X. Den danska härens öfvergång till Sjælland.

Det mål Stenbock bestämdt uppställt för sina rörelser under fälttåget hade varit att besegra den danska armén i ett slag vid Sundets strand och detta så fullständigt, att Skåne därigenom skulle befrias från invasionen. En glänsande seger var vunnen, men det eftertraktade slutmålet var ännu ej uppnådt. Den danska hären var visserligen drifven bakom Helsingborgs förskansningar, men den fanns dock — låt vara i mycket försvagadt skick — kvar på skånsk mark. Om den än efter sitt nederlag ej gärna kunde strax åter uppträda i fält, så kunde dock dess närvaro i Helsingborg vara farlig. Danskarne innehade därigenom en plats, dit förstärkningar kunde sändas. Den danska regeringen hade ju en armékår i Holstein, och för öfrigt hyste man i Sverige farhågor för att tsar Peter skulle sända sin danska bundsförvant hjälptrupper.

Det enklaste sättet att fullfölja segern skulle hafva varit att föra armén rakt mot Helsingborgs förskansningar och företaga en stormning. Detta var dock ej lätt utförbart. Det nyuppsatta infanterimanskapet var ej synnerligen öfvadt eller lämpligt att användas på detta sätt. Därtill kom bristen på regementsofficerare, af hvilka sex stupat och elfva sårats i slaget. Till en stormning nödvändiga faskiner saknades, och det ansågs besvärligt att från skogen skaffa sådana. Skulle man ändock våga försöket, kunde detta med någon utsikt till framgång endast ske på höjden kring Kärnan och alltså under elden från kanonerna där. Till farvattnet utanför Helsingborg kom

Sidan 360

Den 1 mars på morgonen sände Stenbock öfverste Dücker fram till Helsingborg för att förhandla med det danska befälet. Han mottogs utanför Kullaporten »i hålvägen» af Dewitz och generaladjutanten Klepping.¹ Dücker började med klagomål öfver att en svensk trumpetare, som af Stenbock efter slaget sändts fram till Helsingborg, blifvit skjuten af en dansk soldat, och han begärde gärningsmannens utlämnande. Dewitz svarade, att han hade sig intet bekant härom, men skulle, om han finge reda på den brottslige, själf straffa honom. Sedan Dücker förfrågat sig angående Burenskiöld och Bildstein, ryckte han fram med sitt egentliga ärende. Han sade, att då man på den svenska sidan varseblifvit, att danskarne förde öfver folk till Helsingör, ansåge man, att det vore tid, att kapitulation skedde och Stenbock ville därför bjuda hederliga villkor, men om danskarne envisades att göra motstånd, tills staden beskötes och toges, skulle svenskarne ej gifva pardon. Dewitz svarade, att general Stenbock bedroge sig, om han trodde, att den danska hären vore bragt till den ytterlighet, att den behöfde söka hans nåd. Den skulle vänta honom och önskade intet högre än att se honom framför förskansningarna. Man vore dock nyfiken att höra hvad det var för villkor, som han ville erbjuda. Dückers svar blef, att både officerare och menige man skulle blifva krigsfångar, hvarvid dock de förre skulle få behålla sitt bagage. Dewitz inskränkte sig härvid till att säga, att han väntade svenskarne och att dessa skulle finna män framför sig.

Uppfordringen hade således misslyckats. Stenbock hade väl inte heller hyst någon förhoppning, att den skulle leda till önskadt resultat, då det ej gärna kunde antagas, att danskarne, som stodo bakom förskansningar och genom

Sidan 361

1. Huitfeldts journal uppgifver, att det var Dewitz och Eickstedt, men detta stämmer ej med Kleppings journal, som uppgifver, att Klepping var själf med vid sammankomsten.

Den 1 mars förlades högkvarteret i Pålsjö, och här höll Stenbock krigsråd med alla generalerna. Härvid voro alla af den mening, att man skulle söka sätta armén i så godt stånd som möjligt, hindra fienden att skaffa sig någon som helst tillförsel från Skåne, hvarigenom han för foderbristens skull ej skulle kunna företaga sig något med sitt kavalleri, förse fästningarna med så stora förråd som möjligt och samla magasin till härens behof. Öfver hufvud skulle armén sättas i det skick, att den utan svårighet skulle kunna operera hvarhelst det vore nödigt och defensionskommissionen det befallde.

