Fältslag Svenska armén Dansk-norska armén Övriga arméer Källor Tennsoldater
 

 



 

  
 

 





 
 

 


 



 



 

Örjan Martinsson


 

VII. Försöket till bondeuppbåd.

Det var ej Stenbocks mening, att den här, som nu var samlad i Osby, ensam skulle utföra värfvet att återeröfra Skåne. Han ville, då han nu skulle föra denna här fram, hafva understöd af pospoliten, det allmänna uppbådet, från de landskap, som närmast gränsade till Skåne. Det torde vara lämpligt att här i sammanhang redogöra för utgången af försöket att få detta allmänna uppbåd i gång.

Det här omtalats, att Stenbock redan före danskarnes landstigning hyste planer om ett slags allmänt uppbåd i Skåne och att han sedermera hos defensionskommissionen anhöll, att till stöd för krigsoperationerna ett uppbåd såväl af ståndspersoner som allmoge måtte från Gammal-Sverige rycka ned i Skåne; det borde kunna, menade han, underlätta arméns rörelser, hålla viktigare pass besatta, anskaffa proviant m. m.1

Endast ganska motsträfvigt hade kommissionen i sin resolution af den 31 december bemyndigat Stenbock att uppbåda »pospoliten», men det var dock ett bemyndigande, som gafs, och i kraft däraf hade Stenbock i fälttågets mörkaste stund, i Mörrum utfärdat uppropet till menigheten och ordern till landshöfdingarne att taga om hand uppbådets ordnande och anförande. Meningen var ej, att bönderna strax man ur huse skulle taga mot fienden, utan att landshöfdingarne skulle skaffa ett uppbåd af »manbara och värhaftiga man», hvilka, försedda med gevär och sex veckors kost, skulle under anförande närmast af landshöfdingen och under honom af »ståndspersonerna» i de olika orterna bryta upp mot Skåne. Det antal, som således skulle utkallas,

Sidan 204

  1. Jfr Stenbock till D. K. 23 dec. 1709. S.
bestämdes af Stenbock för Kronobergs län till 1500 och för Kalmar län till 2000 man. Men dessutom skulle all den öfriga allmogen, som tillsvidare stannade hemma, manas att hålla sig färdig, för den händelse man senare skulle behöfva uppbåda äfven den.1

I Blekinge fick Adlersten befallning att strax sammankalla bönder för att reparera de af danskarne förstörda broarna, men därefter skulle han sammankalla pospoliten för att på Stenbocks vidare order bryta skogsvägen in i Skåne. Befallningen var mycket sträng. De skulle följa »vid förlust af deras hemman och skatträttigheter». Af vida större betydelse än denna hotelse var emellertid det betydelsefulla villkoret Stenbock i samma order uppställde för Blekingepospolitens uppbådande: »om på dem något står att lita».2

Den motvilja excellenserna i Stockholm hyste mot en till sina följder så oberäknelig åtgärd som att samla ett stort beväpnadt uppbåd af odisciplinerade bönder, var ganska utpräglad. Den hade fått träda tillbaka för Stenbocks önskningar, under trycket af nyheterna om Reventlows framryckning och i känslan af att någon motståndsduglig här ännu ej stod till generalens förfogande. Men sedan nyårsafton hade situationen väsentligen förändrat sig. Redan visste man i Stockholm, att danskarne gått tillbaka ur Blekinge och att den öfverhängande faran för Karlskrona var öfver. Man visste också, att åtskilliga regementen redan voro i Växjö och att de återstående så godt som i oafbruten linje ryckte fram genom Småland. Då fingo betänkligheterna mot pospoliten luft. Redan den 26 januari hade defensionskommissionen i bref till Stenbock tydligt visat hvad den tänkte om hans uppbådsplaner. Kommissionen, i fullt medvetande om det goda arbete den utfört vid ledningen af härens nyorganisation, befann sig i en i viss mån irriterad stämning på grund af den bittra klagan, som Stenbock framställde med anledning af bristerna i de nya regementenas utrustning, och utrycken i dess bref fingo därför en, iro-

Sidan 205

  1. Jfr Stenbocks bref till G. Faltzburg och A. K. De la Gardie 30 jan. 1710. E.
  2. Stenbock till Adlersten 27 jan. 1710. E.
nisk ton. Den påminde Stenbock om allt hvad den åstadkommit i arméuppsättningen och om att han ju fått löfte att uppbåda pospoliten, »där Herr Generalen promitterat sig med odisciplineradt, obeklädt och omunderadt manskap kunna stå emot fienden och gamla reglerade trupper». Efter endast några få dagar fattades också i Stockholm nytt beslut angående uppbådet. Det var ej längre defensionskommissionen ensam, som gjorde det, utan hela riksrådet; redan detta visade, hvilken vikt man fästade vid saken.

Den 5 februari fick Stenbock i Osby mottaga en från riksrådet såsom sådant den l februari utfärdad skrifvelse i saken. Under påpekande af att danskarne redan utrymt Blekinge och att armén nu var till så stor del samlad, att den kunde förmodas vara fienden vuxen, beordrade rådet Stenbock att öfverlägga med de vid hären varande generalerna och med landshöfdingarna, om bondeuppbådet numera vore nödigt och oundgängligt, »helst som ett sådant uppbåd skulle förorsaka den af hungersnöd och krigsbesvär utmattade allmogen allt för stor olägenhet och försummelse i arbetet». Rådet tviflade vidare på att uppbådet skulle vara till något verkligt gagn, »eftersom en slik odisciplinerad till en stor del brödlös myckenhet snarare torde förvålla hvarjehanda oordning så eljest som med plundring och förstöring af det, som annars kunde tjäna till militiens subsistence och underhåll än uträtta något särdeles emot fienden, då den skall sökas och mötas i fält».

