Bilderna ovan visar min tennsoldatssamling så som den såg ut i september 2011. Jag började med att gjuta tennsoldater i slutet av 80-talet med hjälp av Prince Augusts formar. Då var de avsedda som leksaker och det var först 1992 som jag började måla dem. Dessa ursprungliga tennsoldater var målade i blanka färger och inte särskilt välgjorda så jag smälte ned dem och började på nytt vintern 1996-97. Denna gång målade i mer realistiska matta färger. De tennsoldater som gjordes då och som är de äldsta formationer som jag har kvar är uppställda i de mellersta hyllplanen på bilderna ovan.

Längre ned har jag ett pågående arbete som syftar till att återskapa den svenska slaglinjen i slaget vid Poltava samt deras ryska motståndare. Dessutom har jag i det andra hyllplanet uppifrån till höger en scen som föreställer de bataljoner under Roos befäl som kom bort från huvudarmén och attackerades av en rysk styrka (här representerad av en rödklädd skvadron).

Men även om huvudinriktningen är slaget vid Poltava har jag även fristående formationer i de övre hyllplanen. Där finns bland annat sachsiska och danska formationer samt en stor mängd fristående svenska tennsoldater.

Det är bakom dessa glasdörrar på min Billy-bokhyllor som jag förvarar mina tennsoldater. Varje hyllplans tennsoldater redovisas på en egen sida här nedan:

De äldsta svenska formationerna
De äldsta ryska formationerna

Svenska slaglinjen vid Poltava - del 1 (infanteri)
Svenska slaglinjen vid Poltava - del 2 (infanteri)
Svenska slaglinjen vid Poltava - del 3 (kavalleri)
Ryska slaglinjen vid Poltava
Striden vid Jakovetskijskogen

Fristående svenska formationer
Minnenas allé och fristående tennsoldater
Sachsare och danskar

De som gillar dessa sidor kan nog vara intresserade av min blogg där bilder på nya tennsoldater publiceras långt innan de hamnar på hemsidan (detta eftersom jag inte är så snabb med att uppdatera den här sektionen).

Är ni själva intresserade av att göra tennsoldater har jag samling med fanark som ni kan skriva ut och använda samt en sida med färgrekommendationer:

Karolinska fanor
Karolinska standar
Motståndarnas fanor

Färger till att måla tennsoldater
Färger till att måla hästar

Den här sektionen fick en omfattande uppdatering i augusti 2010 och ytterligare en i september 2011 Alla gamla sidor och bilder byttes ut och ersattes med det nuvarande materialet. De gamla sidorna från tiden innan den första uppdateringen finns dock kvar i form av ett Arkiv.

När jag började med att måla mina tennsoldater var det naturligt att följa de målningsinstruktioner som man får med Prince Augusts tenngjutningsformar. Det skulle i så fall ha inneburit att alla mina fotsoldater blev dalkarlar och ryttarna blev västgötar. Dalregementet hade emellertid en karpus som huvudbonad istället för den trekantiga hatten och var därför inte aktuell för den som vill ha en historisk korrekt bataljon. Västgöta ryttare föll bort eftersom de stannade hemma och bevakade norska gränsen under krigets första tio år. De befann sig därmed långt bort från Poltava som var det slag som mina tennsoldater var tänkta att utkämpa.

Mitt val föll därför på Livgardet och Östgöta kavalleriregemente. Att istället för dalkarlarna måla livgardister var ett enkelt val eftersom detta elitregemente deltog i varenda ett av Karl XII:s fältslag från Narva till Poltava. Jag var först frestad att låta kavalleriet representeras av Smålands ryttare men avskräcktes av en notis i Lars-Eric Höglunds uniformsbok som sa att de hade grå kappor. Jag trodde då att detta syftade på rocken och inte på ett förstärkningsplagg som ändå inte finns med på tennsoldaterna. Eftersom jag ville att alla mina tennsoldater skulle ha den blågula enhetsuniformen föll valet istället på östgötarna som också var med i många strider. Senare när jag läste på mera visade det sig också att östgötarna var det kavalleriregemente vid Poltava som hade de allra högsta förlusterna. Innan Karl XII var medveten om kapitulationen vid Perevolotjna skickade han nämligen ett brev till Stockholm där han meddelade att hela infanteriet och Östgöta kavalleriregemente behövde nyuppsättas.

I mitten av bilden ser vi då mina 110 livgardister. De ursprungliga instruktionerna från Prince August angav en bataljon bestående av 92 man (numera har de lagt till 12 grenadjärer på flankerna). Jag har dock sedan dess i omgångar justerat sammansättningen så att proportionerna och placeringen av soldater ska överensstämma bättre med historiska fakta (se skisserna till höger). Den mest iögonfallande skillnaden är att min bataljon har sex fanor. Livgardet bestod nämligen av 24 kompanier fördelade på fyra bataljoner, dvs. sex kompanifanor per bataljon.

Även uniformerna har blivit justerade sedan jag först målade dem. När jag skapade den här Livgardesbataljonen vintern 1996-97 använde jag mig av de detaljerade schematiska uniformsbilder som fanns i Alf Åberg och Göte Göransson bok "Karoliner" och målade därför byxor och västar gula. Dessvärre skulle jag ha tagit en extra titt i Höglunds bok istället för då hade jag upptäckt att livgardets byxor i själva verket var blå samt att västen var av skinn. Det dröjde ända till hösten 2009 innan jag rättade till dessa felaktigheter. Då målade jag även om hattarnas galoner som tidigare var vita. Dessa ska vara i "Guld-Silver-Silke", men jag klarade inte av att måla de horisontella ränder som Göte Göransson illustrerade Livgardets hattar med, så jag gav dem de vanliga vita galonerna istället. Höglund är dock inne på spåret att "Silke" ska tolkas som blå och det gav mig idén att galonerna förmodligen bestod av vertikala ränder liknande Västgöta-Dals hattar. Ytterligare en felaktighet var att befälsuniformerna i boken "Karoliner" hade ljusblå uppslag och befäl. Inget tyder dock på att dessa skulle ha haft två blå nyanser och sedan 2010 går befälens uniformer helt och hållet i mörkblått.

Här är en flygbild av bataljonen med artilleristerna bakom. Pikarna är som synes en aning krokiga. Det beror på att jag har gjort dem av bindtråd som säljs i rullar i trädgårdsbutiker. Jag har försökt räta ut dem så mycket som möjligt men det blev inte bättre än sådär. Längden på pikarna var från början 9 cm, vilket motsvarar 4 meter i verkligheten. Denna längdinstruktion kom med Prince Augusts formar, men efter att jag studerat detta närmare upptäckte jag att de svenska pikarna ska ha varit 5,5 meter långa. Jag bytte därför ut alla pikar mot de nuvarande som är 12,5 cm långa

Tyvärr är det svårt att få hattarnas trefärgade galoner att synas tydligt på bild eftersom silver- och guldfärg reflekterar mycket av kamerablixtens ljus. En närbild på trumslagarnas bredare galoner i samma färger ger dock en viss uppfattning om hur de ser ut i verkligheten. Kanonerna på bilden till höger är målade med Humbrol 109. De hade nämligen en mycket ljusare blå nyans än den som uniformerna hade.

När det gäller artilleriet så hade svenskarna i slaget vid Poltava bara fyra 3-pundiga kanoner. Det innebär att jag med dessa tre kanoner och den som finns på denna sida har uppnått mitt mål att återskapa hela det svenska artilleriet. Ryssarna däremot hade över hundra kanoner så att återskapa deras artilleri kommer att bli lite svårare...

Mina 42 östgötar är formerade i den klassiska karolinska plogformationen. Befälen har blå schabrak och pistolstrumpor medan trumpetaren och manskapet har röda. Ett problem med Prince Augusts kavalleriformar är att officerens häst rider i ett helt annat tempo än övriga ryttare. Jag har därför inte kunnat använda den formen för den svenska skvadronen. Istället har jag gått lös med avbytartång och fil för att göra officerare av meniga ryttare. Även standaret har fallit offer för avbitartången efter Prince Augusts formar gör så att ena sidan skyms av tofsar. Olyckligtvis råkar den sidan var just den som föreställer landskapsvapnet (i detta fall Östergötlands grip) medan den oskymda sidan har det mindre intressanta kungliga chiffret som motiv. Jag klippte därför bort tennklumpen som utgjorde standaret och ersatte den med ett pappersstandar (se bild till höger). Färgskillnaden mellan standaret och stången är inte så stor som bilden kan få en att tro. Uppenbarligen är pappersutskrifter mer känsliga för blekning från kamerablixten än de målade delarna.

I likhet med Livgardesbataljonen har den här skvadronen med tiden blivit större. Enligt Prince Augusts instruktioner skulle den bestå av 25 ryttare och den första blankmålade inkarnationen hade det antalet. Proportionerna stämde dock inte överens med med infanteribataljonen så när jag smälte ned den första skvadronen och göt den här ökade jag antalet ryttare till 34. När sedan infanteribataljonen successivt utökades fick även skvadronen motta förstärkningar för att komma ikapp så att den nu har 42 ryttare. Fast egentligen är den dubbelt så stor som den borde vara. Det här en tvåkompaniskvadron med vid tiden för slaget vid Poltava bestod de svenska skvadronerna enbart av ett kompani. Så om jag fördubblar min infanteribataljon behöver jag bara ta bort en standarbärare från den här skvadronen för att den ska komma upp i samma skala.

Pskovska infanteriregementet

Ingermanländska dragonregementet

Artilleriregementet

Följande ryska tennsoldater målade jag i början av 1997. Då hade jag bara tillgång till Angus Konstams två böcker om "Peter the Greats Army" från Osprey Publishing och uniformerna var därför baserade på dessa böcker. Senare har jag fått reda på att Konstam hade använt sig av äldre och opålitlig rysk litteratur när  han beskrev de ryska regementenas uniformer och fanor vid tiden för slaget för Poltava. För de regementen som jag valde att måla 1997 kan man dock med lite god vilja säga att hans uppgifter stämmer, om än väldigt osäkra.

Efter att ha målat en svensk bataljon, skvadron och tre kanoner med besättning var det dags att måla lika många motståndare till dessa. Valen föll på regementen som deltog i slaget vid Poltava (och flera andra fältslag) samt hade den typiska grön-röda ryska uniformen. Dvs. Pskovska infanteriregementet och Ingermanländska dragonregementet. När Lars-Eric Höglunds bok om ryska armén kom ut 2004 fick jag dock reda på att den äldsta uppgiften om Pskovskas uniformer är från 1711 och nämner bara att de hade gröna rockar. Sannolikheten är emellertid ganska hög att uppslag, foder, byxor och väst var röda så jag tycker inte att det finns någon anledning att måla om mina tennsoldater.

Jag har också fått lära mig att fanorna förmodligen inte såg ut som på bilden i slaget vid Poltava. Konstams uppgifter baserades på de fanor som delades ut inför slaget vid Narva 1700 där 75 % av de ryska fanorna förlorades. Tidigare har man antagit att samma modeller fortsattes att användas fram till 1712. Men inget av de få kända exemplaren på fanor från den perioden överensstämmer med Narva-fanorna. Den tråkiga sanningen är att vi inte vet hur de ryska fanorna såg ut under slaget vid Poltava. Men det finns en (mycket) liten chans att Pskovska var ett av de regementen som lyckades försvara sina fanor i slaget vid Narva och sedan behöll dem under det följande decenniet. I brist på bättre alternativ har jag därför valt att stå fast vid Narva-fanornas mönster. Däremot har jag bytt färg på Pskovskas fanor. Konstam uppgav att de skulle ha varit gulbruna men enligt Höglund var de röda. Jag vet inte varifrån de olika uppgifterna kommer ifrån men möjligen kan påståendet att de var gulbruna vara en följd av att de ursprungliga röda fanorna har blivit blekta. Som jämförelse kan nämnas att när ryssarna erövrade Upplands (röda) fanor vid Poltava redovisades de i troféförteckningen som om de kom från två olika regementen eftersom hälften var röda och den andra hälften var sandfärgade. Hursomhelst valde jag att ersätta mina sandfärgade pskovska fanor med fräschare röda fanor och passade samtidigt på att låta en fana bli en livfana (vit med den ryska dubbelörnen som motiv).

Till skillnad från de svenska bataljoner ställde de ryska inte upp sina pikenerare i mitten utan de fördelade sina i de första ledet där de utgjorde hälften av manskapet (totalt sett utgjorde de en åttondel). Ursprungligen hade jag dock av ren okunskap placerat dem i mitten av min tennsoldatsbataljon, men jag ändrade det hösten 2010.

En brist i Prince Augusts formsortiment är att det saknas en form för ryska pikenerare. Jag har därför varit tvungen att gjuta karoliner och måla dem som ryssar för att komplettera luckorna i Prince Augusts sortiment (vilket även omfattar underofficerare och musketerare som står i halt) I den första upplagan av den här bataljonen använde jag pikeneraren i form Nr. 911 men i den här upplagan har jag använt av en betydligt äldre form. Nämligen Nr. 46 som föreställer en pistolskjutande karolin. För det var inte bara placeringen utan även beväpningen som skiljde mellan svenska och ryspa pikenerare. De ryska pikenerarna var utrustade med en pistol och tillsammans med musketerarna i första ledet utgjorde de en taktisk reserv som bara skulle avfyra sina vapen när det var absolut nödvändigt.

