var villig att såsom generalmajor följa med.

Den 23 november inlämnade Malmberg sitt memorial, och den 25 november höll defensionskommissionen öfverläggning om de åtgärder, som borde vidtagas, och den krigsplan som skulle följas i Skåne.

Vid öfverläggningen närvoro såsom särskildt tillkallade generalfälttygmästaren Sjöblad, general Spens och generalmajorerna Meijerfelt och Palmqvist. Under öfverläggningen höjdes röster mot att vintertiden låta hären gå anfallsvis till väga. Wrede ansåg det alltför riskabelt att låta den nya och föga öfvade hären nu anfalla; man borde vänta till våren, då man bragt samtliga regementena i godt stånd. Spens och Palmqvist voro af liknande mening och funno det ej rådligt att sammandraga trupperna, då man ej hade proviant till dem. Meijerfelt framhöll nyttan af att »chikanera» fienden, gå honom närmare in på lifvet för att taga bort tillförseln för honom, förrän han kunde fatta fast fot. Meijerfelts tankegång öfverensstämde för öfrigt så pass nära med Stenbocks, att han tillrådde, att man borde beväpna och skicka till Skåne båtsmän och annat folk; framför allt fann han det orådligt att gå tillbaka till Småland, där hären skulle gå under af brist på proviant, under det att fienden toge Skåne.²

Resultatet af öfverläggningen blef emellertid, att man fann det farligt att gå anfallsvis till väga nu; man uttryckte

Sidan 79

1. Lindhjelm till D. K. 16 nov. 1709. S.
2. Defensionskommissionens protokoll 25 nov. 1709. S.

Den 25 november skrefs alltså till Stenbock, att kommissionen hade det förtroende till honom, att då det manskap, som skulle nedsändas, vore nytt och odisciplineradt, han såge sig väl före att icke utsätta det för ögonskenlig fara genom offensivt företagande mot fienden i ordnadt fältslag, helst då vintern torde så tillsätta, att alla pass och strömmar i Skåne torde bli passabla för fienden, som då med hela sin armé af gamla exercerade trupper kunde på en gång rycka an mot de våra och tillfoga dem en skada, så att den ej kunde redresseras; fördelade däremot fienden sin armé, såge kommissionen gärna, att han på något ställe kunde angripas. Magasin borde upprättas på säkra orter, och från Skåne borde så mycket som möjligt föras dit för att hållas i beredskap till den nya hären. I sammanhang härmed hade defensionskommissionen anbefallt vederbörande landshöfdingar i öfre Sverige att hvar och en i sitt län genom gärder anskaffa magasinsförråd åt hären vid dess genomtåg. Vidare underrättades, att landshöfding Burensköld skulle såsom generallöjtnant och Stenbocks närmaste man sändas till Skåne, ett val som af generalen säkerligen hälsades med tillfredsställelse, då Burensköld var en bepröfvad militär — han hade bl. a. utmärkt sig i slaget vid Warschau 1705 — och känd för kraft och bestämdhet.

De af defensionskommissionen framställda önskningarna i afseende på sättet för krigföringen i Skåne voro alldeles icke i öfverensstämmelse med Stenbocks plan. För generalen såväl som för kommissionen i Stockholm var naturligtvis frågan om truppernas underhåll af genomgripande vikt; det var från en synpunkt sedt själfva lifsfrågan. Men för Stenbock stod det klart, att man just därför ej hade tid att vänta till våren, enär danskarne under tiden — herrar som de voro i den västra delen af Skåne — skulle göra sig till herrar öfver den allra största delen af landskapets proviantförråd. Hvad som skulle ske måste därför ske snart. Inskränkte man sig under vintern till att i hufvudsak en-

Sidan 80

Om än Stenbock gifvit order till öfverstarne för de nya regementena att göra sig marschfärdiga, så skulle det tydligtvis ännu dröja rätt länge, förrän de kunde komma tillstädes, och den förstärkning som nalkades, nämligen Straelborns sachsiska bataljon, var för liten för att något med den skulle kunna uträttas.