Riksrådet hade därför samtidigt med att denna order afgick till Stenbock befallt Kronobergs- och Jönköpings landshöfdingarne att visserligen hålla sina uppbåd beredda, men icke låta dem bryta upp, förrän de närmare öfverlagt med Stenbock.

Rådet var emellertid icke ovilligt att med något slags uppbåd förstärka den reguljära armén och föreslog därför i samma skrifvelse, att man skulle från Kronobergs och Jönköpings län söka uppbringa ett par hundra eller flera reffelskyttar samt söka förmå adelsmän och andra ståndspersoner, som ej vore i statens tjänst, att mundera sig och följa med armén.

Sidan 206
Utan tvifvel funnos tungt vägande skäl för de betänkligheter, som regeringen i Stockholm hyste mot det föreslagna bondeuppbådet. Allmogen i de trakter, om hvilka det var fråga, var redan tillräckligt tyngd af de bördor staten måste pålägga, frånsedt att dess jord nyss drabbats af missväxt. Den hade rekryterat armén, den hade skaffat hästar och delvis munderingar, den hade på flera ställen måst se medel, som skulle lindrat dess besvär, anslagna till flottans behof, den hade måst leverera dryga magasinsgärder till armén, den hade fått vidkännas högst ansenliga besvär med skjutsning m. m. under regementenas genomtåg; det var verkligen en fråga, om den öfver hufvud kunde åtaga sig ännu mera, om den kunde skaffa sig lifsmedel för en marsch långt bort från hemorten. Och om alla dessa bönder finge tillfälle att komma samman, uppbådade i samlad flock och beväpnade på öfverhetens bud, kunde man vara så säker på att de efter all den vedermöda de utstått fortfarande skulle visa obetingad hörsamhet mot öfverheten? Skulle man ej kunna befara, att denna väpnade skara skulle »taga sig något obestånd före»? Det var dock en sak, som tålde att tänka på, att på detta satt låta bönderna beväpnade samlas. De händelser, som snart efter inträffade vid uppbådet i Skaraborgs län, visade för öfrigt, att betänkligheter af detta slag voro ganska välgrundade.

Det var vidare frågan, om detta uppbåd verkligen skulle kunna uträtta något mot fienden. I det förra skånska kriget hade bondeuppbådet visserligen varit af nytta gent emot snapphaneväsendet, som i någon man stäfjats genom de från Småland till arméns förstärkning utkallade bondeskarorna, men den nytta uppbådet hade gjort i striderna emot den reguljära danska armen hade varit problematisk. Adlersten, som själf varit med i detta krig, sade drastiskt, att han sett sextusen bönder springa för ett kanonskott.

De grunder, som kunde anföras mot pospolitens uppbådande, öfvertygade emellertid ej Stenbock. Han hade ej af rådet blifvit bestämdt förbjuden att samla uppbådet; han hade endast manats att ej göra det annat än i samråd med generalitetet.

Sidan 207
Ungefär samtidigt med rådets skrifvelse ankom till högkvarteret en rapport från landshöfdingen i Älfsborgs län Axel Faltzburg af innehåll, att från hans län något uppbåd ej kunde affärdas till Skåne, enär det behöfdes hemma för att afvärja den från Norge hotande faran.

Tidigt på morgonen den 6 februari hölls den påbjudna öfverläggningen mellan Stenbock och arméns öfriga generalspersoner. De voro alla ense om den meningen, att pospoliten skulle uppbådas, och de funno det önskligt, om man kunde få till stånd bondeuppbåd äfven från andra län än de nu närmast afsedda. Samma dag afgick från Stenbock till rådet en skrifvelse, i hvilken redogjordes för de skäl, som föranledt generalerna till detta beslut, och för den plan, som man uppgjort för uppbådets användande.1 Den framställning, som skrifvelsen gifver, är helt och hållet Stenbocks. Den bar prägeln af hans varma hjärta och hans brinnande fosterländska nit, hans lifliga sinne och hans gripande vältalighet. Punkt för punkt upptager Stenbock riksrådets argumenter och söker vederlägga dem.

Beträffande att armén skulle vara fienden vuxen, ville han ej neka, att det »Gudskelof är ett vackert och härligt manskap» och att soldaterna, som man hoppades, också skulle visa mannamod, men det vore dock »ett rätt oöfvadt och oförsökt folk, som ej vidare hunnit än allena till beklädningen skiljas från andra bönder», under det att fienden hade väl öfvadt folk. Den långa och skyndsamma marschen i den svåra årstiden och den släta förplägningen vållade också mycken sjukdom och afgång. Man vore därför ej fienden öfverlägsen, och när man jämte de döda och sjuka frånräknade provianteringsafdelningarna och sjukvakterna, komme man näppeligen upp till det tal af 15,000 combattanter, som fienden hade.

Beträffande att ett sådant uppbåd som det ifrågavarande ej borde ske, utan att den högsta nöd kräfde det till gränsernas försvar, »så afvände Gud all svårare nöd ifrån vårt k. fädernesland än nu är på färde, då vår nådigste konungs egen dyra person vistas på hedningars

Sidan 208

  1. Stenbock till K. M:t 6 febr. 1710. S.
    Jfr Stenbock till Lindhjelm 8 Febr. 1710. E.
    2.
diskretion ifrån sitt land och rike, sedan dess och landsens meste parten kloke och stridbare man dels äro slagne, dels bragte i grymme fienders våld, häktelse och slafveri; en stor del riksens oskattbare provincier och fästningar, som kostat vår nådige konungs höga och glorieuse samt våre redelige förfäder så otrolig svett och möda, hvartill mångas ben, som där kvarlämnade blifvit, äro vittne, se vi ifrån vår höga öfverhets lydno afslitne och afsöndrade, ja åter en annan fiende på denna sidan härska öfver de konungens undersåtare, som med oss bo på närmaste grannskap och samma landfäste, samt afskära oss och sig underslå den del af riket, som Gud i år endast med någon ymnog bergning välsignat och vi någon tillförsel hade att förmoda af.»