Notera också att officerarna har vad som på engelska kallas för en "sash" och på tyska "Leibbinde" eller "Schärpe" knuten runt midjan. Denna livbindel (eller "skärp") av siden var ett värdighetstecken som utmärkte officerare och de kunde också bäras över axeln (vilket kanske var vanligare). Livbindelns färger är hämtade från den ryska flaggan. Efterhand skulle färgerna på livbindeln följa en nationell standard i varje armé. Bortsett från Rysslands vit-blå-röda hade Storbritannien och Spanien röda, Frankrike vita, Nederländerna orangea, Österrike guld-svarta, Sachsen silver-röda och Preussen silver-svarta livbindlar. Svenska officerare däremot tycks inte ha haft sådana "skärp". I Danmark förekom flera varianter innan röd-gult blev nationell standard 1732.

De målningsbeskrivningar som Prince August tillhandahöll när man köpte deras formar berättade att de ryska artilleristerna hade röda rockar med svarta uppslag och svartvita randiga strumpor. Den första generationen tennsoldater som jag målade (med blanka färger) följde dessa instruktioner. Men såväl Konstam och Höglund anger att de hade blå färg istället för svart. Så när jag smälte ner mina gamla tennsoldater vintern 1996-97 för att måla om dem med matta färger valde jag att följa Konstams uppgifter. Enligt honom (och senare Höglund) hade det ryska artilleriregementet två varianter av strumpor. Antingen var de helblå som på bilden eller så var de blåvit-randiga. Enligt Konstam skulle dessutom ränderna vara lodräta. Men eftersom jag inte hade några instruktioner om hur breda ränderna skulle vara så tyckte jag att det var enklast att måla dem helblåa.

För färgen på kanonernas lavetter finns det enligt Höglund två uppgifter i källorna. Ca 1700 och 1712 var de mönjeröda med gulmålade metallbeslag och år 1707 var de grönmålade med svarta metallbeslag. De sistnämnda färgerna ingick i Prince Augusts målningsinstruktioner men eftersom jag hade tappat tilltro till dem när jag gjorde om det ryska artilleriet 1996-97 följde jag istället en en illustration av David Rickman i Konstams bok som angav röda lavetter med svartmålade beslag. Detta visade sig alltså vara en felaktig sammanblandning av de korrekta alternativen. Jag blev därför tvungen att måla om beslagen till det nuvarande utseendet, inte utan irritation över att Konstams bok kan innehålla så många felaktigheter (bland annat var artilleristernas strumpor vita på nämnda illustration trots korrekta uppgifter i Konstams text).

Enligt Konstam hade dragonregementenas fanor samma motiv och färger som dess motsvarande infanteriregemente (i Ingermanländskas fall gröna), men jag vet numera mycket väl att det inte stämmer. Fast i brist på bättre information har jag ändå valt att följa Konstams resonemang när det gäller färgen. Motivet var i stort sett detsamma för alla dragonregementen i början av kriget och det kunde varieras med guld- och silverfärg på ett sätt som gav fyra varianter för varje bakgrundsfärg. Ingermanländskas motiv är dock okänt så jag har helt godtyckligt valt ett grönt standar med ett motiv helt i guld.

Notera för övrigt ryttaren i det bakre ledet som är närmast kameran. Han har en vit kant på sina uppslag vilket signalerar att han är en underofficer. Samma sak gällde för infanteriet. Och i likhet med infanteriet hade dragonregementen inga trumpetare utan de hade trumslagare istället. Eftersom Prince August saknar en form för beridna trumslagare hade jag från början gjort en trumpetare till den här skvadronen. Men sedan upptäckte jag att Prince August hade pukslagare-form som gick att använda istället och därmed göra skvadronen mer historiskt korrekt. Det fanns dock bara en pukslagare vid varje regemente och de hörde hemma vid livkompaniet. Så ifall jag ska vara helt korrekt bör jag byta ut en av kompanifanorna och ersätta den med en livfana.

(del 1)

Skaraborgs regemente

Livgardet

Kalmar regemente

De första infanteribataljoner som jag målade var nästan hundra man starka, vilket följde de instruktioner som Prince August tillhandahöll. I verkligheten bestod en fulltalig bataljon normalt av 600 soldater. Men att göra fulltaliga bataljoner skulle ta både alldeles för lång tid och alldeles för stor plats så en reducering var nödvändig. Fast när jag påbörjade mitt projekt att återskapa slaget vid Poltava kunde jag snabbt dra slutsatsen att även Prince Augusts reducerade bataljonsstyrka var alldeles för stor. Den svenska armén i slaget vid Poltava bestod nämligen av 18 bataljoner varav 12 ingick i den slutgiltiga slaglinjen. Att gjuta och måla och sedan förvara nästan 100 soldater för var en av dessa bataljoner var ett orimligt företag. Dessutom fanns det sammanlagt 22 landskapsregementen vars uniformer skulle kunna vara intressanta att måla någon gång i framtiden. Följaktligen bestämde jag mig för att i fortsättningen måla 23 man starka bataljoner.

Jag har lyckats göra alla tolv bataljoner som ingick i den svenska slaglinjen varav fem redovisas på den här sidan (Skaraborgs bataljon längst till vänster och tre Livgardesbataljoner som har en Kalmarbataljon mitt ibland dem). Eftersom min stora Livgardesbataljon var en anfallande bataljon valde jag för variationens skull att ha en skjutande pose för mina små Poltavabataljoner.

Den bataljon som jag har ställt upp längst till höger, och därmed på hedersplatsen, i den svenska infanterilinjen tillhör Skaraborgs regemente. Skaraborgarna hade vid tiden för Poltava blivit reducerade till omkring 500 man och ställde därför bara upp med en bataljon i slaget där de var avsedda att befinna sig i den bakre linjen. Men när det var dags för huvudstriden gjorde bristen på bataljoner det nödvändigt att flytta fram både dem och Kalmarbataljonen till den första linjen. Exakt var i denna linje de tog plats i är dock inte känt. I litteraturen placeras skaraborgarna ofta som trea från höger med kalmariterna som fyra och Livgardets bataljoner som Nr. 1, 2, 5, och 6. Bertil Wennerholm som studerat fördelningen av erövrade svenska fanor bland de ryska regementena har däremot upptäckt att Skaraborgs fanor gick förlorade längre söderut än något annat regementes. Därmed borde Skaraborgs fanor ha varit belägna längst till höger i den svenska infanterilinjen. Men Wennerholm vill bara placera Skaraborg som tvåa eftersom hans etta, Livgardets grenadjärbataljon, inte hade några fanor överhuvudtaget. Jag är dock inne på spåret att skaraborgarna stod längst till höger. Skulle man flytta fram en bataljon från den andra linjen till den första borde det ha varit enklast att ta plats i det lediga utrymmet till höger om grenadjärbataljonen. De förfärande höga förlusterna som skaraborgarna drabbades av kan också ses som ett tecken på att deras bataljon befann sig i en utsatt flankposition under slaget.

Vad gäller själva uniformerna så hade skaraborgarna den typiska karolinska enhetsuniformen. Höglund nämner dock inte i sin uniformsbok om hattarna hade några galoner. Fast i och med att han inte uttryckligen skriver att de saknade galoner har jag valt att måla dem med de vanliga vita galonerna.

På bilden till höger går det att se bataljonerna bakifrån och därmed utseendet på underofficerare och trumslagare. Trummor skulle vid den här tiden ha samma utseende som fanorna. Livgardet hade dock blå trummor trots vita fanor så man kanske gjorde ett undantag för den vita färg. Kalmarbataljonen bör däremot med största sannolikhet ha haft trummor som var lika röda som deras fanor. På bilden har de emellertid blå färg och det är ett misstag från min sida som jag ska rätta till någon gång.

På andra plats har jag då Livgardets grenadjärbataljon. Den bataljon som i alla böcker om slaget är placerat längst till höger. Det här är mitt andra försök att göra Livgardets grenadjärbataljon. Första gången göt jag tennsoldater som hade de typiska toppiga grenadjärmössorna. För det är ju så grenadjärer ser ut, inte sant? Dessvärre hade det ännu inte sjunkit in i mitt huvud att bristen på belägg för grenadjärmössor i den svenska armén inte berodde på torftiga källor utan på att den svenska armén utmärkte sig genom att deras grenadjärer inte hade särskilda grenadjärmössor. De svenska grenadjärmössor som bevisligen fanns i vissa regementen kom troligen till genom lokala initiativ och var inte bekostade av kronan.

Men som om detta inte var nog hade jag även gjort misstaget att utrusta min grenadjärbataljon med en fana, bara för att upptäcka att fanor var också något som svenska grenadjärer inte hade. Jag fick alltså göra om bataljonen helt och hållet. Och med min vanliga tur är bekymren förmodligen inte över. Snart lär jag väl upptäcka att grenadjärernas underofficerare inte var beväpnade med musköter (som i andra länder) utan istället hade hillebarder precis som vanliga underofficerare (grenadjärbataljonens underofficerare med musköter kan skymtas i fotot ovan bakom skyttelinjen).

Om ni undrar vad som har hänt med de gamla grenadjärerna så har jag målat om dem till ett grenadjärkompani tillhörande sachsiska regementet som redovisas längst ned i detta avsnitt.

Eftersom jag har så många Livgardesbataljoner kan vi hoppa över den som är Nr. 3 i min slaglinje och gå direkt till Kalmarbataljonen. Förklaringen till att jag i början av den här sidan sa att jag hade sju eller åtta bataljoner beroende på hur man räknar ser ni här. Dessa utmärker sig genom att ha blåvitrandiga snören på sina hattar. Att måla dessa var inte helt oproblematiskt eftersom jag först använde samma mörkblå färg som till rocken. Detta resulterade i att kontrasten mot den svarta hattfärgen blev väldigt dålig och att snörena framstod som svartvita. Det blev mycket bättre när jag målade om hattarna med den ljusare blå nyansen Humbrol 109. Fast det ska sägas att på bilden bidrar kamerablixten till att den blå färgen syns så tydligt.

Längst till höger har vi återigen en Livgardesbataljon. Men till skillnad från de övriga bataljonerna på den här sidan har den inte en skjutande pose utan den står i halt. Den här bataljonen (och en likadan på nästa sida) har uppstått som en följd av att jag ville ha grupp musketerare som stod i halt. Dessa var till en början fristående soldater men när Prince August gav ut nya formar i januari 2011 var det plötsligt möjligt att göra pikenerare i en liknande pose. Jag såg därför möjligheten att både gjuta dessa nya pikenerare och ta en genväg till att fullborda den svenska slaglinjen. I framtiden är det väl tanken att dessa bataljoner som står i halt ska ersättas med skjutande bataljoner. Men pikenerarna kommer nog att bli klar eftersom de passar bättre i en skjutande bataljon än de marscherande pikenerare som jag hittills har varit tvungen att använda mig av.

(del 2)

Livgardet

Upplands regemente

Östergötlands regemente

Närke-Värmlands regemente

Västmanlands regemente

På den här sidan fortsätter redovisningen från föregående avsnitt av de tennsoldatsbataljoner som är tänkta att återskapa slaget vid Poltava. Den del av slaglinjen som behandlas här består av de sju nedanstående bataljonerna.

Från vänster har vi en Livgardesbataljon, Upplands regementes två bataljoner, Östergötlands enda bataljon och den ena bataljonen från Närke-Värmlands regemente. Bakom de sistnämnda skymtar Västmanlands regementes två bataljoner.

Den här Livgardesbataljonen har samma pose som en i det föregående avsnittet och orsaken till detta förklaras där. Närbilden på den här sidan ger dock en möjlighet att studera utseendet på Livgardets hattar. I likhet med kalmariterna hade livgardisterna randiga galoner på sina hatter. I deras fall Guld-Silver-Silke varav det sistnämnda sannolikt avser en blå färg. Jag valde att måla "Silke" med en ljusblå färg redan från början med tanken att det skulle markera att det var gjort av ett annat material än rockarna. Senare när jag målade kalmariternas hattar upptäckte jag också att det var en stor fördel att ha ljusblå färg eftersom den mörkblå färgen är svår att skilja från hattarnas svarta.

De följande två bataljonerna utgör Upplands regemente. Dessa är både min äldsta och en av mina yngsta Poltavabataljoner. De övriga bataljonerna är från 2009-10 men långt innan dess hade jag en Upplandsbataljon i det här formatet. Det var en skjutande bataljon med anfallande pikenerare (form Nr. 903). Senare bytte jag ut de anfallande pikenerarna mot en marscherande pikenerare (från form 911). Anledningen till bytet var att jag inte trodde att pikenerarna höll pikarna i horisontellt läge medan de väntade på att musketerarna skulle avfyra sina musköter. Fast vad vet jag egentligen, jag kanske har fel? De gamla anfallande pikenerarna behöll jag som fristående tennsoldater tills jag tyckte att det var lika bra att skapa en anfallande Upplandsbataljon som de kunde ingå i. I likhet med de Livgardesbataljoner som står i halt valde jag sedan att placera den i slaglinjen till den kunde ersättas med en skjutande bataljon.

