Under 1600- och 1700-talet bestod den danska armén dels av värvade regementen och dels av nationella regementen. De nationella regementena som även kallades för lantmilisen eller lantregementena rekryterades genom utskrivning. Till skillnad från Sverige sågs de utskrivna regementena mer som ett lågbudgetalternativ till de värvade trupper som de danska kungarna hellre ville ha. Detta medförde att den danska lantmilisens organisation inte fick samma stabilitet och kvalitet som dess svenska motsvarighet. Man kan därför tala om tre olika danska lantmiliser som existerade 1614–1679, 1701–1730 och 1733–1764.

Den här sidan skildrar historien om den lantmilis som existerade 1614–1679 och de fortsatta ödena för de värvade regementen som härstammar från denna lantmilis fram till år 1730. Jag går inte in på allmänna förändringar av danska infanteriregementens organisation 1670–1730 utan det redovisas i min sida om den dansk-norska arméns organisation.

Allmän historik

I likhet med Sverige hade kungen av Danmark en hävdvunnen rätt att kalla "man ur huse" och under krigstid hade bönder uppbådats för att tjänstgöra i kungens här. Men under fredstid behövde bönderna inte tjänstgöra i armén och eftersom Danmark hade en lång fredsperiod 1570-1611 saknade allmogen militär erfarenhet i början av 1600-talet. De bönder som uppbådades under Kalmarkriget 1611-1613 imponerade inte på deras kung Christian IV som 1611 skrev att "de er værre end Bæster". Det stod dock klart att grannländernas växande arméer, framförallt Sveriges, gjorde det nödvändigt att även i fredstid ha övade regementen som med kort varsel kunde försvara landets gränser. Christian IV ville helst ha värvade regementen men riksrådet ville inte bekosta detta. Istället beslutade de den 17 november 1614 att upprätta en 4 004 man stark lantmilis genom utskrivning av bönder.

Bördan var mycket ojämnt fördelad då det nästan uteslutande var bönder från gränsprovinserna som skulle skrivas ut. Detta berodde dock på att öarna skulle leverera båtsmän till flottan istället för fotsoldater. En värre ojämlikhet var att det nästan bara var skattebönder som blev utskrivna (7 av 8). Av rent själviska skäl ville såväl kung som adel skydda sina egna intäkter genom att låta krono- och frälsebönder slippa militärtjänst (de sistnämnda utgjorde hälften av bönderna).

Det utskrivna manskapet fördelades 1615 på två regementen med en en manskapsstyrka som avvek något från beslutet året innan (2003 jylläningar och 1592 man från Skåneland). Jyllänningarna fördelades på nio kompanier och ingick tillsammans med det fynska kompaniet i Jylländska regementet. Det själländska kompaniet ingick i Skånska regementet som även bestod av fyra skånska kompanier (751 man), tre halländska kompanier (627 man) och ett kompani från Blekinge (214 man). Befälstjänsterna som bekostades av kronan var minimala två officerare per kompani.

De första uniformerna delades ut 1618, men de bestod endast av en kassock och en vidbrättad hatt. Färgerna varierade mellan de olika kompanierna. Ett exempel är "gule med røde Ruder" (gula med röda rutor).

Den fortsatta händelseutvecklingen utanför Danmarks gränser, trettioåriga krigets utbrott och Sveriges expansion på andra sidan Östersjön, gjorde att kraven på en större här ökade. En omorganisation av de nationella regementena genomfördes därför 1621 som innebar att styrkan ökades med 1000 man. Detta skedde genom att kronobönderna fick bidra till armén i en större utsträckning.

Trots utökningen kvarstod indelningen i två nationella regementen. Det själländska manskapet fördelades först på tre kompanier men kort efter utskrivningen ändrades det till endast två kompanier. Detta resulterade i en låg andel befäl i förhållande till antalet meniga som gjorde kompanierna svårhanterliga. Under fredstid hade dock det utskrivna manskapet huvudsakligen använts som arbetskraft till byggarbeten.

Kejsarkriget 1625–1629

När Christian IV intervenerade i det trettioåriga kriget 1625 var han förhindrad från att nyttja de nationella regementena eftersom dessa endast fick användas till försvar av hemlandet. Men med början i 1624 hade han genom värvning plundrat dem på befäl och 3000 soldater med vilka han bildade Kungens livregemente (även kallat "Blå regementet" efter deras uniformer). Luckorna i de nationella regementena fylldes omgående genom nya utskrivningar. Fast Christian IV var ändå inte nöjd och vintern 1625–1626 värvades ytterligare 3000 man på samma sätt och dessa bildade Danska regementet som även kallades för Röda regementet (förutom röda rockar uppges det också ha haft röda, gula eller blå benkläder). Det sistnämnda regementet bestod av 10 kompanier (4 jylländska, 3 skånska, 2 själländska och ett fynskt). I slaget vid Lutter am Barenberge i augusti 1626 stred Danska regementet tappert men led ett förkrossande nederlag och sju kompanier blev utplånade. Återstoden användes till att fylla luckor i Kungens livregemente som också hade drabbats av svåra förluster.

Nederlaget vid Lutter am Barenberge och förlusten av dess bästa manskap blottade Danmark för en kejserlig invasion. Det var uppenbart att de befintliga nationella regementena inte var tillräckliga och i augusti 1627 gick riksrådet med på en tillfällig förstärkning av denna styrka med 12 000 man. Denna gång skulle även frälsebönderna bidra med soldater.

Förstärkningsmanskapet skulle bilda tre nya regementen, jyllänningarna med Vogn Vognsøn som överste, manskapet från öarna med Jesper Friis som överste och skåningarna under befäl av Christian Eriksen.

Redan i september 1627 invaderades dock Jylland av kejserliga trupper och kungens snabba flykt och användning av brända jordens taktik gjorde honom impopulär bland jyllänningarna. Invasionen innebar att de jylländska förbanden i praktiken upplöstes eftersom inget jylländskt kompani evakuerades (sånär som ett eller två kompanier adelsryttare) och inte en enda jylländsk rekryt anslöt sig till kungens armé under den två år långa ockupationen.

I resten av landet fortsatte rustningarna 1627–1628. På Själland sattes sammanlagt 15 tillfälliga kompanier upp med en styrka på 4 100 man. Tillsammans med 1 200 man från de ordinarie kompanierna bildade dessa Själländska regementet i april 1628 med Jesper Friis som överste. Ytterligare nya regementen bildades i Lolland-Falster med Christoffer Steensen som överste (2500 man fördelade på 2 Falsterkompanier och 4 Lollandskompanier) och i Fyn & Langeland med Holger Rosenkrantz som överste (16 kompanier). I Skåneland blev det gamla regementet förstärkt till 2 500 man (minst 12 kompanier) och sedan tillkom minst 20 nya kompanier som stod utanför regementsindelningen men som ändå stod under befäl av Skånska regementets överste Falk Lykke. Den sammanlagda styrkan var minst 7000–9000 man.

Mellankrigstiden 1629–1643

När fred slöts med kejsaren 1629 skulle armén gå över till fredsfot. Christian IV som aldrig hade varit intresserad av utskrivna soldater valde då att inte återupprätta Jylländska regementet. Regementena på öarna såg ut att gå samma väg eftersom inga mönstringar eller övningar hölls med dem. Endast Skånska regementet var säkert på grund av hotet från Sverige. Riksrådet var dock av en annan uppfattning och lyckades 1632–1633 få till stånd en reorganisering och utökning av de permanenta nationella regementena.

Tanken var att de fynska kompanierna skulle överföras till Själländska regementet så att alla regementen fick lika många kompanier. Men detta blev inte genomfört innan Torstenssonskriget och då bildades istället ett separat fynskt regemente.

Varje kompani bestod nu av: 1 kapten, 1 löjtnant, 1 fänrik, 3 sergeanter, 1 rustmästare ("vaabenmester"), 3 korpraler, 10 gefreiter och 2 eller 3 trumslagare. De följande åren skulle organisationen utökas ytterligare så att kompanierna även fick 1 pipare och 1 furir. Dessutom skulle regementsofficerarna förses med 1–3 "livskyttar" och regementsstaben utökas med 1 regementsgevaldiger, 1 stockknekt och 1 regementskvartermästare tillika regementsmönsterskrivare, 1 fältskär, 1 fältskärsgesäll, 1 proviantmästare och 1 fältpräst. Redan 1636 skedde dock en reducering så att fänrikar bara utnämndes i krigstid och att varje kompani endast skulle ha en trumslagare.

Oron för det allt starkare Sverige gjorde dock att kraven på ytterligare förstärkningar blev starkare. 1638 gick adeln med på att skapa fristående adelskompanier genom utskrivning av frälsebönder, vilket genomfördes vintern 1638–1639. Dessa kompanier var egentligen bara tillfälliga, men adeln gick med på flera förlängningar så att de i praktiken utgjorde en permanent del av armén. De var dock tillfälligt upplösta 1649–1652 när kronan hade ekonomiska problem.

1642 fördubblades lantmilisen genom att reservmanskap infördes. Dessa reservsoldater indelades inte i kompanier och hade inga egna befäl. Det var istället befälen i de ordinarie kompanierna som skulle öva dem så att de kunde ersätta förluster i dessa kompanier. Lantmilisen kom nu att bestå av 9 000 man ordinarie manskap och 8 400 reserver.

Torstenssonkriget 1643–1645

I december 1643 genomförde Lennart Torstenssons svenska armé en överraskningsattack mot Jylland. I likhet med det föregående kriget kom nu lantmilisen att tillfälligt förstärkas. Strax innan krigsutbrottet hade Själländska regementet utökats med fyra kompanier så att det fick samma antal som Jylländska regementet. Rekryteringen till de nya kompanierna hade skett genom utskrivning av kronobönder. Efter krigsutbrottet fick reservsoldaterna tjänstgöra i egna kompanier och ett Fynskt regemente avskiljdes från Jylländska regementet.

Mellankrigstiden 1645–1657

Torstenssonkriget avslutades med freden i Brömsebro i augusti 1645 där bland annat Halland avträddes till Sverige. Erfarenheterna under kriget hade avslöjat att den danska armén behövde en högre andel kavalleri, vilket innebar att nationella kavalleriskvadroner bildades. Men den enda minskningen av det nationella infanteriet var att reservsoldaterna försvann. Antalet ordinarie fotsoldater utökades något, trots förlusten av Halland, och fördelades på fem regementen. Jylländska regementet delades därmed i två regementen som dock hade samma överste. Även de två regementena på öarna hade samma överste.

Ett kompani skulle nu ha 1 kapten, 1 löjtnant, 1 fänrik, 1 rustmästare ("vaabenmester"), 2 sergeanter, 1 furir, 4 korpraler, 8 gefreiter och 1 pipare.

