Danmarks första lantmilis från 1614 avskaffades efter skånska krigets slut 1679. Christian V ville hellre värva utlänningar till sin armé så att de danska männen kunde arbeta i jordbruket och bidra till landets ekonomi. Men värvade soldater var dyra och en armé som skulle besegra Sverige behövde vara stor. Den nye kungen Frederik IV lät sig 1701 övertygas om att det var nödvändigt att återinföra en lantmilis. Den nya lantmilisen blev mycket större än sin föregångare och när den var som störst vid krigsutbrottet 1709 bestod den av drygt 16 000 man infanteri och ca 2400 dragoner. Men förlusterna under stora nordiska kriget resulterade i att storleken successivt minskades för att skona jordbrukets arbetskraft. Efter krigets slut var lantmilisen bara 10 000 man stark. Men även detta uppfattades som en för stor börda och Christian VI valde att avskaffa lantmilisen omedelbart efter sitt trontillträde 1730.

Allmän historik

Under skånska kriget 1675-1679 upphörde utskrivningarna i Danmark och den danska armén kom därefter att bestå enbart av värvade soldater som huvudsakligen rekryterades i Tyskland. Den inhemska befolkningen skulle därmed skonas från militärtjänst och istället bidra med skatteintäkter till den danska kronan. Danmarks ambitiösa a utrikespolitik var dock inställd på ett revanschkrig mot Sverige för att ta tillbaka förlorade landområden. För detta krävdes en stark armé, men skatteintäkterna räckte inte till detta om armén enbart bestod av värvade soldater. Under mellankrigstiden försökte generalerna därför förgäves att förmå Christian V att återupprätta lantmilisen men han förblev orubblig fram till sin död i augusti 1699, just när Danmark förberedde sig för ett nytt krig .

Under mobiliseringen 1699-1700 kom det återigen förslag om att avlasta den reguljära armén genom att bilda en lantmilis. Denna skulle rekryteras genom utskrivning och sedan användas som garnison i fästningarna så att de värvade regementena istället kunde tjänstgöra i fältarmén. Den nye kungen Frederik IV stretade emot eftersom han i likhet med sin far ansåg att landets ekonomi skulle lida skada ifall jordbruket berövades arbetskraft. Men det korta kriget år 1700 avslöjade att den danska armén inte var tillräckligt stor för att kunna besegra Sverige under rådande alliansförhållanden. Krigserfarenheterna innebar att det återigen framfördes förslag på en lantmilis och denna gång valde den nye kungen Frederik IV att lyssna på dem. Resultatet blev förordningen om "Land-Militiens Inrettelse udi Danmark" som utfärdades den 22 februari 1701.

Skillnaderna gentemot den gamla lantmilisen som avskaffades 1679 och den nya som inrättades var först och främst att storleken på den nya var mycket större. Medan lantmilisens infanteri endast bestod av 4911 meniga vid tiden för skånska kriget så skulle den nya lantmilisen till en början ha ca 13 700 meniga fotsoldater (ytterligare ett regemente tillkom 1704 i Oldenburg). Kavalleriet var däremot mer begränsat och utgjordes av ca 2200 meniga dragoner vilket var ungefär hälften av det nationella kavalleri som Christian V skapade på 1670-talet. Men Christian V:s nationella kavalleri hade i praktiken inte avskaffats. För även om ryttarna numera var värvade och inte utskrivna så försörjdes de fortfarande av de så kallade rytterigods som hade bildats under hans regeringstid. De extra 2200 dragonerna innebar därmed i praktiken ett större nationellt kavalleri än vad som fanns under 1670-talet.

Tjänstgöringstiden i Frederik IV:s lantmilis var med sina sex år en fördubbling jämfört med den gamla lantmilisen. Däremot hade Frederik IV:s lantmilis en mer begränsad budget. Officerstätheten var lägre och pengar till utrustning och uniformer var på en minimal nivå. Mycket mindre tid lades också ned på att öva manskapet som främst arbetade som bonddrängar under fredstiden. Övningen skedde efter gudstjänsten på söndagar och utgjordes av två timmars exercis på sommaren och en timme på vintern. Beroende på tid på året var det varje eller varannan söndag som manskapet övades. Fyra gånger om året samlades hela kompaniet för gemensam exercis och en gång om året skulle hela regementet vara samlat.

Tanken med den nya lantmilisen var att den skulle avlasta den värvade armén genom att användas som garnisonstrupp, kustvärn och till kommenderingar på flottan. Hela den värvade armén skulle därmed kunna ingå i fältarmén. Detta skiljde Frederik IV:s lantmilis från sin föregångare som användes på samma sätt som de värvade regementena. I praktiken skulle dock bristen på trupper under stora nordiska kriget innebära att lantmilisförband fick lämna bidrag till fältarmén, även om det med undantag för kavalleriet inte skedde i samma omfattning som under skånska kriget. Men det skedde i strid mot förordningen från 1701 som innehöll ett förbud mot att använda lantmilisen utanför landets gränser.

Kriget medförde också rekryteringsproblem för en lantmilis som var betydligt större än sin föregångare. Frederik IV hade valt den största storleken av de olika alternativ som hade diskuterats. Och när en tredjedel av lantmilisen användes till att ersätta förluster i de värvade regementena efter slaget vid Helsingborg samtidigt som flottkommenderingarna skördade många liv som en följd av sjukdomar, så blev bördan att upprätthålla storleken på lantmilisen alltför hög. Rekryteringen till lantmilisen hotade nämligen det danska jordbrukets tillgång på arbetskraft. I omgångar sänktes därför storleken på det riksdanska lantmilisinfanteriet från det ursprungliga 13700 meniga till 10200 meniga år 1711 och till 7300 meniga år 1717.

När Frederik IV avled den 12 oktober 1730 beslutade hans efterträdare Christian VI att avskaffa lantmilisen redan samma månad. Detta motiverades med att lantmilisen för landet som helhet, och i synnerhet för de unga männen, var en "til stor og snart utaalig Besværlighed og Byrde". Avskaffandet kom som en stor överraskning för alla inblandade parter. Men efter övertalningskampanjer gick Christian VI med på att återinföra lantmilisen i ny form redan 1733. Det var framförallt godsägararistokratin som var pådrivande för att återupprätta lantmilisen. Deras främsta motiv var dock inte att stärka landets försvarsförmåga. Det verkliga målet var att göra danska män i vapenför ålder livegna på samma sätt som delvis hade skett i slutskedet av Frederik IV:s lantmilis.

Organisation

Den 22 februari 1701 utfärdade Frederik IV en förordning om inrättandet av en lantmilis i Danmark. Sju regementen med vardera 12 kompanier fördelade på tre bataljoner skulle bildas. Fynska lantregementet fick dock 13 kompanier eftersom Langelands kompani som ursprungligen var avsett att tillhöra Viborg-Lolland blev överfört till dem i ett sent skede. Varje kompani skulle bestå av minst 150 meniga, men de fick vara upp till 200 man starka beroende på tillgång av manskap i rekryteringsdistrikten. Nästan alla officerare blev utnämnda den 26 mars och manskapet rekryterades sedan under våren och sommaren. Antalet befäl och meniga fotsoldater blev tillsammans ca 14800 man

De så kallade rytterigodsen som var ansvariga för att försörja de nationella kavalleriregementena var inledningsvis befriade från utskrivning av lantmilissoldater. Tanken var att att de senare skulle sätta upp lantdragoner. Men eftersom det var så många unga män som försökte undvika utskrivning genom att flytta till dem tidigarelades utskrivningen av dragoner till 1702. Dessa ingick först i lantmilisens infanteriregementen tills de bildade egna regementen 1704 (två stycken med vardera nio kompanier och formerade på tre skvadroner) med en sammanlagd personalstyrka på ca 2400 man.

Den danske kungen styrde också de tyska grevskapen Oldenburg och Delmenhorst, och trots de dåliga erfarenheterna från skånska kriget var planen från första början att även de skulle rekrytera ett lantmilisregemente. Men arbetet med att sätta upp detta regemente drog ut på tiden och utskrivningen genomfördes inte förrän år 1704. Detta regemente blev svagare än de riksdanska och bestod av åtta kompanier med sammanlagt 1 222 meniga plus 109 man "prima plana" (= stabspersonal). Någon lantmilis sattes däremot inte upp i hertigdömena Slesvig-Holstein som hade en lång historia av undermåliga lantmilisförband under 1600-talet.

Infanteriorganisation

Inledningsvis var alla meniga soldater i lantmilisen musketerare, men år 1704 skulle varje lantmiliskompani utrusta två män som timmermän (pionjärer) och åtta män som grenadjärer.

Litteraturen är inte överens om hur många fänrikar (= fanbärare) varje regemente hade. Enligt Tuxen (band 2, sid 70) skulle varje bataljon ha varsin fänrik, vilket var det normala för danska infanteriregementen. Rockstroh (band 2, sid 447) uppger å andra sidan att lantmilisinfanteriet bara fick en fänrik per regemente med undantag för Viborg-Lolland som fick två. Motiveringen var att fanor var dyra och eftersom lantmilisen inte var avsedd att strida på öppen mark var det bara när nya soldater skulle svära faneden som en fana behövdes. Viborg-Lolland fick två fanor eftersom det regementet rekryterades i två olika delar av landet. Detta är också anledningen till att Viborg-Lolland fick extra stabspersonal i andra kategorier. Viborg och Lolland var i praktiken två separata förband med gemensam överste.

Litteraturen är också oense om hur många underofficerare varje kompani hade. Enligt Rockstroh (band 2, sid 445) skulle varje regemente ha 120 underofficerare var. Tuxen som beskriver kompanistaberna mer detaljerat uppger däremot (band 2, sid 70) att de från början bestod av 9 korpraler och 2 trumslagare utöver de två officerare som Rockstroh och Tuxen är eniga om. Tuxen nämner även (band 3, sid 361) att antalet underofficerare blev reducerat i slutet av 1711 från 9 till 8 vid varje kompani.

När lantmilisen ställdes om till krigsfot 1709 fick varje infanterikompani en extra löjtnant och denna behölls ända fram till freden 1720.

Under krigets gång reducerades antalet meniga vid varje kompani i flera omgångar på grund av rekryteringsproblem. Dessutom skedde en omorganisation år 1717 som reducerade antalet riksdanska infanterikompanier från 85 till 73. De reducerade kompanierna utgjordes av Viborgdelen av Viborg-Lollands regemente samt åtta själländska kompanier. Det som återstod av Viborg-Lollands och Västsjällands regementen slogs ihop och blev det Sydsjälländska regementet som även tog över Langelands kompani från Fynska regementet.

