Den nya armé, efter hvilken Stenbock så ifrigt längtat, bestod dels af dem bland de gamla, öfvade regementena, som af defensionskommissionen anslagits till den skånska armén, dels af de rekrytregementen, som uppsatts till ersättning för dem, som gått förlorade genom kapitulationen vid Perevolotjna. Nyuppsättandet af dessa regementen intager tydligtvis den främsta och viktigaste platsen bland de rustningar, som gjordes för att möta det danska anfallet.

Redan på sommaren 1709, förrän nyheten om nederlaget kommit, hade man i de svenska regeringskretsarna klar uppfattning af att vid armén i Ryssland »afgången måste vara ansenlig» och att mycket starka rekryteringar torde blifva nödvändiga. Den 28 augusti lät defensionskommissionen befallning utgå till landshöfdingarna att gå i författning om anskaffande af rekryter för de med konungen varande regementenas behof i så stor utsträckning, att tre rust- eller rotehåll tillsammans anskaffade och munderade en rekryt; när rekryteringsrullorna sedermera anlände, kunde jämkning ske. Hvad de hemmavarande regementena anginge, skulle de genast bringas upp till full styrka. Några landshöfdingar, bland dem Stenbock och Lindhjelm i Jönköping, hade redan dessförinnan beredt allmogen på stark knektuppsättning, och säkerligen voro redan på sommaren 1709 på flera håll rekryteringar i gång.

Den 11 juli hade Karl XII från Otjakov gifvit defensionskommissionen befallning om nyuppsättning och rekrytering af regementena. Konungen hade då ännu ej fått kännedom om Lewenhaupts kapitulation, utan befallningen afsåg att

Sidan 144

Förrän denna konungens kungörelse hann fram till Sverige, hade underrättelsen om Lewenhaupts kapitulation vid Perevolotjna kommit, och defensionskommissionen såg då, att ej blott infanteriet utan äfven kavalleriet måste nyuppsättas.

Det var en hel här, manskap, hästar, vapen, mundering och all utrustning, som nästan med ens skulle stampas fram ur jorden. Enligt knektekontrakten skulle egentligen rotarna haft rätt att vänta med rekryteringen till nästkommande mars månad, men den öfverhängande faran förbjöd tydligen att taga hänsyn härtill, och man finner ej heller spår till att någon har gjort anspråk på att få åtnjuta detta uppskof. Så mycket svårare var emellertid det hela, som nästan hela Gammal-Sverige under året 1709 drabbats af missväxt. Men i trots af allt grepo ämbetsmän och allmoge verket an med en öfver allt beröm stående energi, och hären växte fram igen med en hastighet, som är rent förvånande.

Äran af att härvid hafva gått i spetsen tillkommer Jönköpings län. Veteranen, landshöfding Lindhjelm, hade här ej afvaktat defensionskommissionens formliga kungörelse om nyuppsättningen. Någon af de sista dagarna i augusti hade han genom landshöfding Fersen i Halmstad fått underrättelser från Stenbock om de hotande rustningarna i Danmark, och han hade då utan ett ögonblicks försummelse befallt rust- och rotehållare i länet att under dagarna 13 — 16 september inställa sig i Jönköping med god nyanskaffad karl; äfven skulle vid denna tidpunkt afskedade officerare och soldater infinna sig.¹

Sidan 145

1. Lindhjelm till D. K. 3l aug. 1709. S.

Af Smålands kavalleriregementes 649 rusthåll i Jönköpings län hade 555 skaffat ny ryttare; äfven här voro rekryterna till allra största delen i åldern mellan 20 och 30 år.

Af 401 rotar på Kalmar regemente hade 370 redan skaffat godkänd rekryt.

Det var ett välförtjänt erkännande Lindhjelm fick, då defensionskommissionen särskildt lofordade honom för hans nit.

Den 7 oktober inberättade landshöfdingen Gustaf Faltzburg i Kronobergs län, att Kronobergs regemente och länskontingenten af Smålands kavalleriregemente åter voro upprättade; till dessa båda regementen hade Kronobergs län nu uppsatt 1,579 man.¹ Såväl i Jönköpings som i Kronobergs län voro emellertid de till kavalleriet nyanskaffade hästarna mycket klena, och öfverstlöjtnant Dücker rapporterade senare, att af 649 mönstrade hästar ej mer än 202 höllo det reglementerade måttet.

Ungefär samtidigt var landshöfdingen i Östergötland Burenskiöld färdig med nyuppsättningen af Östgöta kavalleri- och Östgöta infanteriregemente. På båda regementena fattades sammanlagdt ej mer än 100 man, och kavalleriet saknade ej mer än 100 hästar. De rusthåll och rotar, som ej kunnat skaffa rekryter, voro i de flesta fall belägna kring Roxen och hade blifvit så utarmade genom sjöns öfver-

Sidan 146

1. Faltzburg till D. K. 29 okt. 1709. S. I detta bref citeras ett hans bref af 7 oktober, men själfva detta bref finnes ej längre i Samlingen af hans bref till defensionskommissionen.

Under oktober månad uppsattes också de öfriga af de nya regementen, som sedermera kommo att under Stenbocks befäl deltaga i det skånska fälttåget. Det var Södermanlands, Västmanlands och Upplands infanteriregementen samt Lifregementet till häst. Upplands regemente synes hafva blifvit färdigt något senare än de andra. Landshöfdingen i Uppland, Hoghusen, klagade också bittert öfver att missväxten vållat så stor nöd, att rotarna hade svårt för att åvägabringa den nödiga rekryteringen. I stort sedt hade rote- och rusthållarnes raskhet och offervillighet varit i högsta grad berömvärda. Här och där hade väl tredska försports, men endast i enstaka fall, och landshöfdingen hade då med kraft gripit in. Då t. ex. i Kronobergs län några gamla bönder hade förklarat sig vara ensamma på roten och ej kunna skaffa rekryt, hade landshöfding Faltzburg hotat med att införa bonden själf i rullan som soldat, och detta hade i de flesta fall haft den verkan, att »vackra karlar presenterats».