Denna organisation blev dock inte långvarig eftersom det visade sig att skatteintäkterna inte räckte till för att finansiera den. Och när trettioåriga kriget avslutades 1648 började Sverige att reducera sin krigsmakt vilket minskade Danmarks behov av en stark armé. 1649 upplöstes adelskompanierna medan de nationella regementena reducerades till tre stycken så att organisationen liknade den som hade gällt innan 1638. Återigen försvann fänrikarna och även en stor del av underofficerarna från fredsorganisationen.

Adelskompanierna återuppsattes 1652 och tillsammans med de tre nationella regementena hade därmed det utskrivna infanteriet en totalstyrka på ca 8 000 man när Danmark förklarade krig mot Sverige 1 juni 1657.

Karl X Gustavs krig 1657–1660

Redan under våren 1657 hade förberedelser genomförts för det kommande kriget mot Sverige. De regementen som var avdelade till den skånska fronten, Själländska och Skånska, fick en högre andel befäl genom att kompanierna minskade i storlek till ungefär 100 man. Detta innebar att dessa regementen då bestod av 22 respektive 24 kompanier. Skånska regementet inkluderade även adelskompanierna medan adelskompanierna från Själland och Lolland-Falster bildade ett eget regemente med 700 man fördelade på sju kompanier. Jylländska regementet och dess adelskompanier, som sammanlagt bestod av 2300 man, blev däremot bara indelat i 14 kompanier.

Under sommaren 1657 genomfördes ytterligare utskrivningar som innebar att tre jylländska regementen med vardera 1000 man och ett fynskt regemente på ca 1600–1800 man sattes upp. Kvaliteten på dessa helt nyuppsatta regementen var dock dålig och de hann aldrig få några uniformer. De nya jylländska regementen lades i garnison i Frederiksodde där de gick förlorade när svenskarna intog fästningen den 24 oktober 1657. Det fynska regementet upplöstes efter att svenskarna den 30 januari 1658 korsade Lilla Bält och sedan ockuperade Fyn.

Även i Skåne och Blekinge genomfördes ytterligare utskrivningar men detta manskap bildade inte nya regementen utan användes främst till garnisoner i fästningar och frigjorde därmed äldre trupper till fältarmén.

Som en följd av freden i Roskilde den 26 februari 1658 upplöstes Skånska regementet. Som en kompensation för detta beslutades det i maj att Jylland skulle ha två nationella regementen och en överste utnämndes för det nya regementet. Men några nya utskrivningar genomfördes inte under den korta fredsperioden och av det gamla jylländska regementet återstod endast 600 man. Det var först under 1659 som utskrivningar kunde genomföras så att de jylländska regementena kunde organiseras i åtta kompanier vardera

När det återigen blev krig mot Sverige den 5 augusti 1658 blev det nämligen svårt att skriva ut ytterligare soldater eftersom svenskarna snabbt tog kontroll över nästan hela Danmark. För att förstärka sin egen armé och beröva danskarna potentiella rekryter genomförde svenskarna omfattande utskrivningar på ockuperat territorium. De danskar som tvingades till tjänstgöring i den svenska armén, och inte lyckades rymma, skickades framför allt till Baltikum. Det exakta antalet är okänt men i källor från Jylland finns det anekdotiska uppgifte om att "hver tredie mand" eller "hver femte mand" fördes bort under den knappt två månader långa ockupationen. Efter befrielsen av Jylland genomfördes utskrivningar endast i områdena norr om Limfjorden. Detta eftersom huvuddelen av landskapet öronmärktes för att underhålla de allierade trupper som hade kommit till Danmarks undsättning. Rekryteringen till de nationella regementena försvårades ytterligare av att den danska regeringen föredrog att använda utskrivna soldater för att fylla luckor i värvade förband.

Mellankrigstiden 1660–1675

Efter freden i Köpenhamn den 26 maj 1660 genomfördes utskrivningar för att göra de tre nationella regementena kompletta innan de hemförlovades (Själländska samt Norra och Södra jylländska). Till skillnad från tidigare krig upplöstes inte de värvade regementena eftersom den numera enväldige Frederik III ville ha en så stor stående armé som möjligt. Det stod dock klart att Danmarks ekonomiska resurser var starkt begränsade och en serie reduktioner ägde rum som bland annat ledde till att de två jylländska regementena slogs ihop. Men sammanslagningen återställdes redan i augusti 1661 då det också bestämdes att bilda ett fjärde nationellt regemente på Fyn. Trots att värvade regementen föredrogs så hade insikten sjunkit in att de var för dyra och att de nationella regementena behövdes för att kunna upprätthålla en stor stående armé.

Varje regemente skulle ha åtta kompanier och varje kompani skulle ha en kapten, en löjtnant, två sergeanter, tre korpraler och en trumslagare. Kompanistaben utökades 1664 med en fänrik och en underofficer. Fänrikens uppgift var att bära fanan och dessa hade lämnats tillbaka till tyghuset efter fredsslutet 1660. Men 1663 kom krav från officerarna att få tillbaka dem vilket ledde till att fänrikar återinfördes och att en förordning utfärdades 1664 som bestämde utseendet på de nationella regementenas fanor.

Eftersom utskrivningar genomfördes oregelbundet, ofta med flera års mellanrum, varierade den effektiva styrkan på de nationella regementena. Men i samband med rustningar för ett kort krig mot England 1666 uppnåddes en effektiv styrka på 5347 man. På grund av problem med så kallade ödegårdar som inte kunde bidra till rekrytering av soldater omfördelades rotarna ("lægderna") år 1673 och gjordes större för att fördela bördan mer rättvist (varje rote ansvarade för en enskild soldat). Detta innebar en reducering av lantmilisens nominella styrka till 4911 man. Före reformen var den nominella styrkan ca 5730 man. Alla regementen hade fortsatt åtta kompanier och reformen strävade efter att göra kompanierna lika stora inom regementena även om de skiljde sig mellan regementena.

Under 1600-talet hade utskrivningar även ägt rum i Slesvig-Holstein, men det hade visat sig vara mycket svårt att bilda militärt användbara nationella förband i dessa hertigdömen. Befolkningen hade litet intresse av att bidra till Danmarks försvar och de unga männen kunde lätt flytta till ett annat tyskt furstendöme om statsmakten blev för krävande. Men trots kraftigt motstånd från lokalbefolkningen beslöt den nya enväldiga kronan att upprätta ett nationellt regemente i Slesvig-Holstein år 1663. Att få regementet komplett och i gott skick skulle dock bli ett återkommande bekymmer.

Skånska kriget 1675–1679

Sommaren före krigsutbrottet i september 1675 genomförde Danmark en omfattande upprustning av sin armé enligt en i förväg uppgjord plan. De nationella regementena fördubblades (fanor för detta ändamål hade tillverkats redan 1673). På riksdanskt territorium skedde detta genom en andra utskrivning som skapade dubbletter till de gamla regementena. Regementet i Slesvig-Holstein delades i ett slesvigskt och ett holsteinskt regemente som förstärktes med tvångsrekryterade soldater från Holstein-Gottorps armé som hade upplösts efter en dansk invasion. I grevskapet Oldenburg som hade blivit danskt 1667 sattes ett nationellt regemente upp för allra första gången.

Sammanlagt blev det nu 11 nationella regementen som organiserades i 12 kompanier à 100 man. Undantaget var de fyra riksdanska dubbletterna som bara skulle åtta kompanier med samma organisation som år 1673. Tanken med det utökade antalet kompanier var att bilda åtta kompanier starka fältregementen medan de övriga fyra kompanierna skulle användas som garnisonstrupp. Från och med 1676 började de gamla riksdanska regementena att betraktas som värvade eftersom det bara var de nya regementenas förluster som ersattes genom utskrivning. De gamla regementena som fylldes på genom värvning började därför att benämnas efter deras chefer medan de nya regementena tog över provinsnamnen helt och hållet.

Efter slaget vid Lund skedde en omorganisation av de nya nationella regementena så att även de skulle bestå av 12 kompanier à 106 man (inklusive stab) och avlönas på samma sätt som värvade soldater. Kanske var planen att upprepa vad som hade hänt 1675 och skapa en tredje uppsättning nationella regementen medan den andra uppsättningen omvandlades till värvade regementen. En ny fullständig utskrivning genomfördes också 1677, men arméns kraftiga förluster under föregående års fälttåg innebar att de nya utskrivna soldaterna användes till att fylla luckor i de övriga regementena, såväl värvade som nationella. Dessutom fördelades de utan hänsyn till geografisk hemvist. I samband med de nya utskrivningarna bestämdes det att kompanierna skulle utökas till 150 man (varav 132 meniga) för samtliga regementen, vilket dock inte uppnåddes. I oktober 1678 nedsattes kompanistorleken till 125 man (inklusive stab). Men förluster under kriget gjorde det svårt att nå de nominella storlekarna på regementena.

Slutet för lantmilisen

Under skånska krigets försvann gradvis skillnaden mellan värvade och nationella regementen, och när fred slöts var alla regementen värvade. De gamla nationella regementena hade från och med 1676 fyllt vakanser genom värvning och uppfattades då som värvade. Från 1677 användes utskrivningar för att fylla vakanser i både värvade och nationella regementenas utan någon hänsyn till geografisk hemvist. Dessutom blev alla nationella regementen avlönade av kronan i likhet med värvade regementen istället för som tidigare av sina rotebönder. Under krigets gång och vid fredsslutet skedde även sammanslagningar av förband som inte tog någon hänsyn till huruvida de var värvade eller nationella.

Besväret med att skriva ut folk i hertigdömena Slesvig-Holstein och grevskapet Oldenburg gjorde att utskrivningarna där snabbt ersattes med skatter som gick till värvning istället. Senare skedde samma sak inom det danska riket där den sista riktiga utskrivningen ägde rum vintern 1677–78. Den allra sista "utskrivningen" ägde visserligen rum i november 1678 men då var det pengar och inte rekryter som kungen krävde.

Orsaken till att lantmilisen avvecklades var att de omfattande utskrivningarna inför och under kriget hade berövat jordbruket viktig arbetskraft. Inte bara genom att unga män tvingades göra militärtjänst, utan även för att män som ville undvika utskrivning flydde i stora mängder in till städerna eller utomlands. Christian V valde därför att ersätta utskrivningar med skatter och så långt det gick värva utlänningar för att minska skadan på Danmarks ekonomi. Detta förändrades inte under den följande fredsperioden, De kvarvarande utskrivna soldaterna lovades avsked så fort en värvad soldat kunde ersätta dem. Och trots upprepade önskemål från Christian V:s generaler om att återupprätta lantmilisen skulle detta inte ske förrän drygt 20 år senare när hans son Frederik IV satte upp en ny lantmilis år 1701.

Skånska regementet

Bildades 1615 och bestod av 1792 man fördelade på nio kompanier varav fyra rekryterades i Skåne (751 man), tre i Halland (627 man), ett från Blekinge (214 man) och ett från Själland (200 man).

