Denna sida är under uppbyggnad, vilket är anledningen till att historiken för den danska arméns organisation just nu bara sträcker sig till 1709 och att den norska armén är begränsad till år 1716 (det sistnämnda är en rest av en äldre version av denna sida). Planen är att sidan ska bli helt färdig i slutet av år 2024 och då vara en fullständig skildring av den dansk-norska armén under perioden 1670-1730.

Danmarks stående armé har sitt ursprung i krigen mot Karl X Gustav 1658-1660 och införandet av kungligt envälde av Frederik III 1660. Dessförinnan sattes arméerna vid upp inför krig och upplöstes efter att fred hade slutits. Under fredstid behölls endast mindre styrkor som användes som garnisoner i landets fästningar. Men när Frederik III införde enväldet kunde högadeln inte längre hindra kungen från att stärka krigsmakten som de hade gjort tidigare. Därmed kunde han nu behålla en stor del av den armé som hade satts upp för det olyckliga kriget mot Sverige som kostade Danmark dess östra rikshalva. Målsättningen var att stärka den ytterligare för att i ett eventuellt revanschkrig mot Sverige kunna ta tillbaka de landområden som hade förlorats.

Men statens finanser tillät år 1661 bara 10 000 man värvade trupper. Infanteriet utgjordes då av ett litet Drabantgarde (37 man år 1670) och fem värvade infanteriregementen som vardera bestod av åtta kompanier à 150 man. Dessutom tillkom nio fristående kompanier ("frikompanier") som var före detta regementen som användes som garnisonstrupp. Kavalleriet utgjordes av Livgardet till häst (132 man) samt fyra värvade regementen och ett självständigt kompani. Varje kavalleriregemente bestod av sex kompanier och varje kompani bestod av: 1 ryttmästare, 1 löjtnant, 1 kornett, 1 sergeant, 3 korpraler, 1 skrivare, 2 trumpetare och 126 ryttare. Ett mindre artilleri fanns också men detta truppslag hade ännu inte fått någon fast organisation.

Vid sidan av de värvade regementena fanns det även fyra så kallade "nationella" infanteriregementen (två i Jylland och en vardera på Fyn och Själland). Dessa rekryterades genom utskrivning enligt ett system som kunde räkna sina anor till en arméreform från 1614. Men av besparingsskäl upprätthölls inte deras styrka under fredstid då de mest användes som arbetskraft till att bygga befästningar, och det var endast officerstjänsterna som var fullsatta. Regementena sattes dock på krigsfot i samband med rustningar för ett kort krig mot England 1666. Dessutom var adeln skyldig att bidra med ett kavalleriregemente i utbyte mot sina privilegier. Detta regemente blev dock inte rekryterat förrän kriget mot England 1666 och upplöstes redan 1669.

(Danska armén)

När Frederik III dog 1670 var den danska arméns styrka något över 17 000 man stark varav 40 % var nationella (= utskrivna) medan resten var värvade. Dessutom fanns det fem infanterikompanier samt ett mindre antal artillerister och fästningspersonal i grevskapet Oldenburg som sedan 1667 styrdes av den danske kungen. Den danska armén hade följande sammansättning:

Infanteri: Drabantgardet (37 man), fyra värvade och fyra nationella (vardera 8 kompanier à 150 man, stab ej inräknad) samt 15 värvade och 11 nationella frikompanier. Sammanlagt 14 400 man.
Kavalleri: Livgardet (134 man), ett värvat regemente med 6 kompanier och ytterligare 9 fristående värvade kompanier. Ett kompani bestod av 100 man (staben ej inräknad) och den sammanlagda styrkan var 1 650 man.
Artilleri-, fortifikations- och fästningspersonal: omkring 250, 20 och 125 man fördelade på 14 fästningar.
Bornholm: Ett värvat och två nationella infanterikompanier, ett nationellt kavallerikompani samt artilleri- och fästningspersonal. Sammanlagt omkring 700 man.