En sista omorganisation innan lantmilisen avskaffades 1730 genomfördes 1724. Antalet kompanier minskade från 73 till 72 och den geografiska fördelningen ändrades så att Själland fick fler kompanier och Lolland-Falster fick färre. Sydsjälländska regementet fick därmed det normala antalet kompanier som fördelades sig på 6 från Själland, 1 från Mön, 4 från Lolland-Falster och 1 från Langeland.

Notera att Oldenburgska lantregementet inte är inkluderat i tabellen ovan. Det är för mig oklart i vilken grad det påverkades av organisationsförändringar eftersom Rockstroh knappt omnämner det och det aldrig lämnade sin hemprovins under kriget. Tuxen nämner (band 3, sid 152) att Oldenburgska lantregementet blev reducerat med två kompanier som en följd av pantsättningen av Delmenhorst med mera (sommaren 1711?). Dock uppger Tuxen (band 6, sid 225) att de vid årsskiftet 1712-1713 hade åtta kompanier.

Kavalleriorganisation

Den ovanstående organisationen var den som gällde i fredstid när de två lantdragonregementena bildades 1704. Strax innan krigsutbrottet 1709 utökades regementsstaberna med 1 auditör, 1 adjutant, 1 präst och 1 vagnmästare. Dessutom fick varje dragonkompani en fänrik. En mer omfattande förändring ägde rum den 7 december 1709 när båda regementena lämnade ifrån sig manskap till Ungerska dragonregementet (221 man från Själland-Fyn och 135 från Jylland). Dessutom delades lantdragonregementena in i tolv kompanier så att alla danska dragonregementen skulle ha samma organisation bestående av 1010 man stridande.

När lantdragonregementena drog ut i fält blev rytterigodsen av med arbetskraft som de ersatte genom att anställa nya drängar. Men när regementena blev hemförlovade efter att skånska fälttåget avslutades saknade många dragoner försörjning och levde i misär. Kungen löste problemet genom att i december 1710 besluta att de skulle avlönas som värvade soldater så länge som kriget pågick. De rekryterades dock fortfarande genom utskrivning.

Under vintern 1710-1711 konverterades båda regementena till kyrassiärregementen. Enligt traditionell uppfattning skedde det som belöning för goda insatser i fältslag (Helsingborg 1710 för Själland-Fyn och Wismar 1711 för Jylland). Men jylländska regementet blev kyrassiärer redan 15 december 1710 medan Själland-Fyn konverterades 9 mars 1711. När lantdragonerna omvandlades till kyrassiärer försvann trumslagarna och de fick istället en pukslagare i regementsstaben och trumpetare i kompanierna.

1713 omorganiserades det danska kavalleriet så att regementena skulle bestå av endast åtta kompanier. För Själland-Fynska lantkyrassiärerna innebar det att fyra kompanier överfördes till Första själländska kavalleriregementet medan Jylländska lantkyrassiärregementet som hade legat i fält upplöste de fyra mest medtagna kompanierna. Det extra manskapet överfördes till andra kavalleriregementen. Trots att de fortfarande rekryterades genom utskrivning behandlades lantkyrassiärernas manskap som om de vore värvade soldater och de kunde utan vidare flyttas till ett värvat regemente vid omorganisationer.

Nya lantdragoner infördes efter att rytterigodsen omorganiserades 1715-1716 och det själländska lantmilisinfanteriet reducerades 1717. Varje kavalleriregementes distrikt skulle även rekrytera två utskrivna dragonkompanier med vardera 100 man. Dessa kompanier sammanfördes till tre lantdragonregementen med vardera åtta kompanier: ett östsjälländsk regemente, ett västsjälländsk regemente (med fyra kompanier på Lolland-Falster) och ett jylländskt regemente (med två kompanier på Fyn). Cheferna till dessa regementen utnämndes i december 1717 men det skulle dröja ända tills 1723 innan dessa så kallade dragonregementen faktiskt fick hästar. Kompanistorleken sänktes till 75 meniga år 1719 och den totala styrkan för ett utskrivet dragonregemente blev 664 man. All denna information kommer från Rockstroh som dock för år 1722 skriver (band 3, sid 78) att dragonkompanierna hade 88 meniga utan att berätta hur denna förändring gick till. En sådan kompanistorlek innebär att antalet meniga vid varje regemente hade ökat från 600 till 704 man.

De gamla lantdragonregementena, som hade blivit lantkyrassiärer, upplöstes 1721 som en följd av att armén ställdes om till fredsfot. Att just dessa blev upplösta trots att de räknades bland de bättre kavalleriregementena tros bero på att de bestod av etniska danskar. Den danska regeringen föredrog nämligen att rekrytera utlänningar till armén så att de infödda danskarna istället kunde bidra med arbetskraft till jordbruket.

Rekrytering

Det var bönder och godsägare som fick ansvaret för att rekrytera soldater till lantmilisen och bördan fördelades utifrån hur mycket jordbruksmark de ägde. Det mått som användes i Danmark för att mäta jordbruksmark var tunnor hartkorn och Danmark indelades i lægder (rotar) som var och en motsvarade 20 tunnor hartkorn. Varje lægd skulle rekrytera en fotsoldat var. Rytterigodsen var undantagna från denna indelning eftersom de skulle rekrytera dragoner.

Även om varje lægd formellt sett var lika stor så var tillgången på manskap inte lika stor. I de landsdelar som hade många småbönder (framförallt västra Jylland) var man tvungen att kombinera flera olika spridda gårdar för att bilda lægder med rätt storlek. Men småbönder hade en begränsad tillgång till bonddrängar som kunde bli utskrivna. I den första omgången av utskrivningar år 1701 märktes detta tydligt och många lægder kunde inte rekrytera en soldat. Efter sommarens utskrivningar var det sammanlagt 915 vakanta lægder. Nästan alla dessa (823 vakanser) var från Ribe och Århus stift i Jylland. Övriga provinser hade bara smärre vakanser:  21 på Själland, 5 i Fyns stift samt 66 i Ålborg och Viborgs stift. Lösningen på detta problem var att göra det möjligt att skriva ut män i folkrika lægder för att fylla vakanta lægder. Men även i fortsättningen skulle en del lægder tidvis vara vakanta på grund av manskapsbrist, vilket är anledningen till att det finns olika kolumner för år 1702 och 1706 i tabellen ovan för infanteriregementenas organisation. Rekryteringsproblemen skulle bara bli värre under stora nordiska kriget och det ledde till att systemet med lægder i praktiken övergavs den 3 april 1711. Därefter ersattes manskapsavgångar gemensamt av alla lægder i respektive provins.

När Danmark indelades i lægder 1701 visade det sig snabbt att det inte var möjligt att rymma ett fulltaligt regemente på 1800 man i var och ett av de fyra jylländska stiften. Endast Århus stift var stort nog och det fick bidra till Ribes regemente genom att låta det rekrytera soldater i de sydliga amten Stjernholm och Skanderborg. Ålborgs regemente rekryterade 520 man i den del av Ålborgs amt som egentligen tillhörde Viborgs stift (söder om Limfjorden). Resten av Viborgs stift klarade bara av att rekrytera 550 man så att mer än två tredjedelar av regementet rekryterades på öarna Lolland och Falster som låg i en helt annan del av landet.

Tjänstgöringstiden för den enskilde soldaten var ursprungligen satt till sex år. Men eftersom hela lantmilisen sattes upp samtidigt innebar det att nästan hela milisen skulle bytas ut mot nya oövade soldater år 1707. För att inte lantmilisens kvalitet skulle försämras drastiskt när krig mot Sverige var nära förestående förlängdes tjänstgöringstiden så att endast 20 man per kompani fick sluta varje år. När sedan kriget bröt ut 1709 blev tjänstgöringstiden förlängd till obestämd tid.

Det stora nordiska kriget medförde höga förluster av manskap, vilket satte press på de bönder och godsägare som skulle ersätta förlusterna med nya utskrivna. Redan under det skånska fälttåget 1709-1710 drabbades fältarmén av så omfattande förluster i slaget vid Helsingborg att den danska regeringen bedömde att det inte gick att ersätta dem med värvning. Istället användes en tredjedel av den riksdanska lantmilisen (ca 4600 man) till att fylla luckor i det värvade regementena under våren 1710. Lantmilissoldater som gick med på att bli värvade lovades att bli befriade från militärtjänst efter krigets slut. Man trodde då att kriget skulle vara kortare än den sexåriga tjänstgöringstiden i lantmilisen. En annan lockelse var att värvade soldater slapp att bli kommenderade till flottan där dödligheten var hög. Varje år under perioden 1710-1712 var över 3000 lantmilissoldater kommenderade till flottan.

Lantmilisen skulle sedan ersätta de soldater som tog värvning med nya utskrivningar. Men även lantmilisens egna förluster behövde ersättas vilket innebar ett sammanlagt behov att att skriva ut 7000 man. Detta var en tung börda för de danska bönderna som förvärrades av att de även skulle ersätta alla soldater som dog av sjukdomar vid flottkommenderingarna. När så många unga män blev utskrivna som soldater blev bristen på arbetskraft i jordbruket allt mer kännbar. Den 3 april 1711 togs därför beslutet att inte skriva ut manskap till lantmilisen under detta år. Istället reducerades varje kompani till 120 man, vilket innebar en totalstyrka för lantmilisens infanteri på 10200 meniga. Det överflödiga manskapet blev befriat från militärtjänst och kunde nu arbeta som drängar i bondgårdarna istället. 1712 behövdes dock utskrivningar återigen genomföras eftersom flottkommenderingar och en pestepidemi hade resulterat i att minst 2000 lantmilissoldater hade dött.

Under fälttåget 1712 råkade den danska armén ut för ett nytt nederlag i slaget vid Gadebusch. Denna gång behövde inte lantmilisen ersätta förluster i de värvade regementena. Däremot var Viborg-Lollands regemente hårt drabbat eftersom den viborgska bataljonen hade deltagit slaget vid Gadebusch och de Lolländska bataljonerna förlorade mycket manskap på grund av sjukdomar när de var kommenderad till flottan (40 % respektive 33 % av styrkan behövde ersättas). Även Fynska regementet hade fått höga avgångar (20 %). För att minska bördan på de lolländska bönderna, vars soldater användes flitigt till flottkommenderingar, sänktes storleken på deras kompanier till 100 meniga.