Fast egentligen är det ingen dum idé att ha bataljoner i olika poser eftersom det är knappast troligt att alla tio bataljoner i den första linjen stod i en prydlig linje och avfyrade sina musköter samtidigt. vi har faktiskt vittnesmål från självaste Lewnehaupt som klagade över att de svenska bataljonerna kom i otakt med varandra

Notera för övrigt att Upplands fanstång är vitmålad, detta i enlighet med ryska trofébeskrivningar efter slaget vid Poltava. Av samma skäl har jag målat Livgardets fanstänger mörkbruna.

Vid tiden för slaget var Upplands regemente reducerat till 690 man som ställde upp i två svaga bataljoner. Tillsammans med Skaraborgarna är Upplands regemente kandidater till vara det regemente som drabbades av de värsta förlusterna Detta berodde på att upplänningarna hade på sin vänstra sida en bataljon vardera från Östergötlands och Närke-Värmlands regementen vilka flydde vid ett tidigt skede under striden och då lämnade upplänningarna i en mycket utsatt flankposition där inte många överlevde.

Här har vi då de östgötska och värmländska "fegisarna" som skickade upplänningarna i fördärvet. Eller ska vi säga att de bara hade en sund självbevarelsedrift när de ställda inför en radda ryska elitregementen valde att hellre fly än att fäkta i ett massivt underläge? Östgötarnas uniformer är intressanta eftersom deras hattar har blågula snören (även här har jag valt en ljusblå nyans) och röda halsdukar. Det sistnämnda syns bara på befälen och trumslagarna eftersom just dessa manskapsposer har skulpterats på ett sådant sätt att deras halsdukar inte syns.

På närbilden syns de blågula snörena mycket bättre och vi kan också notera att östgötarnas trummor som sig bör har samma färg som fanan. Egentligen ska trumman också vara dekorerad med samma motiv som på fanan. Men jag saknar talang för att måla en östgötagrip och trumman är dessutom inte skulpterad för att underlätta sådana försök.

Längst ut i kanten har vi en Närke-Värmlandsbataljon. Till skillnad från de övriga bataljonerna hade de inte trekantiga hattar utan istället karpuser. För att göra tennsoldater med karpuser har jag använt mig av grenadjärformar och klippt av topparna på mössorna som sedan filats till att likna karpuser. För pikenerarna, trumslagarna och underofficerarna har jag varit tvungen att fila bort hattarna helt och hållet och limma fast de modifierade grenadjärmössorna. Den färdiga Närke-Värmländska karpusen har sedan målats i enlighet med den tolkning som Göte Göransson har gjort i hans och Alf Åbergs bok "Karoliner".

Bakom Närke-Värmlands, samt Östergötlands regemente har vi Västmanlands två bataljoner som de facto bildade en andra linje i den svenska slaguppställningen. Egentligen skulle de ingå i den första linjen längst till vänster men de hamnade på efterkälken och hann inte ta sin plats i linjen innan arméerna drabbade samman. Det är därför som den här tennsoldatsbataljonen har en marscherande pose.

I likhet med Närke-Värmlands regemente hade västmanlänningarna en karpus (svart med blå uppslag och gula galoner) och metoden att skapa dessa karpuser är densamma som för värmlänningarna.

(del 3)

Livdragonerna

Livregementet till häst

Smålands kavalleriregemente

Södra Skånska kavalleriregemente

Nylands kavalleriregemente

Östgöta  kavalleriregemente

I de föregående avsnitten har jag redovisat svenskarnas tolv bataljoner starka slaglinje vid Poltava. Men enbart infanteri räcker inte för att skapa en slaglinje, det behövs även kavalleri. Än så länge har jag dock bara sex skvadroner och det motsvarar endast drygt 10 % av den svenska styrkan vid Poltava. Det finns med andra ord en hel del arbete kvar att göra.

De nedanstående skvadronerna har tio ryttare vardera. Med den skala som jag använder mig av motsvarar tio ryttare en styrka på två kompanier som tillsammans utgjorde drygt 250 man. Även om den karolinska skvadronen vid tiden för Poltava bara bestod av ett kompani så har jag valt att hålla mig till den äldre två-kompanimodellen eftersom det blir mycket svårt att åskådliggöra kraften i den karolinska skvadronens plogformation med bara fem ryttare. Även tio ryttare är rätt lite och kanske kommer jag i framtiden låta varje skvadron bestå av 20 ryttare, och i likhet med bataljonerna låta varje standar motsvara fyra kompanier.

De sex skvadronerna som jag har gjort hittills representerar båda kavalleriflyglarna. De fyra längst till vänster (Livdragonerna, Livregementen, Småland och Södra Skånska) tillhör den vänstra flygeln medan de två till höger (Nyland och Östgöta) följaktligen tillhör den högra.

Enligt tidens sed var positionerna längst till höger i en slaguppställning alltid reserverade för de förband som åtnjöt högst status. Det är därför vi finner Livdragonerna och Livregementet till häst längst till höger. Deras dragonfana respektive standar var båda vita vilken även det var ett tecken på deras höga rang. Ett högstatusförband som än så länge saknas i min samling är drabantkåren som befann sig mellan dessa två regementen.

Anledningen till att jag har valt att måla just dessa regementen först har sina förklaringar. Livdragonerna är den yngsta skvadronen och den kom till eftersom jag hittills bara hade målat svenska kavalleriskvadroner och inga dragoner. Det behövdes en dragonskvadron med sina karakteristiska tungade fanor och ett elitförband som livdragonerna var ju ett mycket lämpligt val.

Livregementet till häst är däremot en av de äldsta av mina skvadroner. Det var visserligen även det ett rangregemente och dessutom  indelt i mina hemtrakter (Mälarlandskapen), men det som framförallt gjorde det intressant för mig är att de skiljer sig från mängden med sina ljusblå uniformer. I början av kriget hade även Södra Skånska ljusblå uniformer men från och med 1703 var Livregementet ensamma om att ha denna färg i den svenska armén.

För övrigt är just denna Livregementsskvadrons koppling till mina hemtrakter väldigt svag. Det standar som jag har försett dem med tillhör nämligen Livregementets enda Västgötakompani (Vadsbo kompani). Den äldre modell av standar som Livregementet bar vid slaget i Poltava var försedda med landskaps- eller häradssymboler i det övre inre hörnet och dessutom varsina tänkespråk broderade på dem så att varje standar var unikt. Blir det aktuellt med en till Livregementsskvadron får jag väl försöka framställa ett standar med Upplands riksäpple i det övre inre hörnet.

Nästa regemente i den svenska högerflygeln efter Livregementet var Smålands regemente. Sedan kom egentligen Norra Skånska men här har jag hoppat över dem till förmån för deras fränder i Södra Skånska. De sista regementena i den högra flygeln var Taubes och Hielms värvade dragonregementen som i likhet med drabanterna och Norra Skåne väntar på att bli målade.

Smålands regemente räknades, trots sina digra meriter från slagfälten,  inte till rangregementena men märkvärdigt nog hade de i likhet med dessa guldgaloner på sina hattar istället för de silvergaloner som annars var brukligt vid kavalleriet.

Skvadronen tillhörande Södra Skånska har i likhet med Livregementet en svag personlig koppling till mig. Min släkt är till större delen skånsk och som barn tillbringade jag mina sommarlov i Göingebygden. Ett skånskt regemente var därför väldigt intressant för mig och den här skånska skvadronen var också den första Poltavaskvadronen som jag gjorde. Fast egentligen borde jag ha målat Norra Skånska istället eftersom min släkts hembygd ligger inom deras rekryteringsområde. Men Norra Skånska hade vid tiden för slaget vid Poltava inte fått ut sina m/1686-standar med Skånegripen. De hade istället standar som ursprungligen varit avsedda för ett helt annat regemente. Jag tyckte inte att det var intressant att måla en skånsk skvadron vars standar inte förde det skånska landskapsvapnet så det fick bli Södra Skånska istället. Deras m/1686-standar skiljde sig från Norra Skånska genom att det inte var helgult utan även hade ett blått fält.

På den här sidobilden kan ni se den så kallade chiffersidan standaren. Till skillnad från infanterifanorna hade kavalleriet bara landskapsvapnet på en sida av standaret. Den andra sidan pryddes med kungens krönta spegelmonogram omgivet av palmkvistar. Med undantag för bakgrundsfärgen var denna så kallade chiffersida identisk för alla kavalleriregementen.

På bilden går det även att se den småländske trumpetarens blågula galoner. Detta är egentligen en gissning från min sida men Smålands pukfana och trumpetbanderoller uppges ha haft fransar med dessa färger insprängda med guld- och silvertråd.

Så kommer vi då till kavalleriets vänsterflygel som har en representant från den östra rikshalvan. Det var inte många finska regementen som stred vid Poltava, faktiskt bara två kavalleriregementen: Åbo & Björneborgs samt Nylands ryttare. För att få en bra geografisk spridning tyckte jag dock att det var nödvändigt att ha med ett finskt regemente. Valet föll på nylänningarna eftersom de även var med vid Fraustadt och eventuellt hade en avvikande uniform. Fram till 1704 hade de nämligen grå uniformer. Den nya uniformen som delades ut detta år är dessvärre inte beskriven och källorna är tysta under perioden fram till slaget vid Poltava. Men jag har här gissat att deras uniformer fortfarande var grå. Alla tre finska kavalleriregementen hade grå uniformer vid denna tid (Åbo & Björneborg som ingick i Lewenhaupts här hade dock bytt till blå rockar år 1708). Jag har också gjort en gissning att de vid Poltava återigen hade de röda uppslag och rött foder som de hade före 1702 trots att de 1702-04 hade helgrå uniformer

Längst till höger har vi en minivariant av den stora östgötaskvadron som jag har redovisat på en föregående sida. Som nämnts tidigare drabbades östgötarna av mycket höga förluster vid Poltava, vilket troligen berodde på att deras placering långt ut på vänsterflygeln innebar att de stod längst bak i kön under reträtten efter slaget.

Moskovska dragonregementet

Sibirska dragonregementet

Vladimirska dragonregementet

Preobrazjenska gardesregementet

Semjonovska gardesregementet

Furst Repnins grenadjärregemente

I huvudstriden i slaget vid Poltava bestod den ryska slaglinjen av 69 skvadroner och 42 bataljoner. Jag har hittills kommit upp i tre skvadroner och tre bataljoner. Det är alltså en mycket lång väg kvar för mig innan jag uppnått mitt mål, om jag nu någonsin kommer att göra det. Jag har dock medvetet koncentrerat mig på de svenska styrkorna och avvaktat med att göra ryssar av goda skäl. Urvalet av formar för att gjuta ryssar är väldigt begränsat och jag har varit tvungen att som nödlösning använda mig av karolinerformar i en rätt stor utsträckning. Jag hoppas dock att det i framtiden ska komma fler formar från Prince August som fyller de stora luckorna i sortimentet. Och om så blir fallet vill jag slippa besväret med att behöva byta ut redan gjorda tennsoldater.

Dessutom är uppgifterna om ryska uniformer väldigt fragmentariska och jag har varit tvungen att göra gissningar och utgå ifrån många uppgifter som förmodligen var inaktuella vid tiden för slaget vid Poltava. Förhoppningsvis kommer någon rysk motsvarighet till Lars-Eric Höglund gå igenom de ryska arkiven och publicera resultaten i en framtida uniformsbok. Ifall det sker kommer jag förmodligen behöva göra många justeringar på mina tennsoldater vilken även det är en anledning till att inte ha alltför bråttom med att göra ryssar.

Det ryska infanteriet var huvudsakligen klätt i mörkgröna rockar, men bland dragonregementena var blått lika vanligt som den gröna färgen. Så när jag beslöt mig för att måla två dragonskvadroner (det ryska kavalleriet bestod nästan uteslutande av dragoner) föll det sig naturligt att göra en grön och en blå skvadron. Valet föll på Vladimirska och Sibirska dragonregementena. Dessa två skvadroner blev sedan fyra när jag köpte två gamla Holger Eriksson-formar (Nr. 40 och 48) som gjorde det möjligt att gjuta pukslagare och pistolskjutande ryttare. Jag bytte nämligen ut det första ledet i båda skvadronerna med sådana figurerna och de överblivna ryttarna (från form 935) målades om och kom att bilda det andra ledet i två nya skvadroner. Den ena skvadronen syns på bilden ovan och tillhör det Moskovska regementet som var ensamt med att bära vita rockar. Jag fortsatte på spåret med att ha färgvariation eftersom den andra skvadronen som visas på detta avsnitt fick röda rockar.

För infanteriet var det naturligt att välja de mest välkända ryska infanteriregementena, Preobrazjenska och Semjonovska gardena. Fast innan jag målade gardesregementena hade jag faktiskt flera år tidigare påbörjat en bataljon ur furst Repnins grenadjärregemente. Detta enbart för att jag tyckte det var intressant att måla en grenadjärbataljon och för att jag hade ett antal överblivna grenadjärer från min stora svenska Livgardesbataljon (som jag hade målat innan jag visste att Livgardets grenadjärer var samlade i en egen bataljon, och dessutom inte hade några grenadjärmössor).