En stor svårighet kunde varit att befara vid regementsuppsättningarna, den nämligen, att då efterfrågan på rekryter blef så stor, legan skulle drifvas upp till omåttlig höjd. Detta synes emellertid ej hafva blifvit fallet, säkerligen till stor del därför att landshöfdingarne grepo in och bestämde en viss gräns, öfver hvilken legan icke fick stiga. I Uppland bestämde landshöfding Hoghusen, att ingen finge betinga sig mer än 60 till 80 daler i lega och 10 till 15 i städsel.²

Sidan 147

1. Burenskiöld till D. K. 10 okt. 1709. S.
2. Hoghusen till D. K. 19 okt. 1709. S.

På förhand skulle man vara frestad att tro, att härvid stora svårigheter skulle hafva mött och att det i landet varit ondt om officerare och officersämnen. Så var emellertid alls icke fallet; med jämförelsevis stor lätthet blefvo officersplatserna besatta. Afskedade eller permitterade regementsofficerare funnos till rätt stort antal hemma i landet, och det synes ej hafva varit svårt för defensionskommissionen att få lämpliga personer till chefsplatsernas besättande; säkerligen skedde från de flesta frivillig anmälan. För de lägre officersplatsernas besättande lät defensionskommissionen landshöfdingarne i de olika länen sammankalla alla afskedade officerare och tillfråga dem, om de ville åter träda i tjänst, hvarpå listor på dem upprättades och insändes till defensionskommissionen. I slutet af september och början af oktober inkommo dessa listor; de upptogo i flera fall ej endast officerare, utan äfven en del andra personer, som ansågos besitta kvalifikationer för att bekläda befäls- eller förvaltningspost vid regementena. Man möter här samma drag, som utmärkte allmogen vid rekrytuppsättningen: klar uppfattning af att nöden kräfver utomordentliga kraftåtgärder och därpå grundad redobogen offervillighet. Stundom framträder denna i uttryck, vittnande om den ädlaste fosterlandskärlek.

Jakob Grundel — en halfbror till fältmarskalken Helmfelt och förut chef, en tid för Södermanlands regemente, en tid för Dalregementet — skref den 7 september, af egen drift och förrän någon maning från öfverheten kommit honom tillhanda, till Arvid Horn: han kunde förstå, att Sverige nu efter Poltavaslaget skulle få flera ovänner, men hoppades, att ännu armar skulle finnas i landet att stå mot fienden; han erbjöde sig åter till tjänst »såväl mig som de bägge söner Gud mig beskärt hafver och numera äro på det nittonde och adertonde året». Han tillade, att de voro ej mycket öfvade, men kunde nog göra tjänst som fänrikar.¹

Sidan 148

1. Grundel till Arvid Horn 7 sept. 1709. (Bland inkomna bref till D. K. S).

Landshöfdingarne möttes öfverallt med beredvillighet vid sina sträfvanden att kalla de afskedade eller hemskickade officerarne i tjänst eller att anställa nya. Jakande svar gåfvos ofta af män, som säkerligen kunde haft fullgiltiga skäl att anföra för ett afböjande. Så svarade bland dem, som bodde i Östergotland, ryttmästaren Fredrik Joachim Friese, att han vore något gammal, men ville ej undandraga sig; ryttmästaren Johan Hååf, att han vore sjuk, men ville för nöds skull gå med; majoren Anders Gyllenållon vore »tämmelig till åren», men ville bedja att blifva brukad i en fästning; föraren Nils Mörck hade »passion af rosen, men offererade sig vilja gå med»; föraren Markus Klintenberg »ville göra tjänst, så länge han förmår». Af dem, som anmälde sig i Kalmar län, hade Karl Gustaf Ulfsköld tjänt redan i det förra skånska kriget, hade varit löjtnant vid Jönköpings regemente och äfven vid ett kavalleriregemente, hade sårats och blifvit fången i bataljen vid Kalisz, hemsändts från Sachsen, tillfrisknat och begifvit sig till Riga för att därifrån söka komma fram till Karl XII:s här i Ryssland, men blef under detta försök tagen till fånga af den ryske generalen Bauers folk, rymde ur fångenskapen och kom från Riga tillbaka till Stockholm och önskade nu träda i tjänst igen; hans nit hade ej dämpats däraf, att han genom reduktionen mistat sin egendom och dessutom i kronans tjänst tillsatt 1,500 daler silfvermynt. Bland de i Jönköpings län anmälda hade Gustaf Hökeflycht fått afsked som drabant för tjugu år sedan, men ville nu blifva löjtnant, Johan Karl Rosenschantz var 60 år gammal och fattig, men var villig att blifva kaptenlöjtnant. I Kronobergs län anmälde kaptenen Per Rosenbjelke, att han för opasslighets skull ej kundo följa med fälthären, men han ville gärna göra tjänst i fästning; kapten Johan Svinhufvud, som 1706 i Polen fått afsked efter 34 års tjänst, inställde sig särskildt hos landshöfding Faltzburg och anhöll att

Sidan 149

1. Sönerna blefvo fänrikar och deltogo i fälttåget; den ene af dem blef sårad i slaget vid Helsingborg.

Exemplen kunna mångfaldigas, men de redan anförda torde vara tillräckliga såsom vittnesbörd om den offervillighet, som utmärkte äfven denna samhällsklass. Bilden blir emellertid ej fullständig, om man ej återgifver den anmälan, som gjordes af en mycket stor del af dessa nyinträdande officerare, den nämligen, att de voro mycket fattiga och anhölle om hjälp till att ekipera sig.