Den siste november strax före sin afresa från Malmö gaf Stenbock sina slutliga instruktioner åt öfverste Hamilton, som intill Skyttes ankomst skulle föra högsta befälet i staden.¹ I dessa instruktioner inskärptes att tillse, att enigheten mellan soldater och borgare bevarades, att sträng rättsskipning handhades och att noggrann ordning iakttogs vid proviantutdelningen. För ett hotande bombardement hade Stenbock gifvit muntliga anvisningar, och dessa inskärptes nu ytterligare. Bestämda poster på vallarna skulle besättas, kommenderingar afdelas till eldsläckning, gatläggningen skulle upprifvas, taken förses med öppningar och vatten hafvas i beredskap på loften, säden såvidt möjligt bergas i jorden, ammunitionen i krutkällare och andra hvalf och öfverhufvud alla förråd delas på olika förvaringsplatser. Det var fortfarande bombardementet, som var den största faran, mot hvilken man på alla sätt sökte skydda sig.

Den närmaste vården af magasinen och förråden i Malmö lämnades af Stenbock åt öfverkrigskommissarien, tullinspektoren Josua Stjernblad. Hans instruktion utfärdades den 27 november. Han skulle hälla noggrann uppsikt öfver åtgången af proviant och dagligen göra förslag däröfver. Äfven skulle han öfvervaka, att inkvarteringen skedde efter rättvis fördelning, samt deltaga i granskningen af de munderingar, som beställts åt de nyuppsatta ryttarne. Han skulle öfvervaka, att handkvarnar infördes från landsbygden och att magistraten ombesörjde deras uppställande

Sidan 81

1. Instruktionen finnes bland Stenbocks skrifvelser till defensionskommissionen. S.

Allt sedan 1700 hade i Malmö stått en artilleripark af 20 kanoner, och det var ursprungligen meningen, att Stenbock vid sin afresa från Malmö till Kristianstad skulle medtaga dem. Detta gjorde han emellertid icke, enär han ansåg, att, då han ännu icke hade något infanteri och för öfrigt ej betjäning till kanonerna, han ej skulle hafva nytta af dem och ej heller kunna skaffa tillräcklig betäckning åt dem, och de fingo alltså tills vidare kvarstanna i Malmö. Händelserna under fälttåget skulle snart visa, huru rätt. Stenbock handlat häri.

Då Stenbock vid december månads början skulle lämna Malmö, hade han gjort allt hvad i mänsklig makt stod till fästningens förstärkande; förråd hade förts in från landet i så riklig mängd, att generalen ansåg fästningen vara försedd med proviant för 8 till 9 månader, och på själfva befästningarna hade arbetats med fart af besättningen och af uppbådade bönder. En duglig kommendant stod i spetsen för försvaret, och i hvarje fall en beaktansvärd del af besättningen bestod af öfvade soldater. Borgarne i staden voro lifvade af den bästa stämning gent emot den svenska öfverheten och hade af Stenbock i bref till defensionskommissionen fått det loford, att de voro »ej nog att berömma».

Generalens närvaro hos fältstyrkan vid Kristianstad föreföll allt mera nödvändig, och han kunde därför ej afbida generallöjtnanten Skyttes ankomst. Skytte fördröjdes

Sidan 82

1. Knutssalen hade Stenbock genom upplag af mull och brädförbyggnader sökt skydda mot skador under ett bombardement.
2. I trots af Stenbocks vaksamhet hade härvid missbruk förekommit;. bönder, som velat leverera oxar, hade afvisats. enär oxarne sades vara för små; vidare hade oxar fått otillräckligt foder och sedan för underpris sålts. till officerare.

Det var vid denna tid ej så säkert att resan från Malmö till Kristianstad kunde göras, och i alla händelser var den vanliga vägen öfver Lund, Hurfva och Hörby synnerligen osäker.