Någon direkt stormning af Helsingborg ville man alltså icke på eget bevåg företaga. Stenbock hänsköt frågan härom till defensionskommissionens afgörande. Han redogjorde härvid för den uppfattning, som han och de öfriga generalerna hyste. Han framhöll för kommissionen, att en stormning skulle vålla stor manspillan. Väl finge man ej låta sig afskräcka häraf, blott man vore säker på att lyckas eller åtminstone på att regementena till våren kunde blifva rekryterade, men om man lede motgång och fienden finge förstärkning af ryska trupper eller ryssarne landstege annorstädes i Sverige, kunde det lätt hända, att den försvagade armén ej vore i stånd att möta den nya faran.¹

Till Stockholm afsändes den 3 mars öfverste Dücker med utförlig berättelse till defensionskommissionen om bataljen och med uppdrag att vidare själf framställa och utlägga situationen i Skåne.²

Sidan 362

1. Stenbocks bref till D. K. 3 mars 1710 (tryckt i Historisk Tidskrift 1889).
2. Bland de bref med budskap om segern, hvilka Stenbock nu afsände. torde följande till hans dotter förtjäna att anföras. Det finnes i Eriksbergs arkiv (i koncept) och är mig veterligen ej förut tryckt: »Le 28 du mois Fevrier passe fat un jour trop avantageux à toute notre maison pour ce que vous ne la conteriez. ma chère fille, pour an des plus heureux de longtemps. C'est que madame votre chère mère mit en ce jour-là au monde une jolie fille et que moi je gagnai presque en meme temps une glorieuse victoire contre l'armée danoise. Je crois que vons y preniez d'autant plus de part que je suis persuade de la tendresse avec laquelle vous nie chérissez. Pour ce qu'il y a des particularités de la dite victoire vous les apprendrez suffisamment par la renommée». Den dotter grefvinnan Stenbock födde i Malmö under bataljdagen, Eva Charlotta, kallades af fadern Victoria. Hon blef förmäld med landshöfdingen. generallöjtnant Kristian Barnekow.
        Det är ett egendomligt sammanträffande, att general Reventlows grefvinna samma dag födde en son.

Sidan 363

1. Enligt Loenbom skall Stenbock den 4 mars efter ett missöde med kanonerna under bombardementet hafva uppgjort planen om samverkan med eskadern från Göteborg och därom afsändt bref till amiral Sjöblad. Det kan emellertid ej vara så, att planen först den 4 mars har  uppgjorts. Redan den 2 mars har Stenbock i ett koncept till bref till Hans Wachtmeister talat om det önskvärda i Sjöblads ankomst med en eskader. Konceptet till bref till Sjöblad är dock af 4 mars. Både ifrågavarande passus i brefvet till Wachtmeister och hela konceptet till brefvet till Sjöblad äro emellertid öfverkorsade, och bestämdt förslag till eskaderns afsändande har alltså ej afgått från Stenbock

Stenbock inskränkte sig icke till att endast cernera Helsingborg, utan redan den 1 mars fördes ned till stranden vid Pålsjö 10 kanoner, 2 haubitzer och 2 mörsare för att användas vid beskjutning af staden. Som betäckning för dessa batterier fungerade det sachsiska regementet och ett detachement af l,500 man.

I Köpenhamn hade man säkerligen den 28 februari genom kanondundret fått veta, att bataljen börjat. Om ej förr, så har väl vid Rantzaus ankomst till Helsingör kurir afgått till Köpenhamn med budskapet, att det gått olyckligt. Efter Rantzaus affärd var armén utan bestämd öfverbefälhafvare, och Fredrik IV sände därför genast till Helsingborg generallöjtnanten Cormaillon, hvilken skulle taga öfverbefälet. Han anlände den 1 mars. Cormaillon kom dock ej att fungera som arméns verklige chef i någon aktion mot fienden. Meningen med hans afsändande har väl närmast varit den, att han skulle skaffa sig säker kännedom om

Det var under bedröfliga förhållanden han mottog det. Att företaga några rörelser mot svenskarne var ej tänkbart. Kavalleriets verksamhet omöjliggjordes i väsentlig grad genom foderbristen, och redan den 1 mars hade man låtit föra hästgardet tillbaka öfver Sundet.¹ Att försvara själfva Helsingborg mot ett anfall från svenskarne föreföll ej heller att vara en lätt uppgift. På den danska sidan hade man bättre besked än på den svenska om huru svag förskansningen kring Helsingborg i verkligheten var. Enligt Huitfeldts uppgift var linjen mycket svag, en del ställen ej palissaderade, grafven ej djupare än att fienden skulle hafva kunnat vada öfver med hela skvadroner och vid vallen så litet utrymme, att man ej kunde där vederbörligen formera sig.

Dewitz gjorde emellertid så kraftiga anstalter han kunde. Förvakter utsattes framför förskansningarna, och själfva vallen besattes på de mest blottställda platserna med tredubbla led. Af officerare och manskap togs ed, att de skulle stå som en man »till sin sista minut».