Beträffande den börda man genom detta uppbåd skulle pålägga allmogen framhöll Stenbock, att det skulle blifva ännu besvärligare tider för bönderna, om fienden skulle få tillfälle att sätta sig fast i Skåne och därigenom hålla de angränsande landskapen i ständig osäkerhet. Beträffande slutligen rådets farhågor, att bondeskarorna skulle göra sig skyldiga till oordningar och plundring och förtära hvad som eljest kunde tjäna till arméns underhåll, utan att å andra sidan kunna uträtta någonting af vikt mot fienden, var Stenbocks svar prägladt af en realistisk logik: »vi kunna beklagligen för vår del ej annat finna än lär Skåne på vivre för folk och hästar oundvikligen bli utplundradt, sker det ej af oss, så sker det säkert af fienden, ty vore förmodligen bättre, att vår arma bonde både åte med af det där är till hämta och hulpe oss fienden skyndsammast förjaga än att lämna honom längre tid att alltsammans allena förtära och bortföra, och nyttigare är att behålla Skåne ruineradt än det väl conserveradt lämna till fienden, som väl sedan du öfriga länderna skulle angripa och oroa.»

Sedan Stenbock på detta sätt sökt gendrifva rådsherrarnes skäl mot, uppbådets inkallande, öfvergick han till att närmare redogöra för sina planer om dess organisation och uppgift. Han förklarade liksom han förut gjort för landshöfdingarne, att han ej ville, att allmogen skulle gå man ur huse, utan han ville endast hafva till sig »en del

Sidan 209
af de raskaste karlarne och drängarne». Det låge nämligen den allra största vikt däruppå, att kriget i Skåne ej droge ut på tiden, utan fördes till slut inom en månad, förr än fienden till våren finge tillfälle att transportera öfver allt för ansenlig förstärkning till sin här i Skåne. För att kunna gifva så mycket större kraft åt krigsrörelserna ville Stenbock då hafva så mycket folk som möjligt och särskildt den unga allmogen, som »med något krigsfolk skulle vara fienden på ryggen»; af denna allmoge kunde man också ersätta den bland soldaterna skeende afgången. Hans plan var nu, att de 3,500 bönder, som väntades komma från Kalmar och Kronobergs län, skulle fördelas med 200 man på hvarje regemente och närmast få till uppgift att, understödda af några musketerare, i bygden drifva in underhåll för armen, ombesörja brödbakningen samt hafva tillsyn öfver de sjuka. Särskildt vore det af vikt att hafva särskilda anordningar för proviantindrifvandet, enär de skånska bönderna utan tvång och af god vilja ej ville lämna något till arméns uppehälle.

Stenbock ville så själf med den sålunda förstärkta armén marschera ned mot slätten för att där få underhåll till armén och för att få förbindelse med Malmö; han måste nämligen från Malmö hafva sina tjugo kanoner och, om nöden så kräfde, äfven en del proviant.

Pospoliten från de öfriga länen skulle ej direkt stöta till hufvudarmén utan tåga in i Halland. Stenbock anhöll att äfven Västerbottens regemente skulle sändas dit, hvarpå landshöfding Fersen skulle taga befäl öfver denna styrka, som äfven torde kunna förstärkas med en liten del af Halmstads garnison. Äfven skulle några ännu ej framkomna rytteriafdelningar kunna ställa sin marsch till Halland.1 Med denna här skulle Fersen så öfver Hallandsås rycka in i Skåne för att på sin sida åstadkomma en diversion till hjälp för hufvudarmén.

Stenbock slutade med att ånyo skarpt framhålla alla bristerna vid härens fältutrustning såsom saknaden af tross,

Sidan 210

  1. Det var några kompanier af lifregementet och några ryttare af adelsfanan. De hafva emellertid före arméns uppbrott hunnit fram till Osby och således ej kommit att gå till Halland.
    2.
proviantvagnar, fanor m. m.; fältskärer och timmermän funnos ej. Artillerihästarna vore så små och svaga, att de i källossningen nog ej kunde draga fram kanonerna o. s. v.

Stenbock hade således genom resolutionen i Osby af den 6 februari mot defensionskommissionens och riksrådets tydligt tillkännagifna mening beslutit att kalla bondeuppbådet i vapen. Stödd på generalerna hade han satt sin vilja igenom med åsidosättande af anvisningarna från Stockholm, och han hade därvid framträdt ej blott som general öfver den skånska armén, utan som krigsherren, som öfver hufvud skulle sörja för försvaret.

Den 15 februari bekräftade defensionskommissionen Stenbocks resolution om uppbådet och befallde landshöfdingarne att i denna sak rätta sig efter Stenbocks order. Men på samma gång vidtog kommissionen en åtgärd, som var ägnad att i hög grad nedsätta utsikterna för pospolitens verksamhet; det resolverades nämligen, att Västerbottens regemente ej kunde sändas till Sydsverige, utan nödvändigt behöfdes uppe i landet till gränsens försvar. Det var detta regemente, som enligt Stenbocks afsikt skulle varit den egentliga kärnan i Fersens styrka.