Majoren Gustaf Wilhelm Coijet hade därför med en trupp af 28 ryttare allt sedan den 22 november varit ute från Malmö för att patrullera längs Löddeålinjen ända från trakten af Björka till Kjeflinge och Höj. Han skulle därvid äfven söka gripa de rymde salpetersjudarne. Detta senare lyckades icke, och sjudarne befriade t. o. m. några af sina kamrater, som fasttagits af bönder, hvarpå alla drogo sig till norra Skåne; men Coijet kunde försäkra, att ingen fiende var söder om floden, om än på den norra flodstranden funnos fältvakter och posteringar. Coijets rapporter till Stenbock från denna kavalkad äro synnerligen uppfriskande att läsa och bära vittne om gladt humör och muntert soldatsinne. Med tillfredsställelse omtalar han, huru danskarne, då han med sina 28 man kom till vadställena i närheten af Kjeflinge »fördubblade vakterna, förstärkte corps de gardena, multiplicerade patrullerna och stodo hela natten under vapen»; han önskade, att han hade haft 100 ryttare och 100 beridna musketerare ty då kunde han »gjort dem ett spratt». Nu gick det i stället helt vänskapligt till; man hälsade öfver till hvarandra från ömse sidor af ån och, Coijet sände öfver en kanna brännvin till de danska ryttarne. Den l december lämnade Stenbock Malmö för att på en stor omväg begifva sig till Kristianstad. I Malmö kvarlämnade han sin gemål, som befann sig i långt framskridet hafvandeskap, och sina barn; han sade sig därigenom lämna en pant för den åtrå han hyste för Skånes och Sveriges välgäng.² Det var i verkligheten ju också ett bevis på

Sidan 83

1. Enligt Anreps ättartatlor var Skytte gift med en dotter till Ebbe Ulfeld, hvilken dog redan 1678. I bref till Stenbock, dat. Kristianstad 30 nov. 1709, uppgifver han emellertid, att hans hustru dött och att han för bisättningen måst dröja några dagar i Småland.
2. Stenbock till defensionskommissionen 9 dec. 1709. S.

Så fort Stenbock anländt till Kristianstad, kräfde han strax af Gyllenstierna journal öfver hvad som under hans befäl tilldragit sig, sedan de skilts åt vid Svenstorp och

Sidan 84

Försummelsen att ej hafva sändt rytteriafdelningar fram i närheten af det fientliga området godtgjordes nu ögonblickligen. Stenbock skickade ut öfverste Hierta med 1000 man och vederbörligt befäl. Hierta skulle själf fatta posto vid Mellby.² Härifrån skulle han sända smärre afdelningar under dugligt befäl, en till höger mot Möllerödpasset, en rakt fram mot Risebergatrakten och en till vänster mot Billinge och Rönneholm, alltså mot Rönneåöfvergången vid Hasslebro; denna senare skulle också öfvervaka nejden ned mot Hörby. Hiertas och hans underlydandes uppgift skulle för det första vara att noga gifva akt på danskarnes rörelser och hvar dag genom någon beriden bonde sända rapport därom till Stenbock. Komme fienden emot Hierta skulle han, därest ej denne vore minst tre gånger så stark som han, våga en dust; i vidrigt fall finge han gå tillbaka mot Kristianstad, då han skulle få understöd. Ett annat hufvudändamål med expeditionen var att insamla proviant; öfversten och den honom åtföljande fältkommissarien Ekvall skulle från alla byar låta insamla lifsmedel, hvarvid noga skulle tillses, att all tillförsel blefve betald och att ingen orätt vederfores bonden. Detta påbud är återigen ett tydligt vittnesbörd om generalguvernörens månhet om allmogen, men det kunde tyvärr på grund af de svåra tidsförhållandena ej efterlefvas, utan provianten blef nog i all hufvudsak tagen utan betalning. Synnerligen mycket var emellertid ej att uppbringa i norra Skånes skogstrakter, om man än nu gjorde sitt bästa. Till Norra Åsbo härad sändes i midten af månaden 300 man för att fouragera, och från Snälleröds gård fick man en del proviant och boskap. men eljest klagades, att intet fanns på hemmanen och att bönderna

Sidan 85

1. Stenbock till Gyllenstierna 8 dec. 1709. E.
2. Ordern till Hierta befaller honom att gå till »Wäster Rya», men någon sådan ort finnes icke: af sammanhanget synes. att det måste vara trakten omkring Mellby, som menas, och Hierta blef också stående här. Möjligen är namnet »Wäster Rya» en förvridning af Röe, en bv öster om Mellby.