Sammanställningen ovan kommer från danska Generalstabens verk "Bidrag til den store nordiske krigs historie" (band 1, sid 76). Denna inkluderar inte ett femte nationellt regemente i Slesvig-Holstein som de hävdar sattes upp först efter Christian V:s trontillträde 1670. Senare litteratur anger dock att det bildades 1664 och bestod av elva kompanier: 5 från Holstein, 4 från Slesvig, 1 från grevskapet Pinneberg och 1 från städerna (Rockstroh, band 1, sid 438).

Som nytillträdd kung var en av Christian V:s första åtgärder att sätta upp fyra nationella kavalleriregementen à 1000 man fördelade på 8 kompanier. Dessa rekryterades och underhölls på det "svenska manéret" (det vill säga enskilda rusthållare ansvarade för varsin ryttare). Ett femte nationellt kavalleriregemente sattes upp i Slesvig men detta var bara hälften så stort. Men bildandet av ett nationellt kavalleri skedde på bekostnad av det värvade kavalleriet som med undantag av Livgardet blev upplöst. Ett nytt värvat regemente sattes dock upp 1672. Dessutom tillkom 1673 ett tusen man starkt kavalleriregemente när adelns rusttjänst återinfördes. Även adeln i Slesvig-Holstein skulle sätta upp ett sådant regemente, men även i detta fall blev deras regemente bara hälften så stort.

Styrkan på de fem nationella infanteriregementena blev nedsatt till vardera 8 kompanier à 100 man. Två frikompanier upplöstes men ett särskilt marinkompani sattes upp för att bevaka floden Elbe.

Rustningar 1675

Christian V hade siktet inställt på ett revanschkrig mot Sverige och 1675 såg han sin chans när Sverige blev indraget i ett europeiskt storkrig som fransk bundsförvant. Christian V rustade upp sin armé som nästan fördubblades i storlek. Krigsförklaringen skickades iväg till Sverige i september det året.

De fem gamla värvade infanteriregementena utökades från åtta till tolv kompanier och ytterligare sex regementen värvades i Tyskland. flera av de sistnämnda regementena blev förstärkta med kompanier från Holstein-Gottorps armé som den danske kungen hade upplöst efter att han invaderade hertigdömet 1675. De nationella infanteriregementena fördubblades sin styrka och de fyra riksdanska blev delade så att det blev samanlagt nio regementen som alla bestod av åtta kompanier à 100 man. Även regementet i Slesvig-Holstein delades, men det extra manskapet kom huvudsakligen från tidigare utskrivna soldater som överförts från Holstein-Gottorps armé. Den ena halvan (Holsteinska) kom dessutom att bestå av endast sex kompanier. Ett elfte nationellt regemente sattes upp i Oldenburg medan de tidigare värvade kompanierna som fanns där kom att ingå i ett av de nyuppsatta värvade regementena (Baudissons)

Det nationella kavalleriregementena utökades från åtta till tolv kompanier och delades sedan så att de gamla 4,5 regementena blev 9 regementen som vardera bestod av 500 man  fördelade på 6 kompanier. Livgardet utökades till ett fulltaligt regemente och ytterligare tre värvade kavalleriregementen sattes upp i Tyskland. Dragoner gjorde sin återkomst till den danska armén i form av tre värvade regementen och ett frikompani.

Ett särskilt fältartilleri organiserades bestående av en stab på 19 man och fyra kompanier à 111 man. Fältartilleriet hade 58 kanor och dessutom hade varje infanteribataljon 2 trepundiga kanoner.

Allt som allt bestod armén när skånska kriget började av 22 infanteriregementen (11 värvade och 11 nationella). Kavalleriet bestod av 16 egentliga kavalleriregementen (5 värvade, 9 nationella och 2 från Adelns rusttjänst) samt tre nyuppsatta dragonregemente. De fristående kompanierna är ej inräknade. Ytterligare nya kortlivade regementen sattes upp under pågående krig, men de höga förlusterna, rekryteringsproblemen och sammanslagningarna under skånska kriget innebar att dessa inte utgjorde någon egentlig utökning av armén.