Fortsatta rekryteringsproblem ledde i början av 1714 till att de jylländska regementena fyllde luckor genom att värva svenska krigsfångar. Dessa fördelade sig på 130 tyskar, 42 skåningar & "infödda norrmän" (= bohuslänningar) samt ca 400 etniska svenskar. I synnerhet den viborgska bataljonen kom att bestå av så många värvade krigsfångar att den danska armén hade betänkligheter över att använda den i det kommande fälttåget. Även Fyn och Lolland-Falster fick därefter tillåtelse att rekrytera svenska krigsfångar medan det förblev förbjudet på Själland av rädsla för svenska landstigningsförsök på ön. Där kvarlämnades dock svenskar som tillhörde kompanier som kommenderades till flottan. Det blev även rutin att lämna kvar svenskarna i Danmark varje gång en bataljon drog ut i fält.

En ny reform ägde rum i december 1717. Detta berodde att Fynska lantregementet hade drabbats av hög dödlighet under vistelsen i Norge och att sex jylländska kompanier blev tillfångatagna av svenskarna när deras skepp strandade i november 1716. Kompanistorleken sänktes till 100 meniga av "dansk nation" för samtliga infanteriregementen i lantmilisen. Även den viborgska bataljonen hade nästan smält bort i Norge och upplöstes (dess distrikt delades upp så att Århus och Ribe fick varsin halva). Det själländska infanteriet omorganiserades från 24 kompanier till 16 för att kunna öka antalet rytterigods. Sammanlagt innebar detta att infanteriets styrka reducerades till 7300 man.

Efter freden 1720 var det meningen att tjänstgöringstiden återigen skulle bli sex år, men maktmissbruk gjorde att soldaterna fortsatte att tjänstgöra på obestämd tid. Officerarna ville nämligen behålla erfaret manskap istället för att ersätta dem med gröna rekryter. Godsägarna hade å sin sida gynnats av att tjänstgöringstiden saknade sluttid. För det innebar att den enda möjligheten för soldaten att avsluta sin militärtjänst var att gå med på att arrendera en av godsägarnas gårdar. Godsägarna kunde därmed erbjuda sämre villkor än om soldaterna hade haft större valfrihet. I samförstånd hävdade därför såväl officerare som godsägare att det inte gick att finna nya soldater som kunde ersätta de gamla och att det därför inte var möjligt att bevilja dem avsked. Som plåster på såren beslöt Frederik IV år 1726 att soldater som hade tjänat i tolv år skulle få högre lön. Mindre än en månad efter Frederik IV:s död 1730 blev dock alla soldater befriade från militärtjänst när efterträdaren Christian VI avskaffade lantmilisen (med undantag för Oldenburgska lantregementet som inte heller ingår i de ovannämnda summorna).

Stora nordiska kriget

Lantmilisens uppgift under kriget var att leverera manskap till flottan och fästningsgarnisoner. Det var företrädesvis regementena på öarna som som bar tyngsta bördan för flottkommenderingarna. Arbetsfördelningen  för garnisonerna gick till på så sätt att de jylländska regementena låg garnison i Holsteinska fästningar och de själländska regementena låg garnison i Köpenhamn och Helsingör. Det var egentligen bara lantdragonerna som var avsedda att användas i fältarméerna men likväl kom lantmilisinfanteriet flera gånger att vid behov bidra med bataljoner från närbelägna fästningar till fältarmén i Skåne respektive nordtyskland. I slutskedet av kriget skickades lantmilisen även till Norge. Oldenburgska lantregementet stannade dock kvar i sin hemprovins under hela kriget.

Fälttåg i Skåne 1709-1710

Den 28 oktober 1709 förklarade Danmark krig mot Sverige men redan den 17 september hade delar av lantmilisen beordrats att mobilisera. En bataljon vardera av Ålborgs och Århus lantregementen fick då order att marschera till Slesvig-Holstein tillsammans med de jylländska lantdragonerna för att stärka den södra gränsen. En bataljon vardera från Lolland och Fyn tillsammans med tre kompanier från Ribes lantregemente blev kommenderade till flottan. Själland-Fynska lantdragonerna skulle ingå i huvudarmén som samlades på Själland.

Vid skiftet oktober-november utnyttjade befälhavaren för armén i Holstein sitt tillstånd att vid behov beordra ytterligare lantmilisbataljoner till att förstärka gränsförsvaret. Lantmilisen i Slesvig-Holstein blev därmed i december tolv bataljoner stark efter att en lolländsk bataljon och de resterande jylländska och fynska bataljonerna anlänt i omgångar. Läget vid den södra gränsen bedömdes dock vara lugnt och kostnaden att ha lantmilisen i fält var hög. Kungen gav därför redan i slutet av december en kontraorder om att hemförlova sex bataljoner. De sex bataljoner som blev kvar i Holstein utgjordes då av 2 Århus, 1 Ribe, 1 Ålborg. 1 Fyn och 1 Viborg. I slutet av januari beordrade dock kungen att en Ribe-bataljon skulle återvända till Holstein och när armén i Holstein i mitten av februari tvingades lämna ifrån sig två värvade regementen och de jylländska lantdragonerna till huvudarmén i Skåne ersattes de av en bataljon vardera från Ålborg, Århus och Fyn. Därmed fanns det tio lantmilisbataljoner i Holstein i början av mars 1710. De ständiga marscherna fram och tillbaka gjorde det dock svårt att öva det oerfarna manskapet och det var bara de ursprungliga sex bataljonerna som blev någorlunda drillade. Det bästa manskapet försvann dessutom i skiftet april-maj när en tredjedel valdes ut för att fylla luckor i de värvade regementena efter slaget vid Helsingborg.

I början av november mobiliserades de själländska lantregementena som blev förlagda i Köpenhamn och Helsingör som garnisonstrupp medan Själland-Fynska lantdragonerna i början av december förstärkte fältarmén i Skåne. I slutet av december blev dock en bataljon från vardera infanteriregemente tillfälligt hemförlovade för att spara pengar. I början av 1710 var därmed 1 bataljon Östsjälland i Helsingör och de övriga tre bataljonerna i Köpenhamn. De hemförlovade bataljonerna återinkallades senare till tjänst när lantmilisinfanteriet började förstärka armén i Skåne. En bataljon vardera från de själländska regementena korsade sundet i februari och ingick i den kår som blockerade de svenska fästningarna i Malmö och Landskrona. Dessa drog senare tillbaka till Helsingborg dit ytterligare en bataljon vardera från de själländska regementena samt en lolländsk bataljon anlände från Danmark. Av de fem lantmilisbataljonerna i Skåne deltog fyra i slaget vid Helsingborg tillsammans med Själlands-Fynska lantdragonerna. Den återstående västsjälländska bataljonen låg garnison i Helsingborg under slaget. De jylländska lantdragonerna som hade beordrats att förstärka fältarmén i Skåne kom inte längre än till Själland.

Efter att skånska fälttåget hade avslutats hemförlovades de själländska och lolländska bataljoner som hade deltagit i fälttåget medan de övriga kommenderades till flottan den 21 april tillsammans med en fynsk bataljon tre Ribe-kompanier. Styrkan i Holstein minskades till sju bataljoner (1 Ålborg, 1 Viborg, 3 Århus, 2 Ribe, 2 Fyn). Två Ålborgbataljoner och ett Ribe-kompani lades i garnison i Fredericia. Langelands kompani (Fynska regementet) lades i garnison i Nyborg och Korsør. En Ålborgbataljon flyttades från Fredericia till Vendsyssel under sommaren för att försvara kusten mot svenska räder. I september förflyttades två fynska bataljoner till Fredericia i september medan resten av lantmilisen i Holstein blev hemförlovad

Även lantdragonerna blev hemförlovade efter det skånska fälttåget. Men under deras frånvaro hade deras ryttargods anställt nya arbetare så dragonerna saknade försörjning. Kungen beslutade därför i december att de skulle avlönas som om de vore värvade soldater så länge kriget pågick och de omvandlades dessutom till kyrassiärer. Redan i oktober 1710 hade de dragits samman på Själland för skydda ön mot en eventuell svensk landstigning.

Fälttåg i Tyskland 1711-1715

Oro för räder av den svenska flotten innebar att lantmilisen huvudsakligen användes för att bevaka kusterna i början av 1711. I april kommenderades 2 kompanier Östsjälland, 4 kompanier Lolland och 6 kompanier vardera av Fyn, Ålborg, Århus och Ribe till flottan. Fyra Ribe-kompanier som ursprungligen var avsedda för fältarmén och sedan Norge blev under sommaren kommenderade till flottan. De resterande 2 Ribe-kompanierna lades i garnison i Rendsburg i Holstein tillsammans med 2 Ålborg-kompanier. I Holstein förlades även 2 kompanier Århus i Friedrichsort och 3 kompanier Fyn i Glückstadt. I jylländska Frederica förlades också 3 kompanier Fyn.

Jylländska lantkyrassiärerna bröt upp från sin kantoner i mellersta Själland den 31 maj 1711 för att bege sig till pestsmittade Helsingör som skulle avspärras. I slutet av juni marscherade de till Holstein med undantag för två kompanier som hade blivit smittade och som efter tillfrisknandet skickades till Köpenhamn. Kyrassiärerna avlöstes vid Helsingör av 6 kompanier Västsjälland som blev hemförlovade i februari 1712. Även i Köpenhamn bröt pesten ut i juni och trupperna där drabbades hårdare av smittan eftersom regeringen var oklok nog att använda dem till att begrava liken i pestkyrkogården. När pesten kulminerade i september hade garnisonen halverats. Den del av lantmilisen som var i Köpenhamn utgjordes förutom av den jylländska skvadronen även av en själländsk skvadron. Infanteriet bestod av 4 kompanier Lolland, 5 kompanier Östsjälland (ett av dessa kompanier fördes över till flottan) och 6 kompanier Västsjälland. Köpenhamns pestepidemi upphörde först mars 1712.

En styrka bestående av 5 skvadroner Själland-Fynska lantkyrassiärer och fyra kompanier vardera från Ålborg, Århus och Ribe var tänkt att föras över till Norge men de kom inte längre än till staden Ålborg. Större delen av styrkan skickades till Haderslev i september och sedan till Fyn i oktober och i november till Själland. Även den ålborgska bataljonen och två själländska skvadroner blev skickade till Själland i november.

Lantmilisens bidrag till fältarmén i norra Tyskland under andra halvan av 1711 utgjordes av de jylländska lantkyrassiärerna samt fyra kompanier vardera av Viborg och Århus. Lantkyrassiärerna och Viborgbataljonen ingick i den kår som från och med augusti blockerade Wismar. Århusbataljonen lades först i garnison i Rostock i augusti för följande månad ansluta sig till Wismarkåren och sedan återvända till Rostock innan de i oktober anslöt sig till huvudarmén i Pommern. I januari 1712 avbröt den danska armén sitt fälttåg och drog sig tillbaka till Holstein där den lades i vinterkvarter fram till juni. Under denna period förstärktes fältarmén av en bataljon vardera från Ribe och Ålborg.