Det visade sig också, att bönderna från norra Skåne började föra en del proviant ned till de danska kvarteren, ehuru det hände, att sådana förråd uppbringades af svenskarne. Äfven på andra sätt visade sig bönderna opålitliga såsom genom att fasttaga och till vederbörande återföra danska rymlingar. Några kraftåtgärder från Stenbocks sida företogos dock ej mot bönderna, med undantag af att han befallde Hierta fasttaga och i fängsligt förvar till Kristianstad införa sådana bönder, som vid de svenska truppernas annalkande från hus och hem gåfvo sig till skogs.¹

Hiertas ryttare voro nära att komma i strid med danskarne. Ryttmästarne Netherwood och Sven Hierta hade med 180 man sändts att indrifva proviant i nejden vid Rönneås högra strand och att rifva alla broar öfver ån ända ned till Sönnarslöf. Detta senare värf lyckades de också egendomligt nog utföra, ehuru de danska posteringarna längs ån tyckas böra hafva varit i stånd att hindra det. Då den svenska truppen sedermera var sysselsatt att samla förråd, improviserade danskarne helt hastigt en bro vid Herrevadskloster och gingo på denna samt på pråmar öfver. Den svenska truppen måste då hastigt vika undan och kunde på den grund ej få mer an 30 vagnar proviant med sig.²

Stenbocks mening var, att magasin skulle anläggas vid Åhus, Ljungby och Broby för att vara till hands för den nya arme, som skulle samlas bakom Helgeå, men hufvudsakligen blef det vid Ljungby, som förråden samlades.

Då det klagats, att somliga af läns- och fjärdingsmännen ej efter sin skyldighet biträdde fältkommissarierna, hade Stenbock genast vid sin ankomst till Kristianstad genom öppet plakat strängeligen manat dem att på alla sätt bistå

Sidan 86

1. Stenbock till Hierta 29 dec. 1709. E.
2. Fältkommissarien Ekvall till Stenbock 15 dec. 1709. E.

Generalkrigskommissarien Malmberg hade, såsom ofvan sagts, af Stenbock sändts till Stockholm för att muntligen lämna utförligare redogörelse för tillståndet i Skåne än hvad som kunnat ske i Stenbocks skriftliga rapporter och i samband därmed af all kraft påyrka snabba åtgärder för provinsernas försvar mot den allt närmare hotande faran. Säkerligen hafva hans framställningar varit en medverkande orsak till att defensionskommissionen beslöt att sända ännu flera regementen till Skåne. Den 6 december underrättade den Stenbock, att förutom de förut nämnda äfven det från Uppland och flera andra landskap i öfre Sverige sammansatta fyr- och femmänningsregementet till häst,¹ öfver hvilket den från Ryssland hemkomne och till öfverstlöjtnant befordrade Wilhelm Bennet fått befäl, ett likaledes från uppsvenska provinser sammansatt fyr- och femmänningsregemente till fot under öfverste von der Noth samt Västmanlands infanteriregemente skulle gå till Skåne. Ännu kunde dock intet af dem bryta upp; Västmanlands regemente var nyuppsatt, och de andra båda hade också åtskilliga bristfälligheter i sin utrustning.

Däremot fick den skånska fältarmén i dessa dagar verkligen en effektiv förstärkning, i det att den sachsiska bataljonen anlände. Chefen, öfverstlöjtnant Eberhard von Straelborn var själf ej med och hade ännu, enligt sina bref från Stockholm till Stenbock, ej reda på hvar hans trupp befann sig; han hann för öfrigt aldrig komma till Skåne och taga befälet öfver den. Detta fördes af kapten Stjerncrantz, som den 13 december med bataljonen inträffade i Loshult; den 17 kom den till Kristianstad. Bataljonen räknade 494 menige man; det föreföll att vara »vackert folk», men munderingarna voro mycket bristfälliga. Bataljonen var rätt klent försedd med officerare: där funnos 2 kaptener, l löjtnant,

Sidan 87

1. Det kallas ofta efter sin förre öfverste Lencks regemente.

En annan liten förstärkning, som nu också blef tillgänglig, men ej strax kunde användas, utgjordes af de trossdrängar — 145 till antalet — som kommit från Riga och nu lågo i Karlshamn. Jämte 38 salpetersjudare, som också voro i Karlshamn, skulle de användas som artillerikuskar, men då man ännu inga kanoner hade, behöfde man dem tillsvidare ej.