Den själländska delen utökades 1621 till 1200 man fördelade på två kompanier, vilket innebar en total styrka på 2800 man fördelade på tio kompanier. De själländska kompanierna avskiljdes 1628 och bildade ett eget regemente medan de återstående åtta kompanierna år 1632 utökades till sammanlagt ca 2 100 man. Utöver dessa bildades två separata adelskompanier år 1638 som rekryterades bland frälsebönderna och sammanlagt bestod av 450 man.

1642 infördes reservmanskap som fördubblade regementets styrka. Detta hade först ingen kompaniindelning och därmed inga egna befäl utan var avsett att ersätta förluster bland det ordinarie manskapet. Under Torstenssonkriget 1643–1645 bildade de dock egna kompanier.

Efter freden i Brömsebro 1645 upplöstes den halländska delen av regementet och även reservmanskapet avskaffades. Återstoden fick år 1647 en styrka på 1500 man fördelade på elva kompanier (adelskompanierna ej inräknade). Redan 1649 reducerades regementet av ekonomiska skäl till fem kompanier och adelskompanierna upplöstes.

År 1652 återinfördes de två adelskompanierna som nu hade en styrka på 600 man medan Skånska regementet hade 1200 man. Övriga förband i Skåne utgjordes av två värvade infanterikompanier förlagda som garnison i fästningarna (ca 400 man) och 800 ryttare (varav 200 man från Adelns rusttjänst och 600 utskrivna sockenryttare). Sammanlagt försvarades Skåne av ca 3000 man.

Inför Karl X Gustavs krig 1657–1658 planerades Skånska regementet tillsammans med adelskompanierna att delas i två regementen med dubbelt så många kompanier som tidigare. Men antalet befäl som hann rekryteras innan den nye regementschefen Fuchs avled räckte inte till mer än fyra kompanier och dessa återförenades med det gamla regementet. Fortsatta utskrivningar resulterade dock i att Skånska regementet bestod av 24 kompanier i juli 1657 (inklusive adelskompanierna) med i genomsnitt ca 100 man. Dessutom tillkom genom värvning i Skåne tio infanterikompanier och tre dragonkompanier.

Under både Torstenssonskriget och Karl X Gustavs krig försvarade regementet sina hemprovinser. Det var dock aldrig samlat och var i praktiken uppdelat på flera olika fältförband och fästningsgarnisoner. De lokala befälhavarna litade inte på utskrivet manskap och såg till att blanda dem med värvade kompanier.

Som en följd av freden i Roskilde den 26 februari 1658 upplöstes Skånska regementet.

Själländska regementet

Härstammar från det Själländska kompaniet av det Skånska regementet som sattes upp genom utskrivning 1615. 1628 blev det ett eget regemente och 1675 sattes ytterligare ett själländskt regemente upp genom utskrivning. Båda två omvandlades till värvade regementen under skånska kriget och slogs samman 1678. Dess tre bataljoner ingick i olika hjälpkårer i utländsk tjänst 1701–1714 vilket resulterade i att varje bataljon blev upplöst och förenades med andra regementen. Livbataljonen sattes 1714 in i Zepelins regemente som då också tog över namnet Själländska regementet.

Det ursprungliga själländska kompaniet bestod av 200 man, fast redan år 1621 utökades det till 1200 man fördelade på två kompanier, huvudsakligen rekryterat från skattebönderna. Bristen på befäl i förhållande till manskapet gjorde kompanierna svårhanterliga. Det förbättrades något genom att det nyligen bildade Själländska regementet enligt förordningen från 1632 skulle bestå av sex kompanier (4 på Själland och 2 på Lolland-Falster) med sammanlagt ca 2200 man (varav 1600 man från Själland). Denna styrka fördubblades 1642 när reservmanskap infördes. Reservsoldaterna var ursprungligen avsedda att enbart ersätta förluster i de ordinarie kompanier men under Torstenssonkriget 1643–1645 bildade de egna kompanier. Strax innan krigsutbrottet hade även det ordinarie regementet utökats med fyra kompanier genom rekrytering från kronobönderna och frälsebönderna hade sedan 1638 bidragit med 360 man i ett separat adelskompani.

Efter Torstenssonkriget avskaffades reservmanskapet och Själländska regemente organiserades i åtta kompanier (1700 man) som enbart rekryterades på Själland. Dess överste var dock även chef över ett annat regemente med åtta kompanier som rekryterade 1100 man på Fyn och Lolland-Falster. Redan 1649 slogs de ihop till ett åtta kompanier starkt regemente. I början av 1657 bestod de fyra själländska kompanierna av sammanlagt 1600 man medan de fyra kompanierna från de övriga öarna bestod av 800 man. Som en förberedelse inför krigsutbrottet samma år utökades befälskåren i Själländska regementet genom att det omorganiserades till 22 kompanier. Adelskompaniet hade upplösts 1649 men flera sådana adelskompanier sattes upp 1652 och under Karl X Gustavs krig utgjorde de ett eget regemente med 700 man. Under den svenska ockupationen av Själland förstärktes Själländska regementet i augusti 1659 med rekryter från norra Jylland.

När armén omorganiserades efter Karl X Gustavs krig separerades Fyn & Lolland-Falster från Själländska regemente år 1661 vars åtta kompanier nu enbart rekryterades från Själland och Samsö. Dess styrka fastställdes 1673 till 1500 man som rekryterades och avlönades från lika många rotar ("lægder"). 1675 fick rotarna sätta upp ett nytt regemente ("Nya själländska eller "Andra själländska") som i fortsättningen tog över rotarna medan Gamla Själländska omorganiserades till ett 12 kompanier starkt värvat regemente. Till en början var Nya Själländskas manskap fördelat i fyra kompanier men i slutet av augusti fördubblades kompanierna genom delning.

I början av 1677 omorganiserades Nya själländska till 12 kompanier och förstärktes med 646 utskrivna rekryter från Fyn och dessutom med resterna av Första fynska regementet (de själländska rekryterna gick istället till det värvade Prins Georgs regemente). Nästa utskrivning i slutet av 1677, som blev den sista under kriget, gav inga rekryter till Nya själländska. Det var Prins Christians och Drottningens regementen som fick de själländska rekryterna denna gång. Istället reducerades Nya själländska regementet till sex kompanier och slogs samman med Jacob Stuarts värvade regemente som bildade den andra halvan av ett normalstort (värvat) regemente. Det fick namnet Själländska och tog över de tolv fanorna från Nya själländska. Stuart blev regementschef men ställdes inför krigsrätt hösten 1678 och fråntogs då regementet som istället förenades med det nu kraftigt decimerade Gamla själländska regementet.

Efter freden 1679 kompletterades Själländska regementet med manskap från Pflanz värvade regemente. Det återstående manskap som fortfarande var utskrivet skulle avlösas av värvade så fort det var möjligt. Resultatet blev att Själländska regementet i allt högre grad dominerades av tyskspråkiga soldater. År 1726 var 51 % av soldaterna tyskar, 34 % danskar, 4 % svenskar, 3 % norrmän och 7 % övriga.

Chefer och fältslag
1628	Jesper Frijs
1633	Christopher Steensen
1651	Axel Urup
1655	Erik Quitzow
1661	Georg (Jørgen) Møller
1666	Niels Rosenkranz
1672	Carl von Osten
Maj 1676	Jean de la Haye († vid Landskrona)
Juli 1676	Christian Lange	1677 Landskrona
1677	Balthazar Knoblauch
1679	Julius Ernst Tettau
1684	Adam Frederik Trampe	1690 Boyne
		1692 Steenkerke  1693 Neerwinden
1696	Georg Christoph Puttkamer	1704 Blenheim
1706	Laurent de Boisset	1706 Ramillies  1708 Oudenaarde  1709 Malplaquet
1714	Daniel Ernst Zepelin
1728–1742	Frederik Valdemar Folkersam
Nya själländska regementet
1675	Martin Bertelsen (Barthold)
Feb. 1677	Hertigen av Croi
Juni 1677	Andreas Fuchs
1677–1678	Jacob Stuart

Fälttåg och garnisonsorter

Under Torstenssonkriget användes regementet huvudsakligen som strandvakt i hemprovinsen. Men två kompanier ingick i en styrka som landsteg i Holstein den 24 juli 1644 och upprättade en skans vid Christianspris. Denna skans stormades av svenska trupper den 28 juli som sedan misshandlade och massakrerade garnisonens danskfödda soldater. Av totalt 1300 man blev endast ca 80 tyskar skonade. I september samma år överfördes fyra kompanier (1200 man) tillfälligt till Skåne för att delta i en resultatlös höstoffensiv.

Tillsammans med Skånska regementet var det under Karl X Gustavs första krig 1657–1658 avdelat till den skånska fronten och i likhet med det regementet var Själländska inte samlat utan utspritt på olika platser och uppblandat med värvade förband. Under Karl X Gustavs andra krig 1658–1660 låg själlänningarna i garnison i Köpenhamn och försvarade denna under stormningen 1659.

Hösten 1675 deltog Gamla själländskas fältregemente (8 kompanier) i fälttåget i Mecklenburg. Reservkompanierna lämnades kvar som garnison i Helsingør och senare Korsør (1 kompani) samt i Köpenhamn (3 kompanier). Även Nya själländska var förlagt i Helsingør (2 kompanier) och Köpenhamn (6 kompanier). Garnisonskompanier från båda regementena kom under det följande året att bidra med manskap till flottan och delta i erövringen av Gotland. En avdelning från vardera regemente lämnades kvar där som garnison och bildade tillsammans med detachement från andra regementen Gotländska bataljonen.

Efter att ha varit hemma på Själland under första halvan av 1676 deltog Gamla själländskas fältregemente i invasionen av Skåne och blev förlagt i Kristianstad (5 kompanier), Karlshamn (2 kompanier) och Kristianopel (1 kompani). De återstående reservkompanierna blev först förlagda i Ystad för att senare överföras till Landskrona och Helsingborg. En svensk motoffensiv vintern 1676–1677 ledde till förluster för Gamla själländska när svenskarna återerövrade Kristianopel och Karlshamn. De fem kompanierna i Kristianstad hade i april 1677 en styrka på 450 man, medan resten av regementet bildade en bataljon som ingick i fältarmén och deltog i slaget vid Landskrona. Bataljonen i Kristianstad tvingades 1678 kapitulera till svenskarna och det kraftigt reducerade regementet bestod nu bara av fyra kompanier med sammanlagt 278 man som deltog i fälttåget på Rügen 1678.

Nya själländska bidrog till en början med fyra kompanier till garnisonen i Kristianstad men 1677 var regementet fördelat på garnisoner i Helsingør, Korsør och Gotland. Det förflyttades till Glückstadt i Holstein där det i slutet av 1677 förenades med Stuarts regemente. Det deltog tillsammans med Gamla själländska i fälttåget på Rügen hösten 1678 där de två regementena slogs samman till ett. Det förenade Själländska regementet var sedan under sommaren 1679 kommenderat till flottan.