Dansk infanteriorganisation under skånska kriget

I januari 1676 skedde en omorganisation av de värvade infanteriregementena som bestod av 12 kompanier. Fyra av dessa kompanier blev garnisonskompanier med en styrka på 100 man medan de kvarvarande åtta fältkompanierna blev 107 man starka och som nu inkluderade 4 grenadjärer och 2 timmermän (pionjärer).

Varje infanteribataljon (4 kompanier) tilldelades 3 trepundiga kanoner som hanterades av varsin artillerist (ifall en sådan fanns) och som biträddes av 4-5 meniga soldater och möjligen av de sappörer som infördes 1676.

Våren 1677 överfördes alla timmermän till ett särskilt kompani medan antalet grenadjärer per kompani ökade till sex.

Under krigets gång stärktes den danska armén även av hjälptrupper från Hessen, Münster och Österrike som hade avvikande organisation

Dansk kavalleriorganisation under skånska kriget

Ett danskt kavalleriregemente bestod av drygt 500 man fördelade på sex kompanier. I strid var detta regemente formerat på två eller tre skvadroner som leddes av regementsofficerarna (överste, överstelöjtnant, major). Regementsofficerarna var även kompanichefer och deras kompanier saknade därför kaptener. Men de övriga kompanierna bestod av 1 kapten, 1 löjtnant, 1 kornett, 5 underofficerare, 3 trumpetare, 2 hantverkare och 71 ryttare (totalt 84 man). Överstens kompani (livkompaniet) var större och hade 94 man, men det är oklart ifall officerarna är inräknade i det antalet. Jag saknar upplysningar om regementsstabens sammansättning. Totalt bör ett kavalleriregemente därmed ha bestått av minst 514 man.

Dragonerna hade i stort sett samma organisation som kavalleriet, men i likhet med infanteriet var en del av manskapet så kallade gefreiter (10 stycken i varje regemente) och de konverterades till grenadjärer 1677.

1678 reducerades styrkan på ett kavalleriregementes sex kompanier till 453 man. Livgardet och Livregementet vare undantagna denna reducering och behöll sin ursprungliga storlek. Detta gällde även vid fredsslutet 1679 när storleken på ett kavallerikompani fastställdes till 75 man (varav 62 meniga).

Mellankrigstiden 1679-1699

Enligt den organisation som fastställdes 1680 skulle den danska armén ha en fredstida styrka på 20 846 man. Hela denna styrka var nu värvad med undantag för 550 man i Bornholms milis. Anledningen till detta var hänsyn till allmogens dåliga ekonomi efter kriget. De "nationella" kavalleriregementena förblev nationella endast i den bemärkelsen att de fortfarande försörjdes av sina rusthållare, men rekryteringen skedde nu genom värvning. Styrkan på ett nationellt kavalleriregemente sattes ned till fyra kompanier à 100 man (staber, "prima plana", ej inräknade). Adelns rusttjänst upplöstes och ersattes med en skatt.

Alla infanteriregementen bestod nu av tolv kompanier à 125 man. Undantaget var det Oldenburgska regementet som endast hade åtta kompanier. De 10 fristående kompanierna var förlagda i Köpenhamn, Frederikshavn, Kronborg (Helsingør), Nakskov, Nyborg, Fredericia, Hals och Fladstrand, Rendsborg, Frederiksort och Glückstadt. Grenadjärer hade införts i den danska armén 1676 och varje regemente skulle ha sex stycken per kompani medan frikompanierna hade fyra vardera. Ej inräknat här är Marinregementet (sex kompanier à 200 man) som fram till 1692 räknades till flottan

Vid en mobilisering 1683-1684 utökades armén till 38 500 man, men den krympte strax efter till en ny fredsorganisation på 26 000 man. De åtta gamla infanteriregementena bestod nu vardera av 1 grenadjärkompani och 18 musketerarkompanier medan Oldenburgska regementet hade 1 grenadjärkompani och 12 musketerarkompanier. Livgardets kompanier bestod av 113 man medan för de övriga regementena hade grenadjärkompaniet 112 man och musketerarkompanierna hade 102 man. Frikompaniet i Frederikshavn hade utökats till en bataljon bestående av sex kompanier under befäl av Schack. De övriga nya förband som hade skapats vid mobiliseringen upplöstes och antalet frikompanier var reducerat till 5 stycken som hade 102 man vardera.