Den 16 december sände Stenbock major Coijet till Karlskrona; han hade till uppdrag att för generalamiralen Hans Wachtmeister redogöra för situationen, inhämta hans råd och begära hjälpsändning från Karlskrona. Wachtmeister fann, att ställningen vid Kristianstad ej vore hållbar annat än vid mild väderlek, och blefve det frost, stode den ej att försvara. Han ansåg, att det varit bättre, om den svenska fältstyrkan blifvit stående vid Mölleröd samt mellan Vomb- och Ringsjöarne; Coijet kunde då upplysa, att just detta varit Stenbocks mening, men att Gyllenstierna ej följt de order han därom fått. Vidare ansåg generalamiralen, att de skånska trupperna såsom opålitliga gent emot danskarne borde sändas till Finland eller Livland och i Skåne aflösas af trupper från nämnda landsdelar. Han sade sig förargas öfver dröjsmålet med den nya härens nedsändande till Skåne; man borde gå man ur huse i skinntröja och vadmalsbyxor, ty finge fienden in en fästning, fordrades det dubbel omak och fyrdubbel manspillan att få honom ut igen. »Generalamiralen förbannade sig högt och dyrt» på att ingen fara hotade från den norska sidan, och därför behöfde ej så stor här samlas mot Norge. Där rådde hunger och dyr tid, och vid den gränsen kunde man med 1,000 man hejda 20,000; därför borde de nyuppsatta regementena förläggas åt det hållet och i fästningarne, hvarigenom gamla trupper, nämligen Älfsborgs, Västgöta-Dals, Jämtlands och Västerbottens regementen, bergsbataljonen, Riksänkedrottningens lifregemente till häst och Bohusläns dragoner blefve

Sidan 88

1. Stjerncrantz till Stenbock 7 dec. 1709. E.

Sidan 89

1. Norje- och Mörrumsöfvergångarna voro, säkerligen på Wachtmeisters och Adlerstens föranstaltande, försedda med spanska ryttare. (Coijet till Stenbock 17 dec. 1709. E.)

Den 6 december anhöll Stenbock hos defensionskommissionen att få flera regementen än de hit beordrade ned till Skåne, medan det ännu vore tid; man kunde tacka Gud, skref han, att fienden varit nog oklok att ej besätta Kristianstad redan. Sedan defensionskommissionen den 6 december beordrat de ofvan nämnda regementena till Skåne, hade han företrädesvis vändt sina tankar till general Nieroths här. Han anhöll nu enträget om förstärkning från denna, dels hos defensionskommissionen, dels hos Nieroth själf. Den 11 december hemställde han själf till denne, huru nödvändigt det vore att använda alla tillgängliga krafter för att hindra fienden att fatta fast fot i Skåne, hvilket lättare än gränslandskapen mot Norge kunde öfversvämmas, och han antydde att Nieroth kanske kunde med mindre styrka försvara défiléerna mot norrmännen. Nieroth var emellertid föga böjd för att afstå folk och sade sig behöfva alla sina trupper för att kunna betäcka Västergötland; han trodde, att Stenbock med de 12,000 man, han i alla händelser skulle få från det öfre Sverige, skulle kunna jaga bort danskarne. Stenbock svarade i nästan bönfallande ordalag, bad Nieroth behjärta, att på Skånes bevarande hängde nu hela rikets räddning, och anhöll ifrigt att få Älfsborgs och Västgöta-

Sidan 90

1. Coijets relation 5 januari 1710 E.

Emellertid hade defensionskommissionen allt mer och mer uppskrämts af rapporterna från Skåne, och den 30 december skred den till att gifva uppbrottsorder. I sammanhang därmed och kanhända äfven påverkad af Hans Wachtmeister beordrade den Nieroth att med Stenbock öfverlägga om hvilka trupper, som kunde skickas från hans här till Skåne. Nieroth föreslog då att sända generalmajoren Kristian Ludvig Ascheberg med 750 man kavalleri, 1,050 man infanteri och 400 af Bohusläns dragoner.¹ Den omständigheten att Nieroth enligt sin egen rapport strax förut till defensionskommissionen hade så ondt om proviant och fourage, att han redan måst låta hälften af Riksänkedrottningens regemente gå hem till rusthällen och såge för sig nödvändigheten att låta den andra hälften följa efter, synes hafva kunnat förmå honom att godvilligt lika så gärna låta regementet komma till användning i Skåne.