Den ryska skvadron längst till vänster som redovisas först är också den allra senast gjorda, Moskovskas vita dragoner. Den ordning som följs här är nämligen den ordning som regementena stod uppställda i under slaget vid Poltava. Designen på fanan med den ryska dubbelörnen (syns bättre på bilden nedan) är annorlunda än de andra ryska skvadronerna som har ett kristet kors som motiv. Enligt Höglund hade det Moskovska regementet 1709 en röd fana med det vanliga korset men enligt en artikel om ryska dragonfanor av Vlad Velikanov ska de haft en grön dubbelörnsfana 1707. Någon röd korsfana nämns inte av Velikanov men både han och Höglund nämner att regementet hade en grön korsfana i slaget vid Narva.

Jag har valt att använda dubbelörnsfanan eftersom det då blir möjligt att använda den här skvadronen (minus fanbäraren) för att också illustrera slaget vid Narva. Det var nämligen brukligt vid de flesta arméer vid den här tiden att hästarnas schabrak och pistolstrumpor hade samma färg som fanan eller standaret. Och om Moskovska förde en grön fana bör också deras schabrak ha varit gröna. Några belägg på att denna ordning gällde även i den ryska armén har jag dock inte. Fast i brist på information är det en fullt rimlig gissning. Under sjuårskriget (1756-1763) hade visserligen ryska dragonregementen blå schabrak medan hästgrenadjärer hade gula och kyrassiärer hade röda. Men jag tror inte att ett sådant system existerade vid tiden för slaget vid Poltava då det ryska kavalleriet nästan uteslutande bestod av dragoner och de särskilda hästgrenadjärregementena hade bildats så sent som vintern 1708-09.

Enligt uppgift från Angus Konstam hade ryska dragonerna röda halsdukar och jag har därför målat kragarna röda. Några uppgifter om vilken färg kragarna hade har jag inte och det är mycket möjligt att sådana inte existerade på de ryska uniformerna. En invändning som kan göras är att halsdukar förmodligen inte användes i högsommarvärmen under slaget vid Poltava och samma sak gäller för de röda kappor som det Moskovska regementet hade enligt Höglund. Men som redan antytts vill jag gärna kunna använda mina tennsoldater till att illustrera andra slag än bara Poltava. Dessutom har jag inte kunnat undvika att måla halsdukar på så väl ryska som svenska fotsoldater och då är det väl lika bra att vara konsekvent.

I mitten av bilden har vi min Vladimirska skvadron. Till skillnad från min Ingermanländska skvadron är denna snarlika dragonfana inte spekulativ. Det Vladimirska regementet hade verkligen sådan fanor 1703. Om de sedan hade samma typ av fanor under slaget vid Poltava är dock en helt annan fråga. De fragmentariska uppgifter jag har om den ryska armén tyder inte på någon utbredd kontinuitet när det gäller uniformsfärger och fanor.

I likhet med den Sibirska skvadronen till höger på bilden har jag bytt ut Vladimirskas första led med pistolskjutande ryttare och en pukslagare. Men för den Vladimirska skvadronen var detta emellertid lättare sagt än gjort. Den skvadronen är nämligen målad med en grön färg (Humbrol 149) som jag köpte för länge sedan och som numera inte går att få tag i här i Sverige. Av någon outgrundlig anledning har Humbrol begränsat försäljningen av den färgen till enbart Storbritannien. Jag var tvungen att resa till England och bunkra upp ett lager av Nr. 149-burkar så att jag kan fortsätta måla ryssar i den färgen.

Ursprunget till detta problem är att jag målade mina första ryska formationer med Humbrol 76 men tyckte senare att den färgen var för ljus. Så jag köpte en burk av Nr. 149 som verkade lovande på den tennsoldat som jag testade den på. Sedan gick det många år innan jag kom igång med att måla formationer i den färgen (Vladimirska regementet och Preobrazjenska gardet). Några månader efteråt beslöt jag som sagt att möblera om mina ryska skvadroner med nya tennsoldater. Men då tog burken slut och när jag skulle köpa ny färg upptäckte jag alltså att Humbrol hade slutat sälja den. Det substitut som erbjöds var Humbrol 30 som var en ännu mörkare nyans. Men även om den färgen kan anses hålla måttet var jag inte så pigg på att ha ryska formationer med tre olika gröna nyanser. Och jag var ännu mindre pigg på att måla om hela formationer bara för att jag behöver byta ut eller justera några tennsoldater. Därmed inleddes jakten på Humbrol 149. Min plan att köpa färgen från Humbrols nätbutik för leverans till en bekant som var bosatt i England misslyckades fullständigt. Humbrol tog betalt men levererade inte varan. Trots flera påstötningar via mejl fick jag varken färger eller pengar tillbaka. De svarade inte ens. Det tog mig nästan ett år innan historien fick ett lyckligt slut i en hobbybutik i Birmingham den 28 juli 2010.

Med den blå Sibirska skvadronen hade jag inte samma problem när jag bytte ut första ledet. Färgen Humbrol 109 går än idag att hitta i svenska butiker. Även här finns det dock frågetecken kring färgval. Enligt del tre i Höglunds trilogi om det stora nordiska krigets uniformer hade ryska uniformer med blå färg följande nyans:.

Blått är här lika med "blåklintsblå", även kallat "kornblå", eller "kornblomsblå". (från tyskans "Kornblume" - Blåklint)

Kornblå är för mig mellanblå och gör man en bildsökning på google så bekräftas min uppfattning. Illustrationer i både Höglunds och Konstams böcker skildrar också ryska dragoner i mellanblå uniformer. Men gör man samma bildsökning på google med sökordet "cornflower blue" får man fram bilder med en betydligt ljusare färg, snarare himmelsblå. Fast sedan testade jag att söka på tyska bilder med sökordet "kornblumenblau" och då fick jag fram samma mellanblå nyans som i den svenska sökningen. Men jag har stött på en uppgift i Konstams bok att det ryska Semjonovska gardet hade "light blue" uniformer till skillnad från övriga blå regementen som bara hade "blue" uniformer. Och även i Höglunds bok påstås ett par regementena ha haft "ljusblå rockar". Jag har dessutom stött på en uppgift att bayerska arméns uniformer var "cornflower blue" vilka i andra böcker har beskrivits som ljusblå heller himmelsblå.

Blåklintsblå är alltså en "falsk vän" eftersom den har olika betydelser i olika språk. Jag bedömer det dock som troligast att det är den tysk-svenska definitionen som gäller för ryska soldater. Fast i mitt fall kanske det inte spelar så stor roll om deras rockar var ljusblå eller mellanblå. Den färg som jag har valt (Humbrol 109) är nämligen en mellanblå färg som går åt det ljusa hållet. Kamerablixten gör visserligen att färgen framstår som ljusare på bilden än vad den är i verkligheten, men den skulle nog kunna passera som "ljusblå" om det nu skulle vara den korrekta nyansen.

Den Sibirska skvadronens fana är för övrigt helt spekulativ.

Innan vi går över till infanteriet kan vi kasta en liten blick på ryttaren i bakgrunden. Det är den tennsoldat som jag testade färg Nr. 149 på för länge sedan. Den kom senare till användning som officer i den Vladimirska skvadronen innan jag rationaliserade bort den. Jag tyckte nämligen att det var onödigt att vid sidan av fanbäraren ha ännu en officer i en formation som bara omfattar tio ryttare. Nu får den här tennsoldaten representera en rysk general som rider bakom den ryska linjen och håller koll på de olika arméförbanden.

De som går till fots är ytterligare tennsoldater som jag har testat färger med. Nämligen Nr. 30 som enligt Humbrol är ett substitut för Nr. 149. Till min förvåning var det väldigt svårt att se någon skillnad mellan de två färgerna. Nr. 30 är något mörkare men skillnaden är ytterst liten. Med den upptäckten insåg jag att allt besvär jag har haft med få tag i Nr. 149-burkar var rätt onödigt. Nåja, gjort är gjort. Fotsoldaterna kommer i framtiden att användas i en bataljon tillhörande det Astrachanska regementet. Officeren som är hämtad från Prince Augusts Rossbach-serie ger en välbehövlig variation eftersom den vanliga karolinermotståndar-officeren har en pose som ser rätt konstig ut när alla officerare på slagfältet står så.

Det främsta regementet i den ryska armén var det Preobrazjenska gardet, tsarens eget elitregemente som härstammade från det regemente av "lekkamrater" som han hade som barn. Till skillnad från övriga ryska regementen är gardets uniformer väl beskrivna i källorna (och då syftar jag inte bara på färgnyanser). Ett problem är dock grenadjärernas huvudbonader. De svarta läderhjälmar med plymer som förknippas med gardet infördes inte förrän 1712. Alltså utgick jag från att de dessförinnan hade vanliga grenadjärmössor av tyg och målade dem därefter (gröna med röda uppslag). Men strax efter att jag hade målat färdigt min bataljon bläddrade jag i en nyutkommen bok och läste där att de hade björnskinnsmössor...

Mössorna fick därför målas om. Men med det uppstod ett problem. Vilken färg ska man använda för att måla björnskinn? När björnskinnsmössor var högsta mode i Europas arméer decennierna omkring år 1800 användes importerad päls från nordamerikanska svartbjörnar. Fast Peter den store bör rimligen inte ha gjort sig så mycket besvär när det fanns ett överflöd av brunbjörnar i hans eget rike. Inhemska pälsmössor var dessutom vanliga i de äldre streltserregementena. Men dessa mössor såg inte ut som grenadjärmössor och hade inte tofsar.

 Jag försökte först göra en kompromiss mellan svartbjörnar och brunbjörnar och måla björnskinnsbrämen med Humbrol 98 (den jag använder till de svenska hästarna). Jag hade tidigare använt den till Furst Repnins grenadjärer men den färgen visade sig vara för mörk och kontrasterade väldigt dåligt gentemot den mörkgröna uniformsfärgen (Humbrol 149). Jag försökte kompensera genom att måla vita snören på mössorna vilket de vanliga rysk grenadjärmössorna av mitra-typ hade enligt Angus Konstam, men det gjorde bara saken värre. Slutligen målade jag om "björnskinnet" med färg 113 som jag använder till de ryska hästarna. Resultatet ser ni på bilden. Fast jag är väldigt tveksam till ifall det är en korrekt avbildning eftersom det känns som jag famlar i mörkret när jag ska försöka avbilda ryska grenadjärmössor. 

Notera också att det Preobrazjenska gardets är det enda regemente som jag inte har målat pikarna bruna. Det är nämligen det enda regemente som jag har några som helst upplysningar om vilken färg de hade. Det är Angus Konstam som uppger att de var svarta.

Angående fanan kan jag nämna den bygger på den rekonstruktion som återfinns i Konstams bok. Höglund har en alternativ rekonstruktion där det lilla korset längst ned är blått istället för rött och det trefärgade bandet på över- och underkanten har en annan ordning på färgerna.

Även det Semjonovska gardet hade ett grenadjärkompani. Men med tanke på det besvär jag har haft med att avbilda ryska grenadjärmössor valde jag att avstå från att gjuta grenadjärer till den här bataljonen. Det Semjonovska gardet bestod av tre bataljoner och jag antar att grenadjärkompaniet hölls samlat i en av dessa bataljoner så att de övriga saknade grenadjärer.

För övrigt var det bara gardesregementena (och två regementen med liknande status) som behöll sina grenadjärkompanier. De övriga regementenas grenadjärer avknoppades och fördes samman till särskilda grenadjärregementen varav Furst Repnins regemente nedan var ett av dem.

Furst Repnins grenadjärbataljon är den bataljon som har tagit längst tid för mig att fullborda. När jag började måla minibataljoner (på 1900-talet) ville jag måla en bataljon bestående av enbart grenadjärer. Valet föll på Furst Repnins grenadjärregemente som var avbildat av David Rickman på framsidan av Angus Konstams första bok (bilden ovan till höger). Konstams text nämnde ingenting om färgen på strumporna så jag ignorerade Rickmans tolkning att de var vita och målade dem istället röda. Slutresultatet blev figurerna i bilden nedan. Eftersom jag inte hade någon information om hur fanan såg ut blev den aldrig gjord. När Höglunds bok kom ut fann jag att den inte nämnde de detaljer som Konstam nämnde. De enda kända detaljer som Höglunds bok hade att berätta var en röd rock och röd mössa med pälsbräm (inte blå uppslag som hos Konstam). Jag beslöt därför att måla om Repnins grenadjärer och passade på att måla strumpor, uppslag, byxor och västar gröna (vilket skedde i maj 2009). Det var för mig en rimlig gissning och det gjorde tennsoldaterna mycket snyggare.

Dessutom målade jag äntligen en fana åt grenadjärerna. Jag hade fortfarande ingen kunskap om hur fanan såg ut så jag målade en livfana istället. Livfanan var identisk för åtminstone alla vanliga infanteriregementen och föreställde den ryska dubbelörnen i ett vitt fält. Men när jag läste på mer om grenadjärer insåg jag att det var väldigt vanligt att grenadjärer inte förde fanor. Bristen på uppgifter om ryska grenadjärfanor innebar därmed att det med stor sannolikhet inte fanns sådana. Jag blev tvungen att byta ut fanbäraren med en menig grenadjär som blev klar i juli 2010.