Efter fredsslutet förlades det med fyra kompanier vardera i Köpenhamn, Helsingør och Nakskov. 1684–1689 var halva regementet i Köpenhamn och andra halvan i Holstein. En bataljon var 1689–1698 uthyrd till Sjömakterna och stred på Irland och i Flandern. År 1699 var 12 kompanier förlagda i Köpenhamn, 4 i Helsingør, 1 i Holbæk och 2 i Slagelse.

Under kriget 1700 var dess tre bataljoner placerade i Köpenhamn, Helsingør och Holstein. Efter freden i Traventhal bidrog Själländska med en bataljon till den hjälpkår som var i Sachsen 1700–1701. Med undantag för grenadjärkompaniet ingick den sedan i hjälpkåren i kejserlig tjänst fram till 1703 då den tillsammans med en jylländsk bataljon slogs samman och bildade Tredje danska regementet. Resten av Själländska regementet var 1701–1714 i Sjömakternas (holländsk) tjänst. När dessa två bataljoner återvände till hemlandet upplöstes de så att den ena bataljonen sattes in Prins Carls regemente medan livbataljonen sattes in i Zepelins regemente som då bytte namn till Själländska regementet.

Själländska regementet låg i garnison i Glückstadt fram till 1716 då det överfördes till Köpenhamn. Det skickades 1718 till Norge och deltog i ett fälttåg i Bohuslän innan det 1720 återvände till Köpenhamn där det förblev fram till 1742.

Uniformer

Båda regementena 1670-1677	Nya själländska 1677-1678	Sammanslagna reg. Oktober 1678	1685
Röd rock med gult foder och röda uppslag. 36 tennknappar år 1675. Pajrockar juli 1677. I maj 1676 var grenadjärerna klädda i grå rockar med blå uppslag medan timmermän och artillerikuskar hade grå rockar med röda uppslag. Kapten Spormanns kompani i Korsør hade röda rockar med blått foder, vilket under andra halvan av 1677 ändrades till gult foder.	Hade mycket bristfällig mundering innan det hösten 1677 fick nya röda rockar med blått foder och tennknappar samt blå byxor. 1678 var rocken röd, uppslagen och foder blå, hattarna grå utan kanter, strumporna vita och byxorna av gult skinn. Vietinghoffs bataljon i Wismar hade blå byxor och 48 tennknappar på rocken.	Ljusgrå rock med blått foder och blå uppslag. 48 tennknappar i Knoblauchs bataljon och 60 tennknappar i Teutmanns bataljon. Vietinghoffs bataljon behöll de röda rockarna med blå uppslag och 48 tennknappar. 1679 skinnbyxor och möjligen vita strumpor.	Blå rock med vita uppslag och vitt foder. Skjold Petersen anger uniformen 1677-1681 som ljusgrå rock med rött foder och röda uppslag. Detta matchar den uniform som enligt Hasselager/Snorrason bars av Stuarts regemente och som slogs samman med Nya själländska i slutet av 1677. De nämner även att det hade skinnbyxor och röda strumpor.
Enligt Skjold Petersen hade Nya själländska ljusgröna rockar med högröda uppslag och foder 1675-1677.
1691-1695, (1708?)	1704	1714-1716	1716-1723
Ljusgrå rock med blå uppslag och blått foder (mörkblå nyans enligt Snorrason).	Blå rock med vita uppslag och vitt foder. I holländsk tjänst 1701-1714.	Röd rock med uppslag, foder (och benkläder?) i feuille morte samt mässingsknappar.	Samma som tidigare fast med röd väst och röda benkläder.
Snorrason nämner ett beslut från 1707 om att Själländska skulle ha mässingsknappar och blått ylle för knapphålen samt blå byxor och strumpor. Dessa färger anges även av Skjold Petersen för år 1708, vilket tyder på att 1691 års uniformsförordning följdes även på 1700-talet trots att Skjold Petersen inte nämner något om grå rockar. 1724-1731 Rocken var röd, uppslag och krage gula med vita kanter, knapphålen vita, mässingsknappar, fodret gult. benkläder och väst röda.  Se Worgewitz teckning från 1728 till höger. Enligt Skjold Petersen fick regementet ut nya uniformer 1713, ?, 1716, 1721, 1724, (1727), 1730 och 1733.

Fanor

Enligt förordningen från 1664 skulle Själländska regementet ha röda kompanifanor med tre blå lejon i ett gult fält strött med nio hjärtan i mitten samt Dannebrogen i övre inre hörnet. Livfanan skulle vara vit. Fanorna skiljdes åt genom att vara dekorerade med olika tänkespråk. Det finns en förteckning av tänkespråken som har redovisats av både Vaupell och Bruhn, men deras stavning skiljer sig åt.

Vaupell Vi lade se vor egen Ære. For os skræckes Land og Vand. Vi ere færdige til Landets Forsvar. Vor Fjende til Frygt. Alle gode Ting ere tre. Brug mange til Strid och faa til Raad. Før swige de svorne end de baarne. Af Mandighed vi yndes.

Bruhn Vi lader see woris egen Ære. For os skreckes Land och Vand. Vi er færdige til Landsens Forsvar. Vor Fiende til Frygt. Alle gode Ting ere trey. Brug mange til Strid och faa til Raad. För swiger de sworne, end de baarne. Af Mandighed wi yndes.

1675 omorganiserades Gamla Själländska regementet så att ytterligare fyra kompanier bildades. Deras fanor förlorades i slaget Landskrona den 14 juli 1677 och är bevarade i Armémuseums samlingar. De skiljer sig från 1664 års förordning genom att inte ha några hjärtan i det gula fältet (se bilden ovan). Nedan finns länkar till både de bevarade fanorna (inventarienumren) och till de avbildningar av dem som utfördes av Olof Hoffman 1677-1709 (kompaninamnen).

9:e kompaniet – (AM.080039) 10:e kompaniet – (AM.080035)

11:e kompaniet – (AM.080036) 12:e kompaniet – (AM.080038)

1683 delades vita fanor med ett blått lejon ut. Höglund/Sallnäs har en beskrivning på en fana som de tror är från 1710-talet. "Gul duk med vildmän som håller en sköld med Själlands vapen, tre blå lejon och nio röda hjärtan på guldfält". Mer information än så verkar det inte finnas om Själländska regementets fanor.

Själländska regementets fana tolkad av Höglund/Sallnäs

Gotländska bataljonen
(även kallad Visbyska bataljonen

Bildades juni 1676 av manskap från Kungens livregemente, Drottningens livregemente, Prins Georg och de två själländska regementena. Dess sex kompanier stod under Barthold Mårtens befäl (Nya själländskas chef) Bataljonen upplöstes när Gotland återlämnades till Sverige 1679 och manskapet överfördes till Kungens livregemente (några till Billes frikompani).

Dess uniform var 1676 röd rock med gult foder (samma som de själländska regementena). Grå byxor omnämns både i augusti 1677 och 1679. I oktober 1677 hade manskapet röda rockar med gröna uppslag. Underofficerarna hade då bruna rockar, de flesta med svarta och några med grå uppslag.

Utöver den värvade bataljonen hade den danska ockupationsmakten genom utskrivning från lokalbefolkningen satt upp tre kompanier som vardera hade 600 man. Dessa kompanier kan ha saknat uniformer.

Fynska regementet

Härstammar från det Fynska kompaniet i Jylländska regementet som sattes upp 1615 genom utskrivning. Under Torstenssonkriget 1643-1645 avskiljdes det nu förstärkta fynska manskapet och blev ett eget regemente. En reducering av armén 1649 innebar att detta regemente slogs ihop med Själländska regementet. Det blev återigen ett eget regemente 1661 bestående av en bataljon från Fyn och en annan från Lolland-Falster. Omvandlades till ett värvat regemente när ett nytt regemente från Fyn sattes upp genom utskrivning sommaren 1675. Efter svåra förluster i slagen vid Halmstad och Lund upplöstes det gamla regementet i december 1676. Det nya regementet tog över dess befälskår och omvandlades vid samma tid till ett värvat regemente.

Fynska regementet bestod av åtta kompanier och rekryterade i likhet med sin föregångare från 1640-talet hälften av sitt manskap från Fyn & Langeland och den andra hälften från Lolland-Falster & Mön. År 1673 indelades dess rekryteringsdistrikt i 1245 rotar ("lægder" på danska) vars bönder skulle rekrytera och avlöna varsin soldat. Dessa rotar fick sommaren 1675 sätta upp ytterligare ett regemente ("Nya fynska" eller "Andra fynska") som i fortsättningen tog över rotarna medan Gamla Fynska omorganiserades till ett 12 kompanier starkt värvat regemente. Till en början var Nya Fynskas manskap fördelat i fyra kompanier men i slutet av augusti fördubblades kompanierna genom delning.

Gamla fynska regementet drabbades av mycket höga förluster vintern 1675-1676 som en följd av dåliga förläggningskvarter. Fältregementets 800 man reducerades med 500-600 man. Det återvände till Fyn för att utan framgång ersätta förlusterna genom värvning. Istället plundrade det sina övriga kompanier för att kunna bidra med en fyra kompanier stark bataljon till fältarmén som landsteg i Skåne medan fyra mycket svaga kompanier lämnades kvar i Nyborg (de hade bara en fjärdedel av sin nominella styrka). I slaget vid Halmstad den 17 augusti 1676 blev fältbataljonens kompanier tillintetgjorda och endast ca hälften av manskapet lyckades under den följande månaden ta sig tillbaka till danska armén. De återstående kompanierna i Nyborg överfördes till Skåne för att förstärka fältbataljonen som sedan drabbades av ytterligare kraftiga förluster i slaget vid Lund. Därefter upplöstes Gamla fynska regementet så till vida att dess befäl överfördes till Nya Fynska medan manskapet användes för att fylla luckor i Nya själländska regementet.

Nya fynska hade under sommaren 1676 försökt komplettera sin lolländska bataljon med värvning men trots det uppnådde den bara halva styrkan. Den andra bataljonen deltog i skånska fälttåget och drabbades av lika höga förluster som Gamla fynska i slaget vid Halmstad. Den skickades därefter tillbaka till Fyn för att reorganiseras.

Vintern 1676-77 fick regementet samma organisation som värvade regementen (12 kompanier med en nominell styrka på 150 man) och blev även avlönat som ett sådant. Åtta kompanier överfördes till Wismar i april 1677 där det genom värvning skulle uppnå den planmässiga styrkan på 1200 man, medan de övriga fyra kompanierna fördes till Kristianstad där de under belägringen krympte till 154 man totalt vid kapitulationen 1678. De soldater som skrevs ut från regementets gamla rekryteringsdistrikt i Danmark användes i början av 1677 till att fylla luckor i Nya själländska och Prins Frederiks regemente (Fyn) samt Nya sydjylländska (Lolland-Falster). Det sistnämnda regementet fick även i slutet av 1677 manskap från både Fyn och Lolland-Falster, vilket var den allra sista utskrivningen fram till år 1701.