1712 års flottkommenderingar bestod av fyra kompanier från samtliga infanteriregementen. Resterade själländska kompanier lades in som garnison i Köpenhamn tillsammans med 4 kompanier Lolland, 3 kompanier Fyn samt 2 kompanier vardera från Ålborg, Ribe och Århus. Av resterande fynska kompanier blev 4 förlagda i Fredericia och 1 vardera i Nyborg och Fladstrand. I Holstein var 2 Århuskompanier förlagda i Friedrichsort och 2 kompanier vardera från Ålborg och Ribe låg garnison i Glückstadt.

Fältarmén med fyra lantmilisbataljoner och jylländska lantkyrassiärerna invaderade hertigdömet Bremen i juli 1712 som erövrades efter en belägring av Stade i augusti. Därefter återvände fältarmén till Holstein i september och i oktober gick den till attack mot den fria riksstaden Hamburg som pressades till att betala 246 000 riksdaler. För att möta Magnus Stenbocks armé gick danskarna in i Mecklenburg i november. Ribe- och Ålborgsbataljonen som var i ett dåligt skick lämnades dock kvar i Holstein (Altona) så det var endast Viborg- och Århusbataljonerna samt Jylländska lantkyrassiärerna som deltog i slaget vid Gadebusch i december 1712. De danska förlusterna var omfattande och de två lantmilisbataljonerna som före slaget hade en styrka på ca 400 man vardera var så försvagade att Viborg räknade 185 man och Århus 130 man efter slaget. Dessa kunde inte längre användas av fältarmén och när Magnus Stenbocks armé senare belägrades i Tönningen våren 1713 var det bara lantkyrassiärerna och Ålborgbataljonen som ingick i belägringsarmén. Efter Stenbocks kapitulation lades Ålborgbataljonen i garnison i Rendsburg medan lantkyrassiärerna stannade i fältarmén.

Magnus Stenbocks armé i Tönningen hade visserligen kapitulerat i maj 1713 men själv fästningen hölls fortfarande av Holstein-Gottorps armé och föll inte i danska händer förrän i början av februari 1714. Därefter inleddes ett långvarigt arbete att rasera alla befästningsverk. Som arbetsmanskap användes 6 kompanier Ålborg (kom från Rendsburg i mars) och 4 Ribe-kompanier som efter utfört arbete blev hemförlovade i början av juli. Strax efter hemförlovades även tio lantmiliskompanier som hade varit förlagda i Glückstadt (2 Ribe, 4 Århus, 4 Viborg) och nästa månad blev även 2 Århuskompanier avlösta i Friedrichsort. Med detta var lantmilisens garnisonstjänst i Slesvig-Holstein tillfälligt avslutad.

Den del av lantmilisen som var placerad på Själland (och tillgänglig för flottkommenderingar) bestod i början av 1713 av Själland-Fynska lantkyrassiärerna, båda själländska lantregementena till fots, 6 kompanier Ribe, 8 kompanier Lolland, 6 kompanier Århus och 7 kompanier Fyn. En del av dessa skulle tjänstgöra på flottan medan resten låg i garnison eller bevakade kusten. Lantkyrassiärerna förflyttades till Holstein under sommaren 1713 och i november anlände 6 kompanier Ålborg till Själland. Denna styrkesammansättning förblev sedan oförändrad fram till 1715.

I april 1715 fick den hemförlovade delen av Århus och Ribe regementen order att bege sig till Köpenhamn och de hann anlända dit strax innan de fick kontraorder om att bege sig till Holstein istället tillsammans med Viborgbataljonen. Dessa 16 kompanier användes som garnisonstrupp i Rendsburg. Friedrichsort, Altona och Gottorp. Den hemförlovade delen av Ålborgs regemente fick samma månad order om att avlösa de 6 kompanier av Fynska regementet som var förlagt i Fladstrand, Fredericia och Nyborg. Därmed fanns det på Fyn 6 hemförlovade Fynkompanier och 2 Ålborgkompanier i Nyborg medan de resterande 4 Ålborgkompanierna var förlagda i de jylländska fästningarna Fredericia och Fladstrand. I mitten av augusti blev dock hela Fynska regementet beordrat till Köpenhamn.

De enda lantmilisförband som deltog i fälttågen i Tyskland 1715 var lantkyrassiärerna. Jylländska lantkyrassiärerna ingick i den armé som belägrade Stralsund och som i november erövrade Rügen även om de inte hade hunnit landstiga innan slaget vid Stresow utkämpades. Själland-Fyns lantkyrassiärer ingick i styrkan som belägrade Wismar.

Fälttåg i Norge 1716-1719

I januari 1716 bestod Köpenhamns garnison av hela lantmilisinfanteriet från Själland, Lolland-Falster och Fyn samt sex kompanier vardera från Ålborg och Ribe (dessutom ingick norska Bergenhusiska regementet i den). I Helsingör var sex kompanier Århus förlagda. De övriga jylländska infanterikompanierna låg garnison i Holstein, Jylland och Fyn såsom beskrivits ovan och lantkyrassiärerna låg i fält i Sveriges tyska besittningar. Rädsla för en svensk invasion medförde dock att en stor del av fältarmén fördes över till Själland och detta gjorde det möjligt att hemförlova 7 kompanier Fyn och 4 kompanier Lolland samt sprida ut de själländska kompanierna på ön. Utanför Själland hade lantmilisen omfördelats så att det under våren låg 6 kompanier Ålborg i garnison på Fyn samt 6 Ribe, 6 Århus och 4 Viborg på Jylland.

Karl XII invaderade dock inte Själland utan attackerade under våren istället Norge. För att förstärka den norska armén beordrades de fyra jylländska regementena att skicka varsin bataljon till Norge. Men överskeppningen fördröjdes och bataljonerna anlände inte förrän i skiftet maj/juni och hann inte göra någon insats mot Karl XII som avbröt fälttåget en månad senare. Två östsjälländska kompanier som var kommenderade på flottan deltog dock i slaget vid Dynekilen.

Själland-Fynska lantkyrassiärna deltog i belägringen av Wismar fram till dess fall i april 1716. Därefter blev det förlagt med en skvadron i Holstein och tre i Pommern. Det var det enda danska kavalleriförband som inte samlades på Själland under sommaren för att delta i en planerad invasion av Skåne tillsammans med en rysk armé. Jylländska lantkyrasiärerna som redan under vintern hade skickats till Fyn ingick däremot i denna styrka fram till dess planerna skrinlades i oktober och den ryska armén lämnade Själland. Därefter gick den danska armén i vinterkvarter, vilket för Jylländska lantkyrassiärerna var på Själland. Även lantmilisinfanteriet på Själland blev hemförlovat. En östsjälländsk bataljon hade varit förlagt i Helsingör medan en annan bataljon tillsammans med två västsjälländska bataljoner och en Lollandsbataljon hade varit förlagda i Köpenhamn. Ett fynskt kompani hade varit förlagt i Korsør.

Trots att fälttåget i Norge var avslutat stannade de fyra jylländska bataljonerna kvar i Norge eftersom Karl XII förväntades komma tillbaka. Det togs dessutom beslut om att överföra ytterligare tre jylländska och två fynska bataljoner samt Jylländska lantkyrassiärerna till Norge. En våldsam storm resulterade dock i att skeppen som transporterade 4 Ålborgskompanier och 2 Ribekompanier strandade vid den svenska kusten i november. Dessa togs tillfånga av svenskarna som vägrade att utväxla dem eftersom Danmark höll Stenbocks armé i fångenskap i strid mot villkoren i kapitulationen vid Tönningen. Dessa lantmilissoldater släpptes inte förrän efter freden 1720 och ersattes inte av nya utskrivna förrän i början av 1718. Även andra skepp drabbades av stormen och tvingades återvända, men i januari 1717 var alla lantmilissoldater, som inte togs tillfånga, på plats i Norge. De danska soldaterna var dock ovana vid det norska klimatet och drabbades av hög sjuklighet under vintern. I synnerhet Viborgbataljonen smälte bort så mycket att den upplöstes och fick sitt kvarvarande manskap fördelat mellan Århus och Ribe. Även Fynska lantregementet var hårt drabbat medan lantkyrassiärerna kom lindrigt undan.

Eftersom Sverige inte visade några tecken på ett nära förestående fälttåg skickades de jylländska infanteriregementena hem i juni 1717 medan Fynska lantregementet stannade kvar i Norge och deltog i den misslyckade attacken mot Strömstad följande månad. I maj 1718 skickades även Fynska regementet hem och endast Jylländska lantkyrassiärerna återstod av den danska lantmilisen i Norge. Lantkyrassiärerna skulle inte återvända hem förrän i samband med freden 1720.

I maj 1718 beordrades 18 jylländska lantmiliskompanier att tjänstgöra som garnisonstrupp i Slesvig-Holstein efter att de ordinarie värvade regementena skickades till Oldenburg för att bistå med återuppbyggnad efter förödande översvämningar. Detta var ett arbete som skulle pågå ända till 1720. Själlands och Lollands lantmilis fortsatte att leverera manskap till flottan under krigets slutskede. De nya utskrivna dragonregementen befann sig under samma period i sina hemdistrikt tillsammans med Själland-Fynska lantkyrassiärerna.

I juli 1719 överfördes en bataljon vardera från Århus och Ålborg till den norska fältarmén i Strömstad och deltog därefter i det bohuslänska fälttåget tillsammans med Jylländska lantkyrassiärerna. Dessutom deltog östsjälländsks manskap kommenderat till flottan i Marstrands erövring. Fälttåget avbröts redan i början av augusti och de danska lantmilisförbanden skickades hem till Danmark för att aldrig mer användas i krig.

Allmänt om uniformer & utrustning

Lantmilisinfanterister avbildade 1704-1706 på en gipsrelief på taket i Rosenborgs slotts riddarsal

När lantmilisen sattes upp 1701 beordrades varje rekryt att själv skaffa sig en pajrock till skydd mot regn och kyla "som bør være ret tillskåret og Opslagene af samme Kulør som Regimenterne distinkveres med".  Men den egentliga livrocken skulle kronan stå för medan förordningen inte nämnde något om resten av munderingen. Rekryterna hade dock inte råd att införskaffa pajrockar och dessa samt undermunderingen kom att bekostas av rotebönderna mot avdrag på soldaternas lön. Problemet med detta förfarande visade sig vid mönstringarna år 1702 då uniformsplaggen föga enhetliga. Kronan hade inte heller levererat de utlovade livrockarna ännu eftersom pengar till detta saknades. Däremot hade kronan då försett soldaterna med vapen och tillhörande utrustning. Under 1701 hade det rått stor brist på musköter och bajonetter eftersom endast 900 musköter per regemente delades ut, och inga skjutövningar hölls. Men i början av 1702 hade de flesta fått ut sina vapen och kronan hade införskaffat stora partier livgehäng och bantlärer av gult oxläder från Sverige. Dessa hade mässingsspännen och påsydda svärdsskidor. Det var dock först sommaren 1704 som lantmilisens utrustning var komplett.