Men det slutade inte där. När färg Nr. 98 inte funkade på det Preobrazjenska gardets pälsbrämar bytte jag till Nr. 113 på Furst Repnins grenadjärer också. Den ommålningen ägde rum i november 2010 och jag tror inte att sista ordet ännu är sagt om den här bataljonen. Detta eftersom den design jag har valt på mössorna är en blandning av västeuropeiska björnskinnsmössor och grenadjärsmössor av tyg. Farhågan finns att ingen av dem är korrekt och att Furst Repnins grenadjärer bar enkla björnskinnsmössor av streltsertyp, det vill säga utan tofsar eller dekorationer

Närke-Värmlands regemente

Jönköpings regemente

Västerbottens regemente

Dalregementet

Ranenburgska dragonskvadronen

Den avgörande orsaken till att slaget vid Poltava blev ett förintande nederlag för de svenske var att en tredjedel av infanteriet under generalmajor Roos befäl kom bort från armén under striden vid redutterna. Dessa bataljoner utkämpade sedan ett eget minislag vid Jakovetskijskogen när de besegrades av ditsända ryska styrkor.

Det slumpade sig så att de bataljoner som ingick i den svenska styrkan utgjorde den mest färgrika delen av armén. Det var bara Dalregementet som hade den typiska blågula uniformen (fast med karpus). I övrigt fanns det två regementen med röda uppslag och så västerbottningarna med vita uppslag. För den som målar tennsoldater är variationsrikedomen i denna grupp bataljoner oemotståndlig, så självklart har jag ett hyllplan i min bokhylla som återskapar striden vid Jakovetskijskogen.

Den styrka som Roos förde befäl över bestod ursprungligen av sex bataljoner. Men efter striden vid redutterna omorganiserades den reducerade styrkan till fyra bataljoner, en för varje regemente. När ryssarna anföll dem var de uppställda som på bilden. Till höger på bilden stod Närke-Värmlands livbataljon, i mitten stod Jönköping och Västerbottens regemente medan Dalregementet försvarade den andra flanken. De ryska styrkorna bestod av fyra dragonregementen och en dragonskvadron under Heinskes befäl samt fem bataljoner under Rentzels befäl. Av dessa har jag bara målats den Ranenburgska dragonskvadronen som attackerar dalkarlarna.

Det här är min andra Närke-Värmländska bataljon eftersom jag sedan tidigare hade gjort den som ingår i huvudstridens svenska slaglinje. Den här bataljonen har dock en annan pose, i vilken de redan har avfyrat sina musköter och nu gör sig  redo för närstrid. Den form som jag har använt mig av för att göra musketerarna går inte att få tag i Sverige. Prince Augusts karolinerformar säljs även i Irland där deras fabrik är belägen. Men på Irland föreställer inte formarna svenska karoliner utan istället irländare i fransk tjänst i mitten av 1700-talet. Dessa hade inga pikenerare så i form Nr. 903 har de bytt ut pikeneraren mot ytterligare ön musketerare (fast med trekantig hatt, karpusarna på bilden är avklippta grenadjärmössor som jag har klistrat fast på tennsoldaternas huvuden). Jag fick tag på den formen genom att beställa den från Prince Augusts hemsida.

En annan modifikation på Prince Augusts figurer är att officeren bär en halvpik. Denna ingår inte i form Nr. 903 som han kommer ifrån utan är lånad från form Nr. 910. Halvpiken var en officers huvudbeväpning och det är egentligen en miss från Prince Augusts sida att de saknas i form Nr. 903. Att göra som jag och klistra fast en halvpik funkar dock bara om posen är avsedd att vara defensiv. Mina officerare som utkämpar huvudstriden får därför vara utan halvpikar.

De pikar som syns i hörnet är gamla pikar som var för korta och därför byttes ut mot de nuvarande 12,5 cm långa pikarna (vilket motsvarar 5,5 meter i verkligheten).

Bredvid Närke-Värmlandsbataljonen stod Jönköpings regeemente. De har samma pose, men här har jag inte filat bort hattarna och klistrat fast karpusar. Musketerarna ser därför ut som de gjorde när de blev gjutna i den irländska varianten av form Nr. 903.

Sedan kommer till Västerbottens regemente som även de befinner sig i samma pose och har stympade grenadjärmössor på huvudet. Jag kan nämna att i en tidigare inkarnation av dessa bataljoner hade samtliga två grenadjärer vardera. Eftersom jag sedan insåg att det inte var brukligt med grenadjärmössor i den svenska armén klippte jag av dem i mitten och målade om dem till karpuser. Undantagen är Dalregementet där det faktiskt finns belägg för att de hade grenadjärmössor och Jönköpings regemente som hade trekantiga hattar vilket innebar att jag var tvungen att byta ut deras grenadjärer helt och hållet. Jönköpings grenadjärer finns dock kvar och ni kan se en bild på dem här.

På den här baksidebilden kan ni se trumslagarnas och underofficerarnas uniformer. Uppgifter om officersuniformer är väldigt sällsynta och jag har därför använt mig av underofficerarnas uniformer som riktlinje för hur officerarna vid respektive regemente såg ut. Enda skillnaden är att jag har ersatt underofficerarnas silvergaloner med guldgaloner

Dalregementets bataljon skiljer sig från de övriga genom att inte bara ha grenadjärer med grenadjärmössor utan även genom att pikenerarna har en annan pose. För att försvara sig mot de ryska dragoner som attackerade dem tänkte jag mig att pikenerarna skulle rikta pikarna uppåt som de gör i bilden nedan av Göte Göransson som är hämtad från hans bok "Karoliner".

Pikenerarna är gjutna med de nya formar (Nr. 912 och 913) som Prince August lanserade 2011. Men bataljonen är äldre en så och dessförinnan hade jag använt mig av officeren i form Nr. 903. Nackdelen med det arrangemanget var att pikens spets hamnade för högt upp. Jag var tvungen att utrusta dem med 9 cm långa pikar vilka bara motsvarar 4 meter trots att jag i de andra bataljonerna har pikar som är 12,5 cm långa (motsvarande 5,5 meter). De nya pikenerarformarna från Prince August har lyckligtvis löst det problemet även om Prince August fortfarande tror att karolinska pikar bara var fyra meter långa.

Den ryske motståndaren till mina svenska bataljoner är den Ranenburgska dragonskvadronen. Anledningen till att den skapades är att jag bytte ut det första ledet i min Sibirska skvadron (den blå skvadronen). De överblivna ryttarna målades om och förvandlades till det bakre ledet i den Ranenburgska skvadronen. Orsaken till att jag valde just den skvadronen beror på deras röda rockar. Byter jag ut fanbäraren kan jag enkelt förvandla den här ryska skvadronen till en sachsisk skvadron (Dünewalds dragonregemente som deltog i slaget vid Fraustadt i sådana uniformer).

Slutligen en bild på mina svenska bataljoner tagen från marknivå. Detta var den syn som mötte de anfallande ryssarna. Bilden är dock en aning sned så ni får tänka er att ryssen just har blivit skjuten av svenskarna och nu faller till marken...

Älvsborgs regemente

Södermanlands regemente

Södermanlands regemente

Dalregementet

Smålands tremänningar

Sachsiska regementet

Den här sidan innehåller svenska formationer som jag har målat av olika skäl (främst för att få variation). De har alla en mer eller mindre svag koppling till slaget vid Poltava men ingår inte i det Stora Projektet.

De bataljoner som ni ser på bilden ovan består av olika poser som Prince Augusts formar gör det möjligt att skapa. Nämligen bataljoner som marscherar, står i halt, anfaller, skjuter och laddar. Dessutom kan man göra grenadjärbataljoner vid sidan av de vanliga. Det Stora Projektet kräver dock att alla bataljoner är formerade på ett enhetligt sätt, så vill man pröva på alla poser blir man därför tvungen att skapa fristående bataljoner.

Den första bataljonen är en marscherande bataljon från Älvsborgs regemente. Älvsborgarna bevakade den norska gränsen och hade ännu inte varit inblandad i någon krigshandling när den svenska fältarmén gick under i Ukraina. Att jag ändå valde att måla dem berodde på att jag ville ha en marscherande bataljon iklädd den typiska blågula enhetsuniformen. Detta innebär också att uniformerna på dessa tennsoldater är identiska med min Skaraborgsbataljon. Om jag vill kan jag därför byta ut fanan i den här bataljonen och vips befinner sig dessa västgötar i Ukraina.

Till höger har vi en södermanländsk bataljon med karpuser på huvudena som står i halt. Karpuserna har framställts med hjälp av modifierade grenadjärmössor som klistrats fast på det ställe där hattarna har filats bort. Pikenerarna är gjutna med hjälp av Prince Augusts form Nr. 912 som kom ut i januari 2011. Den stillastående posen är faktiskt väldigt användbar eftersom karolinerna tillbringade större delen av tiden under slaget vid Poltava med att vänta på att något skulle hända. I synnerhet södermanlänningarna som lämnades kvar vid Poltavas belägringsverk medan resten av armén deltog i det egentliga slaget.

De södermanländska uniformerna på bilden hör dock endast med säkerhet hemma i slaget vid Narva eller slaget vid Helsingborg. Kanske bars de under slaget vid Poltava om den okända uniform de fick 1704 var denna och inte samma som de hade 1702-1704. Om så inte var fallet kan de dock ändå användas vid Poltava eftersom dessa uniformer är identiska med Dalregementet. Det är för att markera denna dubbeltydighet som de har försetts med en vit livfana. Det enda som avslöjar att de är sörmlänningar och inte dalkarlar är den lilla svarta gripen i det övre inre hörnet (Dalregementet hade i sitt hörn två korslagda pilar under en krona)

Om södermanlänningarna inte hade karpusuniformern vid Poltava kan de ha sett ut så här (dvs. den uniform som delades ut 1702). Den här Södermanlandsbataljonen är gjord innan jag gjorde bataljonerna som stred vid Jakovetskijskogen. Posen är densamma som de senare bataljonen och som jag nämnde i beskrivningen av dessa är musketerarna gjutna med en form som inte går att köpa i Sverige. Det är den irländska varianten av form Nr. 903 som har en musketerare istället för pikenerare som inte fanns i de irländska regementen som tjänstgjorde i den franska armén under 1700-talet.

Att jag valde Södermanlands regemente som första försök med denna pose berodde återigen på att uniformen var väldigt lik typiska enhetsuniformen. Undantaget är de vita strumporna som var ovanliga i den karolinska armén. Den färgen på strumporna förekommer dock väldigt ofta på äldre illustrationer som ska föreställa karoliner. Den troliga förklaringen till detta är att vita strumpor blev standard senare under 1700-talet och äldre illustratörer kan i brist på tillgänglig arkivforskning ha dragit slutsatsen att de vita strumporna även var allmänna under karolinsk tid.

Trots att sörmlänningarnas inte deltog i det egentliga slaget var även de inblandade i strider den dagen eftersom ryssarna inne i Poltavas fästning passade på att göra utfall mot de svenska belägringsverken.

Här har vi samma uniform som i den första Södermanlandsbataljonen fast i skjutande pose. Men tittar vi närmare ser vi att livfanan har två korslagda pilar och en korna i det övre inre hörnet, Dalregementets symbol. Dessa är alltså dalakarlar som strider mot ryssar vid Poltava (eller Narva), men byter vi ut fanan så kan de bli sörmlänningar som skjuter mot danskar i slaget vid Helsingborg. Officeren är för övrigt hämtad från Prince Augusts äldre serie med karolinerformar  från 60-talet (vilken ersattes med den nuvarande 900-serien på 80-talet). De äldre formarna går fortfarande att beställa från Prince Augusts hemsida.

Prince Augusts formar kan användas till att gjuta bataljoner i fyra olika poser; anfallande, skjutande, marscherande och stående. Men detta förutsätter att man håller sig till de formar som finns inom Karoliner-serien. tittar man på deras övriga sortiment ser man att Prince August även har en Rossbach-serie med formar som kan gjuta soldater från Sjuårskriget (1756-1763) och en av dem (Nr. 51) föreställer två soldater som laddar sina musköter. Snittet på uniformerna är visserligen 50 år före sin tid men det går ändå att använda dem till en karolinsk bataljon som laddar om.

När jag väl kom på att det gick att måla en karolinsk bataljon som laddar musköter var det dags att leta efter ett lämpligt regemente. Valet föll på Smålands tremänningar eftersom de med undantag för de gula galonerna på hatten hade den typiska karolinska enhetsuniformen. Regementet deltog även i det utdragna slaget vid Ljesna 1708 där soldaterna behövde ladda om många gånger. I slaget vid Poltava var regementet upplöst och manskapet instoppat i Livgardet. Uniformerna bör dock rimligen ha varit oförändrade och deras fanor fick samsas med livgardets vita fanor i bataljonernas mitt.

Pikenerarna är gjutna med hjälp av de nya formar (Nr. 912 och 913) som Prince August lanserade 2011. Dessförinnan använde jag officeren i form Nr. 903 för att skapa pikenerare med samma pose. Grenadjärerna med trekantiga hattar har jag skapat genom att fila bort grenadjärmössan och klistra fast en hatt istället.

Den sista bataljonen är egentligen ett kompani. Det var från början Livgardets grenadjärbataljon, men när jag förstod att Livgardets grenadjärer inte hade grenadjärmössor blev jag tvungen att göra något annat med dem. Lösningen blev att förvandla dem till det Sachsiska regementets grenadjärkompani. Detta regemente vars grenadjärer hade grenadjärmössor bestod av värvade sachsiska krigsfångar. De var inte i närheten av slaget vid Poltava men deltog istället i slaget vid Helsingborg. Det enda jag behövde göra för att göra dem till sachsare var att måla västarna blå.