Efter skånska krigets slut upplöstes Fynska regementet och dess manskap överfördes till Edmund Esches regemente som ursprungligen hade tillhört furstbiskopsdömet Münsters armé. Esches regemente tog över namnet Fynska och nu var Fynska inte bara ett värvat regemente utan det blev i allt högre grad ett tyskspråkigt regemente. Ännu år 1726 var 65 % av manskapet tyskar.

Fälttåg och garnisonsorter

Skånska kriget inleddes med att Gamla fynska regementet deltog med två bataljoner i det mecklenburgska fälttåget 1675 som lades i garnison i Wismar efter dess erövring den 13 december. Den tredje bataljonen hade i augusti överförts till Holstein men återvände redan i början av 1676 till Fyn tillsammans med det kraftigt försvagade fältregementet. Det kunde nu bara bidra med en bataljon i det skånska fälttåget och den drabbades av kraftiga förluster i slagen vid Halmstad och Lund (däremellan låg den i garnison i Ystad). Trots förstärkningar från hemmavarande kompanier blev regementet upplöst i december när dess överste ställdes inför krigsrätt och avsattes. Han hade varit tillfälligt arresterad redan under sommaren varför dess fältbataljon då hade letts av Nya fynskas regementschef.

Nya fynska regementet deltog med sin fynska bataljon i fälttåget i Skåne under sommaren 1676 och drabbades av kraftiga förluster i slaget vid Halmstad och återvände därefter till Fyn. Den lolländska bataljonen var förlagd i Nakskov.

Åtta av Fynska regementets kompanier lades i garnison i Wismar i april 1677 medan fyra kompanier förlades först i Landskrona och sedan i Kristianstad där de tvingades kapitulera till svenskarna i augusti 1678. Den wismarska delen av regementet deltog i september 1678 i erövringen av Rügen. 1679 samlades regementet i Holstein och förenades med Esches regemente.

Efter skånska krigets slut lades regementet i garnison i Odense (4 kompanier) och Nyborg (8 kompanier). Men under 1680-talet användes det ofta som arbetskraft för att förbättra fästningar på Själland. 1689-1698 var en bataljon uthyrd till Sjömakterna och stred på Irland och i Flandern.

År 1699 var 6 kompanier förlagda i Odense, 4 i Nyborg, 1 i Assens, 1 i Faaborg, 1 i Svendborg och 6 i Rendsburg. Hösten samma år samlades två bataljoner i Slesvig för att ingå i huvudarmén under 1700 års fälttåg. Tre kompanier lämnades kvar i Nyborg och ett fördes över till Korsør.

År 1709 var dispositionen: 2 kompanier i Nyborg, 1 Fredericia, 5 i Rendsburg och 4 i Friedrichsort. En bataljon (7 kompanier) hade först varit i sachsisk tjänst 1700-1701 och deltog sedan i spanska tronföljdskriget 1701-1714 i Sjömakternas (holländsk) tjänst. De hemmavarande bataljonerna deltog i skånska (1709-1710) och nordtyska fälttågen (1711-1716). Regementet låg därefter i garnison i Fredericia, Nyborg och Köpenhamn under resten av stora nordiska kriget.

Uniformer

1675	1676-1677	1677-1681	1685
Grå rock med grönt foder och uppslag. Till skillnad från Skjold Petersen uppger Hasselager/Snorrasson att den gröngula uniformen bars redan 1675. De hävdar dessutom att den uniformen bars av Andra fynska medan Skjold Petersen skriver att Andra fynskas uniformer är helt okända.	Grön rock med gult foder och uppslag. Tennknappar. Grenadjärerna klädda i grå rockar med blå uppslag och svarta granatväskor medan timmermän och artillerikuskar hade grå rockar med röda uppslag och grå pajrockar.	Ljusgrå rock med grönt foder och uppslag. Tennknappar. Gröna benkläder 1679.	Grön rock med uppslag och foder i vitt
		Vilken nyans som Fynska regementets gröna färg hade nämns inte förrän 1735 då den uppgavs vara mörkgrön. En plansch från 1716 som visar de olika regementenas ärmuppslag har dock avbildat Fynska regementen med en ljusgrön nyans.
1691-1710		1714-1716	1716-1721
Förordningen från 1691 anger ljusgrå rock med uppslag och foder i grönt. I en källa från 1702 uppgavs dessutom att väst och benkläder var gröna, knapparna vita, hattgalon gul och kokarden grön-vit (officerarna hade gråvit väst och hattgalon av guld). Kragen uppgavs ha varit röd, men det kan ha varit halsduken som avsågs. En spionrapport från 1709 nämner "vita rockar och kappor med gröna uppslag och kragar".		Röd rock med grönt foder, uppslag och benkläder samt sedan 1712 mässingsknappar.	Samma som innan men benkläder och väst ska nu vara röda.
		Någon gång under perioden 1721-1735 blev västen grön, men i övrigt skedde inga förändringar.

Enligt Skjold Petersen fick regementet ut nya uniformer 1709, ?, 1715, ?, (1720), 1723, 1726, 1728, 1732 och 1735.

Fanor

Enligt förordningen från 1664 skulle Fynska regementet ha gröna kompanifanor med en gul lindorm i rött fält i mitten samt Dannebrogen i övre inre hörnet. Livfanan skulle vara vit. Det ursprungliga förslaget från november 1663 hade nämnt gula kompanifanor med den gula lindormen i det övre inre hörnet. Fanorna skiljdes åt genom att vara dekorerade med olika tänkespråk. Det finns en förteckning av tänkespråken som har redovisats av både Vaupell och Bruhn, men de är inte helt samstämmiga. Vaupell har moderniserat texten men det finns även andra skillnader där jag tror att det är Bruhn som avviker från originalet. För andra kompaniet har Bruhn skrivit "Guld" när det rimligen borde vara "Gud". Och han i ett annat sammanhang redovisat texten på Andra fynskas livfana med den tysk-svenska bokstaven Ö trots att den bevarade fanan har ett Ø:

Vaupell Sejr og Styrke. Gud er vor Tillid og Styrke. For Konge og Fædreland. Haabet beskæmmer ikke. Vær bestandig indtill Enden. Herren vill udføre din sag. Gud stiller Strid til Verdens Ende. Hævnen tilhører Herren.		Bruhn Seyr och Styrke er af Herren. Guld er vor Tillid og Styrke. For Kongen och Fædrenelandet. Hobit beskemmer icke. Vær bestandig indtill Enden. Herren vill udføre din sag. Gud stiller Strid til Werdsens Ende. Hefnen tilhörer Herren.
Fanan ovan tillhörde Gamla fynska 5:e kompani och förlorades möjligen vid  Helsingborgs kapitulation den 30 december 1676. Originalet förvaras på Armémuseum. Där finns också en mycket söndrig fana från slaget vid Lund som tillhör 6:e kompaniet.

Nya fynskas livbataljon förlorade samtliga fanor i slaget vid Halmstad den 17 augusti. Dessa är avbildade nedan i två varianter. Dels i form av de målningar av svenska troféer som utfördes av Olof Hoffman 1677-1709 och dels som foton av två bevarade fanor i Armémuseums samlingar.

Foton på Olof Hoffmans avbildningar av fanorna (färgåtergivningen på dem i mitten tycks ha blivit väldigt mörk). Notera blodfläckarna på livfanans nedre hörn. Kulorna under kransen anger vilket kompani fanorna tillhörde.
	Foto på livfanan i dess nuvarande skick. Tänkespråket lyder: "Krig prøffuer Manddom". (AM.080044)		Fotot på tredje kompaniets fana till vänster i dess nuvarande skick (AM.080045). Fjärde kompaniets fana är väldigt fragmentariskt (AM.080047) och Andra kompaniets fana har jag inte lyckats hitta i Digitalt museum.

Utöver detta är väldigt lite känt om detta regementes fanor. Fanorna för en bataljon som var i Sjömakternas tjänst har dock blivit beskrivna. Dessa var gröna med en silverfärgad lindorm i ett rött fält omgivet av ett krönt ljusblått ordensband (vilket borde avse Elefantorden). Troligen hade de hemmavarande bataljonerna samma typ av fana under stora nordiska kriget.

Fynska regementets fana tolkad av Höglund/Sallnäs

Jylländska regementet

Det första jylländska bildades 1615 genom utskrivning men upplöstes som en följd av den kejserliga ockupationen av Jylland 1627-1629. Det återupprättades 1632 och ett andra jylländskt regementet bildades 1658. Inför skånska kriget fördubblades antalet jylländska regementena 1675 genom en ny utskrivning. De gamla regementena omvandlades omgående till värvade regementen. Samtliga jylländska regementen upplöstes 1679 men ett av dem fick sitt manskap överfört till ett värvat tyskt regemente som tog över namnet Jylländska regementet

Rekrytering

När Jylländska regementet sattes upp 1615 bestod det av nio kompanier jyllänningar (2001 man) och ett kompani från Fyn (200 man). Förordningen från 1621 justerade detta till 1800 jyllänningar och 400 man från Fyn (fördelade på två kompanier. Den kejserliga invasionen och ockupationen av Jylland 1627-1629 ledde till att Jylländska regementet i praktiken upplöstes och det återupprättades först 1632 med en styrka på ca 2700 man (åtta jylländska och två fynska kompanier). År 1638 tillkom fristående adelskompanier rekryterade från frälsebönder med 900 man från Jylland (fyra kompanier) och 300 man från Fyn (ett kompani). 1642 fördubblades regementet genom att reservmanskap infördes. Men i likhet med kejsarkriget innebar Torstensskriget 1643-1645 att Jylland ockuperades och att rekryteringen därmed reducerades till dem som på frivillig väg kunde ta sig till de danska öarna.

Efter Torstenssonkriget reorganiserades Jylländska regementet 1647 så att det skulle bestå av 2800 man fördelade på 16 kompanier. Dessa bestod enbart av jyllänningar eftersom manskapet från Fyn hade bildat ett eget regemente. Men av ekonomiska skäl reducerades regementet till sju kompanier år 1649 och adelskompanierna var indragna 1649-1652. Inför Karl X Gustavs krig hade Jylländska regementet (inklusive adelskompanier) en styrka på ca 2300 man fördelade på 14 kompanier. Ytterligare tre jylländska regementen sattes upp genom utskrivning sommaren 1657 med en styrka på 1000 man vardera. Dessa dåligt rustade regementen (de hade inga uniformer) gick dock förlorade redan i oktober när fästningen Frederiksodde föll till svenskarna. Även det ordinarie regementet drabbades av kraftiga förluster och i likhet med föregående krig gjorde den svenska ockupationen det svårt att rekrytera nytt manskap. Ännu ett jylländskt regemente bildades i maj 1658 och även om det skulle bli mer varaktigt så existerade det till en början bara på pappret eftersom nya utskrivningar genomfördes först 1659. Och då var utskrivningarna begränsade till allra nordligaste Jylland som även fick skicka rekryter till värvade regementen. Det äldre regementet hade i mars 1660 endast en styrka på 230 man.