På aftonen begärde Dewitz skriftliga utlåtanden af generalerna, kommendör Judichær och generaladjutanterna Mejer och Klepping om huruvida man skulle med resten af armén öfvergå till Helsingör eller man skulle afvakta fiendens anfall och mot detta söka försvara Helsingborg. Dessa skriftliga utlåtanden synas icke vara bevarade, men enligt Kleppings journal skola de hafva gått i olika riktningar. Dewitz beslöt då att hänskjuta saken till konungens afgörande och afsände under natten i detta ärende generaladjutanten Klepping.

Då svenskarne den 3 mars med både kavalleri och infanteri ryckte tämligen nära in mot staden — det var antagligen i närheten af Engelholmsporten — öppnade

Sidan 364

1. Äfven öfverfördes sjuka och sårade och en del af trossen.

Då mörkret föll på, afstannade skottväxlingen mellan de svenska batterierna och de danska skeppen, men i stället hade under Cronstedts ledning beskjutningen af staden börjat. Detta bombardement gjorde dock ej synnerligen stor skada; enligt dansk uppgift skola kulorna hafva gått för högt.¹

På aftonen den 3 mars höll Dewitz krigsråd. Antagligen hade då Fredrik IV:s befallning om härens öfverförande till Sjælland redan ingått, och krigsrådet hade att sysselsätta sig med de närmare anordningarna för transporten. Redan började man förstöra hvad som ej kunde medföras; så brändes nu ammunitions- och rustvagnar.

Fredrik IV:s beslut att utrymma Helsingborg var utan tvifvel det klokaste han kunde taga. Bakom de svaga förskansningarna var den decimerade och säkerligen äfven demoraliserade arméns ställning mycket äfventyrlig. Om den stannade kvar, riskerade den att blifva tagen, och utanför vallarne kunde den ingenting uträtta. Om man väntade för länge med utrymmandet kunde det hända, att en svensk eskader komme till sundet, och transporten kunde därigenom försvåras kanske rent af omöjliggöras.

Den 4 mars öfverfördes det danska kavalleriets officerare och manskap till Helsingör, allt under det svenskarne fortsatte beskjutningen. Det lät sig ej göra att föra alla kavalleriets hästar öfver Sundet, och för att de ej skulle falla i fiendens händer, tillgrep man den våldsamma utvägen att nedsticka eller skjuta dem. De döda hästarna vräktes på gatorna, i källare och kök, ja t. o. m. i brunnar.²

Sidan 365

1. Enligt Loenbom skall ett missöde hafva inträffat med de två mörsare och två haubitzer, som användes, och beskjutningen härigenom måst afstanna.
2. Stenbock uppgifver, att 6,000 hästar blifvit dödade, men denna siffra är, jämförd med det danska kavalleriets numerär, betydligt för hög.

Själfva utrymmandet af Helsingborg var naturligtvis ganska farligt, då ju de sista afdelningarna löpte fara att blifva anfallna och hindrade från att inskeppa sig. Konungen hemställde också den 5 mars till Dewitz, att han, om öfvergången nu skulle ske, skulle öfverlägga med fortifikationsofficerarne, om man ej skulle genom »Abschnitte» innanför förskansningarna hindra svenskarne från att anfalla de längst kvarstannande afdelningarna. Men då detta bud kom, var inskeppningen redan i full gång.

De förråd den danska hären hade i Helsingborg kunde ej i sin helhet medföras, särskildt icke den ganska betydliga mängd spannmål som under fälttåget förts från de olika magasinen hit. Det skall hafva varit 10,000 tunnor råg, korn och hafre samt äfven ärter och salt.² Alltsammans var insamladt i Skåne. Fredrik IV befallde, att man ej skulle förstöra allt sädesförrådet, utan att en del däraf skulle utdelas åt dem, som blifvit lidande därigenom att deras hus nedrifvits; därefter skulle det återstående kastas i sjön. Denna föreskrift gafs den 5 mars, men för sent, ty då budet hann till Helsingborg voro förråden säkerligen redan förstörda. Dewitz, som ej ville låta dem komma fienden till godo, hade låtit kasta ut säden i smutsen på gatorna och bland alla hästkadavren och därigenom gjort den obrukbar.³

Äfven krigsredskap förstördes. De 22 järnkanoner, som kvarlämnades, förnaglades och krutet ströddes ut.

Sidan 366

1. Huitfeldts journal. Loenbom förlägger denna händelse till den 2 mars.
2. Huitfeldts journal.
3. Staden Helsingborg erbjöd alltså en bedröflig anblick, då Stenbock ryckte in i den. Det kostade mycken möda att återställa den i vanligt skick. Stenbocks adjutant, ryttmästare Boije hade den närmaste uppsikten däröfver, och bönder från de angränsande trakterna inkallades för att utsläpa alla de döda hästarna. De voro emellertid af lätt insedda skäl mycket ovilliga härtill och måste upprepade gånger beordras därtill.
        Stenbock skref den 12 mars till Reventlow med klagomål öfver det danska befälets beteende i detta afseende. (Brefvet citeradt hos Loenbom).