Lantmilissoldat från Ålborgs regemente avbildad av Worgewitz 1728. Notera att värjan har järnfäste trots att gällande m/1710 stadgade att värjor skulle ha mässingsfäste. Lantmilisen fick ta över de värvade regementenas gamla vapen när dessa fick ny utrustning.

En vittnesmål från 1702 uppger att Fynska lantregementet hade hattar med röd galon och kokard. Eftersom rött var Fynskas regementsfärg är det möjligt att de övriga regementena också hade galoner och kokarder i regementsfärgen vid denna tid. Men det var i så fall något som regementena bekostade utan kronans inblandning. Generalkommissariatet invände nämligen år 1705 mot ett kungligt förslag om att anskaffa kokarder och hårpungar, vilket var en utstyrsel som de ansåg var onödig. Däremot bedömdes handskar, knäremmar samt knä- och skospännen vara nödvändiga men att soldaterna själva skulle skaffa dem. Året efter beviljade dock kungen att hattarna skulle förses med kokarder och det anmärkes att några regementen redan hade sådana. Dessutom beviljades även medel till handskar, skospännen och kruthorn. Färgen på kokarderna blev åtminstone senare standardiserat till svart och hattgalonens färg blev densamma som knappfärgen.

Enligt munderingsreglementet från 1704 skulle grenadjärernas patronväskor förses med mässingsplåtar med provinsens vapen och stiftets namn. Grenadjärmössornas framsida skulle broderas med samma motiv. En notis från 1708 uppger att Ålborgska lantregementet hade grenadjärmössor av päls.

Munderingsreglementet från 1705 introducerade en ny typ av livrock som kallas syrtut. Någon kamisol (väst) blev inte utdelad utan detta fick soldaterna även i fortsättning skaffa själva. Troligen hade västarna därför inte ett enhetligt utseende vilket skulle kunna förklara varför lantmilissoldaterna alltid avbildades med knäppta rockar till skillnad från de värvade soldaterna. Däremot delades klädesbyxor, hatt, skor, strumpor, halsduk och gehäng numera ut till dem på samma sätt som till de värvade regementena.

Efter slaget vid Helsingborg hölls nya utskrivningar för att ersätta förlusterna. I samband med detta bestämdes att soldaterna skulle förses med en grå vadmalsrock, tröja, skinnbyxor, strumpor och skor med spännen.

I april 1713 fick samtliga lantregementen besked om att de skulle bära den gamla ljusgrå uniformen ännu en fälttågssäsong. Detta trots beslutet från oktober 1711 om att hela armén skulle gå över till röda rockar. Som en nödlösning fick de vända rockarna ut och in. Tygprover på de nya uppslagen och kragarna till den röda uniformen godkändes i maj 1713 och de nya uniformerna delades sedan ut till lantmilisen 1713-1714.

Enligt munderingsreglementet från 1723 skulle lantmilisen ha röda byxor och strumpor. Dessutom skulle en ny undermundering hädanefter delas ut vart fjärde år istället för som tidigare vart sjätte år.

Officer vid lantdragonerna, avbildad 1704-1706 på en gipsrelief på taket i Rosenborgs slotts riddarsal

Menig lantdragon, avbildad 1704-1706 på gipsreliefen i Rosenborgs slotts riddarsal

INFANTERI

Östsjälland
(Nordsjälland från 1717)

Regementet rekryterades i Kronborgs, Hørsholms, Frederiksborgs, Köpenhamns. Jægerspris, Roskilde och Tryggevælde amter samt en del av Holbæks amt. Den första utskrivningen slutfördes den 21 juni 1701. De tolv kompanierna benämndes efter häraderna och storleken på dem varierande då från 165 (Smørums härad) till 192 man (Horns härad). Efter att kompanistorleken successivt minskade under stora nordiska kriget skedde år 1717 en omorganisation av lantmilisen på själland vars lantmilisinfanteri minskade från 24 till 16 kompanier, som hade 100 man vardera. Tolv av dessa kompanier utgjorde ett ombildat Östsjällands regemente som döptes om till Nordsjällands regemente.

1701-1713	1714-1716	m/1716
Ljusgrå rock med mässingsknappar samt foder och uppslag i "de Bourgogne" (mörkrött/vinrött).	Röd rock med mässingsknappar och ljusblått foder. Randiga uppslag (rött-vitt-ljusblått).	Samma som innan men med röd väst och röda benkläder.

I maj 1713 godkändes prover på nya uppslag och kragar av ylle till lantmilisens m/1711-uniformer. De båda själländska regementena hade dock redan beställt uppslag och kragar av plysch och fick tillstånd att bruka dessa.

Skjold Petersen uppgav i sin bok från 2005 att väst och benkläder var ljusblå 1714-1716, men i boken från 2014 är den uppgiften borttagen. På samma sätt har han tagit bort nedanstående information från den första boken (opålitliga uppgifter från Worgewitz med flera?):

1728: Ljusblå uppslag och krage. På uppslagen två ljusröda ränder som vardera är omgivna av två vita. På kragen endast en sådan uppsättning trefärgade ränder.
1730: Ljusblå uppslag och krage. På uppslagen två röda, två vita och en ljusblå rand. På kragen en vit rand. Vita knapphål.

Stora nordiska kriget

Östsjälländska regementet användes så gott som uteslutande som garnisonstrupp på Själland och till flottkommenderingar. Enda undantaget var i februari 1710 då två bataljoner fördes över till Skåne och deltog i slaget vid Helsingborg. Där drabbades de av förluster på ca 300 man i form av döda och sårade samt ytterligare 63 man som togs tillfånga.

Enligt Vaupell ska två kompanier ha utmärkt sig i slaget vid Dynekilen, erövringen av Marstrand och attacken mot Gamla Älvsborg.

Västsjälland
(Sydsjälland från 1717)

Förutom på själva Själland rekryterades Västsjälländska regementet även på Møn (135 man). Öarna Samsø, Sejrø, Nexelø, Agersø, Omø och Bogø med flera skulle egentligen bidra med 83 man, men avstånden gjorde det mer praktiskt att de gick till flottan istället. Kompanistorleken varierade ursprungligen från 164 (Ods härad) till 204 man (Bårse härad). Efterhand minskade storleken till 100 man per kompani och år 1717 genomfördes en omfattande omorganisation av lantmilisen på Själland som reducerade Västsjälland till fyra kompanier. Det förenades då med åtta kompanier från Lolland-Falster och ett från Langeland för att bilda Sydsjällands regemente. Ytterligare en omorganisation 1724 reducerade regementet med ett kompani och ändrade den geografiska fördelningen till: 6 kompanier från Själland, 1 från Møn, 4 från Lolland-Falster och 1 från Langeland.

1701-1712	1714-1722	Lolländska bataljonen 1722-1730	Själländska bataljonen 1722-1730
Ljusgrå rock med mässingsknappar. Foder och uppslag aurorafärgat. Pajrocken hade blå uppslag 1701.	Röd rock med mässingsknappar och aurorafärgat foder. Uppslagen randiga i aurora-vitt-rött.	Röd rock med mässingsknappar och aurorafärgat foder. Uppslagen randiga i grönt-paille-rött samt röd väst och röda benkläder. Svart halsduk. Fick först gul hattgalon men byttes snart mot en vit.	Röd rock med mässingsknappar och paillefärgat foder. Uppslagen randiga i grönt-paille-rött samt röd väst och röda benkläder. Vit hattgalon och en halsduk som inte var svart.

Uppgiften om att de utskrivna soldaterna skulle införskaffa en grå pajrock med blå uppslag år 1701 kan tyda på att regementet ursprungligen var tänkt att ha blå distinktionsfärg och att den senare ändrades till aurora. Skjold Petersen har dock tvärtom i sin första bok från 2005 skrivit att uppslagsfärgen på livrocken vid något tillfälle ändrades från aurora till blå för att sedan bli aurora igen år 1712. Han stödjer detta med en hänvisning till Tøjhusräkenskaper, men i boken från 2014 har han tagit bort den uppgiften. I sin första bok hade han även angett att regementet bar grå rockar fram till 1714 men att de randiga uppslagen infördes redan 1712. I den nya boken är även detta borta och han har lämnat år 1713 blankt i sin tabell med uniformsfärger. Han har dessutom tagit bort en uppgift om att regementet hade uppslag i feuille morte "1716-?".

I maj 1713 godkändes prover på nya uppslag och kragar av ylle till lantmilisen. De båda själländska regementena hade dock redan beställt uppslag och kragar av plysch och fick tillstånd att bruka dessa.

När regementet omorganiserades 1717 kom huvuddelen av manskapet från det upplösta Viborg-Lollands regemente och de hade troligen fortfarande sina gamla uniformer. Den uniform som delades ut 1722 hade Viborg-Lollands färger.

Sydsjällands regemente blev nymunderat 1722 och skulle då egentligen ha paillefärgat foder. Men det fanns en större mängd aurorafärgad boj tillgängligt och för att den inte skulle gå till spillo fick de två bataljonerna olika foderfärg. Själländska bataljonen fick paille som foderfärg och lolländska bataljonen fick aurora som foderfärg. Men utöver den avvikande foderfärgen fick lolländska bataljonen även gula hattgaloner och svarta halsdukar. Regementschefen klagade över den bristande enhetligheten och kungen godkände utgiften för att byta ut den gula hattgalonen mot en vit, men fodret och halsdukarna fick vara som det var.

För år 1728 finns det återigen uppgifter i Skjold Petersens bok från 2005 som har utelämnats i hans bok från 2015. Jag misstänker att de kommer från en teckning av Worgewitz som han har bedömt som opålitlig. Det är en uniform som består av uppslag och krage i paille med två mörkgröna ränder och en ljusröd i mitten på uppslagen samt en mörkgrön och en ljusgrön rand på kragen. Vita knapphål på rocken.