Ett minne från dessa grenadjärers tid i Livgardet är trumslagarna. De är dekorerade med galoner i Guld-Silver-Silke vilka var Livgardets speciella insignia. Jag har ingen information om hur det sachsiska regementets prydde sina trumslagare så jag lät de vara som de var.

Första gången jag gjorde trumslagare till det som då var Livgardets grenadjärbataljon använde jag mig av den vanliga trumslagaren i form Nr. 904 som jag sedan modifierade genom att klistra fast en grenadjärmössa på den. Dessvärre passade den inte in i formationen eftersom den trumslagaren var framåtlutad vilket var en pose som den toppiga mössan förstärkte. Jag använde mig istället av en trumslagare från Prince Augusts äldre karoliner-serie från 60-talet, den som den nuvarande 900-serien ersatte på 80-talet. Men även på den var jag tvungen att byta ut huvudbonaden.

Slutligen kan jag påpeka att underofficerarna som flankerar trumslagarna är beväpnade med musköter och inte den vanliga hillebarden. Detta var åtminstone utomlands brukligt vid grenadjärkompanier och jag har dåraktigt utgått från att samma förhållande gällde i Sverige.

Under den tid som jag har målat tennsoldater har jag lärt mig många nya saker. Som en följd av detta har ofta fått anledning att måla om och byta ut tennsoldater i mina formationer. Detta har resulterat i en stor mängd fristående tennsoldater som väntar på att bli en del av en framtida formation eller som jag helt enkelt har sparat som ett minne från en tid då jag gjorde saker på ett annorlunda sätt. Sedan har jag målat tennsoldater som redan från första början var avsedda att vara fristående tennsoldater. Alla dessa är samlade på den här sidan.

Vi kan börja med den fanparad som syns i bakgrunden på bilden ovan. Dessa fanbärare bär  handmålade fanor som jag gjorde för varje indelt regemente och Livgardet. Jag har sedan dess gått över till ett digitalt format med datorutskrivna fanor som inte behöver utsättas för min klumpiga pensel. Om ni mot förmodan tycker att fanorna ser rätt skapliga ut så beror det på att de är inte helt handmålade utan jag målade dem över ett svartvit mönster som jag framställde med hjälp av en kopieringsmaskin.. Även om jag nu har övergett detta format så vill jag ändå som spara mina gamla fanor som jag har lagt ner mycket arbete på att göra och som har en viss charm

På bilden nedan ser vi längst bak från vänster fanor tillhörande Skaraborg, Västgöta-Dals, Älvsborgs, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Östergötlands regementen. Den vita fanan i förgrunden är Livgardets.

Längst till vänster på bilden ovan har vi en kvartett befäl från Livgardet. Detta är deras ursprungliga utseende som följde instruktionerna från Alf Åberg och Göte Göranssons bok "Karoliner". Senare kom jag dock underfund med att det inte finns några belägg på att foder och strumpor skulle ha varit ljusblå. Med största sannolikhet var de klädda helt och hållet i mörkblått. Även livgehänget var överdraget med blått kläde. Jag var därför tvungen att måla om alla mina underofficerare, fanbärare och officerare i slutet av 2010  men jag valde att spara just dessa som ett minne över hur de såg ut under hela 14 år. Notera att även fanbärarna i bakgrunden har ljusblå detaljer. Det var många tennsoldatsbefäl som jag var tvungen att måla om...

I mitten har vi två grenadjärer som en gång i tiden ingick i min Jönköpingsbataljon. När jag sedan insåg att grenadjärmössor var väldigt sällsynta i den karolinska armén var jag tvungen att byta ut nästan alla grenadkärer i ina bataljoner med med vanliga musketerare. De flesta fick sina mössor avklippta och omgjorda till karpuser, men dessa Jönköpingsgrenadjärer valde jag att behålla eftersom deras utseende liknar den enda karolinska grenadjärmössan som är bevarad. Nämligen ett ryskt krigsbyte som Göte Göransson illustrerade i boken "Karoliner" (bilden till höger). Exakt vilket regemente den mössan tillhörde är okänt (det heraldiska vapnet längst ned tyder på ett estniskt ursprung) men troligen såg den som bar mössan ut som mina två tennsoldater.

Ryttarna på bilden är mitt försök att avbilda de polska vallacker som tjänstgjorde i den svenska armén. Inga detaljer är dock kända om deras uniformer förutom att de var röda 1718. Tennsoldaterna är dessutom gjutna med form ur Prince Augusts Rossbach-serie som är avsedd för preussiska ulaner under Sjuårskriget 1757-1763. Men i mitt tycke är de en rimlig gissning på hur vallackerna kan ha sett och ifall det skulle vara felaktigt kan jag kanske påstå att de är kosacker istället.

De fanorna i bakgrunden som inte är nämnda innan är från vänster är Södermanlands gula fana, Närke-Värmlands röda, Västmanlands vita och Upplands röda. Sedan har vi en Livgardesfana som inte är handmålad utan datorutskriven. Den tillhörde Livgardets grenadjärbataljon innan jag insåg att dessa inte förde fanor så nu står den här i väntan på att jag ska göra en ny Livgardesbataljon. Efter Livgardesfanan kommer Dalregementets blå fana och Hälsinges svartvita.

Längst till vänster har vi en grupp västerbottningar i deras karakteristiska blåvita uniformer. Dessa har tillkommit som en följd av mina behov av att konvertera tennsoldater med trekantiga hattar till sådana med karpuser. Detta gör jag genom att modifiera grenadjärmössor som får genom att använda form Nr. 906. Men när jag har fått lyckade gjutningar av skjutande grenadjärer har jag tyckt att det är onödigt att förstöra dem genom att klippa av mössorna så jag har målat dem till västerbottningar istället. I framtiden kommer dessa att ingå i en skjutande Västerbottenbataljon.

De övriga tennsoldaterna på den här bilden tillhör två grupper. I bakgrunden har vi dalkarlar med karpuser och grenadjärmössor på huvudet. I förgrunden har vi upplänningar med trekantiga hattar. Pikenerarna med gula snören på sina hattar är dock småländska tremänningar som blev över när jag ersatte dem med figurer från Prince Augusts senaste formar.  Ursprunget till dessa två grupper är att jag vill måla de olika poser som ännu inte ingick i någon bataljon. Dessa fick då upplänningarnas blågula enhetsuniform men eftersom Upplands regemente troligen inte hade grenadjärmössor tvingades jag senare att ändra grenadjärerna till dalkarlar. Efterhand har jag försökt att avveckla dessa grupper genom att placera dem i bataljoner men trots det har hela tiden nya fristående tennsoldater tagit deras plats

Den senast gjorda är den framåtlutande pikeneraren med värjan pekandes bakåt som har gjutits med en form som Prince August lanserade 2011. Jag har använt en snarlik pose med värjan framåtriktad till två bataljoner men jag ville också ha en figur med denna pose så det fick bli en fristående upplänning.

Närbilden på dalkarlarna visar fem pikenerare som ingick i bataljonen på denna sida innan de nya pikenerarformarna från 2011 gjorde det möjligt att ersätta dem med bättre lämpade figurer. Dessa är ju egentligen officerare från formen Nr. 903 som jag har modifierat till pikenerare. Eftersom de har karpus på sig kan jag inte använda måla om dem till officerare så de har fått en permanent plats i det här galleriet.

I mitten på den här bilden har vi en kanon som släpas av fyra draghästar. Eftersom Prince August har formar som gör det möjligt att skapa ett sådant ekipage var jag tvungen att skaffa en sådan. Fast jag lär nog inte göra en till och med tanke på att man förutom formen med kanonen är tvungen att köpa ytterligare tre formar för att skapa den här scenen blir kostnaden väldigt hög. Det märktes också på formarna, vars omslag hade ett gammalt utseende som visade att de hade hängt på hyllan under många år innan jag köpte dem, att det är få som känner sig manade att lägga ner pengar på dessa figurer.

Efter den svartvita Hälsingfanan i bakgrunden har fanor tillhörande Jämtlands, Västerbottens, Österbottens, Björneborgs, Åbos, Tavastehus, Nylands, Savolax och Viborgs regementen.

Trumpetarna är före detta ryssar som jag bytte ut när jag upptäckte att man kunde använda pukslagarformen från den äldre karoliner-serien för att skapa mer realistiska dragonskvadroner. Dragonskvadroner har ju trumslagare istället för trumpetare.

De två musketerarna på bilden ovan har ett mycket speciellt utseende. De är målade med blanka färger istället för de matta som jag numera använder. Dessa är de enda blankmålade soldater som jag har kvar eftersom jag smälte ner resten 1996. Jag sparade just dessa två eftersom de var de allra första tennsoldater som jag målade

De två hästbilderna är en och samma häst fotograferad från båda sidor. Jag har använt den till testa olika hästfärger (ingen av dem mötte mitt gillande). Hästen är också speciell på det sätt att det är den enda figuren i min samling som jag inte har gjutit själv. Den följde med ett parti tenn som jag köpte på tradera.

De två standarbärarna tillhörande Södra Skånska och Nylands regementen är i likhet med den tidigare nämnda fanparaden exempel på en äldre teknik för att måla standar. Jag klistrade fast svartvita bilder på standaren som jag sedan målade för hand. Numera klipper jag av tennklumpen som utgör standaret och klistras fast datorutskrivna standar istället. Men jag var väldigt nöjd med utseendet på dessa så jag sparade dem som ett minne.

Standaren på bilden är av m/1686 vilket tyvärr har visat sig vara felaktigt i Nylands fall (den grå ryttaren). Nylands regemente hade ett standar som var äldre än m/1686 i slaget vid Poltava. Nämligen ett standar som var rödgul-randigt. Jag lät mig luras av en felaktigt uppgift Lars-Eric Höglunds första uniformsbok som han sedan själv korrigerade i supplementet i del 2 och som jag dumt nog inte kollade. Det finns inga belägg på att Nylands regemente någonsin fick ut standar av modell 1686.

Polska gardet

Dünewalds dragonregemente

Prins Christians  regemente

Drottningens livregemente

Fynska  regementet

Jylländska  regementet

Under stora nordiska kriget stred Sverige inte bara mot ryssar, utan även danskar, sachsare, preussare, hannoverare och norrmän ingick vid olika perioder i den stora koalitionen mot Sverige. Varje nation hade sina egna speciella uniformer och jag har inte kunnat motstå frestelsen att avvika från slaget vid Poltava för att se hur dessa uniformer ser ut när de målas på tennsoldater.

De förband som jag har gjort hittills är till vänster en bataljon ur det Polska gardet och en skvadron från Dünewalds dragonregemente (alla sachsare). På den högra sidan har vi danska bataljoner tillhörande Prins Christians, Drottningens och Fynska regementet. Längst till höger finns embryot till en jylländsk bataljon.

August den starke hade två gardesregementen: det Polska gardet samt det Sachsiska (eller Tyska) gardet. Båda gardesregementena hade röda rockar med vita uppslag (det finns dock en sentida uppgift om att det sachsiska gardet skulle ha haft gula uppslag) och de skiljdes åt genom att ett regemente hade tennknappar och det andra hade mässingknappar.

Eftersom jag vanligen inte målar knappar på mina tennsoldater skulle dessa tennsoldater kunna tillhöra båda gardena. Men jag brukar låta knappfärgen bestämma vilken färg som skospännen, livremsspännen och handtag på värjorna har. I detta fall är de målade med mässingfärg vilket innebär att de tillhör det Polska gardet (Lars-Eric Höglund har av misstag skrivit tvärtom i sin bok om de sachsiska uniformerna).

Den sachsiska dragonskvadronen har exakt samma utseende som den ryska skvadronen på det här avsnittet. Fast egentligen är det tvärtom. Utseendet på den ryska skvadronens schabrak är okänt och jag målade dem därför så att de skulle överensstämma med den sachsiska skvadronens schabrak. På så sätt har jag två skvadroner med två olika poser som kan föreställa både ett sachsiskt och ett ryskt förband. Det enda som behöver bytas ut är dragonfanan. Nästa steg är väl att måla en dansk skvadron med samma uniformer i en tredje pose.

Officeren i bakgrunden tillhörde tidigare den Ryska skvadronen innan han rationaliserades bort. Nu är han istället en sachsisk general som rider bakom den egna linjen.

Först bland de danska bataljonerna är Prins Christians regemente. Att jag valde att måla den beror på flera saker. När jag skannade in boken “Kriget i Skåne” våren 2010 väcktes mitt intresse för det skånska fälttåget 1709-10. Dessutom hade jag en vinröd färgburk som var knappt använd och som passade för Prins Christians regemente. Jag hade köpt burken året innan enbart för att måla stången till de småländska tremänningarnas fana.

Men det fanns också en personlig dimension bakom beslutet. När jag läste om kriget i Skåne fick jag veta att Prins Christians regemente var i februari 1710 placerat vid Sinclairsholm för att bevaka en viktig bro över Almaån (som den svenska armén hade tänkt storma). Precis bredvid herrgården Sinclairsholm ligger Gumlösa kyrka som är välkänd som Nordens äldsta tegelkyrka. Men den råkar också vara den kyrka som jag är döpt i. Bara några kilometer väster om bron, herrgården och kyrkan ligger Fjärlöv där jag som barn tillbringade mina sommarlov tillsammans med släkten. Platsen där Prins Christians soldater låg i ställning ligger alltså i ett område som jag är väldigt hemtam i och tanken att gråklädda danskar med mörkröda uppslag patrullerade längs min barndoms å kittlar min fantasi.