Stenbock hade ledts af den mest brinnande nitälskan för Skånes bevarande åt Sverige, men rörande uppbådet, dess utförbarhet och dess praktiska nytta, torde det vara en öppen fråga, om han eller excellenserna i Stockholm hade rätt. I öppen strid var det väl ganska klart, att bondeuppbådet icke skulle duga mycket till, och när man ser huru oerhördt svårt det under fälttåget blef att skaffa proviant åt den reguljära hären, undrar man huru det skulle gått, om ytterligare flera tusen man kommit till och behöft förses med uppehälle. Sant är, att ett bondeuppbåd kunde haft en viss betydelse såsom värn mot ett förnyande af den gamla snapphanerörelsen, men för det första hade någon sådan rörelse ännu ej visat sig, och för det andra torde man med skäl kunna undra, om ej just de starka proviantindrifningar eller kanske rent af plundringar, som skulle hafva blifvit nödiga för att skaffa underhåll åt dessa odisciplinerade, på fältfot säkerligen rätt tygellösa bondeskaror, skulle hafva gifvit upphof till snapphaneri.

Sidan 211
Efter öfverläggningen i krigsrådet i Osby afreste Meijerfelt till Halmstad för att delgifva Fersen det fattade beslutet och. närmare öfverlägga med honom om den diversion han med pospoliten skulle göra. Stenbock önskade helst, att denna diversion skulle till den 20 februari kunna ske mot Engelholm; alltså har han beräknat, att han till den tiden skulle vara så långt inne i Skåne, att han kunde samverka med Fersen.1 Den 10 februari afreste Meijerfelt åter från Halmstad till högkvarteret. Hvad Fersen skulle kunna uträtta berodde nu helt och hållet på huru det skulle lyckas med pospolitens uppbådande. Order affärdades därför ånyo om att uppbådet skulle samlas. Kronobergs- och Kalmaruppbåden ville Stenbock, såsom nämnts, helst hafva till Skåne att förstärka hufvudhären, men för den händelse att de ej blefve färdiga att ofördröjligen rycka ut, fick landshöfding Faltzburg befallning att låta dem taga vägen öfver Markaryd och ställa sig under Fersens befäl.2 Lindhjelm och landshöfdingen i Skaraborgs län Soop uppmanades att den 14 februari hafva sina uppbåd färdiga att rycka in i Hailand.3 För Lindhjelm utvecklade Stenbock ytterligare grunderna för att använda uppbådet: »bättre att ett eller tre år revenyerna mistas för konungen än att Skåne för evig tid förloras», och fienden kunde nog ej förjagas annat än »genom myckenheten af folk och manskap, som skall gå på räfven och dess ungar». Älfsborgslandshöfdingen fick i trots af sin gjorda gensaga också befallning att vara färdig till den 14 februari.

Det skall nu redogöras för hvilken utgång försöket med pospoliten fick i de olika länen, och det torde vara så mycket större skäl härtill, som detta bondeuppbåd sedermera fått stor betydelse vid uppkomsten af den historiska traditionen om Stenbocks fälttåg.

I Kalmar län gjorde landshöfding De la Gardie sitt bästa för att få de 2,000 utvalda man, som skulle gå till Skåne. Men bönderna voro mycket gensträfviga. De för-

Sidan 212

  1. Fersen till Stenbock 10 febr. 1710. Stenbock till Fersen s. d. E.
  2. Stenbock till G. Faltzburg 10 febr. 1710. E.
  3. Stenbock till Soop och Lindhjelm 9 febr. 1710: till Lindhjelm äfven 8 febr. 1710. E.
    4.
klarade öfverallt, att antingen skulle de allesammans gå man ur huse eller ock skulle ingen gå, och längre än till länsgränsen ville de ej bli förda. Bevekelsegrunden härför sade De la Gardie vara den, att de ansåge sig, om de ginge man ur huse, skola slippa från vidare magasinsgärd och skjutsning: den senare hade ju också varit ytterst besvärlig, de skjutsande hade fått vara borta i fjorton dagar och skjutshästarna hade på den länga vägen öfver Växjö till Skåne blifvit mycket illa åtgångna. Äfven hoppades de blifva befriade från de för år 1710 påbjudna skatterna. Säkerligen hafva också bönderna fruktat, att de 2,000 utvalda karlarne utan vidare skulle som en extra rekrytkontingent tagits till soldater för att täcka afgången under fälttåget, och genom ett allmänt uppbrott man ur huse velat undvika detta. Fordran på att användas endast till länets försvar var emellertid af natur, att om den bifölles, helt och hållet omintetgöra Stenbocks plan med pospoliten.

Det såg därför på förhand ej just ut till att planen om uppbådet skulle i denna del af landet komma till utförande, då med ens en befallning kom, som ändrade allt hvad dittills påbjudits.