Förutom de officerare, som nu antingen återinträdde i tjänst eller för första gången fingo befälsplats, kunde defensionskommissionen i den här, som nu skulle organiseras, använda ej få officerare, som i Ukrajna kommit i rysk fångenskap men antingen genom utväxling eller rymning sluppit ur densamma. Särskildt märkas bland dem generalmajoren Johan Adam Meijerfelt, de båda bröderna öfversten Karl Gustaf och öfverstlöjtnanten Johan Henrik Dücker,¹ öfversten Gustaf Adam Taube, majoren Wilhelm Bennet, kaptenen Erik Odelström, lifdrabanten Anders Tungelfelt;² men äfven i lägre grader och bland underofficerare funnos män, som varit med i Karl XII:s fälttåg i Ryssland.³

Den formliga tillsättningen af officerare gick så till, att defensionskommissionen först förordnade regementschefer och sedan lät dem till kommissionens afgörande inkomma med förslag till officers- och underofficersplatsernas besättande. Denna senare order gafs den 4 oktober.

De som alltså tills vidare fingo fungera som chefer vid de regementen, som sedermera kommo att sändas till Skåne, voro:

• för Södermanlands regemente — öfverste Jakob Grundel,
• för Östgöta kavalleriregemente — öfverste Bertil Roxendorff,

Sidan 150

1. Karl Gustaf Dücker kom dock först i februari 1710 till armén. Han har stundom i skildringarna af kriget blifvit förväxlad med brodern, särskildt i fråga om slaget vid Helsingborg.
2. Kom först mot fälttågets slut.
3. Åtskilliga officerare hemkommo från anställning i de allierades härar i Flandern eller i den franska arméen; så t. ex. kom från Marlboroughs armé Hans Jakob von Rechenberg, som anmälde sig i Kalmar län och blef ryttmästare på Skenninge kompani af Östgöta kavalleriregemente.

Även här är punktlistan i ett format som inte återfinns i  Stilles bok., där varje punkt istället utgör ett eget stycke.

• för Östgöta infanteriregemente — öfverstlöjtnant Magnus Gripensköld,
• för Upplands regemente — öfverste Johan Braun,
• för Västmanlands regemente — öfverste Gustaf Tunderfelt,
• för Lifregementet till häst — öfverste Lago Meijendorff von Yxkull,
• för Adelsfanan — major Hans Kanterberg,
• för Jönköpings regemente — öfverstlöjtnant Georg Wilhelm Fleetwood,¹
• för Kalmar regemente — öfverste Frans Evald Fock,
• för Kronobergs regemente — öfverstlöjtnant Lars Kagg,
• för Smålands kavalleriregemente — major Karl Henrik Bonde.²

Om det än af ofvanstående redogörelse framgår, att bland de nyinträdande officerarne en del veteraner funnos, så gäller det dock om de allra flesta bland dem, att de voro unga eller medelåldriga män och i full kraft.

Beträffande manskapet är det på grund af mönsterrullornas uppgifter oomtvistligt, att soldaterna med mycket få undantag befunno sig i åldern mellan 20 och 30 år, och det kan därför ej vara något som helst tal om att den Stenbockska hären, i hvad dess nyuppsatta del angår, skulle hafva haft karaktären af en af gubbar och pojkar sammansatt landstorm.

Med jämförelsevis ringa svårighet hade defensionskommissionen fått officerare och soldater till sina nya regementen. Svårare syntes det skola blifva att skaffa mundering och utrustning till dem alla. Det skulle ske så godt som på en gång till alla regementena och inom mycket kort tid, och i landet rådde brist och fattigdom, under 1709 ytterligare stegrad genom den inträffade missväxten. Defensions-

Sidan 151

1. Han utnämndes dock först något senare.
2. Dalregementet, Helsinge och Skaraborgs regementen fingo äfven nu chefer med samma befogenhet, men dessa regementen kommo ej att ingå i den Stenbockska hären.

Öfversten för Södermanlands regemente, Grundel, och landshöfdingarne Burenskiöld i Östergötland och Lindhjelm i Jönköping samt den nye chefen för Östgöta infanteriregemente, öfverstlöjtnant Gripensköld, framställde hvar för sig allvarliga anmärkningar mot nämnda beslut och yrkade på att regementena måtte i likhet med de gamla beklädas med de sedvanliga blå uniformerna.

Grundel framställde följande kostnadsförslag för en sådan uniform:

karpus af god filt att öfverdragas med kläde .............................. 6 daler kopparmynt
blå rock med gult foder ...........................................................31: 4   »          »
pajrock af något sämre brunt kläde (ej dyrare än en af vadmal) 26: 30  »          »
skinnväst och byxor ............................................................... 30       »          »
blå eller gula ullstrumpor .... ......................................................4        »          »
tyska skor ........... ....................................................................6: 12   »          »

m. m., så att hela utgiften skulle gå till 134: 6 daler kopparmynt för hvarje soldat.
De skäl, som af förslagsställarne anfördes för bibehållandet af den hittills brukliga munderingen, voro af olika art. Det hette, att »de blå rockarna äro nyttigare, ansenligare och gifva större ambition, då soldaterna äro från sin förra bondedräkt distinguerade».¹ Det blå klädet var vis-

Sidan 152

1. Burenskiölds skrifvelser till D. K. S.

Dessa skäl voro talande, och i skrifvelser af den 6 oktober biföll defensionskommissionen de gjorda förslagen, dock under förutsättning, att rotarna ej redan nedlagt för stora kostnader för de påbjudna vadmalsrockarnas anskaffande. I Södermanland voro som nämnts redan en del vadmalsrockar färdiga, men landshöfding Clerck gick det oaktadt genast i författning om de blå klädesuniformernas anskaffande och anslog vadmalsplaggen till s. k. pajrockar. I Uppland var det värre, enär landshöfding Hoghusen skaffat så stort förråd af vadmal, men ehuru klagomål höjdes, blef det äfven här så, att den sedvanliga uniformen skulle anskaffas.

De nyuppsatta regementena skulle alltså komma att till det yttre erbjuda samma anblick som den karolinska armen för öfrigt.

En fråga, hvars lösning emellertid syntes skola möta oerhörda svårigheter, var den, hvarifrån medlen skulle tagas till alla dessa rekryters munderande.