Samtliga 13 kavalleriregementen bestod nu av 9 kompanier. Vid de numera 10 nationella regementena var kompaniernas styrka 36 man medan de övriga regementena hade 46 man starka kompanier. Vid mobiliseringen hade åtta dragonskvadroner satts upp. Dessa omvandlades 1686 till två dragonregementen som hade samma organisation som de nationella kavalleriregementena.

Den nya fredsorganisationen gällde till 1688 då en ny mobilisering ökade arméns styrka 33 000 man. Livgardet fick ett till grenadjärkompani medan Oldenburgska regementet och Schacks bataljon fick samma storlek som de övriga regementena. Ett nytt infanteriregemente (Kurländska) sattes upp medan två frikompanier upplöstes. Musketerarkompanier fick samma styrka som grenadjärkompanier (112 man). Samtliga kavalleriregementen fick en kompanistorlek på 57 man och det sattes upp ett nytt dragonregemente med samma organisation som de två äldre.

När krigshotet avvärjdes med fördraget i Altona 1689 reducerades armén åter till den föregående fredstida styrkan på 26 000 man. Men denna gång blev de övertaliga soldaterna (6000 man infanteri och 1000 man kavalleri) inte avskedade utan de kom att ingå i en hjälpkår som var i sjömakternas tjänst 1689-1697. Hjälpkåren kom att bestå av tre kavalleriregementen (bildade av detachement från de 10 nationella regementena) och åtta infanteribataljoner bestående av en bataljon vardera från de nio äldre infanteriregementena (fyra kompanier togs tillfånga av franska kapare innan de kom fram och ersattes inte). På liknande sätt bildades en 2 400 man stark hjälpkår som skickades till kejsaren 1692. Den bestod av Första jylländska kavalleriregementet, det senast uppsatta dragonregementet och en bataljon vardera från Schacks och Kurländska regementena. Dessutom var ett dragonregemente utlånat till Holstein-Gottorp 1694-1697.

Allt som allt bestod den danska armén därefter av 22 000 man med ytterligare 10 000 man i utländsk tjänst. Oldenburgska och Kurländska regementena bestod av 5 respektive 4 kompanier. De övriga infanteriregementena hade en organisation bestående av 1 grenadjärkompani och 12 musketerarkompanier, samtliga var 112 man starka. Kavalleri- och dragonregementena bestod av sex kompanier à 82 man.

När hjälpkåren i sjömakternas tjänst återvände återinlemmades de i sina moderregementen  För kavalleriet blev antalet kompanier trots detta oförändrat medan Infanteriregementena nu återigen fick 18 musketerarkompanier (Livgardet fick dessutom återigen två grenadjärkompanier). Undantaget var Oldenburgska som inte fick tillbaka några soldater. Storleken på båda truppslagens kompanier var dock reducerade (se tabeller i följande avsnitt) så att arméns totala styrka var nu nere på 23 000 man. En del av reduktionen berodde även på att regementen i utländsk tjänst hade blivit upplösta.

Hjälpkåren som hade varit i kejserlig tjänst 1692-1698 fortsatte att tjänstgöra som hjälptrupper fast nu i sachsisk tjänst 1698-1699.. Infanteriet och dragonregementet i denna skickades till Polen där de upplöstes efter freden i Karlowitz 1699. Första jylländska var däremot förlagt i Sachsen där de även fick sällskap av tre bataljoner vardera från Fynska, Själländska och Kurländska regementet. Men vid hemkomsten till Danmark blev det sistnämnda regementet upplöst och Första jylländska reducerades till en styrka på fyra kompanier.

(1699-1709)

När Frederik IV tillträdde som kung i augusti 1699 ärvde han 11 infanteriregementen av varierande storlek samt två frikompanier och en milis i Bornholm som inkluderade 429 infanterister. Med undantag för milisen som till större delen utgjordes av utskrivet manskap bestod infanteriet helt och hållet av värvade soldater. Allt som allt var infanteriets styrka drygt 16 000 man.