Kalmarlänsbönderna hade vändt sig till generalamiralen i Karlskrona med bön att slippa uppbådet till Skåne. Wachtmeister hade i december och januari, då man väntade den danska frammarschen, ej varit emot planen om bondeuppbåd, men nu då den närmaste faran var öfver, trädde olägenheterna vid den föreslagna åtgärden klarare fram för honom. Det var en allmän fattigdom och brist i länet, och bönderna hade varit tyngda af stark inkvartering af båtsmän. Vägen till Skåne vore lång och bönderna skulle under färden konsumera allt det förråd, som kunde samlas, ty ur Blekinge kunde de, då. kavalleriet nu så länge stått där, ej få något. Blekingsbönderna hade tydligen på grund häraf mycket svårt för att rycka ut, men skulle de lämnas kvar i ryggen på Kalmaruppbådet, så vore det ej säkert, att de ej fölle på något oråd; deras trohet vore ej absolut att lita på. Kalmarbönderna hade i sin supplik till Wachtmeister rent ut sagt, att de ej tilltrodde sig gå åstad, om de ej finge blekingarne med sig. Men hvad som framför

Sidan 213
allt och mer än de nu anförda grunderna verkade på Wachtmeister var omsorgen om flottan och dess stundande utrustning. För båtsmanshållets vidmakthållande var det af största vikt, att de båda länen ifråga ej blottades på manskap. »Skulle bönderna med det unga och manbara manskapet lida någon afgång i Skåne, vore båtsmanshållet på en gång och för många år öfverända, och denna förlust vore större än det gagn man i Skåne kunde hafva af bönderna.» Till våren skulle flottan utrustas, och länen skulle då betungas af täta genomtåg af båtsmän, hvarvid det vore oundgängligen nödvändigt, att bönderna med sina skjutshästar befunne sig på sina hemman.

Det var i verkligheten synnerligen talande skäl, och föranledd af dem utfärdade Wachtmeister helt enkelt befallning till landshöfdingarne att inställa alla åtgärder för uppbådets inkallande. Den 16 februari affärdade han till Stenbock en skrifvelse med underrättelse härom.1 Från Kalmar och Blekinge var således intet att vänta.

I Kronobergs län hade landshöfding Faltzburg genom kungörelser och budkaflar stämt de 1,500 man, som skulle bilda uppbådet, att möta i Växjö den 11 februari med gevär och proviant. På utsatt dag hade ej mer an 60 à 100 man infunnit sig. Dagen efter ökades visserligen antalet till 150, men af dem hade endast 10 à 12 gevär, och endast en liten del hade matsäck med sig. De uppkallades på residenset, och landshöfdingen föreställde dem rikets nöd och att man enhälligt borde bringa hjälp; han frågade dem, hvarför de ej alla hade vapen och kost med sig och hvarför ej de öfriga af uppbådet åtlydt befallningen och kommit. Det visade sig då, att de, som verkligen infunnit sig, ej kommit i afsikt att fortsätta marschen till Skåne. Några af hvart härad svarade på de andras vägnar, att de ej hade med sig gevär och kost, därför att de ej tänkt gå längre än hit att göra sin ursäkt; många af dem, klagade de vidare, ägde ej heller så mycket som kost för två dagar. De hade vidare hört, att Kalmar- och Jönköpingslänsbönderna fått

Sidan 214

  1. Wachtmeister till Stenbock 16 febr. 1710. E.
    Skrifvelsen anlände 19 febr. 1710, då hären redan befann sig långt inne i Skåne och högkvarteret var på Eriksholm.
    2.
tillåtelse att stanna hemma. De begärde, att »allmogen ej måtte utgallras utan ropade endräktigt, att de, när så påtränger, måtte få gå man ur huse, viljandes, att deras förmän och betjänte skola anföra dem och vara dem följaktiga, dock att de må efter vanligheten få förse deras gränsposter med nödigt manskap af därtill närmast belägna socknars allmoge; på så sätt vilja de ha lif och egendom osparda och skola visa sin lydnad och plikt såsom de andra länens allmoge, när de genom budkaflar bli ansagda.» Landshöfdingen frågade dem då, om de ej kunde skaffa 2 till 300 skyttar med reffelbössor, »men det var allt samma rop, att alla ville följas åt, beropande sig på att de utredt deras soldater och ryttare, utgjort så stora gärder, deras folk och kreatur äro dagligen i skjuts med durchmarscher, gärden och kronotiondebrödet.1 Många hundrade folk och hästar, som följde med armén och skjutsat dit neder, voro ännu ej tillbakakomne.»

Bönderna ville alltså lika litet som deras kamrater i Kalmar län lämna en utskrifven kontingent till kriget i Skåne; de ville endast gå ut, då deras egen bygd hotades, och då man ur huse. Man måste också medge, att de redan till rikets försvar gjort så mycket och så till det yttersta ansträngt sina krafter, att de nu borde hafva förhoppning att få hvila, till dess den mest trängande fara stode för dörren.

För landshöfdingen stod tydligen intet att göra. Bönderna ville ej gå till Skåne. Det enda han kunde göra var att förmana dem, att de och deras socknebor åtminstone skulle hålla sig beredda att, när helst budkaflen komme, gå man nr huse, dit det blefve dem förelagdt, »hvartill de alla som med en men jakade».2

Sidan 215

  1. Befallning hade nämligen utgått, att af kronotionden skulle bakas bröd till arméns behof.
  2. Faltzburg till Stenbock 12 febr. 1710. E.
    Att kronobergsböndernat i likhet med dem i Kalmar län hyste farhågor för hvad blekingarne kunde taga sig till, om de finge bli kvar efter uppbådets afmarsch, är säkert. Ett bref från kyrkoherden Johannes Kankel i Väckelsång till Faltzburg säger, att brefskrifvaren hos bönderna märkt de tankar, att kronobergsallmogen vore ett beskydd för Karlskrona och flottan och att det vore betänkligt att aflägsna sig, enär det alltid varit snapphanar och mordbrännare i Blekinge; »därhos kan ingen bonde gå säkert af sina hus, förr än blekingsbonden är förut, emedan det eljest kunde snart lända alla här ikring boende till ruin och undergång, om denna landsorten blefve öde, emedan här för förbemälde orsaks skull nått och dag behöfves vakt, som nu ock alltid hålles». Brefvet är visserligen skrifvet något efter det misslyckade uppbådsförsöket (den 25 februari) vid ett rykte om ny uppbrottsorder, men tankegången har naturligtvis varit likadan, äfven då allmogen var i Växjö.
    3.