Redan vid manskapsuppsättningen hade rotar och rusthåll måst taga sig mycket nära. Den utväg, som förr beredt någon lindring, nämligen att den rekryterande roten fick någon hjälp af de andra rotarna i korporalskapet, stod nu ej öppen, då alla måste rekrytera. Därtill kom, att i flera fall summor, på hvilka man gjort sig räkning till understöd, utan vidare anslagits till andra försvarsändamål. Redan är omtaladt, hvilka åtgärder regeringsmyndigheterna vidtagit med de af Stenbock från de skånska rusthållen hopsamlade medlen. De hade gått till amiralitetets behof, och på samma sätt gick det på andra håll. Af Smålands kavalleriregementes hopsparade rekryteringskassa hade statskontoret utan vidare tagit 36,000 daler silfvermynt till flottan; af innestående soldatlönemedel för Kronobergs rege-

Sidan 153

Det stod klart för myndigheterna, att utomordentliga åtgärder måste vidtagas, enär rotarna icke på egen hand syntes mäkta med soldaternas munderande.

Det synes hafva varit den alltid nitiske och rådsnare öfverste Grundel, som först för defensionskommissionen, närmast i fråga om Södermanlands regemente, anvisade de utvägar, som kunde tillgripas. Han föreslog, att man skulle taga de hos rotarna innestående soldatlönerna för åren 1708 och 1709, den också till soldatlöner anslagna kronotunnan, de två tunnor säd och två lass hö, som af roten erlades i hemkall och voro afsedda för soldatens hustru och barn, de s. k. släpeklädnadspenningarna för 1709, alla regementets besparingar, som uppkommit vid vakanser och befordringar, hvarjämte slutligen hvad som efter allt detta ännu fattades borde tagas af den lega, som eljest skulle tillfalla den nye soldaten.²

Liknande förslag kommo snart från flera landshöfdingar och öfverstar. Det var tydligen en nödfallsutväg, som var anvisad, och det föll sig så mycket svårare att välja den, som de medel, hvarom det var fråga, till god del skulle tagas från personer, som hade fullgiltiga anspråk på dem. De innestående lönerna och med dem jämförliga medel tillkommo rättvisligen hustrurna och barnen till de soldater, som nu voro fångna i Ryssland eller stupat eller frusit ihjäl under det ryska fälttåget. Framför andra borde väl dessa få åtnjuta hvad dem tillkom. Men land och rike var i fara, och nöden kräfde ytterlighetsåtgärder, och då statskontoret förklarade sig vara ur stånd att lämna något bi-

Sidan 154

1. Lindhjelm till D. K. 6 nov. 1709. G. Faltzburg till D. K. 26 okt. 1709. Burenskiöld till D. K. 7 okt. 1709. S.
2. Angående hemkallet var det Grundels mening, att det skulle lämnas af roten, förvandladt i penningar, endast för så vidt soldathustru, som bebodde torpet och besått dess åker, ej fanns. Af landshöfdingarne, i hvarje fall i Södermanland, uppfattades det dock så, som om förslaget gick ut på att öfverallt taga hemkallet. Jfr defensionskommissionen till Clerck 6 okt. 1709, Karl Gyllenstierna till D. K. 27 okt. och 10 nov. 1709. S.

Planen mötte emellertid från flera håll motstånd. Kraftigast framhöllos betänkligheterna af riksrådet Karl Gyllenstierna, som i egenskap af ståthållare i Lifgedinget hade att säga sitt ord i saken. Han framhöll, att 1708 och 1709 års soldatlöner ännu ej voro inkasserade, utan fortfarande innestode hos rotarna och att dessa vore hårdt tryckta af missväxten och af den starka rekryteringen; dessa penningar vore för öfrigt de förra soldaternas förtjänta lön; vore den förre soldaten död under det ryska fälttåget, så skulle lönen till hans död komma hustrun och barnen till godo, och för tiden efter hans död borde den till någon lättnad för den betungade roten icke utgå; vore soldaten fången, vore det ännu orättvisare att till det föreslagna ändamålet taga hans lön: man skulle då, sade Gyllenstierna, kläda den nye soldaten med den gamles svett och blod. På samma grunder afrådde Gyllenstierna från att taga kronotunnan och hemkallet; flera rotar försågo för öfrigt sina soldater med knektebygge och voro således ej skyldiga att utgifva hemkall. Hvad som däremot lämpligare kunde tagas, vore släpeklädnadspenningarna, regementets besparingar samt någon del af legan, blott man därvid ej toge för mycket, »ty hvad som brister i legan, det plägar soldaten ändå hemligen ut af roten».

Utan tvifvel talade Karl Gyllenstierna här rättvisans och billighetens sak, men situationen var sådan, att hans kolleger i defensionskommissionen ej kunde taga hänsyn till de rättsgrunder han anfört. Mundering måste i alla händelser regementena hafva, och penningar därtill måste man taga där de funnos.

Defensionskontmissionens beslut, som för Södermanlands regemente fattades den 30 oktober, blef därför i all hufvudsak i öfverensstämmelse med hvad Grundel föreslagit, dock med undantag af att hemkallet förbehölls de förra solda-

Sidan 155

Bland skiljaktigheter vid tillämpningen kan märkas, att på Kronobergs regemente de innestående lönerna anlitades, först då det visade sig, att öfriga medel ej räckte till och att endast en del af dem togs.

Beträffande Smålands kavalleriregemente förklarades af vederbörande, att rusthållarne omöjligen kunde anskaffa mundering och hvad som eljest ålåge dem, om de ej finge igen de 36,000 daler silfvermynt kavallerirekryteringsmedel, som af statskontoret tagits till flottan från Jönköpingsränteriet; enligt Wingeflychts memorial bestämdes visserligen, att statskontoret borde återbetala medlen, men detta var en klen tröst, enär statskontoret var oförmöget härtill, och därför tillades, att Lindhjelm och öfverstlöjtnant Dücker finge själfva på allt sätt söka skaffa utvägar. Att Lindhjelm tog de rekryteringsmedel, något öfver 8,000 daler, som funnos i ränteriet, tyckes framgå. I Kronobergs län uppgick den under de närmast föregående åren samlade regementshjälp, som nu anslogs till rotarnas understöd, till 7,740 daler s:mt. Till länets rusthållares hjälp lämnades