Omedelbart efter freden den 27 maj 1660 kompletterades de två jylländska regementena med nya utskrivningar varefter de blev hemförlovade. En mycket tillfällig sammanslagning till ett åtta kompanier starkt regemente ägde rum i februari 1661 och återställdes i augusti samma år. Båda regementena hade fått sina rekryter från hela Jylland men 1661 fick de separata rekryteringsdistrikt så att det äldre regementet fick norra Jylland (Ålborgs och Viborgs stift) medan det yngre fick södra Jylland (Ribe och Århus stift). Båda två skulle ha åtta kompanier och en reform år 1673, som innebar en reducering, fastställde styrkan till 984 man för Nordjylländska och 1182 man för Sydjylländska.

Inför Skånska kriget fördubblades antalet jylländska regementena genom att vardera rekryteringsdistrikt satte upp ytterligare ett fulltaligt regemente sommaren 1675, till en början bara fyra kompanier men redan i augusti organiserades de på åtta kompanier. De gamla regementena å andra sidan omorganiserades till tolv kompanier vardera och blev värvade regementen. De nya regementena kom också att avlönas som värvade regementen (med tolv kompanier) från och med 1677 även om de fortsatte att få utskrivna rekryter. Fast medan Nya nordjylländska regementet fick 789 rekryter från sitt eget distrikt i norra Jylland i början av 1677 så fick Nya sydjylländska regementet 454 man från Lolland-Falster. De sydjylländska distrikten levererade istället sina rekryter till Prins Christians (742 man från Århus stift) och Prins Frederiks regementen (472 man från Ribe stift och dessutom 200 man från nordjylländska Viborgs stift). Även från nästa utskrivning som ägde rum vintern 1677-1678 fick Nya sydjylländska sina rekryter från Lolland-Falster (227 man) och dessutom från Fyn (200 man) medan Nya nordjylländska fick sina från hemdistriktet. Huvuddelen av de jylländska rekryterna gick denna gång till Prins Frederiks och Prins Georgs regementen. Detta blev sedan den sista riktiga utskrivningen fram till 1701 eftersom regeringen nästa år krävde pengar istället för rekryter.

De två gamla jylländska regementena blev 1677 reducerade till åtta svaga kompanier. Som en följd av svåra förluster under en misslyckad stormning av Malmö i juni, blev de nämligen av med en bataljon vardera vars manskap användes till att fylla luckor i Prins Frederiks (från Gamla sydjylländska) och Prins Georgs regementen (från Gamla Nordjylländska). Återstoden av regementena var förlagda i Wismar och de hade redan i början av 1677 beordrats att genom värvning komma upp i en styrka på 1200 man vardera. Men detta uppnåddes inte och Gamla nordjylländska som bara bestod av 300 man försvann i början av 1679 när dess manskap sattes in i Prins Christians regemente. Efter freden blev även Gamla sydjylländska upplöst och understucket Prins Christians regemente. Nya Nordjylländska fick samtidigt lämna ifrån sig en bataljon till Prins Georgs regemente medan de övriga två sattes in i Prins Frederiks regemente. Nya sydjylländska upplöstes och manskapet överfördes till Wedels regemente som döptes om till Jylländska regementet. Detta regemente hade ingått i en hjälpkår från furstbiskopsdömet Münster som nu gått över i dansk tjänst. De sista resterna av de nationella jylländska regementena var ett kompani Nya nordjylländska som förblev i Köpenhamns garnison som ett frikompani fram till 1685 då det införlivades med Livgardet till fot. På samma sätt levde ett kompani från Nya sydjylländska kvar som garnison i Fredericia.

Den nya värvade Jylländska regementet var tyskspråkigt och de återstående utskrivna soldaterna beviljades avsked så fort nya soldater hade värvats i deras ställe. Senare under stora nordiska kriget fylldes det visserligen på med utskrivna danska rekryter för att ersätta förluster i vid Helsingborg år 1710. Men det förblev tyskdominerat och år 1720 var 62 % av manskapet tyskar medan 33 % var danskar. År 1726 hade den tyska andelen ökat till 82 % medan danskarna nu endast utgjorde 15 %.

Chefer och regementsnamn

De fyra jylländska regementena är ofta numrerade från 1 till 4 i historisk litteratur, men dessa benämningar är sentida. När de då två jylländska regementena fick separata rekryteringsområden 1661 blev de benämnda som Nordjylländska (Nordjyske) respektive Sydjylländska (Sydjyske) regementet. Senare när det nationella regementet från Slesvig kom att benämnas som Sydjylländska regementet blev båda riksdanska regementena kallade "Nordjylländska" och skiljdes åt genom numrering. Konstigt nog fick det äldre regementet namnet "Andra nordjylländska". När regementena dubblerades 1675 skiljdes de först åt genom benämningarna "gamla" eller "nya". Men från och med 1676 betraktades de gamla regementena som värvade och blev då benämnda efter sina regementschefer så att endast de nya regementena kallades "Första jylländska" (från Sydjylland, eller rättare sagt mellersta Jylland) och "Andra jylländska" (från Nordjylland). Den flitigt använda nummerserien från 1 till 4 följer dock regementenas ålder och ger de nordliga regementena numren "Första" och "Tredje" vilket resulterar i en begreppsförvirring. Av den anledningen använder jag mig av geografiska benämningar som jag anser vara mer informativa (jag följer här Rockstrohs och Vaupells geografi, Hasselhager/Snorrasons geografiska benämningar är tvärtom jämfört med dem).

Fälttåg och garnisonsorter

När Lennart Torstenssons svenska armé invaderade Danmark i december 1643 evakuerade den danska armén Jylland, men mellan 1000 och 1500 man från det jylländska regementet blev dock kvar och togs tillfånga. Bland dem fanns soldater utan uniformer som svenskarna skickade hem eftersom de trodde att dessa var uppbådade bönder. Det som återstod av regementet överfördes i januari till Sehesteds värvade regemente. Tillräckligt många jylländska officerare och soldater lyckades dock på egen hand lämna det svenskockuperade Jylland under första halvan av 1644 så att regementet kunde återupprättas med en styrka på åtta kompanier. En stor del av regementet kom sedan att tjänstgöra på flottan.

Det deltog i fälttåget i Bremen-Verden under sommaren 1657 och förlorade ca 1000 man.  Sex kompanier (varav två adelskompanier) lades in som garnison i Frederiksodde och dessa hade en effektiv styrka på 500-600 man när fästningen föll till svenskarna den 24 oktober. Det enda som återstod av regementet när freden i Roskilde slöts 26 februari 1658 var fyra kompanier (varav ett adelskompani) med en styrka på 600 man som låg i garnison i de holsteinska fästningarna Glückstadt och Krempe. Även om det från maj 1658 skulle finnas två jylländska regementen förhindrade svensk ockupation rekrytering till dem och det jylländska nationella infanteriet var ännu svagare vid freden i Köpenhamn 1660 än efter Roskildefreden.

Skånska kriget inleddes med en dansk belägring av Wismar hösten 1675 som de gamla jylländska regementena deltog i med åtta kompanier vardera. Deras reservkompanier lämnades kvar som garnisonstrupp i Slesvig-Holstein (Gamla sydjylländska) och i Fredericia (Gamla nordjylländska). Efter Wismars fall den 13 december lades fältregementena in som garnison i Wismar och i början av 1676 fick de sällskap av sina reservkompanier. Två kompanier Gamla nordjylländska blev kommenderat till flottan i juli 1676 och gjorde ett misslyckat landstigningsförsök på Rügen. Regementet återvände sedan till Wismar förutom två kompanier som lades in som garnison i Kristianopel och därefter tvingades kapitulera till svenskarna den 22 februari 1677. Båda regementena förde över en bataljon till Landskrona i början av 1677 medan en bataljon förblev i Wismar. Efter en misslyckad stormning av Malmö den 26 juni upplöstes Landskronabataljonerna och användes till att fylla luckor i övriga regementen. Wismarbataljonerna levde vidare fram till deras upplösning 1679 trots att den ena (Gamla nordjylländska) inte räknade mer än 300 man. Innan dess upplösning hann dock Gamla nordjylländska bataljonen delta i erövringen av Rügen i september 1678.

De nya regementena deltog inte i 1675 års fälttåg förutom 300 man som blev kommenderade till artilleriet som kuskar. Nya sydjylländska bidrog året efter med bataljon till den fältarmé som invaderade Skåne den 29 juni 1676 medan den andra bataljonen lämnades kvar i Fredericia. Fältbataljonen lades in som garnison i Kristianstad efter dess erövring den 15 augusti. För att förstärka fältarmén fördes under hösten Fredericia-bataljonen och en bataljon Nya nordjylländska över till Skåne vilka sedan deltog i slaget vid Lund den 4 december 1676. De svåra förlusterna i slaget innebar att Nya sydjylländskas bataljon fördes över till Nakskov på Lolland för att ta emot nya rekryter och reorganiseras till sju kompanier. De fördelades sedan på två bataljoner varav en förblev i Naksov (senare även Nyborg) medan den andra skickades till Glückstadt i Holstein. Ett åttonde kompani bildades i Fredericia av främst manskap som hade tjänstgjort som artillerikuskar (i januari 1677 fanns 181 man i Fredericia) och det förblev där under hela kriget varefter det omvandlades till ett frikompani. Regementets andra bataljon (4 kompanier) förblev i garnison i Kristianstad fram till dess kapitulation den 4 augusti 1678 då det hade smält samman till endast 60 man. Innan dess hade en bataljon förts över till Landskrona och en annan kommenderats till flottan som deltog i erövringen av Rügen i september 1678 innan den återvände till Glückstadt.

Den bataljon från Nya nordjylländska som hade deltagit i slaget vid Lund blev förlagd i Landskrona där det efter en månads uppehåll hade 84 friska, 333 sjuka och 116 döda. Den råkade ut för ännu ett nederlag ett halvår senare i slaget vid Landskrona den 14 juli 1677. Den andra bataljonen låg i garnison i Köpenhamn. En del av regementet deltog i erövringen av Rügen i september 1678. Som enda utskrivna regemente skulle det vid en omorganisation i oktober 1678 bestå enligt plan av tre bataljoner med sammanlagt 1500 man (Nya sydjylländska skulle ha 1000 man på två bataljoner).