Slaget vid Sinclairsholm är dock ett slag som aldrig ägde rum eftersom isen la sig på Almaån innan svenskarna hann storma bron. Den danska armén som hade baserat sitt försvar på Almaån var tvungen att retirera när isen gjorde det möjligt för svenskarna att korsa ån var som helst utan problem. Det blev istället utanför Helsingborg som fälttåget avgjordes, och då under mindre gynnsamma förhållanden för danskarna.

Den färg som jag har använt för att måla de ljusgråa rockarna är Humbrol 147. Den ljusgrå färgen på de danska uniformerna ska nämligen vara väldigt ljus. Så ljus att den ofta beskrivs i källorna som vit. Humbrol 147 lyckas i mitt tycke väldigt bra med att framställa uniformsrockar som är gråa men som kan uppfattas som vita och som dessutom har en svag dragning åt det blå hållet (vilket också nämns i källorna).

Denna grupp på 23 soldater och befäl var ursprungligen en bataljon tillhörande Vesterlenske regemente som rekryterades i södra Norge. Jag målade den 2009 i samband med att jag gav bort några tennsoldater som en present till norsk bekant. Men norska regementen deltog inte i några fältslag och dessutom visade det sig vid en närmare granskning att Vesterlenske fick sina röda uniformer först efter Karl XII:s fälttåg 1718. Den var med andra ord inte särskilt användbar för att åskådliggöra strider från det stora nordiska kriget. Som tur var gick det att med några mindre ändringar att konvertera den till Drottningens livregemente som stred i dessa uniformer under såväl slaget vid Helsingborg som vid Gadebusch.

De gröna tennsoldaterna tillhör det Fynska regementet som på sätt och visst har återuppstått från de döda. Jag målade nämligen en sådan bataljon på 90-talet med blanka färger som sedan smältes ned när jag gick över till matta färger. Jag målade då denna efter de bilder som följde formarna. Prince August nämnde dock inte vilket regemente dessa soldater tillhörde, men de skrev i ett textblad att det också gick att måla norrmän med dessa formar och att det norska Akershus regemente hade grå rockar med gröna uppslag. Jag trodde då att bilderna föreställde Akershus regemente och gjorde en "norsk" bataljon. Fanan tillhörde dock det Fynska regementet och nu har det återvänt till min samling (om än i ett mindre format)

Längst till höger har vi en blygsam början på en jylländsk bataljon. Både det Fynska och det Jylländska regementet har intressanta uniformer. Jag gillar särskilt Jyllands rödvitrandiga snören på hattarna. Att jag ändå valde det Fynska regementet först berodde på att jag redan hade så många bataljoner med röda uniformsdetaljer.

Som avslutning på tennsoldatsgalleriet har vi en närbild på trumslagare. Strunta i utseendet på trummorna. Jag har inga uppgifter om deras utseende och Prins Christians regemente till vänster är med största sannolikhet inte korrekt. Trummor brukar vanligen ha samma utseende som fanan, vilket i det här fallet kanske skulle innebära svarta trummor. Dessvärre tror jag att även fanorna är felaktiga och att de hör ihop med senare uniformer som hade svart istället för mörkrött.

Nåväl, det som jag faktiskt har uppgifter om är att trumslagarna vid liv- och hustrupperna hade galoner med de kungliga färgerna (vilka vid denna tid var rött-vitt-blått). Därför har trumslagarna vid Prins Christians och Drottningens livregemente dessa färger. Jylländska regementets trumslagare har däremot fått rödvita galoner. Det är dock bara en gissning från min sida baserad på hattarna. Fynska regementets trumslagare har jag inte målat några galoner på, men de kan mycket väl ha haft sådana. Jag har inga uppgifter om de vanliga regementena förutom ett förslag att galonerna hade samma färg som knapparna, det vill säga gula galoner om de hade mässingknappar och vita galoner om de hade tennknappar. Jag är dock inte övertygad om att det systemet gällde redan under det stora nordiska kriget.

Livgardets fana m/1686

På den här sidan återfinns en samling fanark som är avsedda att användas till Prince Augusts tennsoldater i skalan 40 mm. Dessa är fria att användas av alla som önskar det.

Livgardets fanor

Livgardet var ett värvat elitregemente med bas i Stockholm som i början av det stora nordiska kriget bestod av 1 800 man fördelade på 12 kompanier med varsina fanor, för att sedan öka till 2 600 man fördelade på 24 kompanier år 1704 (sex av dessa var dock grenadjärkompanier som inte hade några fanor).

Fanarket till vänster är Livgardets kompanifana m/1686. De två fanarken till höger är mina rekonstruktioner av Livgardets livfana (stora riksvapnet istället för kungens monogram) som fördes av livkompaniet och de särskilda grenadjärfanor som delades ut 1702 och bars fram till slaget vid Poltava (men som aldrig kom att föras av grenadjärkompanierna utan istället tilldelades vanliga kompanier). Grenadjärfanorna ska ha haft brinnande granater i hörnet men i likhet med livfanan finns det ingen bevarad bild av deras utseende. Och till skillnad från det stora riksvapnet finns det flera olika varianter av brinnande granater representerade i de karolinska fanorna. Jag har valt en variant som är rätt liten eftersom den är enklast att placera i livgardets invecklade fanor.

Indelta infanteriregementen och Smålands tremänningars fanor

Ett typiskt karolinskt infanteriregemente bestod av 1 200 man fördelade på åtta kompanier. Av de indelta landskapsregementena var Närke-Värmland det enda som hade fler än åtta kompanier (1 674 man fördelade på tio kompanier). Varje kompani hade en egen fana med ett för regementet gemensamt utseende (fastställt 1686 och därför kallad för m/1686). Överstens kompani (livkompaniet) utmärkte sig med att ha en livfana med ett helt annat utseende än de vanliga kompanifanorna. Den var vit med Sveriges stora riksvapen i mitten och regementssymbolen i det övre inre hörnet. Regementssymbolen var i de flesta fall landskapsvapnet i det landskap som regementet var indelt i. Undantagen var Jönköpings och Älvsborgs regementen som hade Jönköpings och Göteborgs stadsvapen istället. Kompanifanorna bestod däremot av landskapsvapnet omgivet av en lagerkrans. Vissa variationer förekom när fler än ett regemente tillhörde samma landskap eller när landskapsvapnet hade ett helvitt eller helsvart fält.

Vid krigsutbrottet uppstod det ett behov att öka arméns styrka. Detta skedde genom att indelningsverkets rotehåll fördes samman i grupper av tre och fick i uppgift att rekrytera ytterligare en soldat, en så kallad tremänning. Detta innebar att ett område som satte upp ett regemente på 1 200 man rekryterade ytterligare 400 soldater vilka sedan vanligen parades ihop med kontingenter från andra regementsområden för att bilda ett fulltaligt regemente. Även tremänningsregementena hade fanor baserade på landskapsvapnen. Men deras fanor såg ut som enfärgade dukar med moderregementets symbol i det övre inre hörnet. Ett exempel på sådana fanor är Smålands tremänningsregemente som hade en vit (livfanan) och fyra gula fanor med Smålands armborstbärande röda lejon i hörnet samt tre gula fanor med  Jönköpings stadsvapen.

Notera att fanornas vapenbilder har ansiktet vänt mot fanstången på båda sidor av duken. Den ena sidan av fanan har alltså ett spegelvänt motiv jämfört med de landskapsvapen vi annars är vana vid att se. Det följer heraldisk sed där vapendjuret alltid ska vara vänt mot fienden (annars kallades det för ett "flyende" vapendjur).

Uppland	Södermanland	Östergötland	Kalmar	Kronoberg	Jönköping
Älvsborg	Västgöta-Dal	Skaraborg	Närke-Värmland	Västmanland	Dalregementet
Hälsinge	Jämtland	Västerbotten	Österbotten	Björneborg	Åbo
Nyland	Tavastehus	Savolax	Viborg		Smålands tremänningar

Nylands kavalleriregementes standar m/1686

Ett typiskt karolinskt kavalleriregemente bestod av 1 000 man fördelade på åtta kompanier. I likhet med infanteriet hade varje kavallerikompani ett eget standar med ett för regementet gemensamt utseende. Även i kavalleriet utmärkte sig livkompaniet med att ha ett så kallat livstandar som var vitt med Sveriges stora riksvapen i mitten och regementssymbolen i det övre inre hörnet. Regementssymbolen var landskapsvapnet i det landskap som regementet var indelt i. Utseendet på standaren reglerades av en förordning från 1686 och standar som tillverkades i enlighet med denna kallas därför för m/1686. Enligt denna skulle kompanifanorna ha regementets landskapsvapnen som motiv på ena sidan medan den andra sidan (chiffersidan) hade kungens krönta monogram som motiv. Eftersom kavalleristandaren var gjorda av ett mer slittåligt material än infanterifanorna hade de flesta regementen ända fram till slaget vid Poltava standar som var äldre än m/1686. De äldre standaren skiljde sig från m/1686 genom att landskapsvapnet var omgivet av en lagerkrans och att hörnen hade siffror (årtalet då standaret tillverkades).

Jag har framställt följande standarark för att använda dem till mina tennsoldater och de är fria att användas av alla.

Livstandar m/1686	Livregementet till häst, Vadsbo kompani (1679-1709)	Livregementet till häst Södermanlands kompani (1710-1718)	Adelsfanan (1710-)
Livdragonerna (1700-1709)   Livdragonerna (1710-1718)   Livdragonerna (1718-)
Östgöta (1676-1683)	Östgöta (1684-1709)	Östgöta 1710-1712	Östgöta (1712-1731)
Småland (1674-?)	Småland (1677-1709)	Småland (1710-1735)	Småland (1735-1776)
Södra Skånska (1691-1709)	Södra Skånska 1712-1735	Norra Skånska (1674-1709)	Norra Skånska (1710-1729)
Riksänkedrottningen (1674-1713)	Bohusläns dragoner (1670-1719)	Västgöta (1674-1703, 1713-1723)	Västgöta (1703-1713)
Åbo & Björneborg (1683-1709)	Nyland (1676-1709)	Nyland (m/1686 som aldrig blev utdelat)	Karelska (1720-1721)

Notera att proportionerna på motiven i de flesta fall följer de modellritningar av m/1686 som Olof Hoffman ritade 1687-88. Den konstnärliga utformningen på de verkliga standaren kunde dock skilja sig mycket från dessa. Jämför till exempel nedanstående standarark som utöver Hoffmans modellritning är baserade på verkliga standar gjorda åt Smålands kavalleriregemente (dessvärre är inget av Ziegler och Schatzbergers Smålandsstandar bevarade så ett annat standar som tillverkades av dem har använts som mall): 

Följande standar är äldre försök från min sida att göra standarark. De har inte ett lika verklighetstroget utseende som standaren ovan som de har ersatts med. Men om någon skulle gilla dessa bättre så står de till ert förfogande. En fördel med dessa är att det är mycket lättare att ändra färgerna på dem om man vill skapa egna varianter.

Mönstret för en rysk infanterifana m/1700
(färgerna varierade så att varje regemente hade en unik fana)

För den som gjuter och målar karolinska tennsoldater i skala 40 mm, och är intresserade av fanor till deras motståndare, finns här en samling fanark som är fria att använda för alla som önskar det. Urvalet är inte så stort och utgörs mest av fanor som jag har framställt för eget behov. Det är dock min förhoppning att många fler fanor kommer att tillkomma i framtiden.

Enklaste sättet att skriva ut fanarken är att klicka på bilderna och sedan trycka på utskriftknappen.

Ryska infanterifanor

Preobrazjenska gardet 1706	Semjonovska gardet	Rysk livfana av en modell som delades ut före 1707
Tverska regementet 1700	Pskovska regementet 1700 (färgen på palmbladen och korset är spekulativ)	Samma livfana som ovan fast med proportionerna ändrade så att den ska kunna användas tillsammans med kompanifanorna bredvid.

Fanorna för det Tverska och Pskovska regementena har det motiv som var gemensamt för alla de regementen som sattes upp inför slaget vid Narva. Bakgrundsfärgen till den Tverska fanan kan lätt ändras så att den kan föreställa ett annat regemente och på den Pskovska fanan är det även lätt att ändra färgen på palmbladen. 