Sidan 156

De nya munderingarna skulle nu förfärdigas så fort, att de kunde vara aflevererade till regementena före eller senast vid deras uppbrott. Det förefaller underligt, att detta under dåvarande förhållanden i Sverige kunnat ske, men äfven här visade sig en exempellös raskhet och energi. I allmänhet tillverkades munderingarna för hvarje regemente samladt under en hand: Upplands, Östgöta och Södermanlands regementen fingo sina från Stockholm, Kronobergs, Kalmar och Jönköpings regementens munderingar beställdes och tillverkades hos kommissarien Ehrenspetz i Norrköping, något äfven i Jönköping och Kalmar, Västmanlands regementes i Amias faktorier i Göteborg. På Lifregementet till häst skulle hvarje rusthåll för sig ombesörja munderingars anskaffande, men äfven här beställdes rockar och kappor hos Ehrenspetz i Norrköping.² Regementena voro i regeln i besittning af den nya beklädnaden vid jultiden och före uppbrottet till Skåne i början af januari. Bland de allra första och kanske före de andra fick Jönköpings regemente sin mundering; det var redan den 23 december.³ Västmanlänningarne däremot fingo ej sina från Göteborg förrän strax norr om den skånska gränsen; de hade i sina bondekläder tågat fram genom landet.

Med erläggandet af betalningen för munderingarna föll det sig ofta svårt, enär penningarna ännu ej voro tillgängliga. Leveransen till Västmanlands regemente synes på den grund hafva blifvit fördröjd.⁴ För Upplands regemente, där allting synes i hvad på landshöfdingen och rotarna ankom hafva gått långsammare till än annorstädes, hade ännu den 11 januari ej mer än tredjedelen af penningarna till munderingarna inkommit, och öfverste Braun gick då för att utfå leveransen i personlig borgen för beloppet hos leverantörerna.⁵ På Smålands kavalleriregemente erbjöd sig öfverstlöjtnant Dücker att gå i borgen för munderin-

Sidan 157

1. D. K. till G. Faltzburg 30 dec. 1709. S.
2. Salomon Cronhjelm till Stenbock 29 jan. 1710. E.
3. Hammarbergs journal. E.
4. Jfr G. Cronhjelm till D. K. 11 febr. 1710. S.
5. Braun till D. K. 11 jan. 1710. S.

Det är endast en liten afdelning af hären, om hvilken man ej kan finna, att den var militäriskt munderad. Det var de tre Närkeskompanierna af Lifregementet till häst. Deras mundering blef färdig först i början af mars 1710, alltså efter fälttågets slut och sändes då till dem i Skåne. Dessa kompaniers ryttare hafva då säkerligen fått göra kampanjen i sina vanliga dräkter.² Öfver hufvud taget voro emellertid de nyuppsatta regementena i det väsentligaste munderade på det vanliga sättet och hafva företett ungefär samma anblick som en armé under vanliga förhållanden. Somliga regementen voro t. o. m. ganska väl munderade. »Södermanlands regemente var bland dessa; det fick vitsord att vara mycket väl klädt, och hvar soldat hade två omgångar kläder. Jönköpings regemente hade blå rockar med blått och rödt foder och grå pajrockar af vadmal, och Östgöta infanteriregementes mundering beskrifves af landshöfding Burenskiöld på följande sätt: underofficerarne hade blå klädessyrtuter fodrade med blått boj och försedda med tennknappar, hattar med silfvergalon, handskar med buffellädersgehäng, korsgevär; manskapet hade blå rockar med gult foder och gula uppslag, hattar med snören, handskar, strumpor, både svenska och tyska skor, grå pajrockar af vadmal med gul stoffering, nattmössor, två skjortor per man, bröstdukar, två halsdukar per man, skinntröjor, ullvantar, ett par gula och ett par grå ullstrumpor per man, snösockor, knäremmar, gehäng, ränslar och saltpåsar samt äfven fältkittlar. Östgöta kavalleriregementes ryttare hade också fullständig mundering, bl. a. svart hatt med hvita snören, blå rock med gult foder, blå klädeskappor, skinnväst med mässingsknappar m. m.³

Sidan 158

1. Dücker till Stenbock 16 dec. 1709. E.
2. Fersen till Stenbock 9 mars 1710. E.
3. Burenskiöld till Stenbock 3 och 12 Jan. 1710. S. Tyska skor voro dyrare och finare än de svenska och motsvara väl närmast läderskor nu för tiden, nattmössan var en lägermössa, som äfven användes vid bivuakering nattetid, de gula och grå ullstrumporna motsvara närmast damasker.

Kronobergarne hade visserligen vid uppbrottet fått sina blå uniformer, men ränslar och gehäng, handskar, ullstrumpor (damasker) och tyska skor m. m. hade ännu icke levererats till dem.

Anskaffandet af vapen tyckes ej i och för sig hafva mött några svårare hinder. Kronans arsenaler voro jämförelsevis väl försedda äfven med ammunition. På värjor rådde emellertid en viss brist; det uppgifves, att i arsenalen i Jönköping funnos l 634 och i Örebro 1 028, hvarjämte Södermanlands regemente hade 280 till öfverlopps. Detta var infanterivärjor, men de nya regementena behöfde så många, att en brist på 244 stycken förefanns. Under hösten ägde dock en flitig fabrikation af värjor rum i Stockholm, dels för infanteriets, dels och väl hufvudsakligen för kavalleriets behof.