När skånska kriget upphörde upplöstes alla jylländska regementen. Manskapet från Nya sydjylländska överfördes dock till ett regemente som bytte namn till Jylländska regementet och blev först förlagt i Fredericia och Kolding. Det användes som arbetskraft till att förstärka befästningar i Köpenhamn 1683-1685 och spreds sedan ut på flera jylländska städer. Redan 1686 var största delen av regementet samlat i Holstein och 1687 användes det återigen till fästningsarbeten på Själland. När Danmark stod på randen till krig mot Sverige 1689 var Jyländska regementet förlagt med två bataljoner i Holstein och en i Fredericia och Helsingør. I oktober samma år skickades en bataljon iväg för att ingå i hjälpkåren i Sjömakternas tjänst som deltog i fälttågen på Irland och Flandern 1689-1697. Den hemmavarande delen deltog i fälttåg i Ratzeburg 1693 och raserandet av Holstein-Gottorps befästningar 1697. År 1699 var regementet förlagt med 6 kompanier i Fredericia, 1 i Kolding, 1 i Ribe, 2 i Haderslev och 8 i Rendsburg. Hela regementet deltog i kriget i Slesvig-Holstein år 1700. Efter freden i Traventhal ingick en bataljon i den sachsiska hjälpkåren 1700-1701 och sedan i den kejserliga hjälpkåren fram där den 1703 avskiljdes från moderregementet och uppgick i det nybildade Tredje danska regementet. Den hemmavarande delen blev förlagd i Rendsburg.

Vid krigsutbrottet år 1709 var jylländska regementet förlagt med 2 kompanier i Rendsburg och 10 i Glückstadt. Det deltog i skånska fälttåget 1709-1710 varefter det var förlagt på Själland. 1714 förflyttades det till Glückstadt och deltog sedan i det pommerska fälttåget där det utmärkte sig i slaget vid Stresow. Det återvände till Själland 1716 innan det överfördes till Norge 1718 och var kvar där fram till slutet av 1719. Därefter var Jylländska regementet förlagt i Rendsburg fram till 1728.

Uniformer

Skjold Petersen uppger Nordjylländska regementet hade blå rockar 1663 medan Sydjylländska 1663 hade röda rockar och 1667 grå rockar med uppslag och foder gult. Den gula uppslagsfärgen skulle de enligt honom behålla fram till 1679. Nästa rockfärg för Gamla sydjylländska nämns först 1676-1677 då den var röd och 1677-1679 då den var grå.

Mest information om skånska krigets uniformer har jag fått från Hasselager/Snorrasons artikel, men de är ofta i konflikt med Skjold Petersens mer sparsamma uppgifter.

Skjold Peterson uppgav i sin första bok (från 2005) att den röda rocken delades ut 1713 och att den hade tennknappar 1715-1766. Detta ändrades i hans andra bok (från 2014) till år 1714 och mässingsknappar, vilket är samma knappfärg som Schorr anger.

Fanor

I ett förslag från 1663 skulle Sydjylländska ha rödgula fanor och Nordjylländska ha gröna fanor (enligt Bruhn, Vaupell har det tvärtom). Men i den förordning som fastställdes 1664 ändrades färgerna till gult för Sydjylländska och blått för Nordjylländska. Båda regementena skulle ha det gotiska vapnet som symbol i mitten (ett lejon med nio rosor i ett gult fält) och Dannebrogen i det övre inre hörnet. Livfanan skulle vara vit och fanorna skiljdes åt genom att vara dekorerade med olika tänkespråk. Det finns en förteckning av tänkespråken som har redovisats av både Bruhn och Vaupell, men eftersom de två inte är samstämmiga har jag tagit med båda versionerna med Vaupell i röd text.  Notera också att båda regementena benämndes som nordjylländska vid denna tid eftersom Slesvigska regementet hade tagit över namnet Sydjylländska.

Fanor från de nya jylländska regementena förlorades i slaget vid Lund och är bevarade i Armémuseum. Nedan finns länkar till både de bevarade fanorna (inventarienumren) och till de avbildningar av dem som utfördes av Olof Hoffman 1677-1709 (kompaninamnen):

Nya nordjylländska 2:a kompaniet – (AM.080054) 5:e kompaniet – (AM.080056) 7:e kompaniet – (AM.080055) 8:e kompaniet – (AM.080057) Bilden till höger är Nya nordjylländskas 5:e kompani Nya sydjylländska (mycket söndriga fanor) Kompani ? – (AM.080059) Kompani ?  – (AM.080060)

Vaupell uppger att år 1685 var Jylländska regementets fanor vita med Christian V:s namnchiffer i rött. Sedan var de år 1695 röda med vita stjärnor och delade med ett liggande kors, i mitten Christian V:s namnchiffer och i det övre inre hörnet det jylländska lejonet (gotiska vapnet). Även Höglund/Sallnäs nämner att nya röda fanor delades ut 1695. Sedan beskriver de fanorna för den bataljon som var i kejserlig tjänst 1701-1703: "röda fanor delade av vitt andreaskors. I mitten krönt spegelmonogram och en vit stjärna i vart och ett av de röda fälten. I övre inre hörnet ett gult fält med ett blått lejon och nio röda hjärtan (Andra källor nämner enbart blått lejon, utan fält och hjärtan, samt tre stjärnor i fälten)". Detta matchar Vaupells beskrivning av fanorna från 1695, men Höglund/Sallnäs har avbildat fanan med Frederik IV:s chiffer istället för Christian V:s. Även om Vaupell bara gissade att de röda fanorna från 1695 såg ut som fanorna i kejserlig tjänst så är det mycket rimligt att tro att det är samma fansvit och att de därför borde ha Christian V:s monogram.

Några andra jylländska fanor från stora nordiska krigets tid är dessvärre inte kända.

Jylländska regementets fana tolkad av Höglund/Sallnäs med Frederik IV:s monogram istället för Christian V:s.

Slesvig-Holsteinska regementet

Även hertigdömena Slesvig-Holstein satte upp en lantmilis vid ungefär samma tid som det danska riket. Lokalbefolkningen var dock mycket ovillig att såväl bidra till finansieringen som att tjänstgöra i kompanierna. Eftersom de unga män som var aktuella för militärtjänst lätt kunde flytta mellan olika tyska furstendömen var det svårt att kräva några större prestationer från dem. De som blev utskrivna fick därför minimal tid till att öva och deras militära värde var starkt begränsat. I praktiken var de inte soldater utan snarare uppbådade bönder.

Rustningar inför deltagandet i trettioåriga kriget 1625 lyckades förbättra förhållandet något i Slesvig, men i Holstein förblev allt som tidigare. När en kejserlig invasion var nära förestående efter nederlaget vid Lutter am Barenberge 1626 togs beslut om betydligt mer omfattande rustningar. I de kungliga delarna av hertigdömena skulle ett Holsteinskt regemente bestående av 4000 man fördelade på 10 kompanier och ett Slesvigskt regemente med liknande styrka sättas upp. I de hertigliga delarna skulle 7100 man fördelade på 18 kompanier sättas upp. Övriga furstar i Slesvig-Holstein samt Slesvigs domkapitel och ridderskap skulle sätta upp ett regemente bestående av 4000 man (10 kompanier). Allt som allt skulle hertigdömena enligt plan ställa upp med en styrka på 19 000 man. Hur många som faktiskt blev utskrivna är okänt, men det kan inte ha varit många då försvarsviljan var svag i hertigdömena. Efter minimalt motstånd 1627 blev dessa nyuppsatta styrkor upplösta.

Det avtal mellan kungen och hertigen av Holstein-Gottorp som hade slutits 1623 stadgade att de gemensamt skulle sätta upp 4000 man till fots och ca 600 ryttare. Avtalet förnyades 1634 då adeln i Slesvig-Holstein skulle sätta upp ytterligare 11 kompanier à 400 man.  Den kungliga delen av styrkan var indelad i tre regementen med vardera fem kompanier medan den gottorpska styrkan på 2000 man saknade en fast kompaniindelning. Fortfarande var bristen på disciplin stor och det utskrivna manskapet uteblev i stor omfattning från mönstringarna. Att de nämnda siffrorna bara existerade på pappret illustreras av att den styrka som hertigdömena faktiskt presterade under kriget 1657–1658 bara utgjordes av några hundra dåligt beväpnade och helt oövade infanterister.

Den nu enväldige kungen beslöt 1663 att upprätta ett nationellt regemente i Slesvig-Holstein och lät sig inte hindras av ett kraftigt motstånd från lokalbefolkningen. Detta regemente skulle först bestå av nio kompanier men redan följande år ändrades det till elva kompanier (4 i Slesvig, 5 i Holstein, 1 i Pinnenberg och 1 från städerna). Att få regementet komplett skulle dock bli ett återkommande bekymmer och grevskapet Pinneberg lyckades få till stånd en överenskommelse om att bara rekrytera sitt kompani under krigstid i utbyte mot att i fredstid betala en vakansavgift. Senare gick kronan också med på att soldater från den motsträviga landsdelen Ditmarsken i Holstein fick slippa några fästningsövningar i utbyte mot pengar.

Vid tiden för Christian V;s trontillträde 1670 verkar det som om regementet hade upplösts och blivit elva fristående kompanier (Tuxen band 1, sid 76 och 78). Samma år skedde en omorganisation som i så fall återupprättade regementet men minskade antalet kompanier till åtta (4 i Slesvig och 4 i Holstein), med en sammanlag styrka på 1609 man. När regementen mönstrades 1672 var regementet dock i ett mycket dåligt skick. I synnerhet de holsteinska kompanierna som var så gott som odugliga. Invånarna i Ditmarsken hade till exempel rekryterat en hop tiggare som bara hade gått med på en anställningstid på fyra veckor.

Ännu en omorganisation ägde rum 1675 precis innan skånska krigets utbrott då regementet utökades till 14 kompanier. Antalet meniga blev dock inte fler än 1461. Av de nya kompanierna kom två från de furstliga godsen på ön Als i Slesvig och två kompanier från de holsteinska landsdelarna Pinneberg och Segeberg.

Skånska kriget

Innan Danmark attackerade Sverige i september 1675 invaderade de Holstein-Gottorp under sommaren och upplöste dess armé. Mycket av manskapet från den gottorpska armén tvångsrekryterades till Slesvig-Holsteins regemente som fördubblades och sedan delades i ett Slesvigskt och ett Holsteinskt regemente. Trots namnvalen bestod det Slesvigska regementet av 6 slesvigska och 6 holsteinska kompanier från de kungliga delarna av Slesvig-Holstein medan Holsteinska regementet fick de gottorpska delarna som rekryteringsområde.