Krig var dock nära förestående och när större delen av armén beordrades att marschera till Slesvig-Holstein i oktober togs det också beslut om att utöka dess styrka. Men den ursprungliga organisationen var följande:

Dansk infanteriorganisation år 1699

Oldenburgska bataljonen hade en mindre stab som saknade adjutant, fältskärsgesäll och skalmejblåsare samt hade en och samma person som var auditör och regementskvartermästare.

Det fanns dessutom ett antal fänrikar som i likhet med antalet kompanier varierade för varje regemente:

De regementen som delvis hade ingått i hjälpkåren i Sjömakternas tjänst 1689-1697 hade vid krigsutbrottet 1700 ännu övertaliga stabsofficerare (överste, överstelöjtnant och major) eftersom bataljonerna i utländsk tjänst hade haft en egen uppsättning av sådana. De övertaliga officerarna är dock inte inkluderade ovan.

Rustningar 1699-1700

När större delen av den danska armén beordrades att marschera till Slesvig-Holstein i oktober 1699 togs även beslut att utöka dess styrka. Ett vanligt infanterikompani skulle utökas från en manskapsstyrka på 70 man till att bli 80 man starka (det vill säga lika starkt som ett Livgardeskompani). Men detta var inte tillräckligt för den 13 januari 1700 beslutades att varje musketerarkompani skulle få ytterligare 10 man så att de kom att ha 90 meniga. Ett regemente med 18 musketerarkompanier fick därmed sammanlagt ett tillskott på 360 man. Ytterligare förändringar skedde senare så att varje kompani fick en extra furir och två extra timmermän (pionjärer), men dessa verkar inte ha behållits efter krigsslutet. Dessutom skulle frikompaniet i Hitler skans utökas så att det blev lika starkt som ett vanligt kompani och Marinregementet utökades med fem kompanier (två i januari och tre i april) samtidigt som de gamla förstärktes till att bli 125 man starka (denna siffra inkluderade 10 timmermän).

Den 6 mars 1700 togs beslut om att de regementen som hade 19 kompanier skulle få ett till grenadjärkompani och att Oldenburgska bataljonen som hade 6 kompanier skulle få till musketerarkompani så att det tillsammans med Schacks regemente blev 20 kompanier starkt (varav 2 var grenadjärkompanier).

I april hade ett 500 man starkt lantvärn bestående av uppbådade bönder bildats i norra Jylland eftersom man befarade en svensk landstigning där. Den 8 maj beslutades det utöka lantvärnet så att det omfattade hela landet. Det militära värdet av dessa hastigt uppbådade och oövade bönder var dock väldigt begränsat. Den enda gången lantvärnet användes i strid var i samband med landstigningen vid Humlebæk.

Den 17 maj bestämdes det att varje kompani som inte hade en fänrik skulle få en sådan. Men ifall dessa blev rekryterades så fanns de i alla fall inte kvar 1701 då antalet fänrikar var tillbaka på den fredstida nivån. Undantaget var Marinregementet som redan innan kriget hade haft en fänrik vid varje kompani men som 1701 bara hade en fänrik per bataljon i likhet med alla andra regementen förutom Livgardet.

De förstärkningar som hade beordrats under hösten blev snabbt genomförda men därefter blev tillgången på rekryter allt sämre. När kriget bröt ut hade många regementen inte uppnått den styrka som hade beordrats i januari. De extra kompanier som skulle sättas upp efter den 6 mars hann inte heller bli fältmässiga innan freden i Traventhal slöts i augusti. Om det reguljära infanteriet någonsin kom upp i den planerade styrkan så bör det dock ha blivit förstärkt med drygt 6 000 man.