I midten af november hade öfverstlöjtnant Fleming, som ledde ifrågavarande faktori, tillverkat l 800 nya värjor och sade sig kunna inom kort lämna ytterligare 2000. Det var emellertid mycket svårt att skaffa betalningen, då rusthållarne i allmänhet voro oförmögna att genast anskaffa penningar därtill och defensionskommissionen först ej tilltrodde sig att ålägga krigskollegiet att leverera vapnen gratis. Landshöfding Burenskiöld, som i fråga om Östgöta kavalleriregemente anhållit, att rusthållarne måtte få en till två månaders anstånd med betalningen, fick härom det besked, att han finge enskildt öfverlägga med generalfält-

Sidan 159

1. Björnberg till Stenbock 26 juli 1710. E.

Hvad Smålands kavalleri beträffar, fingo landshöfding Lindhjelm och regementschefen öfverstlöjtnant Dücker af defensionskommissionen tillsägelse att själfva förmå leverantörerna att lämna kredit, och det har säkerligen på andra håll gått till på liknande sätt.²

Infanteriets beväpning blef ej så fullständig som annars varit fallet i Karl XII:s här. Endast pikenerarne fingo värjor, under det att musketerarne hänvisades till att, om blanka vapen behöfde användas, reda sig med bajonetten. I fråga om förhållandet mellan dessa båda vapenslag blef det vid det gamla, att på regementet skulle finnas 800 musketerare och 400 pikenerare. Upplands regemente hade dock alls inga pikenerare, utan hade alla sina soldater väpnade med musköt och bajonett. I ett afseende blef emellertid de nya regementenas utrustning i högsta grad bristfällig. De fingo så godt som ingen tross. Tält, proviantvagnar, ammunitionsvagnar, i de flesta fall fältkittlar och öfver hufvud allt yttre tillbehör, som eljest anses nödvändigt för en trupp, som sattes på fältfot, kunde man ej anskaffa. Tiden var knapp, men framför allt var det bristen på penningar i statens kassor och fattigdomen hos rotebönder och rusthållare, som lade hinder i vägen. Defensionskommissionen hade på reklamationer i denna sak ej kunnat svara annat än att den skulle önska, att de till munderingarna anvisade medlen måtte förslå äfven till ifrågavarande utrustning.³ Så mycket kännbarare var bristen,

Sidan 160

1. D. K:s protokoll 6 och 9 dec. 1709. S.
2. D.. K. till Lindhjelm 30 dec. 1709. S.
3. D. K. till öfverste Fock 15 okt. 1709. S.

Med möda och ansträngning och med tillgripande af nödfallsutvägar hade man lyckats något så när lösa frågan om mundering och beväpning för de nya regementenas manskap. Men det fanns andra än soldaterna, som behöfde hjälp i detta afseende, och det var officerare och underofficerare. Af dem hade vid anteckningen till tjänstgöring i den nya armén åtskilliga anhållit att, då de voro mycket fattiga, få understöd till ekiperingen, och man kan tryggt antaga, att för det stora flertalet var utrustningsfrågan ganska bekymmersam. Af de medel, som anvisades till manskapets mundering, kunde de ej få något, och statskassans ställning var ej sådan. att något väsentligt tillskott kunde väntas därifrån. Det har emellertid tydligen genast framstått som alldeles nödvändigt att hjälpa underofficerarne, och den 15 oktober fick statskontoret order af defensionskommissionen att till mundering utanordna för hvarje underofficer så mycket som beräknades för en vanlig soldatmundering; hvad som därutöfver kunde vara nödigt finge bekostas af hvars och ens lön, men samtidigt afslogos alla framställningar om utbekommande af något förskott af denna. I december bestämdes, att af 1709 års influtna löner finge tagas tre månaders andel till underofficersmunderingars anskaffande och att krigskollegiet finge till underofficerarne utlämna värjor, hvilka dock framdeles skulle af dem betalas.¹

Officerarne kommo att börja med ej i åtnjutande af något understöd, ehuru den beredvillighet de visat att träda till i farans stund väl hade gjort dem förtjänta däraf. Deras begäran om understöd, när sådan framställdes, var mycket blygsam. Så anhöllo Östgöta kavalleriregementes officerare och underofficerare genom öfverste Roxendorff att till anskaffande af mundering utfå något förskott på lönen. Defensionskommissionen svarade den 15 oktober, att »det ej kan åstadkommas, utan de få själfva tillse, att de behörigen

Sidan 161

1. Wingeflychts memorial den 29 dec. 1709. Jfr D. K. till G. Faltzburg 30 dec. 1709. — Det gällde här närmast Kronobergs regemente, men sättet har säkert tillämpats äfven på de andra regementena. Jfr nedan om officerarne.

Då hade officerarne emellertid redan måst på egen bekostnad ombesörja sin utrustning, och tiden medgaf nu knappast att, där så kräfdes, före uppbrottet i någon väsentligare mån komplettera den. Det finnes också tecken, som tyda på, att officersmunderingarna vid arméns samlande ej öfverallt befunno sig i så godt skick, som önskligt hade varit. Det torde stå i samband med svårigheterna vid ekiperingen, att flerestädes officerarne skäligen sent inställde sig hos sina truppafdelningar för att börja rekrytexercisen med dem, och detta dröjsmål, hvaröfver flera landshöfdingar och öfverstar klagade, torde måhända därigenom finna en viss ursäkt.

I sammanhang med aflönings- och utrustningsförhållandena stod frågan om nyttjanderätten till soldattorp och officersboställen. Där den förre innehafvaren ännu var vid lif i den ryska fångenskapen, kunde ej efterträdaren utan vidare rycka in i besittningen däraf. Emellertid anhöllo de nya ryttarne på Östgöta kavalleriregemente genom öfverste Roxendorff hos defensionskommissionen att strax få disponera öfver ryttartorpen; möjligen har liknande begäran framställts från andra regementen. Defensionskommissionen lät de civila myndigheterna jämte öfversten yttra sig om östgötaryttarnes begäran. Hauptmannen i Vadstena län

Sidan 162

I verkligheten blef det så, att ryttarhustrurna fingo stanna kvar på torpen så länge. Utan tvifvel talade ur billighetens och rättvisans synpunkt alla skäl härför, men å andra sidan medförde det utan tvifvel ökade olägenheter för de redan hårdt ansatta rusthållare och rotebönder, som utsattes för större kraf från de nya knektarnes sida och i de — visserligen ej talrika — fall, där den nye soldaten var familjeförsörjare, måste vid regementets afmarsch taga sig af dennes hustru och barn.