Redan den 4 januari gafs order till Nieroth. Defensionskommissionen, som för öfrigt samtidigt sände Upplands regemente, adelsfanan och lifregementet till häst till Skåne,² befallde honom nu att sända Riksänkedrottningens lifregemente till häst, hvars chef var generalmajor Ascheberg, Älfsborgs regemente, kommenderadt af generalmajor Sparrfelt, och öfverste Schomers sachsiska regemente till Skåne. Denna kår ställdes under Aschebergs befäl. Hos sig behöll Nieroth Västgöta-Dals regemente under öfverste Patkul, Bohusläns dragoner och skulle äfven få Skaraborgs nyuppsatta regemente under öfverste Witting, då detta hunnit blifva fullrustadt, samt Zeedtz' bergsbataljon. Det var en

Sidan 91

1. Nieroth till Stenbock 7 januari 1710 E.
2. Generalmajor Palmqvist, som själf skulle göra tjänst i Skåne, hade varit närvarande i kommissionen vid detta besluts fattande och därvid yrkat på att äfven Dalregementet skulle sändas till Skåne. Defensionskommissionen ansåg dock, att det ej kunde undvaras i Dalarna, där Kopparberget måste skyddas för anfall från den norska sidan. Däremot var kommissionen hågad att sända Västerbottens regemente, då detta blefve uppsatt och utrustadt. (Palmqvist till Stenbock 5 januari 1710 E.)

Om defensionskommissionen kunde besluta att sända rätt ansenliga förstärkningar till Stenbock i Skåne, så var det en annan af honom gjord anhållan, som den ej hade så lätt för att efterkomma. Det var hans ofta upprepade begäran, att den anryckande hären framför allt måtte förses med fältkassa i reda penningar, så att den kunde vid sin ankomst i Skåne betala hvad som toges för behofvens fyllande och undgå att ytterligare betunga de skånska bönderna med gärder. Det är den under hans guvernörstid så ofta framträdande omtanken om allmogen, som återigen visar sig hos Stenbock, men det är också ängslan för att denna allmoge, om den för hårdt pressas, skall affalla eller gifva upphof till en ny snapphanerörelse. Exemplen från det föregående skånska kriget voro i detta fall afskräckande. Men defensionskommissionen kunde ej, äfven om den ville, i detta afseende göra Stenbock till viljes; statens kassor voro ej i det tillstånd, att man kunde från Stockholm sända fältkassa i klingande mynt med de nya regementena.

Förutom den reguljära hären ville Stenbock fortfarande hafva ett bondeuppbåd; han yrkade på en »pospolit», som man med namnet lånadt från Polen kallade det. Alla stånds- och civile personer uppe från landet, som »hade svenskt blod i ådrorna», borde beordras ut att samla och leda allmogen såsom ett ryggstöd för regementena. Hufvudändamålet med detta uppbåd skulle vara att så mycket säkrare bevara Skåne och så mycket fortare få slut på fälttåget.¹ Defensionskommissionen diskuterade den 20 december detta förslag, men var ej synnerligen hågad för företaget, hvars stora svårighet den till fullo insåg, och den svarade i en på nyårsaftonen aflåten skrifvelse skäligen undvikande. Den förklarade sig med nöje märka Stenbocks nit och sorgfällighet, men kunde uppe i Stockholm ej veta med hvad eftertryck en sådan åtgärd som den föreslagna

Sidan 92

1. Stenbock till D. K. 9. dec. 1709 E.

Frågan om folkuppbådet skulle emellertid om några veckor blifva brännande.

Närmast var det nu af vikt att kunna försvara Helgeålinjen för att därifrån kunna börja Skånes återeröfrande. Med blott kavalleristyrkan, som redan genom sjukdom var rätt mycket försvagad och den sachsiska bataljonen var detta ej gärna möjligt, och frågan var därför närmast den, om den danska hären skulle lämna så långt rädrum, att regementena från öfre Sverige hunne anlända till Loshult eller möjligen genom Blekinge till Helgeå.