Stora nordiska kriget

Västsjälländska och senare Sydsjälländska regementet användes så gott som uteslutande till flottkommenderingar och som garnisonstrupp på Själland. Enda undantaget var i februari 1710 då två västsjälländska bataljoner överfördes till Skåne. Den ena bataljonen deltog i slaget vid Helsingborg medan den andra låg garnison i Helsingborg. Västsjällands förluster i slaget utgjordes av ca 300 man döda och sårade samt ytterligare 119 man som togs tillfånga.

Viborg-Lolland
(upplöst 1717)

Detta regemente rekryterades i två olika delar av landet och fungerade i praktiken som två separata förband med en gemensam överste. De första utskrivningen slutfördes i augusti 1701 då regementet bestod av åtta kompanier på Lolland-Falster (1325 man) och fyra kompanier i Viborgs stift (550 man). Livkompaniet låg på Lolland och denna ö rekryterade sammanlagt 901 man. Falster rekryterade 386 man medan ytterligare 38 man rekryterades från de mindre öarna Fejø, Femø, Askø norr om Lolland-Falster.

Storleken på Lolland-Falsterkompanierna varierade från 149 man (Falsters Nørre Herred) till 182 man (Lollands Nørre Herred). Den 3 april 1711 sänkes storleken till 120 man för regementets samtliga kompanier och två år senare sänktes Lolland-Falsters kompanistorlekar ytterligare till 100 man. År 1717 upplöstes regementet på så sätt att Viborgdelen delades mellan Århus och Ribes regementen  medan Lolland-Falsterkompanierna förenades med fyra Västsjälländska kompanier för att bilda Sydsjälländska regementet (se ovan).

I boken från 2005 har Karsten Skjold Petersen skrivit följande om uppslagen:  "1714-1716 Paillegul?" och angett "-1717" för de trefärgade uppslagen ovan. Men i boken från 2014 har han angivit perioden till "1714-1717" för de trefärgade uppslagen.

Stora nordiska kriget

Under kriget användes Lolland-Falsterkompanierna flitigt till flottkommenderingar och som garnison i Köpenhamn. Enda gången de deltog i ett fälttåg var i februari 1710 när en Lollandsbataljon fördes över till Skåne och stred i slaget vid Helsingborg. Ca 200 man dödades eller sårades i slaget och ytterligare 9 man togs tillfånga.

Viborgbataljonen användes huvudsakligen till garnisonstjänst i Holstein. Den deltog i fälttågen i Tyskland 1711-1712 och ingick då i styrkan som blockerade Wismar 1711 samt erövrade Bremen-Verden 1712. Den stred i slaget vid Gadebusch och drabbades då av så svåra förluster att endast 185 man återstod av en ursprunglig styrka på ca 400 man. Den fick dock tillbaka 149 utväxlade fångar från Wismar i maj 1713.Bataljonen överfördes till Norge 1716 men deltog inte i några strider. Däremot blev bataljonen så svårt decimerad av sjukdomar att den upplöstes 1717 och fick sitt manskap överfört till andra jylländska bataljoner.

Fyn

Den första utskrivningen till Fynska lantregementet slutfördes den 12 september 1701. Regementet bestod av tolv kompanier från Fyn med sammanlagt 1829 man (som dock snart sänktes till 1815 man) och ett kompani från Langeland med 195 man. Det sistnämnda kompaniet överfördes till Sydsjälländska regementet 1717 och vid samma tid sänktes storleken till 100 man för samtliga kompanier (den sänktes redan 1711 till 120 man).

Uppgifterna från 1702 kommer från det engelska sändebudet Vrigny som bevittnade en mönstring. Han nämnde även att endast en fana per bataljon var utdelad. Men detta är troligen ett missförstånd eftersom regementet skulle bara ha en enda fana.

Karsten Skjold Petersen skrev i boken från 2004 att foder och benkläder var gröna åren 1712-1717 och att rocken var grå fram till 1714. Men detta överlapp mellan två uniformsmodeller tog han bort i boken från 2014 där han inte har någon information alls om hur uniformen såg ut år 1713.

Jag har avbildat den mellersta uniformen med mörkgrön färg för att matcha ett tygprov från 1713 medan m/1716-uniformen har fått ljusgrön färg eftersom en plansch från 1716 visar dess uppslag med en ljus nyans.

I den tidigare boken hade Skjold Petersen även information om uniformens utseende 1728-1730 som han tog bort i den senare boken. Troligen kom den från en Worgewitz-teckning som han senare har bedömt som opålitlig. Detta var en beskrivning av en uniform med mörkgröna uppslag och krage med två vita ränder på uppslagen och en vit rand på kragen.

Stora nordiska kriget

Under kriget användes Fynska lantregementet till garnisonstjänst på flera olika platser i Danmark och Holstein. Det användes dessutom flitigt ombord på flottan. Däremot deltog det aldrig i något fälttåg även om två bataljoner fördes över till Norge i slutet av 1716 och inte kom tillbaka förrän i maj 1718.

Enligt Vaupell deltog Fynska lantregementet i Tordenskjolds attacker mot Göteborg och Strömstad.

Ålborg

Regementet rekryterade åtta av sina kompanier i Ålborgs stift och fyra kompanier i Viborgs stift. Utskrivningen av 1318 man i Ålborgs stift slutfördes den 29 juli 1701 och den 31 augusti var utskrivningen av 520 man klar i den del av Ålborgs amt som låg i Viborgs stift. Storleken på kompanierna sänktes år 1711 till 120 man och år 1717 till 100 man.

Stora nordiska kriget

Medan det skånska fälttåget pågick 1709-1710 var åtminstone en bataljon hela tiden förlagt i Holstein och ett kort tag var alla tre där. Efter fälttåget kvarstod en bataljon i Holstein medan de övriga två blev förlagda på Jylland. Under 1711 var halva regementet kommenderat på flottan medan två kompanier lades i garnison i Holstein. De övriga fyra kompanierna var ursprungligen avsedda att föras över till Norge men blev istället förlagda i Köpenhamn i slutet av året där två av dem förblev under det följande året. Av resten av regementet var två kompanier förlagda i Holstein 1712, fyra kompanier kommenderade till flottan 1712 och fyra kompanier ingick i fältarmén som erövrade Bremen-Verden.  Ålborgsbataljonen var i ett dåligt skick efter fälttåget och lämnades kvar i Holstein när armén utkämpade slaget vid Gadebusch. Den deltog dock i belägringen av Tönningen 1713 varefter den återigen lades i garnison i Holstein. Alla sex kompanierna som var förlagda i Holstein användes som arbetskraft mars-juli 1714 när Tönningens befästningsverk skulle raseras och efter fullbordat arbete blev de hemförlovade. Sedan november 1713 låg de övriga sex kompanierna i Köpenhamn där de förblev fram 1716 och var tillgängliga för flottkommenderingar.

Rockstroh har sammanfattat den tid som regementet var i tjänst under senare delen av kriget på följande sätt. En bataljon (sex kompanier) var fast kommenderat åren 1713-1716, i hemorten 1717-1718 och sedan kommenderat en kort tid 1719. Den andra bataljonen (sex kompanier) var också kommenderat hela 1713 för att därefter bidra med två eller fyra kompanier varje år fram till krigets slut.

En Ålborgsbataljon överfördes till Norge försommaren 1716 och ytterligare en bataljon var tänkt att ansluta i november, men deras skepp strandade vid svenska kusten där de togs tillfånga. Svenskarna vägrade att växla ut dem på grund av en tvist om kapitulationsvillkoren i Tönningen 1713. Ålborgssoldaterna förblev därför i svensk fångenskap under resten av kriget och dessa fyra kompanier ersattes först 1718 av en ny utskrivning. Under tiden hade de övriga Ålborgskompanierna skickats hem i juni 1717. En bataljon skickades till Holstein i maj 1718 för garnisonstjänst och stannade där under resten av kriget. Den andra bataljonen deltog i fälttåget i Bohuslän sommaren 1719 som avslutade Danmarks deltagande i kriget.

Århus

Århus regemente med 12 kompanier rekryterades i sin helhet i Århus stift. Den första utskrivningen var färdig den 19 augusti. Men av 1876 lægder var 407 fortfarande vakanta och fick kompletteras senare med rekryter från mer folkrika lægder. Kompanistorleken sänktes först till 120 man år 1711 och sedan till 100 man år 1717. Trots minskningen av regementets storlek år 1717 utökades dess rekryteringsdistrikt genom att det tog över en del av Viborgs stift från det upplösta Viborg-Lollands regemente.

1701-1712	1714-1716	m/1716	1728
Ljusgrå rock med mässingsknappar, mörkblått foder och mörkblå uppslag.	Röd rock med mässingsknappar, blått foder och randiga uppslag  (blått-svart-rött). Blå benkläder sedan åtminstone 1715.	Samma som innan, men med röd väst och röda benkläder.	Worgewits avbildade regementet med ljusblå uppslag och krage med två respektive en vit rand. Vita knappar, knapphål, hattgalon och kokard.

Även för Århus har Skjold Petersen i sin bok från 2005 angett att grå rockar bars fram till 1714 men att de randiga m/1711-uppslagen infördes redan 1712. I boken från 2014 har han tagit bort dessa uppgifter om överlappande uniformsmodeller och har därmed ingen information alls om hur uniformen såg ut år 1713.	Teckning av Worgewitz från 1728 som föreställer en Århussoldat.
Tygprov på Århus uppslag och krage från 1713.

Stora nordiska kriget

Vid krigsutbrottet 1709 lades hela Århus regemente i garnison i Holstein. Från och med april 1711 kom även Århus att bidra med manskap till flottan då halva regementet kommenderades till flottan. Under de följande åren tjänstgjorde dessa kompanier antingen på flottan eller i själländska garnisoner.

Av den andra halvan fortsatte två kompanier att göra garnisonstjänst i Holstein medan övriga fyra kompanier ingick i fältarmén och deltog 1711 i höstfälttåget i Mecklenburg och Pommern. I augusti 1712 deltog de i erövringen av Bremen-Verden och i december led de svåra förluster i slaget vid Gadebusch. Av en styrka på ca 400 man återstod endast 130 man efter slaget. Dessa lades därefter i garnison i Holstein och fick i maj 1713 tillbaka 113 utväxlade krigsfångar från Wismar. Den holsteinska halvan av regementet blev hemförlovad sommaren 1714 men återvände följande år och förflyttades till Jylland våren 1716.

En bataljon fördes över till Norge under försommaren 1716 och ytterligare en bataljon skeppades över i slutet av året. Båda bataljonerna återvände hem i juni 1717. En bataljon skickades till Holstein i maj 1718 för garnisonstjänst och stannade där under resten av kriget. Den andra bataljonen deltog i fälttåget i Bohuslän sommaren 1719 som avslutade Danmarks deltagande i kriget.