Mellankrigstiden 1700-1709

I likhet med vad som hade hänt 1689 så genomfördes det inte någon demobilisering efter freden i Traventhal. (frikompaniet i Hitler skans återgick dock till sin fredstida styrka). Den utökade armén behölls och försörjdes genom att delar av den sändes som hjälptrupper till andra stater. Detta skedde redan i oktober 1700 då Sachsen fick en hjälpkår vars infanteri bestod av åtta bataljoner som avdelats från varsitt regemente. Ett år senare överfördes sju av dessa bataljoner till en ny hjälpkår i kejserlig tjänst. En omorganisation av denna år 1703 innebar sedan att de kom att bilda tre nya regementen och därmed blev permanent avskiljda från sina moderregementen. Ytterligare nio bataljoner ingick i en hjälpkår i Sjömakternas tjänst från hösten 1701 och skulle inte återvända till Danmark förrän 1713-1714. Effekten av allt detta var att de infanteriregementen som fanns kvar i Danmark inte bestod av mer än två bataljoner.

Marinregementet utökades med två kompanier i april 1701 vilket innebar en total styrka på 18 kompanier. Men fem av dess kompanier ingick då i den sachsiska och senare den kejserliga hjälpkåren och upplöstes 1703. Den styrka på 125 man per kompani som uppnåddes under mobiliseringen verkar inte ha bibehållits. Hjälpkårens kompanier hade bara 90 musketerare och detsamma gällde de hemmavarande kompanierna år 1709.

De tolv grenadjärkompanier som inte ingick i någon hjälpkår i utlandet blev hösten 1701 permanent avskiljda från sina moderregementen och bildade Grenadjärkåren. Detta regemente var i rang likställt med Livgardet och hade samma sammansättning på sin regementsstab. Till en början hade Grenadjärkåren inga fanor och därmed inga fänrikar, men på regementschefens begäran fick de två sådana 1709.

År 1704 återinfördes grenadjärer i de vanliga regementena (utom Marinregementet) när antalet gefreiter i varje kompani minskade från 10 till 2 varmed 8 grenadjärer tillkom istället. Kompanistorleken vid de värvade infanteriregementena (förutom Livgardet, Grenadjärkåren & Marinregementet) utökades också samma år så att varje kompani skulle ha 100 meniga soldater. Slutligen bildades ett tredje frikompani i Korsør år 1706.

Lantmilisen

Redan under mobiliseringen 1699-1700 kom det förslag om att avlasta den reguljära armén genom att bilda en lantmilis. Denna skulle rekryteras genom utskrivning och sedan användas som garnison i fästningarna så att de värvade regementena istället kunde tjänstgöra i fältarmén. Kungen stretade länge emot eftersom han ansåg att landets ekonomi skulle lida skada ifall jordbruket berövades arbetskraft. Men behovet av manskap för ett eventuellt nytt krig mot Sverige var stort och till slut gav kungen med sig. Den 22 februari 1701 utfärdade han en förordning om inrättandet av en lantmilis i Danmark. Denna rekryterades sedan under våren då det bildades sex regementen med vardera 12 kompanier som fördelade på tre bataljoner (Fyns lantmilis hade dock 13 kompanier). Varje kompani skulle bestå av minst 150 meniga, men de fick vara upp till 200 man starka beroende på tillgång av manskap i rekryteringsdistrikten.

Vissa gårdar hade befriats från utskrivning av lantmilissoldater eftersom tanken var att att de senare skulle sätta upp lantdragoner. Men eftersom det var så många som försökte undvika utskrivningen genom att flytta till dessa gårdar tidigarelades utskrivningen av dragoner till 1702. Dessa ingick i lantmilisens infanteriregementen tills de bildade egna regementen 1704 (två stycken med vardera nio kompanier och formerade på tre skvadroner).

År 1704 skulle varje lantmiliskompani utrusta två män som timmermän (pionjärer) och åtta män som grenadjärer. Samma år blev sent omsider utskrivningen genomförd även i Oldenburg vars  lantmilisregemente kom att bestå av enbart åtta kompanier med sammanlagt  1 222 meniga plus 109 man "prima plana" (= stabspersonal).