Ryska dragonfanor

Permska dragonregementet 1703	Vladimirska dragonregementet 1703				Moskovska dragonregementet 1709
Spekulativ dragonfana 1	Spekulativ dragonfana 2				Spekulativ dragonfana 3
De ryska dragonregementen hade också fanor med samma motiv som varierades med olika färgsättningar. Endast fyra möjliga färgkombinationer förekom dock för korset och palmbladen (guld och silver). De ovanstående fanorna visar upp tre av dessa kombinationer och genom att i den andra raden ändra bakgrundsfärgen kan man lätt skapa ett stort antal variationer.					Moskovska dragonregementet 1707
En annan fanmodell som tycks ha kommit i bruk vid tiden för Karl XII:s ryska fälttåg är dubbelörnen till höger. Även på den fanan är det lätt att ändra bakgrundsfärgen för att skapa fler varianter. Sachsiska fanor
Polska gardet m/1701			Sachsiska gardet m/1701
Livdragonregementet		Brauses dragonregemente		Oertzens dragonregemente 1703
Bayreuths dragonregemente (sannolikt)		Goltz dragonregemente (sannolikt)		Oertzens dragonregemente 1704
Dansk-norska fanor
Livgardet till fot 1710 (krigsbyte från slaget vid Helsingborg)		Drottningens livregemente 1685		Fana för det regemente som leddes av Schack 1688-1701, Schwängel 1701-1704, Prinsen av Hessen 1704-1710 och därefter Zepelin.
Jylländska regementet		Fynska regementet		Själländska regementet 1710
Vesterlenske regemente m/1704 (Norge)		Prins Christians regemente (livfana)		Prins Christians regemente (kompanifana) (troligen utdelad först efter 1711 då svart infördes som regementsfärg)

En återkommande fråga som läsare skickar till mig är vilka färger jag använder för att måla mina tennsoldater. Därför har jag listat dem på den här sidan tillsammans med Prince Augusts övriga färgrekommendationer (vilka ha varierat över tiden) samt mina egna funderingar kring hur lämpliga de är.

När jag började måla tennsoldater följde jag de färgrekommendationer som kom med formarna som Prince August sålde. På den tiden var det bara Humbrols färger som gällde och de fanns i matta och blanka uppsättningar. Numera ingår emellertid även Vallejos färger bland Prince Augusts rekommendationer. Det är rent av så att Prince August förordar Vallejo framför Humbrol. Jag tycker däremot att Humbrols färger är bättre eftersom deras matta färger ger ett mer realistiskt utseende än Vallejos färger som ger en mer glansig yta. Så jag förblir trogen till Humbrols matta oljebaserade färger (de vattenbaserade fanns inte när jag började).

Utöver listan med färgrekommendationer har Prince August även bilder som ska visa hur tennsoldaterna är tänkta att målas (se bilden nedan). Dessa ska man vara försiktiga med. Med undantag för finska regementen var gula galoner på hattarna till exempel sällsynta och ett bättre val är att måla dem vita. Det allvarligaste felet är dock att livgehängen, patronbandolärerna och tornisterremmarna är bruna på bilden. De var i själva verket gjorda i ljust skinn, vilken även karolinernas västar och byxor vanligen var gjorda av. En lämplig färg till ljust skinn är den ovan nämnda Humbrol 74 medan Vallejofärgen 876-132 verkar vara för brun. Enligt konverteringstabellen på www.paint4models.com är det Nr. 858-013 som är Vallejos motsvarighet till Humbrol 74.

Notera att Humbrol 74 bara finns tillgängligt i det oljebaserade Enamel-sortimentet och att man är tvungen att hitta ett alternativ ifall man vill måla med Humbrols vattenbaserade Acrylics-sortiment. Ett sådant alternativ kan vara Humbrol 103 eftersom dess enamel-motsvarighet har tidigare rekommenderats av Prince August för att måla ljust skinn. På den tiden Humbrol Acrylics hette "Humbrol Fantasy" var det dock färg Nr. 5045 som Prince August rekommenderade, men den tycks ha försvunnit ur sortimentet (tillsammans med sin oljebaserade motsvarighet som bör ha haft nummer 45).

Ska man måla karolinernas blå rockar är Humbrol 25 ett utmärkt val. Humbrol 14 är samma nyans fast blank istället för matt. De övriga blå färger som Prince August rekommenderar är desto mer tveksamma. Humbrol 48 och 109 är en mellanblå färg som går åt det ljusa hållet och är därmed helt fel för karoliner som hade mörkblå rockar. Vallejofärgen som Prince Augusts rekommenderar är nyansen "Royal Blue" som visserligen är mörkblå men har en dragning åt det lila hållet som gör den olämplig. Ska man hålla sig till Vallejo är deras färg Nr. 965-051 (Prussian blue) den som bäst motsvarar Humbrol 25 (detta enligt den nyss nämnda konverteringstabellen).

När jag började måla ryska tennsoldater med gröna uniformer valde jag först Humbrol 76 eftersom den hette "Uniform green". Färgen är dock i mitt tycke en aning för ljus för Peter den stores ryska soldater som iklädde sig mörkgröna rockar. Därför bytte jag senare till Humbrol 149 som dock sedan en lång tid tillbaka inte längre säljs i Sverige. Av någon underlig anledning säljs den nyansen bara i Storbritannien. När jag reste till England 2010 passade jag därför på att köpa flera burkar så att jag klarar mig en lång tid framöver. Den färg som Humbrol anger som substitut till 149 är Nr. 30. Den är en aning mörkare än 149 men de ligger varandra väldigt nära. Så om ni inte vill  resa till Storbritannien för att köpa Humbrol 149 duger Nr. 30 alldeles utmärkt till ryska tennsoldater.

I vanliga fall målar jag mina tennsoldater med Humbrol-färger, men till hästarna använder jag numera Vallejo-färger. Det finns två skäl till varför jag har bytt till Vallejo. För det första har Vallejo ett större sortiment vilket gör det möjligt att få mer variation på hästfärgerna. För det andra ger Vallejo-färgerna en mer glansig yta än Humbrols matta färger. I vanliga fall skulle jag betrakta detta som en nackdel men på hästar blir effekten att de ser lätt svettiga ut och får en tydligare kontrast mot kläderna som är målade med de "torra" Humbrol-färgerna.

Sammanlagt har jag använt mig av fem olika Vallejo-färger och det är dem som ni ser på bilden ovan. Från höger har vi: Flat Earth (983-143), Flat Brown (984-140), Hull Red (985-146), Burnt Umber (941-148) och German Cam Black Brown (822-150). Två av dessa är intill förväxling lika, Flat Brown och Hull Red, men den senare är en aning mörkare än den förra. Jag har även testat två andra Vallejo-färger med mindre lyckat resultat. Men jag har bilder på dessa längre ned på den här sidan.

Grundregeln när man ska måla hästar till tennsoldater är att välja mörka och enhetliga hästfärger. I det militära var alla  soldater klädda i enhetliga uniformer och denna likformighetsprincip gällde även hästarna. Så långt det gick försökte man skaffa fram hästar med ett enhetligt utseende. Allra helst skulle dessa hästar ha mörka färger eftersom sådana hästar hade vanligen bättre egenskaper än dem med ljusare färg. I modern tid red kavalleriregementen nästan uteslutande på svarta hästar. Under karolinsk tid hade dock inte aveln nått så långt och det fanns därför en större variation på hästfärger. Detta gällde i synnerhet under tiden efter slaget vid Poltava då bristen på hästar och rusthållarnas dåliga ekonomi gjorde att man sänkte både färg- och storlekskraven. Då kunde det se ut som i denna tabell som är hämtad från Henry Waxbergs bok "Hästen i det Karolinska rytteriet" (1973):

Procenttalen för olika färger vid vissa förband omkring år 1715

Fast även då dominerade de mörka färgerna. Färgen "brun" avser nämligen i de flesta fall en mörkbrun nyans. Tiden innan Poltava bör hästarna ha varit ännu mörkare eftersom få hästar transporterades över Östersjön, utan de inköptes huvudsakligen på plats i Polen och Tyskland där tillgången på högkvalitativa ryttarhästar var mycket god.

Undantagna från strävan efter mörka färger var trumpetarhästarna som oftast var grå eller vita. Det förekom även att vissa utländska förband enbart red på grå hästar. Frankrikes berömda musketörer var indelade i ett "svart" och ett "grått" kompani som hade fått sina namn efter färgen på sina hästar. Det mest kända regementet med grå hästar är ett skotskt regemente som haft många namn men som alltsedan slutet av 1600-talet har haft smeknamnet "Scots Greys" just på grund av färgen på deras hästar.

En annan faktor som är värd att ta med i beräkningen vid figurmålning är att de mörkaste hästarna oftast gick till de egentliga kavalleriregementena medan dragonförbanden tilldelades hästar med något ljusare nyanser. Detta gällde åtminstone under senare epoker där källäget är bättre än under tidigt 1700-tal.

Exempel på skvadroner målade med Vallejo-färger

Ovan har vi min livdragonskvadron som är målad med färgen "Flat Brown" . Undantaget är pukslagaren som är målad med Humbrols matta vita färg (Nr.34).

Den svenska skvadronen ovan till vänster är målad med "German Cam Black Brown". Det är den mörkaste bruna färgen som jag har lyckats hitta och det är också den som jag har använt till de flesta skvadroner. Trumpetarens grå häst  är målad med Humbrol 126. Den är inte en matt färg utan en mittimellanvariant mellan matt och blank som kallas för satin. Humbrols satin-färger har samma glansiga yta som Vallejofärgerna och passar därför bra ihop.

Den ryska skvadronen till höger är målad med "Red Hull" som är något mörkare än "Flat Brown" men svår att skilja från den. Eftersom syftet med att ha olika färger är att uppnå variation är det onödigt att ha båda färgerna. Men jag visste inte att de skulle vara så lika när jag köpte burken och har jag väl köpt den är det lika bra att använda den.

Medan "German Cam Black Brown" och "Flat brown" är de färger som jag helst vill använda är färgerna ovan avsedda att ge variation. Den svenska skvadronen till vänster är målad med "Burnt Umber" och den ryska skvadronen till vänster är målad med "Flat Earth". Den sistnämnda färgen är ett exempel på ljusa hästfärger som arméerna helst undvek. Men tillgången på högkvalitativa ryttarhästar var inte stor i Ryssland så man får väl förmoda att den snabbt växande ryska armén inte hade råd att vara petig.

Slutligen har vi tre bilder på två hästar som är målade med två färger. Den till vänster har fått olikfärgade sidor eftersom jag använde den till att testa färger. Den rödbruna färgen heter "Cavalry Brown" (982-137) och Vallejo säljer den färgen både separat och i ett paket med sexton "Equestrian Colors" avsedda för att måla hästar. Själv tycker jag dock att färgen är alldeles för röd. På bilderna ovan ser den inte alltför tokig ut men det beror till viss del på den dämpade belysningen. I det verkliga livet ger "Cavalry Brown" ett plastigt rött intryck som verkligen sticker ut när den ställs bredvid de mer genuint bruna färgerna ovan. Jag testade färgen först på hästen till vänster och tyckte inte om den. Sedan när jag upptäckte att Vallejo ansåg att det var en bra hästfärg började jag tänka om och gav den en andra chans när jag målade figuren till höger. Men nej, jag gillar fortfarande inte den färgen så jag målade över den med "German Cam Black Brown".

Den andra färgen är "English Uniform" (921-141). Jag hittade en webbsida som tipsade att den färgen var lämplig för att avbilda hästar med färgen "Dun". Jag visste inte vad "Dun" var för färg men jag köpte den ändå och upptäckte att det var en Khakifärg. Den liknade Humbrol 110 som jag tidigare hade använt till hästar men slutat med eftersom jag inte tyckte att färgen var tillräckligt hästlik. Det blev därför ett enkelt beslut att säga nej även till "English Uniform".

Exempel på skvadroner målade med Humbrol-färger

Innan jag började med Vallejo-färger målade jag med Humbrol. På bilden ovan ser ni fyra av fem Humbrol-färger som jag har använt till att måla bruna hästar (den vita och grå färgen till trumpetarhästar har jag redan redovisat). De två gröna skvadronerna ovan till vänster är målade med Humbrol 62 (Leather). Jag valde den färgen eftersom den ingick i Prince August målningsinstruktioner (dock inte för hästar då de inte rekommenderade några särskilda hästfärger). Problemet med Humbrol 62 var att jag använde den färgen även till pistoler och karbiner, vilket inte var så lämpligt. Jag letade därför efter en annan brun nyans och fann Humbrol 110 (Wood) som jag använde till att måla de tre skvadronerna i förgrunden. Nu hade jag löst problemet med att pistoler och hästar hade samma färg, men det var inte den mest realistiska hästfärgen.

Långt senare valde jag att måla om mina hästar med bättre färger och letade då lite mer noggrant efter lämpliga hästfärger. Jag visste då att kavallerihästar var mörka och sökte då efter den mörkaste bruna färgen som fanns. Det blev Humbrol 98 (Chocolate). Helt nöjd var jag inte med valet och jag övervägde ett tag att använda svart färg istället men till slut målade jag skvadronen till vänster med denna färg som går åt det grå hållet. Den ryska skvadronen till höger målades med Humbrol 113 (Rust) som jag hade tänkt använda till dragonhästar. Den färgen valde jag eftersom jag blev rekommenderad den när jag frågade efter bra hästfärger i min hobbybutik. Egentligen tyckte butiksinnehavaren att Humbrol 186 (Brown) var bättre, men den färgen var slutsåld då jag besökte butiken. Mina vallacker på bilden nedan är dock målade med den färgen

Humbrol 186 visade sig vara en väldigt fin hästfärg (om än i det ljusaste laget för att vara en kavallerihäst). Dessvärre kommer denna trio förmodligen vara de enda hästar som jag kommer att måla med den färgen eftersom jag strax efteråt upptäckte fördelarna med att använda Vallejo-färger istället.