Sidan 216

  1. Lindhjelm till D. K. l febr. S. och till Stenbock 2 febr. 1710 E.
  2. Lindhjelm till Fersen 10 febr. 1710 (bland Fersens bref till Stenbock) E.
Alltså hade äfven Kronobergsuppbådet blifvit till intet. Till hufvudhären skulle i hvarje fall inga bönder komma; återstod att se, om det skulle lyckas bättre med de uppbåd, som skulle gå till Fersen i Halland.

Landshöfding Lindhjelm hade på grund af Stenbocks manifest från Mörrum kallat bondeuppbådet att möta den 11 februari vid Gislaved. Att han själf ej var synnerligen hågad för hela saken, synes af yttranden i hans bref, att större delen af manskapet nog nödgades att stanna hemma i brist på underhåll, och att om verkligen de flesta af de vapenföra bönderna gåfve sig åstad, man kunde hafva orsak frukta, att den myckenhet ryska fångar, som funnes i länet, skulle tillställa oroligheter.1

Om någon del af landet framför andra hade visat snabbhet och offervillighet vid arméuppsättningen, så var det Jönköpings län, och dess bönder kunde kanske framför andra provinsers hafva anspråk på att nu ej vidare betungas. Säkert var det därför med en viss lättnad Lindhjelm mottog riksrådets skrifvelse med befallning att tillsvidare vänta med uppbådet. Men Stenbocks skrifvelser från Osby hade åter befallt Lindhjelm rycka ut med pospoliten;. han skulle med Fersen ordna det, »såsom han tänkte det inför Gud ansvara». Lindhjelm utfärdade då ny order om uppbåd; adel och andra ståndspersoner, skulle anföra allmogen. Mo, Östbo och Västbo häraders manskap skulle samlas vid Nissaryd den 16 februari, så att de kunde vara i Halmstad den 18 eller 19; under de närmast följande dagarna skulle de andra häradena komma.2 Fersen bad emellertid Lindhjelm att låta folket stanna vid gränsen, tills man finge se, huru stort antalet blef och om från andra län något uppbåd af betydenhet komme.
Samtidigt vände han sig till Gustaf Faltzburg i Växjö och bad honom göra ett nytt försök att få kronobergsbönderna åstad; de skulle nu föras ned att förenas med den öfriga pospolit, som skulle stå under Fersens befäl.1 Något sådant försök gjorde Faltzburg emellertid icke. Lindhjelms påbud i Jönköpings län hade heller ingen verkan; då den utsatta dagen inföll, infunno sig inga bönder vid Nissaryd. Samma motiv som i de andra länen verkade äfven här, och Lindhjelm, som själf afrest till Nissaryd för att ställa sig i spetsen för uppbådet, hade ej annat att göra än att foga sig i situationen.

Jönköpings läns bönder kommo således ej. Axel Faltzburg skulle i Älfsborgs län samla uppbådet till den 14 februari. Ordern från Osby var hållen i hvass ton; den sade angående Faltzburgs betänkligheter att afsända allmogen : »lämnandes jag sådant därhän och till dens ansvar i längden, som skuld kan vara till pospolitens uteblifvande, i fall någon olycka därigenom timar och förorsakas skall, viljandes jag härutinnan hafva oskyldiga händer».2 Men i trots af dessa maningar blef det ingenting af, ty general Nieroth grep in här på samma sätt som Hans Wachtmeister gjort i Kalmar län och Blekinge. Under hänvisande till den från Norge hotande faran förbjöd Nieroth bestämdt, att uppbåd från Älfsborgs län finge gå till Skåne; allmogen skulle hålla sig hemma, beredd att gå man ur huse, om fienden skulle rycka fram till Göta älf. Sedan den Aschebergska kåren gått till Skåne och Nieroth knappt hade mera än Västgötadals regemente och Weinholtz' dragoner att räkna på, var det nog också starka skäl för detta hans förbud.3 Beträffande Älfsborgs läns uppbåd gjordes alltså ej det ringaste försök att få det samladt, särskildt som trots alla farhågor något norskt anfall ej hördes af.

I Skaraborgs län ledde försöket att utkalla bondeuppbådet till bedröfliga händelser. Det drog ut på tiden, längre än Stenbock väntat, och först den 28 februari skulle uppbrottet ske. Uppbådet skulle samlas vid Timmelhed för