Beträffande nyttjanderätten till officersboställena utfärdade defensionskommisionen den 16 december en resolution, som var helt och hållet till förmån för de nyantagna officerarne. Hade man hittills ej kunnat göra något för dem, så tog man nu i stället steget fullt ut, utan hänsyn till deras fångne företrädare. Kommissionen bestämde nämligen, att de i den ryska fångenskapen varande officerarne ej längre skulle få åtnjuta sina boställen och hemmans-

Sidan 163

1. Karl Gyllenstierna till D. K. 17 nov. 1709. S.

Man har ej rätt att klandra defensionskommissionen för denna drakoniska bestämmelse. Den hade till sin uppgift att sörja för rikets försvar, och i denna svåra tid måste hänsynen till de enskilda vika härför, och kommissionen, med de stora svårigheterna vid arméuppsättningen, med nödvändigheten att skaffa underhåll åt de nya officerarne och med dessas patriotiska beredvillighet till krigstjänsten för ögonen, har säkerligen ansett det nödvändigare att skaffa dem möjlighet att hålla sig i krigsberedskap än att underhålla de fångne och deras närmaste, om än de senare därigenom skulle ställas på bar backe.

Det gick dem dock ej så illa som det såg ut till. Karl XII hade själf haft sin uppmärksamhet riktad på saken och meddelade i en kungörelse från Bender den 13 september 1709 bestämmelser om boställen och torp, hvilka voro mildare än defensionskommissionens och i hvilka han sökte

Sidan 164

1. D. K. till guvernören i Skåne 16 dec. 1709. G.

Det länder konungen till ära, att han på detta sätt sökte lindra bekymren för dem, hvilkas män och fäder sutto i den ryska fångenskapen, men det var å andra sidan ej hugnesamt för alla de nya officerarne att under besvärligare förhållanden än någonsin få göra krigstjänst för half lön, och bestämmelsen angående de nya soldaternas underhåll och hemvist kunde ej gärna undgå att öka de tunga bördor, som hvilade på den roterande och rustande allmogen.

Defensionskommissionen kunde ej inskränka sina omsorger om utrustning och beväpning endast till de nyuppsatta regementena. På åtskilliga af de redan befintliga voro förhållandena sådana, att kraftiga åtgärder behöfdes för att de skulle komma i fältdugligt skick. Isynnerhet gäller detta om fyr- och femmänningsregementena. Dessa hade från första början, då, de nyuppsattes, haft ganska dålig mundering och i många fall äfven sämre beväpning än andra regementen, och då de nu skulle i fält, behöfde dessa brister afhjälpas. Redan förut är omtaladt, att Gyllenstiernas skånska tre- och femmänningsryttare hade stöflar, som voro tjugu år gamla. Uniformerna voro dåliga, kappor hade visst icke alla, och då ryttarne nu fått göra höst- och vinterkampanjen i Skåne och Blekinge, hade detta till följd, att de blefvo helt »afslitna»; en stor del af ryttarne red i träskostöflar, en del hade de gamla stöflarna hopbundna med bast och tåg, och på uniformens skröpligheter för öfrigt sökte man råda bot med skinnpälsar och hvad annat man kunde öfverkomma.¹ På Gyllenstiernas anhållan

Sidan 165

1. Axel Sparre till D. K. febr. 1710. .S.

Det från Uppland, Södermanland, Västmanland och Dalarne uppsatta fyr- och femmänningsinfanteriregementet, som stod under öfverste von der Noths kommando, var ej heller i godt tillstånd. Det behöfde för det första rekrytera, då det nu hade 150 vakanser och dessutom åtskilliga nummer besatta med gamla soldater. Öfversten uppgaf, att flera nummer ej ens vid regementets uppsättande besatts med soldat, utan städse varit vakanta, och vidare klagade han att soldaterna nu voro »helt nakna».² Von der Noth vände sig först till landshöfding Hoghusen i Uppland med anhållan om rekrytering och om diverse munderingspersedlars anskaffande. Men Hoghusen förklarade, att det vore omöjligt att skaffa rekryter, enär rotarna voro fullt upptagna af rekryteringen till Upplands regemente, och ränslar och musköthölster kunde de ej heller anskaffa; skor och strumpor hade han beordrat dem ombesörja, men han tillade misströstande: »om bönderna hinna därmed får tiden utvisa». Öfver hufvud var det från Hoghusen och upplänningarne, som de värsta klagoropen kommo, på samma gång som nyuppsättningen hos dem gick långsammast, och om det än kan hafva varit svårt nog att både uppsatta Upplands regemente och göra tillskott till fyr- och femmänningsregementet, så var dock efter öfverstarnes utsago tillståndet ej värre i Uppland än i andra provinser, hvilka handlade snabbare och från hvilka slika beklaganden ej kommo.

Regementet kunde emellertid ej lämnas utan utrustning; defensionskommissionen befallde därför den 4 oktober statskontoret att lämna medel till de blå uniformsrockarnas anskaffande, och den 20 december beordrades vederbörande

Sidan 166

1. D. K. till statskontoret 22 nov. 1709. S.
2. Von der Noth till D. K. 30 sept. och 10 okt. 1709. S.

Landshöfding Hoghusen, öfver hvilken öfversten besvärat sig, infann sig den 7 januari i defensionskommissionen och klagade, att på Upplandsrotarna hade en del knektar själfva uppburit all lega hos roten, en del däraf hade otrogna fogdar förskingrat, och somliga rotar kunde för fattigdoms skull ej betala den resterande legan. Det svar landshöfdingen fick var en skrapa: »det är illa, att han ej vigilerat», hvarjämte han befalldes att genast skaffa penningar till 220 hattar och till så många handskar, som behöfdes. Till västar och byxor skulle statskontoret förskottera penningar till rotarna.¹

Officerarne hade anhållit, att de måtte till sin utrustning utfå 3 månaders anpart af sin innestående lön, men denna blygsamma begäran möttes med afslag; då något ändock måste göras för dem, tillgrep man den utvägen, att hvad som af besparad soldatlega efter småpersedlarnas anskaffande ännu stod inne hos Södermanlandsrotarna togs, och ur den lilla på sådant sätt bildade fonden lämnades 3 månaders lön åt officerarne.