Kvaliteten på de gottorpska soldaterna var dessvärre ännu lägre än dem i det gamla Slesvig-Holsteinska regementet och de deserterade i stor utsträckning. I början av 1676 gick kronan med på att gottorpska landsdelar i Slesvig slapp rekrytera soldater i utbyte mot pengar. Holsteinska regementet som då bara bestod av sex kompanier kompletterades genom att värva ytterligare sex kompanier. Efter den danska landstigningen i Skåne juni 1676 anslöt fyra utskrivna kompanier till fältarmén. I augusti samma år blev de dock tillintetgjorda i slaget vid Halmstad och de få överlevarna sattes in i Slesvigska regementet. Men istället för att ersätta förlusterna med nya utskrivningar föredrog invånarna i rekryteringsdistriktet att betala pengar till att värva fyra kompanier. Lite senare värvades ytterligare två kompanier varpå det återstående utskrivna manskapet blev hemskickat och Holsteinska regementet upphörde att vara ett nationellt regemente. De sex nya värvade kompanierna överfördes till Själland 1677 där de strax efter blev understuckna Kungens livregemente. Av de sex återstående holsteinska kompanierna som stannade kvar i Holstein som garnisonstrupp i Rendsburg, överfördes fem till Prins Georgs regemente i slutet av 1678. Det sista kompaniet användes sedan som garnisonstrupp fram till dess att det upplöstes 1689.

Slesvigska regementet som var av något bättre kvalitet än Holsteinska regementet bidrog med två bataljoner i det mecklenburgska fälttåget 1675 och fick vinterkvarter i Rostock varefter de återvände till Slesvig. Detta fältregemente (åtta kompanier) deltog i landstigningen i Skåne i juni och strax efter anslöt sig de resterande fyra kompanierna till huvudarmén till Skåne. Regementet deltog i erövringen av Landskrona och Kristianstad samt i slaget vid Lund. Även Slesvigska regementet övergav vid denna tid utskrivningar till förmån för skatter så att det var värvade soldater som ersatte förluster i slaget vid Lund. Regementet upplöstes i september 1677 och manskapet överfördes till Kungens livregemente.

Uniformer

Rockstroh nämner dock i samband med rustningarna 1674-1675 att den slesvigska halvan av regementet hade blå uniformer i likhet med de nordjylländska regementena medan det holsteinska manskapet hade röda uniformer för att sedan bli röda uniformer för båda regementena vid delningen (band 2, sid 98 och 104). Hasselager/Snorrason daterar dessa blå uniformer till 1670 och skriver "kanske" samt nämner Vaupells uppgifter från 1667 (grå rock med gula uppslag) och 1676 (grå rock med röda uppslag) tillsammans med en egen uppgift om grå rockfärg med okända uppslag 1674.

För övrigt anger Skjold Petersen att Holsteinska regementets uniformer är okända medan Hasselager/Snorrason har mycket information om dem.

Slesvigska regementet
1670-1675	Maj 1675	Maj 1676	1677
Skjold Petersen anger att Slesvig-Holsteinska regementet hade ljusgrå rockar med orangea uppslag 1670. Hasselager/Snorrason nämner att 1674 hade slesvigska manskapet grå rockar med okänd foderfärg medan holsteinarna hade röda rockar med blått foder.	Röd rock med blått foder och tennknappar. Vit hatt? Grenadjärer, timmermän och artillerikuskar hade grå rockar med rött foder. Kuskarna hade en gul krona på högra ärmen.	Några kompanier, två uppsatta av von Blankenstein, kan ha haft grå rock med blå uppslag, skinnbyxor, blå strumpor och svart hatt med blå kant.	Ljusgrå rock med röda uppslag och skinnbyxor. Skjold Petersen anger samma uniform för 1676-1677 (förutom byxorna) och lägger till att fodret var gult eller rött.
Holsteinska regementet
1675-1676	1676-1677	1676-1677	1677-1679
Röd rock med blått foder. Våren 1676 nämns 60 knappar och det året har fortfarande fyra kompanier dessa färger.	Fyra kompanier hade 1676 röda rockar med gula uppslag. Ett värvningsavtal (kapitulation) nämner denna färgkombination även under 1677.	Värvade kompanier hade 1676 blå rock med gula uppslag. Hela regementet skulle ha denna uniform 1677 men endast livkompaniet hade den under hösten 1677.	Nyuppsatta kompanier skulle 1677 ha ljusgrå rockar med blå uppslag och svarta hattar. Maj 1679 var uniformen en grå rock med blå uppslag.

Fanor

När Slesvig-Holsteinska regementets bildades skulle de båda halvorna ha röda fanor med ett stort vitt kors, men i det övre inre hörnet skulle de ha varsin provinssymbol. För slesvigska kompanier var det två lejon (blå i ett gult fält) medan de holsteinska kompaniernas symboler var antingen gyllene nässelblad (egentliga Holsteins vapen), en vit krönt svan (Stormarns vapen) eller en vit harneskklädd ryttare (Ditmarskens vapen), samtliga i rött fält. Livfanan skulle vara vit och den som tillverkades hade enligt en förteckning från 1670-talet Frederik III:s monogram och en gyllene lagerkrans som motiv. Varje fana skulle ha ett eget tänkespråk men till skillnad från de riksdanska regementen blev dessa latinska och inte danska för Slesvig-Holsteins regemente. Dessutom saknade livfanan och en holsteinsk fana tänkespråk.

Slesvigska regementet Ett kompani från Slesvig – (AM.080061) (tagen av svenskarna i slaget vid Lund)	Slesvigska regementet Segebergska kompaniet – (AM.080071) (tagen av svenskarna i slaget vid Lund)	Holsteinska regementet Kompani 1 – (AM.080094) Kompani 2 – (AM.080095) Kompani 3 – (AM.080096) Kompani 4 – (AM.080097)

Länkarna under bilderna går till foton på de bevarade fanorna (inventarienumren) och till de målade avbildningar av dem som utfördes av Olof Hoffman och Jonas Jonsson.

Oldenburgska regementet

De två grevskapen Oldenburg och Delmenhorst ärvdes av den danske kungen 1667 och förenades därmed med den danska monarkin. Under den tidigare greven hade det funnits en lantmilisorganisation där och Christian V beslöt att aktivera den år 1670 så att ett par hundra man kunde läggas in som garnison i fästningarna. Guvernören i Oldenburg konstaterade dock att det utskrivna manskapet var så gott som oanvändbart för tjänstgörning i krig och skickade tillbaka dem till hemorten. Men inför krigsutbrottet 1675 fick han nya order och skulle nu sätta upp ett 12 kompanier starkt regemente genom utskrivning, vilket han slutförde i september. Även detta var tänkt att användas som garnisonstrupp i hemorten men utskrivning var inte mindre populärt i Oldenburg än vad det var i Slesvig-Holstein. Redan i december 1676 togs därför beslut om att ersätta utskrivningen med skatter som bekostade värvning. Planen var att det utskrivna manskapet skulle beviljas avsked efter hand som det ersattes med värvade soldater. Men det visade sig på flera orter vara omöjligt att få det utskrivna manskapet att stanna kvar fram till dess. 1677–1679 låg 200 man i garnison i den från svenskarna erövrade fästningen Karlsborg i Bremen-Verden.

Efter skånska krigets slut fastställdes dess styrka till 1000 man fördelade på åtta kompanier. Vid mobiliseringen 1683–1684 utökades regementet till tolv musketerarkompanier à 102 man samt ett 112 man starkt grenadjärkompani (sammanlagt 1336 man). En ny mobilisering 1688 skulle öka antalet musketerarkompanier till 18 stycken som dessutom skulle vara lika starka som grenadjärkompaniet. Men denna utökning blev aldrig fullbordad och 1689 bidrog Oldenburgska regementet med en bataljon till den hjälpkår som skickades till Sjömakterna. Denna bataljon återvände inte utan blev redan 1690 sammanslagen med Drottningens livregemente. Det som återstod av Oldenburgska regementet var därmed bara en 5 kompanier stark bataljon. Den utökades 1699 med ett kompani från det upplösta Kurländska regementet. Ytterligare ett musketerarkompani rekryterades 1700 så att bataljonen bestod av sex musketerarkompanier och ett grenadjärkompani. Hösten 1701 överfördes grenadjärkompaniet till den nybildade Grenadjärkåren medan resten av bataljonen då kom att ingå i den hjälpkår som var i Sjömakternas tjänst under spanska tronföljdskriget. Oldenburgska bataljonen avlönades under den tiden av England och återvände hem efter fredsslutet i april 1713.

Väl hemma förstärktes Oldenburgska med fem kompanier från det upplösta Württemberg-Oels regemente och ett kompani från 1 Prins Georgs regemente (även dessa regementen hade ingått i hjälpkåren i Sjömakternas tjänst). Oldenburgska fick därmed den normala organisationen för ett danskt infanteriregemente (12 kompanier). Det var också nu som Oldenburgska för första gången deltog i stora nordiska kriget genom att läggas in som garnison i det ockuperade fästningen Stade i Bremen-Verden fram till 1715. Under kriget år 1700 hade det varit kvar i hemprovinsen. Det deltog sedan i det pommerska fälttåget och lades in som garnison i Stralsund innan det i slutet av 1716 överfördes till Köpenhamn. Det var förlagt i Köpenhamn och Helsingør fram till 1725 då det återvände till Oldenburg.

Uniformer

Enligt Skjold Petersen fick regementet ut nya uniformer 1700, ?, 1712, 1715, ?, 1721, 1724, (1727), 1730 och 1733.

Fanor

Fanorna ska ha varit röda år 1685. Det finns en mycket trasig fana som Höglund/Sallnäs tror är från 1710-talet. De har beskrivit den som: "Röd duk med vildmän som håller upp det oldenburgska vapnet". Deras rekonstruktion följer nedan men de medger att det är i mångt och mycket en gissning eftersom originalet är i så dåligt skick.

Höglund/Sallnäs rekonstruktion av en Oldenburgsk fana

Bruhn, Helge. Dannebrog: og danske faner gennem tiderne. Köpenhamn (1949)
Hasselager, Olaf – Snorrason, Torstein. Danish Uniforms, Colours and Standards 1675-1679. (2000) *
Höglund, Lars-Eric – Sallnäs, Åke. Stora nordiska kriget 1700-1721, II. Karlstad (2003)
Isacson, Claes-Göran. Skånska kriget 1675–1679. Lund (2000)
Rockstroh, K. C. Udviklingen af den nationale Hær i Danmark i det 17. og 18. Aarhundrade. Köpenhamn (1909-1926)
Schorr, Daniel. Danish-Norwegian uniforms 1709-1720. *
Skjold Petersen, Karsten. Den danske hærs uniformer i 1700-tallet. Köpenhamn (2005)
Skjold Petersen, Karsten. Kongens klæder. Köpenhamn (2014)
Snorrason, Torstein. Danish Uniforms 1699-1712. *
Tuxen, A. P. – With-Seidelin C. L. Bidrag til den store nordiske krigs historie. Köpenhamn (1899-1934)
Vaupell, Otto. Den danske hærs historie til nutiden og den norske hærs historie indtil 1814. Köpenhamn (1872-1876)

* = artiklar som publicerades 2008 på den numera nedlagda hemsidan www.northernwars.com.