Under de första dagarna af det nya året hade Stenbock låtit öfverste Hierta gå tillbaka från den framskjutna posten i Möllerödstrakten och i stället kommenderat Gyllenstierna dit ut. Som det vill synas, hade äfven ryttartruppen ombytts, och i hvarje fall hade en del af dem, som varit ute under Hiertas befäl, fått gå ned till ståndkvarteren vid Kristianstad. Gyllenstierna ankom den 5 januari till Röinge, tätt vid det nuvarande Hessleholm, och sände härifrån en underofficer med några ryttare att taga reda på om danskarne voro i beredskap att gå öfver Hasslebro och rycka an denna väg. Då han fått underrättelse, att så ej var fallet, ville han lämna kvar 2 à 300 man i Möllerödstrakten att observera passet, och då han dessutom enligt Stenbocks order rifvit bron öfver Almaån vid Kärråkra, ett stycke öster om Mölleröd, ansåg han, att danskarne ej gärna skulle kunna norr om Almaån rycka fram mot Helgeå. Med resten af styrkan ville han gå ned till den södra stora landsvägen och fatta posto vid Västra Vram.¹ Men Stenbock hade nu fått rapporter, att Reventlow var i anryckande längs den södra landsvägen mot

Sidan 93

1. Gyllenstierna till Stenbock Röinge 7 Jan. 1710 E

Stenbock hade såväl i Malmö som i Kristianstad fått rätt talrika meddelanden om tillståndet på den danska sidan och om den danska armens rörelser. Särskildt voro åtskilliga präster nitiska i detta afseende. De hade också af biskop Steuchius blifvit i ett särskildt cirkulär anbefallda att lämna generalen alla möjliga upplysningar. Öfver hufvud var det skånska prästerskapet, bland hvilket funnos många män från Gammal-Sverige, synnerligen entusiastiskt för den svenska öfverheten.

Trettondedagen var major Coijet ute med en trupp att rekognoscera i riktning mot Vram, och efter den rapport han afgaf trodde Stenbock faran vara i annalkande och närmare an den i verkligheten var. Han lät därför genast regementena bryta upp ur kvarteren och samlas vid Åhus, Bäckaskog och Karsholm. Till generalamiralen sändes anhållan, att Västgöta tre- och femmänningsregemente till fot strax måtte få uppbrottsorder, och därjämte anhölls, att från Karlskrona måtte sändas sex kanoner med betjäning och ammunition.² Stenbock hyste en välgrundad misstro till den för handen varande styrkans förmåga att vid Helgeå

Sidan 94

1. Sedan bron vid Kärråkra blifvit rifven, var det förenadt med besvärlighet att få förråd från trakten väster om Mölleröd. Emellertid synes man hafva kunnat passera den norrifrån kommande grenen af Almaån vid Hörlinge, norr om Mölleröd (Gvllenstiernas bref till Stenbock 7 Jan. 1710 E.)
2. Stenbock till H. Wachtmeister 5 Jan. 1710 E.

Af vikt var det under sådana omständigheter att kunna föra med sig de samlade magasinsförråden, så att dessa ej måtte falla i danskarnes händer. Stenbock beslöt då att låta föra de i Kristianstadstrakten och framför allt på Ljungby samlade magasinen till Karlshamn och gaf order till magistraten där att ombesörja lokal därför. Hierta, major Morman, Gyllenstierna och öfverstlöjtnant Sparre, hvilken senare nu i Lewenhaupts frånvaro kommenderade dennes regemente, fingo allvarliga och upprepade order att samla så många bondvagnar som möjligt och pä dessa föra förråden från Åhus och Ljungby till Karlshamn.¹

Löjtnant Lagercrantz, som öfvervakade upprättandet af magasinet i Loshult, beordrades att fortsätta byggandet af magasinshuset, men låta föra allt från Göinge inkommande förråd in i Småland, där det skulle förläggas rundt om i byarna.

Till Ascheberg sändes order att påskynda marschen mot Markaryd.

För att ytterligare påskynda förstärkningar i folk och penningar skickade Stenbock återigen den raske och talföre major Coijet till Wachtmeister i Karlskrona. Coijet begaf sig därefter till Stockholm för att för defensionskommissionen utlägga tillståndet i Skåne och behofvet af hjälp.