Enligt förordningen skulle lantmilisen endast användas för försvar av hemlandet och inte skickas utanför landets gränser, Men när kriget bröt ut igen 1709 kom ett lantdragonregemente och fyra infanteribataljoner att ingå i fältarmén som invaderade Skåne. Efter slaget vid Helsingborg användes lantmilissoldater dessutom för att ersätta förluster i de värvade regementena som sedan förde krig i Sveriges tyska provinser.

Dansk infanteriorganisation år 1709
(exklusive lantmilisen som redovisas ovan)

Den hemmavarande armén som hade ovanstående organisation utgjordes av åtta infanteriregementen. Det fanns även fyra infanteriregementen från den kejserliga hjälpkåren som återvände till Danmark i september 1709. Dessa var dock i ett dåligt skick och behövde rekonstrueras (deras sammanlagda styrka var i november bara 2000 man).

Det fanns dessutom renodlade garnisonsförband i form av tre frikompanier i Hitler skans, Fladstrand & Hals och Korsør samt tre infanterikompanier på Bornholm. De hade samma organisation som år 1699 med undantag för Korsørs frikompani som hade 45 meniga istället för 40.

(1699-1709)

Vid Frederiks IV:s trontillträde i augusti 1699 hade den danska armén femton beridna regementen. Dessa utgjordes av Livgardet till häst, två värvade kavalleriregementen, tio nationella kavalleriregementen och två dragonregementen samt ett kompani i Bornholms milis. Samtliga regementen hade sex kompanier utom Fjärde jylländska nationella regemente som sommaren 1699 hade blivit tillfälligt reducerat till fyra kompanier då det återvände till Danmark efter att ha tjänstgjort i en först kejserlig och sedan sachsisk hjälpkår. Redan i oktober togs dock beslut att återupprätta det till sina forna styrka. Allt som allt bestod det danska kavalleriet av nästan 5 400 man.

Dansk kavalleriorganisation 1699

Rustningar 1699-1700

När större delen av den danska armén beordrades att marschera till Slesvig-Holstein i oktober 1699 togs även beslut att utöka dess styrka. Dragonkompaniernas styrka ökade från 60 meniga till 75 (sammanlagt 450 meniga per regemente) och Första jylländska regementet fick ytterligare två kompanier så att det blev lika stort som de övriga kavalleriregementena.

Våren 1700 togs beslut om att de kompanier som inte hade fänrik/kornett skulle ha en sådan. Men ifall dessa blev rekryterades så fanns de i alla fall inte kvar 1701 då antalet fänrikar var tillbaka på den fredstida nivån. Däremot hade Livgardet då två majorer.

Sedan under sommaren utökades samtliga kavalleriregementen utom Livgardet varje kompani från 50 till 60 meniga medan dragonregementena utökades så att de kom att bestå av 500 meniga. Dessutom skulle nya förband sättas upp med samma styrka: två dragonregementen (ledda av hertig Philip Ernst av Glücksburg och Christian Rodsteen) och ett kyrassiärregemente (lett av Cay Burchard greve Ahlefeldt-Eskildsmark). Dessa hann dock inte bli färdigrekryterade innan kriget tog slut och de två nya dragonregementena slogs därefter samman med de två äldre så att dessa fick 12 kompanier vardera. Dess organisation redovisas i sidan om hjälpkåren i Sachsen 1700-1701 som den ingick i efter krigsslutet

Mellankrigstiden 1700-1709

De två ovannämnda dragonregementena omorganiserades 1701 när de befann sig i Sachsen. Detta gick till så att de först delades och sedan slogs samman igen, men denna gång parades de ihop på ett annat sätt. De två äldre halvorna återvände hem till Danmark där de slogs ihop med namnet Livdragonregementet. De två yngre halvorna slogs ihop till ett dragonregemente som ingick i den hjälpkår som skickades till kejsaren. Vid återkomsten till Danmark 1709 hade detta regemente det informella namnet "Ungerska dragonregementet", men var egentligen uppkallad efter sina regementschefer. Samma sak gällde för hjälpkårens kyrassiärregemente som hade satts upp 1703 för att ingå i denna och som fick namnet "Ungerska kyrassiärregementet" vid hemkomsten.