Ribe

Den första utskrivningen i Ribe stift slutfördes den 20 juni 1701. Men stiftet kunde bara delas in 1450 lægder och 361 av dem var vakanta i september 1701. För att uppnå en full styrka på 1800 man utökades fick regementet rekrytera även i Stjernholms och Skanderborgs amter i Århus stift. Problemet med de vakanta lægderna löstes genom att de fick hämta rekryter från mer folkrika lægder. Storleken på de tolv kompanierna sänktes först till 120 man år 1711 och sedan till 100 man år 1717. Trots minskningen av regementets storlek år 1717 utökades dess rekryteringsdistrikt genom att det tog över en del av Viborgs stift från det upplösta Viborg-Lollands regemente.

Även för Ribe har Skjold Petersen i sin bok från 2005 angett att grå rockar bars fram till 1714 men att de randiga m/1711-uppslagen infördes redan 1712. I boken från 2014 har han tagit bort dessa uppgifter om överlappande uniformsmodeller och har därmed ingen information alls om hur uniformen såg ut år 1713.

När det gäller uppslagen för m/1716-uniformen har jag följt utseendet i planschen från 1716. Daniel Schorr har dock en avvikande ordning på ränderna. Jag har tolkat Skjold Petersen och Höglund som att de beskriver planschens ordning och inte Schorr. Planschen visar för övrigt att den blå färgen var en ljus nyans.

Ärmuppslag m/1716 enligt Daniel Schorr

Ytterligare uppgifter som Skjold Petersen hade i sin gamla bok, men inte den nya, är att uppslag, krage och foder år 1728-1730 var "blommefarvet" (bleumerant?) med två ljusblå ränder på uppslagen och en på kragen. Dessutom angavs rocken ha röda knapphål. Jag misstänker att detta är taget från en Worgewitz-teckning som Skjold Petersen i efterhand kanske har bedömt som opålitlig.

Stora nordiska kriget

Redan vid krigsutbrottet 1709 blev en del av Ribes regemente kommenderat till flottan medan huvuddelen förlades till Holstein. Under de kommande åren skulle halva regementet vara kommenderat på flottan eller ligga i garnison på Själland medan den andra halvan var i Slesvig-Holstein och angränsande områden. Under 1711 var dock hela 10 kompanier kommenderade till flottan och endast två var i Holstein.

1712 ingick en Ribebataljon i fältarmén och deltog i erövringen av Bremen-Verden under sommaren. Eftersom bataljonen var i ett dåligt skick lämnades den därefter kvar i Holstein och deltog inte i fälttåget mot Stenbocks armé. Efter Tönningens fall användes fyra Ribekompanier som arbetskraft för att rasera dess befästningsverk mars-juli 1714.

En Ribebataljon överfördes till Norge försommaren 1716 och ytterligare en bataljon var tänkt att ansluta i november Men skeppen som transporterade två av dessa kompanier strandade vid svenska kusten och togs tillfånga. Svenskarna vägrade att växla ut dem på grund av en tvist om kapitulationsvillkoren i Tönningen 1713. De förblev därför krigsfångar ände fram till freden 1720  och kompanierna ersattes först 1718 av en ny utskrivning. Under tiden hade de övriga Ribekompanierna skickats hem i juni 1717. En bataljon skickades till Holstein i maj 1718 för garnisonstjänst och stannade där under resten av kriget.

Oldenburg

Oldenburgska lantregementet bildades 1704 och bestod då av åtta kompanier med sammanlagt 1222 man. Vid något tillfälle reducerades det till sex kompanier, enligt Tuxen som en följd av pantsättningen av Delmenhorst med mera (sommaren 1711?). Men Tuxen har även en uppgift från årsskiftet 1712-1713 om att det hade åtta kompanier. Enligt den visserligen opålitlige Vaupell var regementet sex kompanier starkt från början och blev åtta kompanier starkt från och med 1710. Från 1734 bestod det enligt honom av tolv kompanier och från 1754 till regementets upplösning 1764 ska det ha haft sex kompanier.

Det är också oklart för mig ifall regementet blev påverkat av de reduceringar av kompanistorleken som genomfördes för de riksdanska regementena. Oldenburg blev nämligen befriat från att leverera rekryter till de värvade regementena 1710 och tycks inte ha använts utanför hemprovinsen.

Stora nordiska kriget

Oldenburgska lantregementet tycks inte ha lämnat sin hemprovins under hela kriget och bara periodvis ha varit kommenderat till garnisonstjänst när inga värvade regementen var tillgängliga. Vaupell berättar att soldaterna i detta regemente ofta genom mutor skaffade sig sjuksedlar för att undvika tjänstgöring, vilket uppmuntrades av deras propietæterer (rotebönder & godsägare) som ville ha dem kvar i hemorten som arbetskraft. Oskicket ska ha medfört att kompanier som blev kommenderades saknade tre fjärdedelar av sin styrka. För att komma till rätta med detta problem genomfördes en sträng utrensning av officerskåren år 1717.

KAVALLERI

Själland-Fynska

Sattes upp 1704 som ett nio kompanier starkt lantdragonregemente (1252 meniga) som formerades på tre skvadroner. En rekryterade i västra Själland, den andra i mellersta och södra Själland, den tredje skvadronen på Fyn. I december 1709 lämnade regementet ifrån sig 221 man till Ungerska dragonregementet och omorganiserades till ett tolv kompanier starkt regemente som bestod av 1010 man stridande. Det konverterades till ett kyrassiärregemente den 9 mars 1711 och i likhet med resten av kavalleriet omorganiserades det 1713 så att det endast bestod av åtta kompanier. De fyra överflödiga kompanierna överfördes då till Första själländska kavalleriregementet. Själland-Fynska lantkyrassiärregementet upplöstes 1721 när armén ställdes om till fredsfot.

1704	1707
		m/1711 & m/1716
Ljusgrå vadmalsrock med blått foder och blå uppslag. Skinnväst och skinnbyxor. Hatt med galon Enligt Snorrason verkar schabraken ha varit röda.	Lantdragonerna skulle ha blå rock med uppslag och krage i regementsfärgen. Gula knappar och kantsydda knapphål. Hatt med galon och svart kokard  Vit halsduk och blå kappa samt skinnbyxor. En svensk spionrappart från 1709 uppger "blå rockar och kappor, samt vita  uppslag och kragar".	Röd rock med ljusgrönt foder samt ljusgröna och röda uppslag. I uniformsförordningen från den 24 oktober 1711 anges det att regementet redan hade m/1711-uniformen. Den kan därför ha delats ut i samband med att regementet omvandlades till kyrassiärer den 9 mars. Kända tillfällen då regementet fick nya uniformer är 1704 och 1720.

Stora nordiska kriget

Deltog i det skånska fälttåget från och med december 1709, och med sina blå rockar förvillade de svenskarna vid mer än ett tillfälle. I slaget vid Helsingborg stupade eller sårades ca 200 man. Regementschefen var bland de stupade. 4 man togs tillfånga och svenskarna erövrade även regementets livfana.

1711 förflyttades fem skvadroner till Ålborg varifrån de skulle transporteras till Norge. Men transporten ställdes in och och de återvände till Själland där de förblev till 1715. Under fälttåget i Tyskland 1715-1716 ingick det i styrkan som belägrade Wismar. Därefter var det förlagt på Själland under resten av kriget.

Jylländska

Sattes upp 1704 som ett nio kompanier starkt lantdragonregemente (1135 meniga). I december 1709 lämnade regementet ifrån sig 135 man till Ungerska dragonregementet och omorganiserades till ett tolv kompanier starkt regemente som bestod av 1010 man stridande. Det konverterades till ett kyrassiärregemente den 15 december 1710 och i likhet med resten av kavalleriet omorganiserades det 1713 så att det endast bestod av åtta kompanier. Det överflödiga manskapet överfördes då till andra kavalleriregementen. Jylländska lantkyrassiärregementet upplöstes 1721 när armén ställdes om till fredsfot.

1704	1707
		m/1711 & m/1716
Ljusgrå rock med röda uppslag. Skinnväst och skinnbyxor. Hatt med galon Enligt Snorrason verkar schabraken ha varit blå.	Lantdragonerna skulle ha blå rock med uppslag och krage i regementsfärgen. Gula knappar och kantsydda knapphål. Hatt med galon och svart kokard  Vit halsduk och blå kappa samt skinnbyxor.	Röd rock med ljusblått foder samt ljusblå och svarta uppslag. Fick nya hattar med silvergalon när det konverterades till ett  kyrassiärregemente den 15 december 1710. Kända tillfällen då regementet fick nya uniformer är 1704 och 1719.

Stora nordiska kriget

Strax före krigsutbrottet 1709 förflyttades Jylländska lantdragonerna till Holstein för att försvara Danmarks södra gräns. De beordrades senare att förstärka huvudarmén i Skåne men kom inte längre än till Själland innan fälttåget var över. De kvarstannade på Själland och användes juni 1711 till att spärra av pestsmittade Helsingör och en av skvadronerna blev då själv smittad. De fem friska skvadronerna skickades till Holstein för att delta i höstfälttåget 1711. I samband med blockaden av Wismar vann de en stor seger över den svenska garnisonen som hade försökt attackera dem. Hela regementet deltog i följande års fälttåg i Bremen-Verden och stred i slaget vid Gadebusch. Det ingick även i belägringskåren i Tönningen 1713. Senare deltog regementet i det pommerska fälttåget 1715 och ingick i den styrka som i november erövrade Rügen. De hade dock inte hunnit landstiga innan slaget vid Stresow utkämpades. Därefter var de förlagda på Själland och skulle ingå i den rysk-danska armé som var tänkt att invadera Skåne hösten 1716, men företaget blev inställt. Därefter överfördes de till Norge och deltog i fälttåget mot Karl XII 1718 och invasionen av Bohuslän 1719 innan de återvände hem.

Regementet hade i jämförelse med infanteriet färre avgångar. Av de 1045 meniga jylländska lantdragoner som drog i fält 1709 var 600 fortfarande kvar 1717.

Lantdragoner uppsatta 1717

Tre lantdragonregementen som var oberidna fram till 1723 och som vardera bestod av åtta kompanier à 100 man (sänkt till 75 meniga 1719 och senast 1722 höjt till 88 meniga). Fyra kompanier i Västsjälländska regementet rekryterades på Lolland-Falster och två kompanier i Jylland-Fynska regemente rekryterades på Fyn.

Regementena lämnade aldrig sina hemdistrikt och deltog därför inte i stora nordiska kriget.