Själf ansåg sig Stenbock nödvändigt böra öfverlägga med landshöfdingarne i Blekinge och Kronobergs län, Adlersten och Gustaf Faltzburg, angående de eventuella försvarsåtgärderna i Blekinge och truppernas anmarsch genom Småland. Han aftalade därför en sammankomst med de nämnde herrarne i Karlshamn den 12 januari.

Sidan 95

1. Stenbock till magistraten i Karlshamn, till Sparre, Morman och Hierta 8. jan. 1710 E.

Öfverbefälet öfver den svenska armen skulle under Stenbocks frånvaro naturligvis åter föras af Gyllenstierna. Trupperna fördelades längs Helgeålinjen på följande sätt. Hufvudstyrkan stod vid Kristianstad med 300 man af den sachsiska bataljonen. Vid Åhus stod major Morman med 500 ryttare, vid Torsebro ryttmästaren Sven Hierta med 150 ryttare och kapten von Rohr med 60 sachsare, vid Knislinge bro 40 ryttare, vid Broby löjtnant Feltstjerna af Västgöta regemente med 50 ryttare och vid Loshult löjtnant Lagercrantz likaledes med 50 ryttare. De viktigaste flodöfvergångarna voro alltså besatta, men broarna voro ännu ej rifna.

Den instruktion, som Stenbock den 10 januari gaf Gyllenstierna, gick ut på att om danska öfvergångsförsök vid Åhus, Kristianstad eller Torsebro icke kunde afvärjas, skulle Gyllenstierna, dock först sedan fienden verkligen kommit öfver, i god ordning retirera till Norjeställningen. Infanteriet skulle därvid gå främst, eskorterande bagage och fältkassa, hvarefter kavalleriet skulle gå sist som betäckning. Komme fienden utan att vara öfverlägsen ut på fältet eller det eljest yppade sig en fördelaktig situation, kunde man inlåta sig i vapenskifte.

Att reträtt från Kristianstad skulle blifva nödvändig, om danskarne på allvar anfölle, därom var Stenbock nu fullt medveten, och han hade beslutat att vid reträtten först taga ställning bakom Norjelinjen. På resan från Kristianstad till Karlshamn anbefallde han därför

Sidan 96

Den 10 januari lämnade Stenbock Kristianstad² och hann på kvällen till Sölvesborg. Dagen efter, på färden till Karlshamn, undersökte han i sällskap med landshöfding Adlersten terrängen vid Norje och vid Mörrum, och inrapporterade därefter till Hans Wachtmeister, att situationen här vore så fördelaktig, att om man endast hunne efter utländskt mönster »formera en linje», man skulle kunna hejda fienden, om han än hade 40,000 man, och han anhöll därför, att generalamiralen måtte sända nödiga järnkanoner, med 50 skott till hvarje, till dessa linjers bestyckande.

I Karlshamn mötte Stenbock och Adlersten landshöfding Faltzburg och höllo där öfverläggning med honom.

På återvägen från Karlshamn sände Stenbock den 13 januari från Asarum bud till Gyllenstierna att med smärre ryttartrupper noga bevaka sträckan mellan Åhus och Kristianstad och låta den vid Broby kommenderande officeren med omsorg patrullera längs floden. Torsebro och Broby bryggor borde alldeles förstöras, och 100 man borde sändas norrut för att biträda vid rifvandet af alla broar äfven ofvanför Broby, hvarjämte den trupp, som bevakade Loshultsmagasinet, borde ökas till 90 man. Långebro skulle man i det längsta söka bevara, och först om fienden på fullt allvar sökte bemäktiga sig den, skulle den antändas. Själf tänkte Stenbock först begifva sig till Åhus, hvilket han ansett vara mest utsatt för faran, men ändrade sig redan under brefvets uppsättande och beslöt återvända direkt till Kristianstad.

Sidan 97

1. Stenbock till G. Faltzburg 12 januari 1710 E.
2. Han hade just då fått rapport. att en dansk styrka den 8 januari stått i Hörby (S. Ekestad till Stenbock 8 Jan. 1710 E.).

Kapitel 5 - Fälttåget i östra Skåne och Blekinge

Sidan 98