Dessutom ingick åtta kavalleriregementen i den hjälpkår som skickades till Sjömakterna 1701 och som inte kom tillbaka till Danmark förrän 1713-1714. Därmed fanns det bara sex värvade kavalleriregementen och ett dragonregemente kvar i Danmark, vilka hade en sammanlagd styrka på 3 400 man. För att stärka det hemmavarande kavalleriets styrka genomfördes därför en utskrivning 2 195  lantdragoner år 1702. Till en början organiserades de som en del av motsvarande infanteriregementen i den så kallade lantmilisen. Men 1704 bildade de två separata lantdragonregementen som vardera bestod av nio kompanier med oregelbunden storlek.

Dansk kavalleriorganisation 1709

Inklusive kavallerikompaniet på Bornholm (163 man) bestod kavalleriet i Danmark av strax under  6000 man i augusti 1709. Följande månad fick det dessutom förstärkning av de två "Ungerska" regementena som hade tjänstgjort i den kejserliga hjälpkåren.. Dessa var på pappret större förband än de hemmavarande regementena, men var i ett starkt försvagad skick och räknade därför inte mer än 800 man tillsammans.

1670 bestod den av ett värvat och två nationella infanterikompanier, ett nationellt kavallerikompani samt artilleri- och fästningspersonal. Sammanlagt omkring 700 man.

1680 bestod milisen av 664 man som fördelades på en stab (3 man), Artilleri (14 man), ett värvat infanterikompani (56 man), tre nationella infanterikompanier (à 143 man) och ett nationellt kavallerikompani (162 man).

1699 bestod milisen av 613 man samt ett okänt antal artillerihantlangare som "tages från landet". Milisen kommenderades av överstelöjtnant Andreas Burgenhagen som också var kompanichef för kavallerikompaniet och det första infanterikompaniet. Norr om Bornholm fanns även den befästa ön Christiansø vars garnison utgjordes av ett frikompani som tillhörde flottan.

1709 leddes milisen av en brigadgeneral (Valdemar Reedtz) istället för en överstelöjtnant. Staben hade en vicekommendant och en "bøssemager", men ingen auditör. I övrigt var staben densamma som 1699. Även infanteriet och kavalleriet hade samma organisation. Däremot verkar det som om artilleriets manskap hade blivit förstärkt då det nu bestod av 9 konstaplar och 206 hantlangare. Milisen hade därmed en sammanlagd styrka på 820 man.

Milisens uniformer verkar vara så gott som helt okända. Den enda notisen är från Karsten Skjold Petersen som nämner att dess infanteri från och med 1716 hade röda benkläder och röd väst.

(1716)

Informationen om den norska armén organisation har jag hämtat från Daniel Schorrs artikel på den numera nedlagda hemsidan Northern Wars. Schorr redovisar noggrant de många organisationsförändringar som ägde rum under det stora nordiska kriget. Jag har emellertid än så länge bara valt att redovisa den organisation som gällde under det norska fälttåget 1716. Den är i stort sett giltigt även för det bohuslänska fälttåget 1711 och fram till och med det norska fälttåget 1718. Mitt under det sistnämnda fälttåget genomfördes en större omorganisation som resulterade i att de norska landskapsregementena delades i två regementen vardera (och de två Trondhjemska regementena förvandlades till tre regementen).

Referenser

Hasselager, Olaf – Snorrason, Torstein. Danish Uniforms, Colours and Standards 1675-1679. (2000) *
Rockstroh, K. C. Udviklingen af den nationale Hær i Danmar i det 17. og 18. Aarhundrade. Köpenhamn (1909-1926)
Schorr, Daniel. Notes on the Norwegian Army 1700-1720 (2008) *
Skjold Petersen, Karsten. Kongens klæder. Köpenhamn (2014)
Tuxen, A. P. – With-Seidelin C. L. Bidrag til den store nordiske krigs historie. Köpenhamn (1899-1934)

* = artikel som ingick i den numera nedlagda hemsidan www.northernwars.com