Stenbock hade nått sitt mal. Skåne var befriadt från fienden och det svenska väldet öfver provinsen var tryggadt. Af mycket stor vikt, var det vidare, att den danska hären under fälttåget och framför allt genom slaget blifvit så betydligt försvagad. Det danska kavalleri, som varit med i Skåne, var nu fullständigt oberidet; af infanteriet var en ansenlig del i svensk fångenskap. Det kunde väntas, att det skulle kräfva en lång tid för den danska regeringen att skaffa nya hästar åt kavalleriet och att genom nya värfningar komplettera infanteriregementena, och man kunde då på den svenska sidan hoppas, att anfallet mot Skåne ej skulle med det allra snaraste förnyas.

Då ingen fiende längre stod på skånsk mark och intet anfall var att befara för den närmaste framtiden, var det ej längre nödvändigt att hålla den svenska hären samlad; detta var också, mycket svårt på grund af bristen på proviant. Stenbock själf lämnade den 9 mars armén och begaf sig till Malmö. Härifrån utfärdade han den 10 mars

Sidan 367

1. Då Bülows dragoner voro inskeppade, spred sig visserligen ett rykte att svenskarne ryckte an, och man dröjde då med att låta infanteriet gå ombord, men det befanns snart, att ryktet var ogrundadt

*

Samtid och eftervärld hafva enstämmigt och med full rätt gifvit Magnus Stenbock äran för Skånes bevarande åt Sverige, och segern vid Helsingborg har oupplösligt förbundits med hans namn. Det är emellertid rätt egendomligt, att i den allmänt gängse historiska uppfattningen själfva slaget kommit att i så hög grad undanskymma de föregående händelserna och rörelserna under fälttåget. Det förefaller dock, som om det just är i fälttågsplanen och dess utförande, som Stenbocks fältherreegenskaper klarast framträda. I det skånska fälttåget visar sig Stenbock i likhet med Karl XII såsom fältherre vara före sin tid, i det att han sätter den fientliga armens besegrande, den afgörande bataljen som fälttågets egentliga mål. Hos honom är det ej såsom hos de flesta andra samtida generaler frågan om att manövrera sig till en god ställning för att genom denna kunna dominera ett område, utan han har till mål för alla sina rörelser den fientliga hären. Rörelserna få sin särskilda prägel däraf, att fältherren själf vill välja terräng för sin batalj. Slaget skall utkämpas, men först

Sidan 368

1. Fördelningen var gjord sålunda:

Sidan 369

Å andra sidan hade Stenbock i åtskilliga afseenden mycket större svårigheter att öfvervinna än hvad de danska öfverbefälhafvarne hade. Hären var till stor del ny och otillräckligt försedd med hvad som kräfdes till ett fälttåg och provianteringen oerhördt svår. Ej blott på Stenbocks strategiska, utan också på hans organisatoriska förmåga ställde situationen stora kraf. På den plats där han var ställd måste han ofta uppträda såsom en i viss mån själfständig krigsherre med stor handlingsfrihet men också med stort ansvar.

Det var en lycka för Sverige, att det i den farliga situationen år 1709 hade en sådan man som Stenbock att tillgå och att han redan från början befann sig på den mest framskjutna posten. Det var ej heller af ringa betydelse för den stora saken, för Skånes bevarande åt Sverige, att Stenbock genom sin styrelse som guvernör redan vunnit den skånska befolkningens sympatier och fört den närmare landsmanskapet med svenskarne, förr än han med svärdet bekräftade Skånes införlifvande med Sverige.

Men med all sin entusiasm, all sin energiska verksamhet och all sin fältherrebegåfning hade Stenbock säkert aldrig kunnat lösa sin svåra uppgift, om ej hela det svenska folket med beundransvärd offervillighet gjort de stora ansträngningarna för att bistå honom i att bevara de dyrbara eröfringarna åt Sverige. Målet nåddes och framgång vanns genom samverkan mellan alla samhällsklasser, mellan alla krafterna i den svenska nationen. Då rikets förnämsta här var förlorad och konungen långt borta, då fienderna väntade att finna riket utan värn, verkade alla element i nationen endräktigt till försvar. En ny karolinsk här stod med ens fram, och i konungens frånvaro var den mest genialiske af hans fältherrar till hands att föra den.

Minnessten rest i gamla skansen på Ringstorpsbacke d. 28 febr. 1860.

Bilagor

Sidan 370