Sidan 217

  1. Fersen till Faltzburg 15 febr. 1710. E.
  2. Stenbock till A. Faltzburg 9 febr. 1710. E.
  3. Axel Faltzburg till Stenbock 16 febr. 1710. E.
att marschera till Halland. Landshöfding Soop var själf på väg till samlingsplatsen, då han nåddes af oroande rykten. Folket från Tivedstraktema var visserligen i marsch, men intog en hotande och trotsig hållning. På Hofva marknad i Vadsbo härad hade mycket tal och sammangaddande skett bland bönderna om huru de skulle uppträda vid uppbrottet. Uppviglare verkade ibland dem, och särskildt skall en länsman vid namn Jakob Svensson hafva intalat bönderna, att de skulle bestämdt neka att gå mot Skåne och säga sig i stället, ifall uppbåd skulle ske, vilja såsom deras förfäder gjort, gå till Göta älf för att freda gränsen mot norrmännen. Bönderna från Tivedstraktema och i allmänhet från norra delarna af Vadsbo härad kommo då öfverens om att icke gå längre än till Binnebergs gästgifvaregård, vid hvilken plats uppbådet från Vadsbo och Mariestad skulle samlas. Vid ankomsten till Binneberg den 28 februari uppstod stort tumult, och de sammangaddade skarorna hindrade all vidare frammarsch; uppbådet från Mariestad förmåddes att vända om: Soop hade fått underrättelse om att oroligheter vore att vänta och skyndade därför till Binneberg för att lugna bönderna. Detta ville emellertid alldeles icke lyckas. Soop talade i de bevekligaste ordalag till dem: han föreställde dem bland annat, att ingen annan än djäfvulen kunde hafva eggat dem till ett så ondt företagande och manade dem att lyda öfverhetens bud. Det var förgäfves. Böndernas hållning blef allt trotsigare, och Soop måste tänka på att rädda sig själf undan öfvervåld. Med möda lyckades han komma ur den krets af beväpnade bönder, som slutit sig allt tätare kring honom. och han lämnade med oförrättadt ärende Binneberg. Dagen därefter, den l mars, blef det ännu värre. Kronofogden Johan Warenberg, som enligt order skulle jämte öfriga kronobetjänte vara bondehären följaktig, hade anländt strax efter landshöfdingens afresa och af bönderna mottagits med svåra hotelser. Han försmådde dock att resa, utan stannade kvar öfver natten för att följande dag sin plikt likmätigt söka få allmogen att taga reson. Men på eftermiddagen och natten hade allt flera skaror strömmat till Binneberg, och tumultet blef allt värre; »under sus och dus af

Sidan 218
fylleri sammangaddade de sig i ett förbistradt raseri», och på morgonen vände sig detta särskildt mot Warenberg. Han var redan på förhand illa omtyckt af bönderna och beskylldes, med hvad grund kan nu ej längre afgöras, för öfvergrepp och besticklighet.

Morgonbön hölls med skaran, men vildsintheten dämpades ej däraf. Då en länsman ville taga häradsfanan för att gifva tecken till afmarsch, störtade en bonde fram och undsade honom till lifvet, om han rörde fanan, och strax därefter stormade en ursinnig hop in i tingshuset, där Warenberg befann sig, och släpade honom under hugg och slag ut på landsvägen. Från alla håll skreks, att han skulle betala igen hvad han roffat till sig från bönderna; han fördes in i tingssalen igen och måste under fortsatt misshandel, redan blödande af flera sår, dela ut alla penningar han hade hos sig. I trots häraf blef han under ett ohyggligt tumult åter utsläpad ur tingshuset. Sven Nilsson i Korterud skrek: »fogden skall ej dö på en ärlig mans gård, utan då han varit kongens tjuf, skall han dö på kongens landsväg.» En af länsmännen. sökte komma fogden till hjälp, men drefs undan med spjut och påkar. Kullkastad på vägen och halfdöd af misshandlingen, bad den arme Warenberg om att åtminstone få nattvarden, förrän han dräptes, men hans begäran möttes med hån, och han blef på ett omänskligt sätt massakrerad.

Efter detta dåd rusade hopen kring i byn för att få fast i de öfriga ämbetsmännen »under edliga bedyrelser och contestationer att på lika sätt dem handtera, jämte de faseliga expressioner de i sitt raseri utfarit med, hvilka ej så noga kunna beskrifvas». Emellertid hade såväl häradshöfdingen som länsmännen lyckats undkomma.

Den 2 mars begåfvo sig bondeskarorna från Binneberg utan vidare hem.

Från Falköpings- och Lecköhållen kommo till Soop underrättelser, att äfven där allmogens hållning vore betänklig. Det var alltså att befara, att om uppbådet från hela länet samlades vid Timmelhed, ännu värre oroligheter skulle uppstå. Soop lät då genast order utgå till alla kronobetjänte att öfverallt inställa frammarschen och hem-

Sidan 219
förlofva allmogen. Detta skedde också oförtöfvadt. Från Västergötland kom alltså icke en enda man till Skåne, där för öfrigt fälttåget redan var afslutadt. Stenbock själf lyckönskade sig i ett bref att hafva sluppit att få så upproriska sällar ned till armén.1

Den redogörelse för förberedelserna till fälttåget, hvilken här lämnats, visar, att något bondeuppbåd aldrig kom att deltaga i fälttåget i Skåne, och att Stenbock fick föra detta med den reguljära hären ensamt. Det här vidare visats, att denna här var sammansatt, till hälften af gamla, förut befintliga regementen och till hälften af de regementen, som under hösten nyuppsatts och till allra största delen försetts med mer eller mindre komplett mundering och äfven fått någon öfning. Regementenas utseende var i all hufvudsak det samma som vid Karl XII:s arméer i öfrigt. Den bild af Stenbocks armé, som framställer sig i den vanliga historiska traditionella uppfattningen och därifrån förts öfver till skönlitteraturen, är en helt annan, och efter den här ofvan lämnade redogörelsen tränger sig osökt den frågan fram: hvar blifva då »Stenbocks getapojkar» af? Hvar äro de bondgossar, som i skinnpälsar och träskor gingo mot fienden och be-