Ehuru naturligen skrädderiernas arbetsförmåga var hårdt tagen i anspråk, fick dock äfven von der Noths regemente sina munderingar i ordning till det stundande fälttåget.

Det från Uppland, Södermanland, Västmanland, Östergötland, Västergötland och Småland uppsatta fyr- och femmänningskavalleriregementet, som stått under öfverste Lencks befäl och nu tills vidare kommenderades af öfverste Meijendorff von Yxkull, förrän denne öfvertog Lifregementet till häst, säges af öfversten den 25 september vara i »slätt tillstånd med brist på giltiga ryttarhästar»; rockar, kappor och stöflar hade varit gamla, redan då regementet uppsattes, och voro nu alldeles utslitna. Upplands- och Västmanlandskompanierna och de tre Smålandskompanierna hade

Sidan 167

1. D. K:s protokoll 7 januari 1710. S.

Det af sachsiska krigsfångar sammansatta under öfverste Schomers befäl stående regemente, som från Viborg förts öfver till Sverige och kommenderats till den Nierothska armén i Bohuslän, behöfde äfven i hög grad nya munderingar. Det hade i senare delen af oktober afmarscherat till Göteborg, sedan Schomer förklarat, att det var »bravt och lydigt folk och att han ville sätta sin hals i pant på att de skulle träffa med de bästa danska trupper». De fingo i Göteborg munderingar från Amias fabriker, sannolikt på kredit, så att statskontoret sedermera skulle betala beloppet.

Mot slutet af november och i början af december begynte officerarne ankomma till sina truppafdelningar, och mönstringar höllos nu vid regementena. Manskapet fick nu också börja exercera, ehuru. det ännu icke var militäriskt munderadt. Exercisen på kompanimöten³ varade emellertid

Sidan 168

1. Yxkull till D. K. 25 sept. 1709. S.
2. Bennet till Stenbock 5 januari 1710. E.
3. I allmänhet höllos ej möten med större afdelningar än kompanier: beträffande Upplands regemente förklarade defensionskommissionen, att det var för fattiga tider att hålla bataljonsmöten. D. K. till Hoghusen 20 december 1709. S. Hoghuseh hade velat hindra öfverste Braun att hålla kompanimöten, men defensionskommissionen befallde nu hållandet af sådana. Om svårigheten vid officerarnes uppehälle, se Gripenskölds bref till Stenbock 18 december 1709. E. Det vill dock synas, som om åtminstone Kronobergs regemente varit i sin helhet inkalladt till Växjö vid den 14 december och där, ehuru ännu omunderadt, öfvats. (Kagg till Stenbock 14 december 1709. E}.

De nya soldaterna hade alltså vid uppbrottet fått någon rekrytutbildning, om än denna naturligtvis måst inskränkas till det allra nödvändigaste.

Anskaffningen af föda åt den nya armén under dess nedmarsch till krigsskådeplatsen var icke den minsta omsorgen. Den enda utvägen härför var att pålägga allmogen en magasinsgärd in natura, ytterligare en börda till alla dem den redan hade att bära. Den omtänksamme Jönköpingslandshöfdingen Lindhjelm tog initiativet härtill. Af egen drift utan någon maning från defensionskommissionen påbjöd han redan i september månad, att hvarje helt hemman i länet skulle bereda sig på att leverera 3 pund torrt sambakadt bröd, l pund smör eller l pund fläsk, 2 pund torrt kött, l tunna, svagöl, 6 pund hö och l skäppa hafre. Den 15 november befallde defensionskommissionen alla landshöfdingarne att i sina län till upprättande af magasin för hären indrifva en extraordinarie gärd i proviant och hästfoder. Hvad som levererades skulle i framtiden få afräknas i skatterna. En från Jönköpings län framställd anhållan om att gärden skulle få afräknas på det innevarande årets kontributioner blef däremot bestämdt afslagen. Gärden började nu indrifvas. Den bestämdes af landshöfdingarne, tydligen efter hvarje särskildt läns prestationsförmåga. I Kronobergs län bestämde landshöfding Faltzburg, att hvarje helt hemman skulle leverera 6 pund torrt bröd, 3 pund torrt kött, 2 pund fläsk eller smör, 3 skäppor malt, 4 mark humle, 4 skäppor hafre, 35 pund hö, 5 kärfvar långhalm och l lass ved. Jönköpings läns gärd ökades högst betydligt utöfver det förra påbudets bestämmelser,

Sidan 169

Det var en ganska dryg skatt i dessa missväxttider för bönder, som nyss ånyo uppsatt sina regementen.

Förutom böndernas bidrag skulle all tiondespannmål, till hvad bruk den än kunde vara anslagen, så när som på kyrkornas vin- och byggningssäd anslås till magasinen. Detta drabbade en del välgörenhets- och dylika inrättningar, som åtnjöto tiondespannmål. Öfverstäthällaren Knut Posse anhöll särskildt, att barnhuset i Stockholm måtte få behålla sin tiondespannmål, och motiverade denna anhållan med att barnhuset, på samma gång det under kriget fått sina anslag afknappade, hade måst upptaga så många soldatbarn.²

Dessa åtgärder visade sig dock icke medföra det åsyftade ändamålet. Säkerligen kunde gärden icke i sin helhet indrifvas från allmogen, och några verkliga magasin för härens behof kunde icke upprättas. Det enda man kunde åstadkomma var, att de genom landet marscherande regementena ej blefvo i saknad af allt uppehälle. Knappt blef detta i alla händelser, och i trots af beslutet om magasinsgärden och försöken att indrifva denna blefvo de nya soldaterna utsatta för svåra umbäranden.

Fortsättning på kapitel 6

Sidan 170

1. Lindhjelm till D. K. 18 jan. 1710. S.
2. Lindhjelm till D. K. 2 dec. 1709. D. K. till landshöfdingarne 15 nov. 1709. G. Faltzburg till D. K. 26 nov. 1709. K. Posse till D. K. 10 dec. 1709. S.