Om inget annat anges kommer uniformsuppgifterna från Karsten Skjold Petersens bok från 2014. Höglunds uppgifter är identiska med dem som återfinns i Otto Vaupells bok (i den anges dock inget årtal).

Enligt en förordning från januari 1718 skulle dragonerna hädanefter bara ha enkelknäppta rockar. De skulle också ersätta skinnvästen genom att i fortsättningen sy om den gamla rocken till en väst. De nyuppsatta lantdragonerna tycks dock ha fått skinnväst när den första uniformen delades ut. För redan en månad efter att förordningen fastställdes beslutades det att Östsjälländska skulle ha skinnvästar. En ny förordning från 1721 nämner bara galon och inte kokard på hatten, vilket kan tyda på att den hade avskaffats. Avbildningar av lantdragonernas rockar från 1730 avslöjar att de hade axelsnören i likhet med livdragonerna.

Fanor och standar

Trots att det normala i den danska armén var att varje bataljon hade en egen fana så fick lantmilisinfanteriet bara en fana per regemente. Detta var för att spara pengar eftersom lantmilisen inte var avsedd att användas i fältslag och därför bara behövde fanor för att soldaterna skulle kunna svära sin trohetsed, Undantaget var Viborg-Lollands regemente som fick två fanor eftersom det rekryterades i två olika delar av landet. Det engelske sändebudet Vrigny som bevittnade en mönstring av Fynska lantregementet år 1702 skrev visserligen att det hade en fana per bataljon, men det var troligen ett missförstånd.

I stort sett ingenting är känt om utseendet på lantmilisinfanteriets fanor. De enda upplysningar som Höglund har är att Oldenburgs regemente skulle ha fanor med kungens monogram. Han beskriver även två ritningar av fanor som saknar regementstillhörighet. Den ena har en ängel i ett moln som blåser i basun med tänkespråket "Forfecter Land og Cronen, Saa blaeses i Basunen". Den andra har en ängel i moln, beväpnad med hjälm och värja med tänkespråket "Uden Schold og Waaben intet Land, Bestandig Fred erholde Kand".

Vaupell påstår att lantmilisens fanor utgjordes av Dannebrogen, men det är ett påstående som enligt Höglund har ifrågasatts av senare historiker. Det danska lantvärnet som bildades 1801 hade visserligen Dannebrogen-fanor, men av döma av de beridna lantmilisförbandens bättre kända fanor och standar så kan man tycka att det är mer troligt att Frederik IV:s lantmilis hade provinssymboler som motiv. Eventuellt kan dock nedanstående fana, som finns i Armémuseums samlingar, ha burits av en lantmilisbataljon.

Teckning av Jonas Jonsson som avbildar AM.080078

Fanan ovan är vit och motivet föreställer Norges riksvapen, ett yxbärande lejon som detta fall även håller tre hammare och en tång. Lejonet är omgivet av en silverfärgad lagerkrans med brun kontur och röda bär. Under lejonet finns ett tänkespråk som ursprungligen hade texten "EX DURIS GLORIA". Det som gör att detta skulle kunna vara en dansk lantmilisfana är att dess stång har en pappersetikett från 1800-talet som innehåller texten "Nr 2 ...Stenbock vid H...1710". Eftersom inget norskt regemente deltog i slaget vid Helsingborg borde detta ha varit en begagnad fana som burits av ett danskt regemente, om etiketten är korrekt. Den troligaste kandidaten skulle i så fall vara Östsjälländska regementet som deltog i slaget med två bataljoner, men som bara hade en ordinarie fana. Möjligen fick de en begagnad norsk fana från ett förråd när de i februari 1710 skickades över sundet för att förstärka armén i Skåne. Men om lantmilisen fick begagnade fanor redan när den sattes upp 1701 kan den även ha burits av Västsjälländska eller Lolländska regementena som bidrog med varsin bataljon i slaget.

Själland-Fynska lantdragonernas fana som var i bruk 1704-1710 – AM.080245

Ett lantmilisförband som definitivt förlorade en fana i slaget vid Helsingborg var Själland-Fynska lantdragonerna. Deras livfana som syns på fotot ovan är nämligen bevarad i Armémuseums samlingar. Enligt Höglund/Sallnäs skulle kompanifanorna ha varit röda men med samma motiv. I både text och bild har de dock angett en silverfärgad lindorm under skölden. Den bevarade fanan har däremot en grön drake under skölden (lindormar avbildas med två ben och drakar med fyra ben). Texten lyder upptill "PRO REGE ET PATRIA" (För kung och fosterland) och nedtill "ANNO. VINCERE AUT MORI. 1704" (År. Segra eller dö. 1704).

När lantdragonregementena bildades 1704 hade de bara tre fänrikar var, så de bör då bara ha blivit tilldelade tre fanor vardera. Strax före krigsutbrottet 1709 skulle alla kompanier få fänrikar och i december omorganiserades lantdragonregementena från nio kompanier till tolv kompanier. Huruvida alla kompanier hann få fanor innan det skånska fälttåget avslutades är dock inget som jag känner till. Hur som helst ska samtliga fanor ha bytts ut när båda regementena ombildades till lantkyrassiärer vintern 1710-1711, och istället fick de nedanstående kavalleristandar.

Lantkyrassiärernas kompanistandar tolkade av Höglund/Sallnäs

Notera att Höglund/Sallnäs återigen har avbildat Själland-Fynskas kavalleristandar med en silverfärgad lindorm, och jag vet inte om det är korrekt denna gång. Att lejonen är silverfärgade istället för blå är en udda detalj som inte nämns i texten (dragonfanan var dock avbildad med blå lejon i Höglund/Sallnäs bok). Kompanistandarets text är identisk med den föregående livfanans med undantag för att årtalet inte anges. Det normala var att varje standar/fana hade sitt eget tänkespråk.

Enligt Höglund/Sallnäs är Jylländskas dragonfanor okända, men det är väl rimligt att de liknade kyrassiärstandaren på samma sätt som Själlands-Fyns dragonfanor och kavalleristandar liknade varandra. Texten på Jylländskas vita livstandar var "FOR KONGENS ÆRE OG HANS LAND FEGT RÆDELIGT DU DANSKE MAND". Kompanistandaren hade följande kända tänkespråk "FOR DANNERKONGEN GØD JEG WOFVER LIF OG BLØD" och "TAPPER OG RETFÆRDIG WÆRE GIFWER SEYER OG FØR TIL ÆRE". Jag har återgett tänkespråken med danska bokstäver, men i Höglund/Sallnäs text och bild har de skrivit AE och OE istället för Æ och Ø.

När det gäller de lantdragonregementen som bildades 1717 uppger Höglund/Sallnäs att bara Västsjälländska lantdragonernas fanor är kända. Livfanan och åtminstone en kompanifana ska enligt dem ha lämnats över till norska Nordanfjällska dragonregementet redan 1718/19.  Jag har dock inte lyckats hitta dessa fanor i norska Digitalt museum. Däremot har jag hittat en livfana och en kompanifana som ursprungligen tillhörde Östsjälländska lantdragonerna och som efter lantmilisens avskaffande delades ut till Andra sunnanfjällska dragonregementet 1731  Även en likadan kompanifana som ska ha delats ut till Första sunnanfjällska dragonregementet verkar vara från samma svit (texten på dess sida i Digitalt museum innehåller dock väldigt lite information). Daniel Schorr uppger att när antalet fanor reducerades från en per kompani till en per skvadron år 1719 fick Nordanfjällska dragonregementet överflödiga fanor från Andra sunnanfjällska. Jag misstänker att Höglund/Sallnäs har förväxlat regementen och två separata händelser där dragonfanor bytte ägare. Det är inte rimligt att Nordanfjällska fick begagnade fanor från två olika regementen år 1719. Höglund/Sallnäs beskrivningar av Västsjälländskas fanor är dock inte identiska med fotografierna av Östsjälländskas före detta fanor.

Svartvita foton på en vit livfana (FMU.006094) och en röd kompanifana (FMU.006092) som bars av Östsjälländska lantragonregementet 1718-1730 och sedan av Andra sunnanfjällska dragonregementet

Fanorna har Christian VI:s monogram i tungorna istället för Frederik IV:s så de blev uppenbarligen modifierade när de överfördes till Norge 1731. Motivet är likadant på både fanorna ovan och på den nedanstående fanan som delades ut till Första sunnanfjällska dragonregementet. Det enda som skiljer är tänkespråket och den lilla symbol som finns ovanför tänkespråket. Livfanan har texten "Jeg Er Veiviseren" under en tolvuddig stjärna. Kompanifanan ovan har texten "Frimodighet og styrke" under en elefant. Kompanifanan nedan har inte blivit lika tydligt beskriven av Digitalt museum och jag har varken lyckats tyda texten eller symbolerna ovanför den. Samtliga fanor har silverfransar.

Svartvitt foto på en röd kompanifana (FMU.000047) som jag förmodar bars av Östsjälländska lantdragonerna 1718-1730 innan de delades ut till Första sunnanfjällska dragonregementet.

Korrekta västsjälländska eller felidentifierade östsjälländska fanor tolkade av Höglund/Sallnäs?

De tänkespråk som Höglund/Sallnäs redovisar för sina västsjälländska fanor är helt olika dem som de östsjälländska fanorna har. Livfanan har texten "D'ETRE FIDELLE A MON DIEU ET MON ROY" medan kompanifanan har "PLUS TOUT MOURIR QUE MANQUER A MON DEVOIR".

Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721, II. Karlstad (2003)
Rockstroh, K. C. Udviklingen af den nationale Hær i Danmark i det 17. og 18. Aarhundrade. Köpenhamn (1909-1926)
Schorr, Daniel. Danish-Norwegian uniforms 1709-1720. *
Schorr, Daniel. Notes on the Norwegian Army 1700-1720. *
Skjold Petersen, Karsten. Den danske hærs uniformer i 1700-tallet. Köpenhamn (2005)
Skjold Petersen, Karsten. Det ulykkelige slag – Helsingborg 1710. Köpenhamn (2017)
Skjold Petersen, Karsten. Faner og Estandarter i Den Danske Hær. Næstved (2016)
Skjold Petersen, Karsten. Kongens klæder. Köpenhamn (2014)
Snorrason, Torstein. Danish Uniforms 1699-1712. *
Tuxen, A. P. – With-Seidelin C. L. Bidrag til den store nordiske krigs historie. Köpenhamn (1899-1934)
Vaupell, Otto. Den danske hærs historie til nutiden og den norske hærs historie indtil 1814. Köpenhamn (1872-1876)

* = artiklar som publicerades 2008 på den numera nedlagda hemsidan www.northernwars.com.