Sidorna 220 och 221

  1. Om upploppet vid Binneberg, se Soops bref till Stenbock 3 mars 1710 (E) och kommissionshandlingarna vid rättegången mot de skyldiga. S.
    Det kom en sträng efterräkning för revolten. Generalmajor Sparrfelt med en afdelning af Östgöta kavalleriregemente sändes i april månad upp i Vadsbo för att vara till hands och för att vara betäckning åt den dömande myndigheten. En kommission, med landshöfding Soop till ordförande, en lagman och tre häradshöfdingar till bisittare samt borgmästaren i Mariestad som åklagare, nedsattes, och den 30 april började inför denna rättegängen mot de brottsliga. Domen fälldes den 15 juni och underställdes rådet; dettas slutdom föll den 25 augusti. Endast för de lägre straffen hade rådet i någon mån ändrat kommissionens dom. Slutet var, att 6 bönder dömdes till stegel och hjul. l till enbart halshuggning, 11 till spöslitning och flerårigt fängelse i Marstrand, 24 till spöslitning. Af de dödsdömda afledo två i fängelset. Exekutionen skedde den 10 September 1710 vid Binneberg under betäckning af ett kompani af Värmlands regemente. Först halshöggos de fem dödsdömda: därefter skedde spöslitningen och på själfva den plats, där Warenberg blifvit mördad. Soop sade i sin skrifvelse till rådet af 13 sept. 1710, att exekutionen gått allvarsamt till och gjort en stor förskräckelse: han fann det anmärkningsvärdt, att mycket få bönder voro tillstädes vid afrättningen, och tillägger: »visst och sant är, att allmogen haft ondt i sinnet och kanske ännu hos dem i något utbrustit, om ej exekutionen snart ställts i verket. Ingen här kunnat få dem att tro, att sådant straff skolat följt, utan de ha lefvat i det hopp, att alla skulle slippa med lifvet».
    2.
segrade dennes välrustade och krigsvana soldater? Svaret måste blifva, att dessa »getapojkar» tillhöra sagan och icke historien.

Intressant kunde vara att närmare efterforska uppkomsten af sägnen, att Stenbocks här skulle utgjorts af ett bondeklädt uppbåd. Strängt taget säger knappast någon historisk författare, att hären bestod af för tillfället uppbådadt folk; däremot är uppgiften, att soldaterna till större delen voro omunderade, mycket allmän. Tydligen är det Stenbocks och andra officerares klagan öfver utrustningens brister, som här ledt på villospår och föranledt den uppfattningen, att intet i munderingsväg var anskaffadt. Uppfattningen att hären ej var uniformerad, utan fortfarande klädd i bondedräkten, har utan svårighet ledt till uppfattningen, att det öfverhufvud ej var någon reguljär här, utan att folk man ur huse strömmat till för att hjälpa Magnus Stenbock, såsom en gång i gamla tider bondeskaror hade samlats under Sturarnes och Gustaf Vasas eller under Nils Dackes ledning.

Åtskilliga omständigheter hafva medverkat såsom orsaker till legenden om den vadmals- och skinnpälsklädda hären af »getapojkar: Att börja med synas själfva ordlekarna öfver generalens namn hafva medverkat. »Bocken och getterna» hade redan Karl Gustaf sagt om Magnus Stenbocks fader och hans soldater, och 1709 användes återigen samma ordlek eller också kom den i den förändrade formen »Bocken och hans getapojkar».

Defensionskommissionen hade, såsom nämnts, förut befallt, att de nya soldaterna skulle beklädas med vadmalsuniformer, och faktiskt hade vadmalsrockar ju också förfärdigats i mer än ett län, fast de sedermera aflöstes af de blå uniformerna. Hela Västmanlands regemente, de tre Lifregementskompanierna, som ej förrän efter fälttåget fingo sina uniformer, och kanske äfven andra afdelningar marscherade i bondekläder ned genom landet, och befolkningen fick därvid tydligen ett visst intryck af folkuppbåd, som sedan lätt kunde öfverföras på hären i dess helhet. Gyllenstiernas regemente erbjöd också till det yttre öfver hufvud en torftig anblick, då många af dess ryttare med skinnpälsar

och träskostöflar sökt ersätta munderingspersedlarnas brister, men allraminst kan detta gamla, öfvade regemente få gälla som ett ännu ej munderadt regemente af nyutskrifna rekryter.1

Stenbocks ifriga maningar, att man skulle snabbt föra de nya regementena ned till Skåne, äfven om de ännu ej vore likformigt munderade, kunna nog också hafva bidragit till uppkomsten af den uppfattningen, att hären i Skåne hvarken var munderad eller fullt beväpnad.

Slutligen har planen om bondeuppbådet sin del i legendens uppkomst. Manifesten om bondeuppbådet och de vidlyftiga åtgärderna för pospolitens samlande måste hafva gjort ett djupt intryck i landet, och de efterföljande släktleden hafva utan svårighet kunnat få den föreställningen, att uppbådet verkligen ryckt ut och i Skåne bekämpat fienden.

Det är de båda, hvarandra ganska nära liggande föreställningarna, om soldater, som ej ännu fått den vanliga krigsmunderingen utan uppträda i sin bondedräkt, och om ett allmogeuppbåd, som i rikets nöd går mot fienden, hvilka ha gifvit upphof åt den uppfattningen af Stenbock och hans soldater, som blifvit traditionell och nog till god del ännu är gängse.

Det ligger något romantiskt tilldragande i denna uppfattning, och »getapojkarnas» hänvisande till sagans värld kan måhända i början kännas som en förlust. Sanningen är emellertid den, att förhållandet, sådant som det verkligen är, vittnar högre om den svenska statens styrka och om det svenska folkets offervillighet. Sverige behöfde ej lita till oordnade uppbåd af oöfvade bönder, det hade ännu regementen kvar, och det hade kraft och vilja att med snabbhet uppsätta och ordna nya. Det var ej pospoliten, utan en ny karolinsk här, som ett halft år efter Poltava ryckte i fält.

Kapitel 8 - Februarifälttåget

Sidan 222

  1. Fryxell anför dock särskildt detta regemente, då han talar om den nya arméns utrustning eller rättare sagdt brist på utrustning.
    2.